Facebook, alltså. Loving it.
Den kära gamla Ebba, som alls inte heter Ebba men förevigt får leva med namnet av anledningar ingen kan komma ihåg, tog kontakt med mig och flera andra från vårt gamla flicklag och det räckte med ett enda foto från Lursjön i Hästveda för att kommentarerna skulle trilla in, minnena rullas upp, detaljer klargöras och jag skrattar så att jag gråter, jag ler och saknar dessa människor som en gång var mina bästa vänner, mitt roligaste sällskap och närmaste familj.
Ebba, Hemlängtan, Ulli Batong, Nina, Tess, Räkan, Kräftan, Spet, Vante och alla andra - en dag ska jag skriva mer om er, en dag ska sanningen komma fram och världen ska förstå vad fotboll kan handla om, vad lagidrott kan göra.
Tills dess lever ni i mitt hjärta.
Ett hjärta som skrattar så att det kiknar.
fredag, augusti 29, 2008
Mer
Också fotbollsmässigt är förstås september och oktober allra bäst.
Allsvenskan går in i sin slutfas, alla matcher är avgörande, elljusen på över planerna, kamp, vilja, dramatik, doften av vått gräs - resten av säsongen är bara en lång väntan, en transportsträcka för dessa höstveckor.
Premier League, Serie A och La Liga sparkar igång.
Som om Tipsextra fortfarande fanns.
Ni ser, jag förbereder mig för njutning...
Allsvenskan går in i sin slutfas, alla matcher är avgörande, elljusen på över planerna, kamp, vilja, dramatik, doften av vått gräs - resten av säsongen är bara en lång väntan, en transportsträcka för dessa höstveckor.
Premier League, Serie A och La Liga sparkar igång.
Som om Tipsextra fortfarande fanns.
Ni ser, jag förbereder mig för njutning...
Njutning
Jag förbereder mig minutiöst. Går igenom cd-hyllan, laddar dvd-spelaren, bläddrar i receptböcker, kollar upp luckor i kalendern, läser tabeller. Öppnar balkongdörren och tar djupa andetag av ren, hög, klar luft - håren reser sig på armarna, en rysning ilar genom kroppen.
Det är höst nu.
Snart.
På måndag går vi över i nästa årstid, den ljuva period då färgerna explodererar, då jorden åter doftar, vi vänder blad till nästa kapitel och precis den skiftningen, precis i brytningspunkten - då är jag som lyckligast.
April. Maj. September. Oktober.
Evig är min kärlek.
Det är höst nu.
Snart.
På måndag går vi över i nästa årstid, den ljuva period då färgerna explodererar, då jorden åter doftar, vi vänder blad till nästa kapitel och precis den skiftningen, precis i brytningspunkten - då är jag som lyckligast.
April. Maj. September. Oktober.
Evig är min kärlek.
måndag, augusti 25, 2008
Back on track
Semester. Jodå. Det måste man ha.
Två veckor av blåst, regn och – för all del – ögonblick av värmande sol var precis enligt doktorns recept och varje timme (nåja) var som Jane Hellen-balsam för själen. Tvärtemot vad folk anser som avslappnande men däremot helt enligt min egen logik började jag firandet med att skapa en lång lista på allt som borde göras under semestern. Sådant som liksom inte hinns med under helgerna. Men ständigt tynger samvetet.
Så. Förutom en avstickare till landet och några kvällar med cosmopolitan som närmsta vän, har i sakta mak denna lista hanterats. Badkar har avkalkats, sladdar dolts, väggar tvättats, blommor omplanterats, skåp rensats, lådor tömts, frys avfrostats, byråer har fyllts med ren tvätt och miljöstationen vid Ollebo har fått sin beskärda del av skräp.
Det är alldeles underbart, faktiskt.
Dessutom fanns förstås tid till att lägga in gurkor och rödbetor, frysa in förvällda kantareller, sätta likörer och organisera om receptpärmarna i väntan på den mathöst man då inte kan annat än längta efter.
Avslappnad, utvilad, utan tyngder på axlarna när nu allvaret börjar igen.
Det kallar jag semester!
Återkommer snart med ett inlägg som inte lika uppenbart riktats till klubben för inbördes beundran.
Två veckor av blåst, regn och – för all del – ögonblick av värmande sol var precis enligt doktorns recept och varje timme (nåja) var som Jane Hellen-balsam för själen. Tvärtemot vad folk anser som avslappnande men däremot helt enligt min egen logik började jag firandet med att skapa en lång lista på allt som borde göras under semestern. Sådant som liksom inte hinns med under helgerna. Men ständigt tynger samvetet.
Så. Förutom en avstickare till landet och några kvällar med cosmopolitan som närmsta vän, har i sakta mak denna lista hanterats. Badkar har avkalkats, sladdar dolts, väggar tvättats, blommor omplanterats, skåp rensats, lådor tömts, frys avfrostats, byråer har fyllts med ren tvätt och miljöstationen vid Ollebo har fått sin beskärda del av skräp.
Det är alldeles underbart, faktiskt.
Dessutom fanns förstås tid till att lägga in gurkor och rödbetor, frysa in förvällda kantareller, sätta likörer och organisera om receptpärmarna i väntan på den mathöst man då inte kan annat än längta efter.
Avslappnad, utvilad, utan tyngder på axlarna när nu allvaret börjar igen.
Det kallar jag semester!
Återkommer snart med ett inlägg som inte lika uppenbart riktats till klubben för inbördes beundran.
lördag, augusti 16, 2008
Utläggning om några kvällar i mars 2000
Jag minns det som ett utslag av den melankoli jag så varmt älskade och hyllade just då. Som en kväll, eller flera, då jag sörjde N och vårt misslyckande – men när jag tittar på datumet ser jag att det ju var flera månader innan jag ens träffat honom. Igen.
De kalla kvällarna omslöt mig på vägen hem, Malmö låg tyst, jag följde gågatan, svängde upp vid Triangeln och passerade Silwer Tobak, videobutiken och bageriet på hörnan, jag gick över gatstenen i det som var min vändzon och det var med lätta steg jag vandrade genom en stad för trött på vintern för att vara vaken.
Jag var glad för att jag var ledsen.
Lättad för att jag inget hade att vara ledsen för.
Jag fungerade så då.
Den första kvällen hade jag släpat med mig L, min bästa vän. Vi satt på salongens balkong, drack vin ur engångsglas och jag log, jag såg på henne och hon visste. Ingen visste, ingen förstod som L gjorde då, ingen har någonsin begripit sig på någon av de personligheter jag med åren iklätt mig som L gjorde precis då, i mars tjugohundra.
I den kallaste och tystaste av städer.
Vi hade suttit dagar, nätter och kvällar, veckor, månader och år på Skolgatans Ölkafé, vi hade skålat, grälat, skrattat, munhuggits och gråtit vid de gamla träborden, de väna skolflickorna hade ömsat sina skinn och Che Guevara skymtade på t-shirtsen – inte för att L någonsin slutit sig till en sådan övertygelse.
Gud, det är en miljon år sedan.
Men jag tänker på det än.
Han fanns med redan då; Mikael Wiehe. Hans ord, hans betydelse för mig, åh dessa eviga kärleksutgjutelser, kväll efter kväll, dessa ständigt återkommande berättelser om den där kvällen på Stortorget när jag insåg vilken roll han skulle spela i mitt liv. För den människa jag skulle komma att bli och sedan, med åren, i viss mån svek.
Hon visste, L.
Det fanns stunder då jag önskade att jag kunde bli kär i henne.
Gud ska veta att jag försökte.
Den andra kvällen minns jag faktiskt inte vem som gjorde mig sällskap.
Märkligt.
Men jag började lära mig repertoaren.
Den tredje kvällen stod herr och fru Citronanka för sällskapet. De älskade musik, citronankorna. De hade lockats av min entusiasm, min iver, mina glödande berättelser och så satt de där, en kväll i mars i ett grådaskigt Malmö, en kväll då jag blundade och njöt, bara två meter från mannen jag älskat så länge, mannen jag avgudat genom början till mitt vuxna liv.
Det var kvällen då min pappa blev varse att jag rökte.
Han var också där.
Jag var oövervinnlig.
Fjärde kvällen, det började bli svårt att köpa skivor efteråt (särskilt som jag hade alla redan innan första kvällen), men jag köpte gåvor och extraexemplar bara för att få säga två ord till Mikael Wiehe, bara för att se en glimt av igenkännande i hans blick, den fjärde kvällen – då var jag ensam. Det fanns inga fler som kunde tänka sig att lägga ett par hundra för att se en knappt sextioårig protestsångare, inga fler som orkade med mitt tjat och mina drömmande ögon.
Den kvällen var kanske den bästa.
Jag hade sett Mikael Wiehe på Victoriateatern förr, jag hade varit i Ängelholm, Falsterbo, Helsingborg, Göteborg, Köpenhamn, Månstorps gavlar, flera folkfester, stödspelningar för Kvarnby Folkhögskola, i alla möjliga olika delar av Malmö jag aldrig i mitt liv sett annars, för att se och höra Mikael Wiehe och nu satt jag för fjärde kvällen och lyssnade till samma låtar, arrangerade på samma sätt, med samma mellansnack, samma gester och samma leenden.
Jag älskade varje sekund.
Jag älskade att vara ensam, att hänge mig, jag älskade tomheten som ekade i varje steg på vägen hem. Jag älskade att vakna på morgonen och känna den mest avgrundsdjupa saknad jag dittills upplevt.
Jag tittade ut genom fönstret och såg ingenting annat än kal asfalt och funkisbyggen, jag fimpade cigaretterna i väggen vid min dörr.
Jag grät.
Så enkelt allting var.
Så banalt allting låter.
Så verkligt allting kändes.
Nu återstår inget av detta, inga enkla sanningar och ingen enkel sorg. Inga enkla planer. Ingen enkel längtan.
Jag antar att det är som det ska vara.
Kanske gör livet oss till mer komplicerade stackare än vi behöver vara, kanske vänjer vi oss, accepterar och går vidare bara för att vi inte vet hur det annars ska gå till. Kanske gör vi det för att alla andra gör det, kanske spelar vi med i ett spel vars regler vi tysta godkänner för att skydda våra kanter, snarare än att vi passivt ser dem nötas.
Kanske blir vi trötta.
Kanske uppgivna.
Kanske blir vi helt enkelt smartare – om det nu kan anses som särskilt smart att göra saker och ting mer komplicerade än de tidigare varit.
Kanske förändras vi bara.
Kanske utvecklas vi till det bättre.
Det här är till L, för att hon fortfarande finns där, för att hon lever sin dröm och aldrig svek varken mig eller sig själv, för att hon lever högt, långt och oförtrutet, för att hon är värd varje stund av minnen, varje sekund av tanke och varje känsla av kärlek.
L, min älskade vän.
Som alltid stannat kvar.
De kalla kvällarna omslöt mig på vägen hem, Malmö låg tyst, jag följde gågatan, svängde upp vid Triangeln och passerade Silwer Tobak, videobutiken och bageriet på hörnan, jag gick över gatstenen i det som var min vändzon och det var med lätta steg jag vandrade genom en stad för trött på vintern för att vara vaken.
Jag var glad för att jag var ledsen.
Lättad för att jag inget hade att vara ledsen för.
Jag fungerade så då.
Den första kvällen hade jag släpat med mig L, min bästa vän. Vi satt på salongens balkong, drack vin ur engångsglas och jag log, jag såg på henne och hon visste. Ingen visste, ingen förstod som L gjorde då, ingen har någonsin begripit sig på någon av de personligheter jag med åren iklätt mig som L gjorde precis då, i mars tjugohundra.
I den kallaste och tystaste av städer.
Vi hade suttit dagar, nätter och kvällar, veckor, månader och år på Skolgatans Ölkafé, vi hade skålat, grälat, skrattat, munhuggits och gråtit vid de gamla träborden, de väna skolflickorna hade ömsat sina skinn och Che Guevara skymtade på t-shirtsen – inte för att L någonsin slutit sig till en sådan övertygelse.
Gud, det är en miljon år sedan.
Men jag tänker på det än.
Han fanns med redan då; Mikael Wiehe. Hans ord, hans betydelse för mig, åh dessa eviga kärleksutgjutelser, kväll efter kväll, dessa ständigt återkommande berättelser om den där kvällen på Stortorget när jag insåg vilken roll han skulle spela i mitt liv. För den människa jag skulle komma att bli och sedan, med åren, i viss mån svek.
Hon visste, L.
Det fanns stunder då jag önskade att jag kunde bli kär i henne.
Gud ska veta att jag försökte.
Den andra kvällen minns jag faktiskt inte vem som gjorde mig sällskap.
Märkligt.
Men jag började lära mig repertoaren.
Den tredje kvällen stod herr och fru Citronanka för sällskapet. De älskade musik, citronankorna. De hade lockats av min entusiasm, min iver, mina glödande berättelser och så satt de där, en kväll i mars i ett grådaskigt Malmö, en kväll då jag blundade och njöt, bara två meter från mannen jag älskat så länge, mannen jag avgudat genom början till mitt vuxna liv.
Det var kvällen då min pappa blev varse att jag rökte.
Han var också där.
Jag var oövervinnlig.
Fjärde kvällen, det började bli svårt att köpa skivor efteråt (särskilt som jag hade alla redan innan första kvällen), men jag köpte gåvor och extraexemplar bara för att få säga två ord till Mikael Wiehe, bara för att se en glimt av igenkännande i hans blick, den fjärde kvällen – då var jag ensam. Det fanns inga fler som kunde tänka sig att lägga ett par hundra för att se en knappt sextioårig protestsångare, inga fler som orkade med mitt tjat och mina drömmande ögon.
Den kvällen var kanske den bästa.
Jag hade sett Mikael Wiehe på Victoriateatern förr, jag hade varit i Ängelholm, Falsterbo, Helsingborg, Göteborg, Köpenhamn, Månstorps gavlar, flera folkfester, stödspelningar för Kvarnby Folkhögskola, i alla möjliga olika delar av Malmö jag aldrig i mitt liv sett annars, för att se och höra Mikael Wiehe och nu satt jag för fjärde kvällen och lyssnade till samma låtar, arrangerade på samma sätt, med samma mellansnack, samma gester och samma leenden.
Jag älskade varje sekund.
Jag älskade att vara ensam, att hänge mig, jag älskade tomheten som ekade i varje steg på vägen hem. Jag älskade att vakna på morgonen och känna den mest avgrundsdjupa saknad jag dittills upplevt.
Jag tittade ut genom fönstret och såg ingenting annat än kal asfalt och funkisbyggen, jag fimpade cigaretterna i väggen vid min dörr.
Jag grät.
Så enkelt allting var.
Så banalt allting låter.
Så verkligt allting kändes.
Nu återstår inget av detta, inga enkla sanningar och ingen enkel sorg. Inga enkla planer. Ingen enkel längtan.
Jag antar att det är som det ska vara.
Kanske gör livet oss till mer komplicerade stackare än vi behöver vara, kanske vänjer vi oss, accepterar och går vidare bara för att vi inte vet hur det annars ska gå till. Kanske gör vi det för att alla andra gör det, kanske spelar vi med i ett spel vars regler vi tysta godkänner för att skydda våra kanter, snarare än att vi passivt ser dem nötas.
Kanske blir vi trötta.
Kanske uppgivna.
Kanske blir vi helt enkelt smartare – om det nu kan anses som särskilt smart att göra saker och ting mer komplicerade än de tidigare varit.
Kanske förändras vi bara.
Kanske utvecklas vi till det bättre.
Det här är till L, för att hon fortfarande finns där, för att hon lever sin dröm och aldrig svek varken mig eller sig själv, för att hon lever högt, långt och oförtrutet, för att hon är värd varje stund av minnen, varje sekund av tanke och varje känsla av kärlek.
L, min älskade vän.
Som alltid stannat kvar.
tisdag, augusti 05, 2008
En dag som denna
Vi visste ju om det, även om hon förlett oss under så många år.
Inte ens min farmor är en supermänniska.
Inte ens hon är en odödlig, osårbar übermensch som alltid kommer att finnas vid samma vigör, med samma styrka och med samma sinne.
Hennes hjärta var inte starkt nog, men alltför gott för att helt och hållet ge upp.
En pacemaker hjälpte.
Hennes ben blev svagare, är svagare och hennes kropp smärtar i alla leder.
Men det har gått.
Med kärlek och gnista, lammöron som kommer och går, potatis i rabatter, bär som mognar och en kopp kaffe om eftermiddagen - inte för starkt - tog hon sig vidare.
Kroppens brister går att överleva.
Men när hjärnan tröttnar, då blir det svårt.
Åh, min kära, älskade farmor, som jag har fruktat den här dagen, den här stunden.
När jag inte längre kan hjälpa, när det inte räcker med ett samtal, ett besök, ett bakat bröd.
När du inte längre vet om du vill eller kan.
När verkligheten börjar bli en främling.
Vi har egentligen inte någon aning om vad som händer och det är kanske det mest skrämmande av allt; att något hänt, att det hänt snabbt och att vi inte vet vart det är på väg.
Det enda säkra är att det inte går att fly.
Sanningen.
Till slut hinner den ikapp.
Inte ens min farmor är en supermänniska.
Inte ens hon är en odödlig, osårbar übermensch som alltid kommer att finnas vid samma vigör, med samma styrka och med samma sinne.
Hennes hjärta var inte starkt nog, men alltför gott för att helt och hållet ge upp.
En pacemaker hjälpte.
Hennes ben blev svagare, är svagare och hennes kropp smärtar i alla leder.
Men det har gått.
Med kärlek och gnista, lammöron som kommer och går, potatis i rabatter, bär som mognar och en kopp kaffe om eftermiddagen - inte för starkt - tog hon sig vidare.
Kroppens brister går att överleva.
Men när hjärnan tröttnar, då blir det svårt.
Åh, min kära, älskade farmor, som jag har fruktat den här dagen, den här stunden.
När jag inte längre kan hjälpa, när det inte räcker med ett samtal, ett besök, ett bakat bröd.
När du inte längre vet om du vill eller kan.
När verkligheten börjar bli en främling.
Vi har egentligen inte någon aning om vad som händer och det är kanske det mest skrämmande av allt; att något hänt, att det hänt snabbt och att vi inte vet vart det är på väg.
Det enda säkra är att det inte går att fly.
Sanningen.
Till slut hinner den ikapp.
måndag, juli 28, 2008
Livsnjutare
Om han bara kunde skulle Elvis tillbringa alla dygnets timmar på balkongen...
PS. Elvis är inte sur, även om det ser så ut. Han odlar bara sin rock'n'roll-image.
Vackert
Så var man där igen. Kanske berodde det på klibbande värme och vätskebrist, kanske på glaset rosé som stod framför mig, men när Agon Mehmeti först firade sin kvittering mot Kalmar med att klappa sig på klubbmärket och ännu mer när han, efter att ha gjort segermålet i slutminuterna, rusade ut till klacken och inledde ett kramkalas, ja då var det kört för min del.
Tårar rann, stämband vibrerade.
Egen talang, vändning i finaste Malmöväder under blå himmel - ibland är fotboll bättre än romantiska komedier.
När jag läste tidningarna idag grät jag en skvätt igen.
Den bästa sortens tårar.
Tårar rann, stämband vibrerade.
Egen talang, vändning i finaste Malmöväder under blå himmel - ibland är fotboll bättre än romantiska komedier.
När jag läste tidningarna idag grät jag en skvätt igen.
Den bästa sortens tårar.
Inte konstigt att polerna smälter
Alltså, det är inte bara jag som drömmer. Kvällstidningarna toppar med nyheter som att Ernst hamnat i blåsväder på havet under inspelning, på TV sjungs det allsång eller leks lekar, eller ja, hurtfriskt är det i alla fall men knappast särskilt givande, bloggarna är döda, människor såsiga - till och med luften står banne mig stilla.
Här sitter jag, halvt nöjd med att jag trots allt bockade av några av punkterna på förra veckans lista - och halvt misströstande över tillvaron i denna svårt paralyserade tid.
Och ja ja, semester och allt det där, sol och avslappning och batterier som ska laddas. Visst visst.
Men det är ändå åttahundra grader på både kontoret och i lägenheten.
Hör du det, Thåström? Åttahundra grader!
Den texten håller än.
Här sitter jag, halvt nöjd med att jag trots allt bockade av några av punkterna på förra veckans lista - och halvt misströstande över tillvaron i denna svårt paralyserade tid.
Och ja ja, semester och allt det där, sol och avslappning och batterier som ska laddas. Visst visst.
Men det är ändå åttahundra grader på både kontoret och i lägenheten.
Hör du det, Thåström? Åttahundra grader!
Den texten håller än.
fredag, juli 25, 2008
Miljösatsning
Nu har jag gjort ett våghalsigt köp.
Av hänsyn till mina läsare kommer jag dock inte att avslöja vad.
Av hänsyn till mina läsare kommer jag dock inte att avslöja vad.
onsdag, juli 23, 2008
På egen hand
Alltmedan den hårt arbetande maken lyser med sin frånvaro i hemmet står undertecknad och svettas i ett kök vars värme knappast är lämplig i sommartider. Hallon har syltats, gelé har silats och paraffinerats, bröd har bakats, surdeg bubblar och Tinas form av tigerkaka, med Philadelphiakräm istället för sockerkaka, har långsamt stelnat i ugnen.
Min stolthet är, som ni förstår, obegränsad - en självgodhet som jag misstänker är allt annat än klädsam.
Det har förstås sina fördelar att ensam regera familjens borg om kvällarna. En av dem är att man kan passa på att titta på inspelade tv-program som annars skulle ackompanjerats av djupa suckar och så småningom högljudda snarkningar.
Ernst, till exempel. Denne gigant. Nu inte bara pysselfarbror och hobbysnickare, utan också kock med svulstigt bildspråk och överentusiastiska beskrivningar. Sommarprojekt kombineras med storslagna vyer över hav och lantliga nejder, deltagare skrattar nöjt, Ernst cyklar turer som bör vara flera mil långa i verkligheten, lokala specialiteter inhandlas och Taube-visor sjunges mot en blå himmel i solnedgång... I love it. Jag sväljer det med hull och hår. Invändningar får andra ha, själv tänker jag njuta.
Och att njuta av Ernst görs ju, som tydliggjorts tidigare, allra bäst i ensamhet.
Min stolthet är, som ni förstår, obegränsad - en självgodhet som jag misstänker är allt annat än klädsam.
Det har förstås sina fördelar att ensam regera familjens borg om kvällarna. En av dem är att man kan passa på att titta på inspelade tv-program som annars skulle ackompanjerats av djupa suckar och så småningom högljudda snarkningar.
Ernst, till exempel. Denne gigant. Nu inte bara pysselfarbror och hobbysnickare, utan också kock med svulstigt bildspråk och överentusiastiska beskrivningar. Sommarprojekt kombineras med storslagna vyer över hav och lantliga nejder, deltagare skrattar nöjt, Ernst cyklar turer som bör vara flera mil långa i verkligheten, lokala specialiteter inhandlas och Taube-visor sjunges mot en blå himmel i solnedgång... I love it. Jag sväljer det med hull och hår. Invändningar får andra ha, själv tänker jag njuta.
Och att njuta av Ernst görs ju, som tydliggjorts tidigare, allra bäst i ensamhet.
måndag, juli 21, 2008
Åh...
Okej, läser ett recept på honungs- och rödvinsbräserad lammlägg och känner håren resa sig i nacken, salivet flöda under tungan och käkarna nästan omärkligt dra ihop sig.
Ikväll vågar jag inte bläddra i receptpärmen.
Ikväll vågar jag inte bläddra i receptpärmen.
Snart, strax - nu
Jag älskar sensommar och tidig höst.
Augusti, september, oktober - då lever jag. Då älskar jag livet utan att anstränga mig.
Sylt.
Inläggning.
Styckfrysning.
Du store tid.
Augusti, september, oktober - då lever jag. Då älskar jag livet utan att anstränga mig.
Sylt.
Inläggning.
Styckfrysning.
Du store tid.
Veckans projekt
Koka hallonsylt check
Baka Maritims mörka bröd check
Råröra hallon för infrysning check
Koka vinbärsgelé check
Sätta och baka surdegsbröd check (del 1)
Sätta likörer: Limoncello, äpple med kanel, citron, blåbär (konjak), rabarber, blåbär (vodka), rabarber och hallon check x2
Baka kalljästa rågbullar
Göra äppelmust
Vi får väl se vad det blir...
Baka Maritims mörka bröd check
Råröra hallon för infrysning check
Koka vinbärsgelé check
Sätta och baka surdegsbröd check (del 1)
Sätta likörer: Limoncello, äpple med kanel, citron, blåbär (konjak), rabarber, blåbär (vodka), rabarber och hallon check x2
Baka kalljästa rågbullar
Göra äppelmust
Vi får väl se vad det blir...
Lugn
Förr om åren hade jag svårt att riktigt njuta av sommaren. Aldrig ikapp, aldrig i tid missade jag att skörda eftersom ingenting såtts. Istället koncentrerade jag mig på hösten, på det som komma skulle, på det jag fortfarande kunde kontrollera som om ingenting hade hänt. Det hade ju inte det heller.
Timingen är inte mycket bättre i år, men jag försöker slappna av. Lägenhetsprojekten är förvisso ständigt i startgroparna, men får vänta. Odlingsboken studeras flitigt i perioder och förbättringar planeras, man för i år får det vara som det är. Den jobbiga tiden i våras lämnar fortfarande spår, men det kommer nya tillfällen, nya vårar och nya somrar.
I helgen körde jag upp till Tjörnarp, jag plockade hallon och vinbär, klippte häcken, röjde det vildvuxna runt bärbuskarna i det vi kallar Östra Parken, åt pannkakor och läste böcker medan regnet sakta strilade utanför fönstret. När jag gick ut för en nypa luft på kvällen hade det slutat regna, men ljudet var detsamma när träden runt bäcken, hagen och odlingarna lät de gamla dropparna slå mot marken.
Förbättringar och storslagna planer får helt enkelt vänta.
Jag måste nog lära mig att njuta.
Timingen är inte mycket bättre i år, men jag försöker slappna av. Lägenhetsprojekten är förvisso ständigt i startgroparna, men får vänta. Odlingsboken studeras flitigt i perioder och förbättringar planeras, man för i år får det vara som det är. Den jobbiga tiden i våras lämnar fortfarande spår, men det kommer nya tillfällen, nya vårar och nya somrar.
I helgen körde jag upp till Tjörnarp, jag plockade hallon och vinbär, klippte häcken, röjde det vildvuxna runt bärbuskarna i det vi kallar Östra Parken, åt pannkakor och läste böcker medan regnet sakta strilade utanför fönstret. När jag gick ut för en nypa luft på kvällen hade det slutat regna, men ljudet var detsamma när träden runt bäcken, hagen och odlingarna lät de gamla dropparna slå mot marken.
Förbättringar och storslagna planer får helt enkelt vänta.
Jag måste nog lära mig att njuta.
Luckor
Jag höll ett anförande för några stackare som satt bredvid mig på en middag att alla människor tänker minst en intressant tanke om dagen och att man därför bör kunna uppdatera en blogg i minst den mängden.
Jag tror förvisso inte att det i grunden var direkt felaktigt, men måste erkänna att tid och rum saknas för att alltid fånga tanken i flykten.
Därför blir det glapp ibland.
Jag tror förvisso inte att det i grunden var direkt felaktigt, men måste erkänna att tid och rum saknas för att alltid fånga tanken i flykten.
Därför blir det glapp ibland.
måndag, juli 14, 2008
Rättelse till min chef, om hon läser detta
Jag är givetvis hundraprocentigt koncentrerad på mina arbetsuppgifter, även om annat påståtts i tidigare inlägg.
Ursäkta röran, vi organiserar om
Det är dags igen. Skivorna måste omorganiseras. De behöver det, då och då, för att samlingen ska kännas fräsch. Problemet är bara att man måste komma på något nytt system varje gång, så att skivorna hamnar på annan plats i hyllorna och de där man inte sett i mängden dyker upp framför ögonen.
Jag började min tid som musiksamlare med strikt alfabetisk ordning. Sedan splittrade jag svenskspråkiga och övriga språk (vilket i princip bara innebär engelska, men en och annan alternativ lingvistisk inriktning poppar ju upp). Ett tag hade jag svag genreindelning, men det var kortvarigt för det mesta hamnade ändå på pop/rock. I några år testade jag kronologisk ordning, där varje årtionde stod för sig (det var ett av de mest lyckade men hade nackdelen att artisterna inte fick sina skivor samlade) och de senaste två åren har jag försökt köra någon form av kvalitetsordning, där de bästa skivorna kommer först (i alfabetisk ordning), sedan de som typ får betyg 4, sedan betyg 3 och så vidare. Längst ner i hyllan har de skivor stått som antingen köpts i ungdomens skamfyllda dagar eller bara varit misstag. Dessutom har musikaler, visor, årets skivor (utgivna i år alltså, inte inköpta), Bob Dylan och Mikael Wiehe fått egna hyllplan.
Nu har jag, efter mycket funderande, beslutat mig för att återgå till genreindelningen. Pop/rock blir fortfarande störst, men kommer i sin tur att delas in i ungdomssynder samt brittiskt och amerikanskt. Dessutom blir det en kategori för country, en för soul, en för jazz & vocal, en för blues, en för tidig rock/pop (pre-Beatles), en för singer/songwriter (mycket vag kategori, kan komma att strykas), en för schlager (jag ber er att skilja på schlager och melodifestival), en för svenskspråkig rock/pop, en för skräp - och fortfarande är Bob Dylan och Mikael Wiehe så omfångsrika att de får behålla sina egna platser. Förmodligen kommer de samlingsskivor (alltså med blandade artister) att stå inom respektive genre i de fall det går, övriga får en egen plats.
Som antydes är detta inget projekt man kastar sig in i hursomhelst och inget som avslutas i en handvändning. Högar med skivor fyller just nu biblioteket och min hjärna är mer bland plastfordral än i arbetsuppgifterna. Ni förstår, det är allvarliga saker det här.
Slutresultatet blir naturligtvis att min käre make inte kommer att hitta ett album när han vill ha det, han har precis lärt sig det gamla systemet och suckar nu djupt när jag, fylld av energi och tillförsikt, hoppar runt bland högarna. Så djup är sucken faktiskt att han tagit sitt pick och pack (= gitarr och anteckningsblock) och tänker tillbringa några dagar på annan ort...
Men det är som jag så vist påpekar för honom; man måste se möjligheter där andra ser svårigheter (och, misstänker jag, meningslösheter)!
Jag började min tid som musiksamlare med strikt alfabetisk ordning. Sedan splittrade jag svenskspråkiga och övriga språk (vilket i princip bara innebär engelska, men en och annan alternativ lingvistisk inriktning poppar ju upp). Ett tag hade jag svag genreindelning, men det var kortvarigt för det mesta hamnade ändå på pop/rock. I några år testade jag kronologisk ordning, där varje årtionde stod för sig (det var ett av de mest lyckade men hade nackdelen att artisterna inte fick sina skivor samlade) och de senaste två åren har jag försökt köra någon form av kvalitetsordning, där de bästa skivorna kommer först (i alfabetisk ordning), sedan de som typ får betyg 4, sedan betyg 3 och så vidare. Längst ner i hyllan har de skivor stått som antingen köpts i ungdomens skamfyllda dagar eller bara varit misstag. Dessutom har musikaler, visor, årets skivor (utgivna i år alltså, inte inköpta), Bob Dylan och Mikael Wiehe fått egna hyllplan.
Nu har jag, efter mycket funderande, beslutat mig för att återgå till genreindelningen. Pop/rock blir fortfarande störst, men kommer i sin tur att delas in i ungdomssynder samt brittiskt och amerikanskt. Dessutom blir det en kategori för country, en för soul, en för jazz & vocal, en för blues, en för tidig rock/pop (pre-Beatles), en för singer/songwriter (mycket vag kategori, kan komma att strykas), en för schlager (jag ber er att skilja på schlager och melodifestival), en för svenskspråkig rock/pop, en för skräp - och fortfarande är Bob Dylan och Mikael Wiehe så omfångsrika att de får behålla sina egna platser. Förmodligen kommer de samlingsskivor (alltså med blandade artister) att stå inom respektive genre i de fall det går, övriga får en egen plats.
Som antydes är detta inget projekt man kastar sig in i hursomhelst och inget som avslutas i en handvändning. Högar med skivor fyller just nu biblioteket och min hjärna är mer bland plastfordral än i arbetsuppgifterna. Ni förstår, det är allvarliga saker det här.
Slutresultatet blir naturligtvis att min käre make inte kommer att hitta ett album när han vill ha det, han har precis lärt sig det gamla systemet och suckar nu djupt när jag, fylld av energi och tillförsikt, hoppar runt bland högarna. Så djup är sucken faktiskt att han tagit sitt pick och pack (= gitarr och anteckningsblock) och tänker tillbringa några dagar på annan ort...
Men det är som jag så vist påpekar för honom; man måste se möjligheter där andra ser svårigheter (och, misstänker jag, meningslösheter)!
fredag, juli 11, 2008
Drömaktigt
En märklig dröm i natt där allt var olyckligt och uppvaknandet skedde innan det ordnat sig - och jag känner mig märkligt nedstämd idag.
Märkligt eftersom allt uppenbarligen skedde i mitt undermedvetna och knappast hade någon förankring i verkligheten, men ändå.
Jag blir liksom inte av med olusten.
Hjärtat är inte logiskt och det är väl sannolikt varken första eller sista gången detta konstateras.
Märkligt eftersom allt uppenbarligen skedde i mitt undermedvetna och knappast hade någon förankring i verkligheten, men ändå.
Jag blir liksom inte av med olusten.
Hjärtat är inte logiskt och det är väl sannolikt varken första eller sista gången detta konstateras.
torsdag, juli 10, 2008
Svenskar reser inte till någonting utan från någonting, eller hur var det nu?
Ack, det är inte den surmulna himlen eller placeringen vid kontorets skrivbord, eller ens den försenade skivleveransen eller svidande skatteskulder som bär mina tankar bortåt. Över sundet, ja över havet, genom ett glänsande Europa och ner på ett litet runt bord på en grusknastrande uteservering där citronträden doftar och oliverna glänser i solens sista strålar.
Jag bara hamnar där, i mina drömmar, någon helt annanstans, bort ifrån detta och det är inte för att detta inte är älskvärt eller trivsamt, inte för att detta är sorgligt eller trist - men detta är detta och ibland måste man komma bort.
Jag klubbar mig själv i huvudet med min kaffemugg och påminner argt att ska någon klaga så inte bör det vara jag, som varit i New York, Barcelona, Bangkok/Chiang Mai/Phuket, London, Washington och Budapest inom 16 månader, men jag klagar ändå för så är människan en gång skapad och bara för att det finns sådana som inte klagar högt betyder det inte att de inte klagar. Ibland. Tyst för sig själv, bara en liten stund.
New York igen, förstås, åh vad jag längtar till New York och Jones, Sylvia's och White Horse Tavern! Den här gången ska jag inte heller missa Mario Batali och jag ska gå hand i hand med min älskade i ett röd-, orange- och gulflammande Central Park.
Men det är alltså inte bara New York. En liten lista borde lämpligen smygas in:
1. Toscana
2. amerikanska södern (Texas, Louisiana, Mississippi, Tennessee)
3. Corsica
4. Rom
5. Sicilien
6. Buenos Aires
7. Paris
8. Mellanamerika (kan inte bestämma mig mer exakt)
9. Neapel
10. Bretagne
11. Irland (inte Dublin, mer än i passerande syfte)
12. Chile och/eller Peru
13. Sydafrika
Äsch, det går ju inte att göra en sådan lista, det finns för mycket att se, för mycket att känna och dofta. Det enda som är helt säkert är kanske att Australien och dess enorma omnejd inte lockar mig alls och inte heller Asien i speciellt stor utsträckning, även om det skulle vara intressant att åka till Indien och eventuellt Nepal, kanske att uppleva kinesiska muren också.
Gud, jag orkar inte fantisera mer. Hela Spanien återstår ju, jag skulle vilja åka runt där, jag skulle vilja se Sevilla och vara med om San Fermìn.
Det är så väldigt mycket man vill. Böcker är det enda som tröstar.
Böcker och mat.
Och drömmarna, ständigt dessa drömmar.
Jag bara hamnar där, i mina drömmar, någon helt annanstans, bort ifrån detta och det är inte för att detta inte är älskvärt eller trivsamt, inte för att detta är sorgligt eller trist - men detta är detta och ibland måste man komma bort.
Jag klubbar mig själv i huvudet med min kaffemugg och påminner argt att ska någon klaga så inte bör det vara jag, som varit i New York, Barcelona, Bangkok/Chiang Mai/Phuket, London, Washington och Budapest inom 16 månader, men jag klagar ändå för så är människan en gång skapad och bara för att det finns sådana som inte klagar högt betyder det inte att de inte klagar. Ibland. Tyst för sig själv, bara en liten stund.
New York igen, förstås, åh vad jag längtar till New York och Jones, Sylvia's och White Horse Tavern! Den här gången ska jag inte heller missa Mario Batali och jag ska gå hand i hand med min älskade i ett röd-, orange- och gulflammande Central Park.
Men det är alltså inte bara New York. En liten lista borde lämpligen smygas in:
1. Toscana
2. amerikanska södern (Texas, Louisiana, Mississippi, Tennessee)
3. Corsica
4. Rom
5. Sicilien
6. Buenos Aires
7. Paris
8. Mellanamerika (kan inte bestämma mig mer exakt)
9. Neapel
10. Bretagne
11. Irland (inte Dublin, mer än i passerande syfte)
12. Chile och/eller Peru
13. Sydafrika
Äsch, det går ju inte att göra en sådan lista, det finns för mycket att se, för mycket att känna och dofta. Det enda som är helt säkert är kanske att Australien och dess enorma omnejd inte lockar mig alls och inte heller Asien i speciellt stor utsträckning, även om det skulle vara intressant att åka till Indien och eventuellt Nepal, kanske att uppleva kinesiska muren också.
Gud, jag orkar inte fantisera mer. Hela Spanien återstår ju, jag skulle vilja åka runt där, jag skulle vilja se Sevilla och vara med om San Fermìn.
Det är så väldigt mycket man vill. Böcker är det enda som tröstar.
Böcker och mat.
Och drömmarna, ständigt dessa drömmar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
