I Tjörnarp, just nu

Köszönöm

En av mina allra käraste vänner och följeslagare i de mest galna ögonblicken hittills i livet - vi lär få tillfälle att återkomma till detta -
bor ju numera i Budapest.
I min strävan att på grund av bristande ledighetskonto så gott det går utnyttja vårens röda dagar blir det således första maj-demonstration
- i Budapest!
Min kärlek till token som numera är bosatt där ska jag förklara en annan gång.
Utförligt.
Om än censurerat.
Men med både London och Budapest inbokade under våren ser framtiden i alla fall aningen mer ljusnande ut.

Jag dör

Ååååh, jag tänker inte ens börja fräsa över det förutsägbara, trista, överreklamerade som är alla hjärtans dag - men just när man trodde man sett allt (någon som minns Kär och galen med Lotta Engberg?) så dyker nya fjanterier upp.

Läste i tidningen idag om en tjej som friat till sin sambo när han skulle besiktiga bilen - istället för den vanliga textremsan som rullar förbi kom ett:

Magnus vill du bli min för eternity?

Alltså, jag vet inte var jag ska börja.
Men mitt svar hade blivit ett rungande nej.
NEJ!

Spegel spegel

Om en dryg månad ska vi på bröllop. Bröllop är lika med stress.
S-t-r-e-s-s. Tokstress.
Och är det någon därute som ännu inte gift sig och tror att det aldrig blir stressigare än att själv stå brud - forgetaboutit. Ens eget bröllop planerar man i månader, man vet precis vad som ska hända, vad man ska ha på sig, hur musiken kommer att låta, vilken mat man ska stoppa i sig - och man känner varenda kotte som är på festen.
Plus, förstås, att man får stå i centrum en hel dag.
Gotta love it.
Att vara gäst på ett bröllop, däremot, är själva essensen av stress. Vilken typ av fest ska man hamna på; blir det pardans, tal, vals, högstämmigt, casual, meny, buffé, bordsplacering, okända människor överallt - och, det självklart stressigaste av allt; vad ska man ha på sig?

Okej, vi kan vara överens om klänning.

Men.

1. Vilken typ av klänning beror helt på vilken typ av bröllop. I det här fallet står det ingenting om klädkod på inbjudan, men kanske kan man dra någon form av slutsats av att det är en borgerlig, privat vigsel och gästerna bara är bjudna på festen?
2. Bröllopet är den 29 mars - vårvinter. En klänning som inte är för somrig, alltså. Men vårmodet har ännu inte kommit till butikerna och vinterkollektionen är utgallrad. Var handla?
3. Inte ens med den starkaste av karaktärer och bestämdaste av föresatser kommer den putande magen att försvinna på en och en halv månad (att jag saknar karaktär i alla former omöjliggör förstås till och med drömmen om det) - ett faktum som klänningen såklart måste dölja i största möjliga mån.

Välkommen till sex veckor av sömnlösa nätter.

Och då har vi ändå bara kommit till klänningen. Sedan kommer något att ha utanpå, skor, smycken och frisyr...

Bröllop. Stress.
Stress. Bröllop.

Jag borde aldrig blivit äldre än tjugo.

Plötsligt

Ordet död. Så definitivt.
Så gripande.
Jag fick ett mail från min gamla kollega, som kort och gott sade Tråkiga nyheter här på Sydsvenskan, P Melin är död.
Död.
Det är som om sorgen, medkänslan för de anhöriga, inte går att värja sig ifrån.
Jag kände inte Peter Melin, men hyste den största respekt och förtroende för honom som chefredaktör för den tidning som var så stor del av mitt liv.
Men det är inte det viktiga.
Det chockartade förloppet, de snabba beskeden, känslan av hur plötsligt vi kan gå från ingenting till ingenting - inga bekymmer till totalt mörker.
Är skrämmande.
Och mest skrämmande av allt är kanske att vi en stund känner tomhet, kanske chock, men livet går vidare och det finns inte mycket att göra, medan livet för familjen, för vännerna, för dem som älskade honom - aldrig blir detsamma.
Jag är tacksam så länge jag slipper uppleva den sortens sorg.
Den går aldrig över, riktigt.
Den dröjer sig obönhörligt kvar.

Lugn

Inga falska toner, inga ungdomar som passerar förbi balkongen nattetid, ingen Radio Rix från lägenheten intill, ingen telefon som ringer, inga dörrar som slår, inga avgaser, inga gråa fasader, inga måsten.
Bara kompakt kvällsmörker. Snödroppar i gräsmattan.
Tystnad, sånär som på en knastrande grusväg.
På fredag åker jag, utrustad med odlingsbibel, block, penna, varma kläder och en kasse full av mat till landet, friheten och Tjörnarp.
Min älskade har redan gett sig iväg.
Jag längtar.

Just when I thought I was out...

Vaknade aningen piggare i morse efter den förbannade förkylningen, men banne mig om inte slemmet tagit en gruvlig revansch. Kan inte fokusera blicken på skärmen, huvudet dunkar, jag snyter ut ingenting eftersom motståndet är alltför kompakt och ögonlocken envisas med att svida.
Märkligt hur man förlorar både inspiration och lust för lite bacillers skull.

Snörvel

Efter en retligt däckad lördag med hela kontorets samlade veckobaciller i kroppen och solstrålar blott på avstånd blev söndagen trots allt en med uppiggande vårväder, en promenad i stan och första stora cappuccinon på Brunos hittills enda utebord.
Middag hos pappa i går.
Fika med mamma i dag.
Panerad och friterad ost med råstekt potatis och tartarsås (vad man i Tjeckien kallar smazeny syr) till middag.
Och ett gäng vaniljbullar i ugnen.
Det vore väl kanske ändå synd att klaga (fastän jag rätt gärna vill, med rethosta och slemdunkande huvud).

5

Fem år.
Går tydligen otroligt fort.
Den 6 februari 2003 gick jag tillsammans med Anna och Glenn bakom scenen på Restaurang Smak på Konsthallen för att prata med någon i bandet - men själv jag kom förstås att prata mer med den svartklädde sångaren med lockigt hår, svart mössa och skäggstubb.
Innan jag visste ordet av sjöng han If you see her say hello i mitt öra och kvällen blev sen, natten blev sen och Glenn fick till slut handgripligen kastas ut ur min lägenhet sedan han somnat på soffan mitt i Original Harmony Ridge Creekdippers andra skiva.
Två katter, en flytt, ett bröllop, massor av resor och tusentals gemensamma minnen som får det att vattnas i munnen senare - så sitter vi här.
I varsin fåtölj.
Hemma.
Kärleksfullt påminnande varandra om åren bakom oss.
Tiden går verkligen fort ibland.

Mediokert

Darjeeling limited, Försoning, Charlie Wilson's war...
Stark trea, stark trea, helt vanlig trea.

Bioåret har börjat bra mängdmässigt, men inte riktigt kvalitetsmässigt.
Länge sedan jag såg tre helt-okej-men-inget-jag-går-och-tänker-på-filmer i rad.
Nästa vecka: Lust, caution.

Hoppas på bättre lycka då.

Gårdagen

(ber om ursäkt för klart sämre bildkvalitet än bakresultat)

Och det varde ljus. En stund.

Tittar på bilder från en av företagets nya lägenheter där solen lyser in genom fönstret och det räcker för att vårkänslorna ska väckas till liv, räcker för att se långa promenader framför mig, första koppen kaffe på caféernas uteserveringar, de första, sakta växande knopparna på träden - jag känner den klara luften, doften av jord...
Farligt att känna så redan i början av februari, baksmällan är stenhård.
Men nästa helg blir det Tjörnarp, sådden måste planeras.
Längtar.

Tjohej

Åh, vad svårt det är att koncentrera sig på det man ska med hundra middagsförslag studsande i huvudet, funderingar över vårsådden, lista på måste-göras och en diskret jakt på bra restauranger och pubar i London framför skärmen.

Vilken härlig dag (ba ba pa pa)!

Vi bor på landet...

Det blev inga kokböcker (men däremot receptpärmar). Fastnade helt i en nyupptäckt, helt underbar blogg som jag läste med vad min älskade passionerat beskrev som ett fånigt men drömmande leende. Min nya vän har också en butik där hon säljer grejor man kan behöva i köket - och skriver ut lite recept.
I'm in love.

Som en dröm

Inspirerad av ny gryta (och ny frityrmaskin!) tänker jag tillbringa hela kvällen i soffan medelst kokböcker och senare numret av Elle Mat & Vin framför mig, en katt vid vardera sidan och många långa drömmar om framtida köksstunder i huvudet...
Kvällens middag?
Fixar maken.
Det blir pannbiff med lök.

Världens åttonde underverk

So long

Resa och hotell bokade - London 21-25 mars!
Med ålderns rätt valde vi bort ytterområden, kackerlacksrisk, toast-med-konstgjord-marmelad-frukost och heltäckningsmattor som luktar kräk.
Är man trettio så är man, för tusan!

Livskvalitet #763

Ungersk gryta på kalvkött med mycket paprika och lök puttrar på spisen, första försöket av recepten från Jens Linders Långkok.

Leverans av tre lådor Louny (en mörk och två ljusa), avnjutes om någon timme tillsammans med topinka; tjeckisk liten rätt bestående av pumpernickel som steks i olja och kläds med grönmögelost som får smälta i ugnen, färsk chili och cayennepeppar.

En flaska Ripasso på luftning.

Ingredienser inhandlade för morgondagens fastlagsbullbak.

Ibland är det banne mig inget fel på blåsiga dagar i februari...

Förbannade vinter

Det är dagar som dessa, när solen skiner men blåsten är lite för kall, luften lite för spetsig - för att det ska bli njutningsfullt, som man känner sig som mest besviken.
Men det är onekligen något som väcks inuti en i alla fall.
Längtan efter våren.

Fredag. Natt.

Jobbar som jag aldrig trodde att jag skulle jobba. Långa kvällar, papper med hem, kvällstimmar framför datorn. Tokigt. Oväntat. Men kul.

Bokcirkel ikväll och varken Elfriede Jelineks Lust eller Neil Strauss Spelet verkade särskilt populära, var och en med sina brister - men med tanke på Jelineks Nobelpris får man väl ändå säga att det magplasket smärtade mer. Ordorgier för ordorgiernas egen skull, sex i hundra former (ingen av dem särskilt berörande) - och ångest ingen riktigt kan relatera till eftersom få når igenom bokstavsmassan. Att ingen av oss gav högre betyg än 2+ (övriga 1+, 1+ och 2-) säger antagligen mest av allt. Jag, vi, som i hela livet retat oss på dem som automatiskt avfärdar Nobelpristagare som något ointressant blott på grund av just de kvalifikationer som gett dem priset måste snöpligt i detta fall vackert kapitulera.
Elfriede Jelninek berörde mig inte ett dugg.

Dags nu att istället fila på en alla tiders bästa Eurovision-lista.
Återkommer med resultatet inom kort.