LdB FC Malmö - vilket skämt

LdB Football Club Malmö. Normalt sett hade jag gått i taket bara för att man valt att på engelska beskriva sig som "Football club" - herreguuuuud vad jag avskyr sådant - men bara tanken på att Malmö FF, laget som matchat så fantastiska spelare som Lena Videkull, Elisabeth Leidinge, Annika Nessvold, Bonnie Madsen, Malin Lundgren, Eva Zeikfalvy, Anna Wällersten och Ing-Marie Olsson, klubben som har fem SM-guld i träningsväskan, inte längre existerar - är bara så sorgligt. Och att byta namn till LdB... nej, det är för hemskt för att prata om. Ömkan är allt jag känner och desperation är allt jag luktar.
Fritt fram för alla som vill skämta om damfotboll, dörren är vidöppen.

En kärlekshistoria tar slut

Först bröt sig MFF dam i övermod ut från huvudföreningen efter VM 2003 - och misslyckades kapitalt med att etablera sig på egen hand (jag har aldrig förstått vad meningen var överhuvudtaget, att ha en storklubb som MFF i ryggen kan väl inte vara negativt?) - och nu ska laget byta namn och dessutom sluta använda himmelsblå tröjor.

Jag vet inte.

Men en stor del av stoltheten, en stor del av styrkan och storheten när jag spelade i föreningen låg i färgen, låg i klubbmärket. Det var inte vem som helst som fick dra på sig den tröjan. Det var en ynnest att vara himmelsblå, respektfullt, avundsvärt.

Om inte damerna lyckats etablera något eget så beror det mer på att man inte lyckats sälja produkten damfotboll, inte lyckats utnyttja sina profiler eller finna sin egen nisch. Det handlar inte om klubbmärke - det borde snarare göra saker och ting lättare att heta Malmö FF. Anja Pärsson är större än Patrik Järbyn - inte för att hon åker snabbare eller ens lika snabbt, utan för att hon är en profil. Nu är damfotboll förvisso en av få sporter som är kvar där alla prestationer ovillkorligen jämförs med herrarnas (tillsammans med andra av tradition manliga - och folkkära - sporter som ishockey), men det är till viss del damernas eget fel. Damfotboll är en helt egen sport och utvecklingen och den tekniska och fysiska prestationen måste jämföras med den egna historien - inte med herrarnas. Det är detta budskap, denna produkt - som MFF dam måste sälja.

Nu blir laget bara ett i mängden och inte mer värt än alla andra damfotbollsklubbar i stan - låt vara att man tillhör en högre division. Jag tror att man kommer att tappa både publik och intresse - och därmed i förlängningen sponsorer - genom ett namn- och färgbyte.

Hur det än går är laget i alla fall inte längre mitt. Från och med ikväll kommer min kärlek till himmelsblått att vara förbehållet herrlaget ensamt.

Det känns rätt sorgligt.

Vi kommer inte att kunna sitta på balkongen

Okej, nu har jag nog bestämt mig för sommarens balkongodlingar. Som vanligt har jag säkerligen fullständigt överskattat ytan på vår minimala balkong men i min värld kan man göra en liten hylla vid den enda halvvägg vi kan utnyttja och därmed få plats med:

BALKONGLÅDA: två eller tre plantor persilja och två plantor gräslök.
KRUKOR PÅ HYLLA: plocksallat, ruccola och smultron.
KRUKOR UNDER HYLLA: två pelargonior och smultron.
KRUKA VID SIDAN OM HYLLA: tomat (kan bytas ut mot physalis om jag konstaterar att det skulle fungera på vår skuggbalkong).
BALKONGLÅDA PÅ FÖNSTERBLECK: tre eller fyra plantor tomat.
KRUKA FÖNSTERBLECK: chili (måste hitta någon typ av konstruktion som skulle ha samma effekt som ett miniväxthus för att det ska gå bra, annars byter jag mot koriander - någon som har tips och idéer?).

Under stor vånda avstod jag från koriander och rosmarin och hade jag bara haft en större balkong skulle jag även satt potatis i hink, uppstammad vinbärsbuske och rabarber. Men det har jag inte. Basilika försvann ur diskussionen när jag insåg att de två plantor jag satte ifjol lever och frodas i köksfönstret efter att mirakulöst ha överlevt vintermörkret.

Åh, om bara föreningen kunde bestämma sig för att låta folk bygga ännu en balkong. Då skulle jag valt en stor, inglasad variant mot gården. Vilka odlingar...

Man gör sina val

Eh, alltså, jag vill inte vältra mig i något och Henrik Larsson är en så himla fin kille och allt det där... men 7-1 hemma på Old Trafford i kvartfinalen i Champions league. Semifinal mot Bayern München eller Milan om ett par veckor.
Eller 1-1 mot Halmstads BK på ett sörjigt Örjans Vall och match mot Gefle nästa.
Hallå hallå.

Rule Britannia

Shit, satt och såg imponerat på Manchester United som fullständigt demolerade Roma men bytte kanal för att få lite spänning och hoppades på att Valencia skulle avgöra i förlängning mot Chelsea - men Essien! Vet inte varför jag ogillar Chelsea för det här med köpelag ger jag då ingenting för, men kände ändå en våg av besvikelse när Essien ur helt galen vinkel drämde in 1-2 i 90:e minuten. Alltså, otroligt imponerande!
Spanien ute, Italien och Tyskland slåss om en plats bland de bästa.
Man United vidare, Chelsea vidare, imorgon kommer såklart Liverpool att gå vidare - tre engelska lag i semifinal i Champions league.
Premier League är Europas bästa liga.
Det glädjer trots allt en gammal Tipsextra-själ.

Lite landsstatistik för oss som gillar sådant:

2005/06: Spanien 2, England, Italien (final: Barcelona-Arsenal)
2004/05: England 2, Italien, Holland (final: Liverpool-Milan)
2003/04: Portugal, Frankrike, England, Spanien (final: Porto-Monaco)
2002/03: Italien 3, Spanien (helitaliensk final: Milan-Juventus)
2001/02: Spanien 2, Tyskland, England (final: Real Madrid-Bayern Leverkusen)
2000/01: Spanien 2, Tyskland, England (final: Bayern München-Valencia)
1999/00: Spanien 3, Tyskland (helspansk final: Real Madrid-Valencia)
1998/99: England, Tyskland, Italien, Ukraina (final: Manchester United-Bayern München)
1997/98: Spanien, Italien, Tyskland, Frankrike (final: Real Madrid-Juventus)

Pasta formaggio a la mig

Satt och klagade inför arbetskamraterna att vi är så dåliga på att utnyttja mat vi har hemma när vi planerar middag. Vi köper alla ingredienser till varje maträtt (inte riktigt, men ni förstår poängen). Så ikväll, när det var min tur att handla och laga mat, tänkte jag att det skulle bli annorlunda. Det enda jag kom på som fanns i kylen var parmesanost. Inte en helt dålig start förvisso, men det innebär å andra sidan knappast begränsade möjligheter när det kommer till val av maträtt. Pasta? var den första och självklara tanken. Inte heller detta begränsar förstås så det förslår. Inte köttfärs, imorgon ska vi ha chili. Kyckling? Nja, min älskade skulle inte äta förrän senare på kvällen och det finns inte mycket tråkigare, torrare och samtidigt segare än stekt, kallnad och därefter uppvärmd kycklingfilé.

Så det blev tortellini. Färsk. Med ostsås. Och fantastiskt gott. Så gott att nästan minnet av den smått otroliga kvällen på Ciao bleknade...
Här är mitt eget,
improviserade recept
(sätt in i pärmen, Hockey):

500 g färsk tortellini fylld med prosciutto
50 g pecorino
75 g taleggio
parmesan
vitt vin
vitlök
matlagningsgrädde
redning
ruccola

Riv parmesan och pecorino, dela taleggion i småbitar och gegga ihop alltsammans med en klick creme fraiche eller en skvätt grädde.
Gör en vanlig redning på smör och mjöl. Späd med lite vatten och vitt vin. Låt såsen få i princip den konsistens du senare vill ha, dvs ganska tjock.
Pressa i en knapp klyfta vitlök.
Häll i ostblandningen.
Häll i så mycket matlagningsgrädde som krävs för att få rätt konsistens (inte så mycket).
Salta och peppra. Låt stå på värmning.
Koka upp pastan, låt den rinna av och klicka i lite smör, häll ner i ostsåsen. Låt alltihop stå och gojja sig lite på låg värme.
Häll upp, lägg lite ruccola på toppen och så riven parmesan till sist.

Himmelskt!

Önskar bara att jag kunde avsluta med en kopp espresso, men någon maskin har vi ju inte köpt ännu. Det får bli Zoegas skånerost.

R.E.M. hade rätt

Det går inte en dag utan att jag tänker på New York. Inte en dag utan att jag längtar tillbaka. Vi ser varenda skräpfilm, varenda mer eller mindre värdelösa polisserie - om den bara visar några bilder från New York, bara nämner några gator vi gått på.
Måste tillbaka. Snart.

Uppmaning

Det finns såklart en hel del bra bloggar därute men jag tycker nog att det fattas några i min egen bekantskapskrets... Jag uppmanar härmed följande att ta sig samman och göra en insats för alla oss som uppskattar intressanta iakttagelser och tankar nedtecknat medelst vackert, eget och underhållande språk:
Lena
Cecilia
Daniel
och Lisa
(de två sistnämnda har visserligen bloggplatser, men ett inlägg i halvåret räcker inte riktigt)
Det finns säkert fler, de här kom spontant. Inga ursäkter!

PS. Så länge kan ni bekanta er med Frederik, som kanske inte är den flitigaste bloggaren men inom anständighetens gräns och bor man i Malmö och skriver roligt och initierat om fotboll, mat och film så vinner man alltid mitt hjärta. Se länk till höger. DS.

Gotland

En liten sommarplan börjar klarna. Min älskade har fått fyra spelningar på Gotland under min första semestervecka och jag som aldrig varit på någon svensk ö förutom Ven tycker det låter som ett utmärkt tillfälle att utforska Ingmar Bergmans jaktmarker. Där lär vara vackert, har jag hört.

Dags att så

Det börjar bli hög tid att sätta balkongväxterna. I år har mamma tagit hand om tomater, chili och physalis så jag kommer att koncentrera mig på persilja i mängder (persilja är, ärligt talat, bland det bästa jag vet), gräslök och kanske lite rosmarin. Men först behöver jag ett sådant där litet miniväxthus från IKEA, dels för det bristande solflödet på vår balkong och dels för att freda de små fröna från klåfingriga kattassar. Någon ska dit snart? Hjälp!

Mat mat mat

Äntligen hyfsat ikapp med tiden och tvättmaskinerna rensar i detta nu upp de sista resterna av New York. "Är det skönt att vara hemma?" frågar var och varannan och svaret är att nej, verkligen inte - men man börjar vänja sig.
Det har varit en fin matpåsk i sann Lindgren-anda i alla fall. I fredags påskmiddag hos min mamma med ägg, löjromssill, kräftsill, chilisill och Brantevikssill (min mamma är GRYM på sill), mormors Jansson (krämig och perfekt saltad), köttbullar, prinskorv, skinka, senap (Tollarp och grovkornig stark skånsk) och ost-/skink-/broccolipaj. Riktigt traditionellt alltså - vilket en sillälskande traditionsfanatiker som jag självklart välkomnade med öppna armar och en kylskåpskyld (inte fryst!) Aalborg Jubileum i handen.
Lördagen så. Abbekås. Liten silltallrik (hey - det är ju ändå påsk) innan matchen men som huvudrätt rådjursstek, kokt potatis (precis perfekt sönderkokt, det ska smula sig lite), himmelsk gräddsås, pressgurka och kokta morätter. Sedan tömde vi en stor flaska portvin till fruktsalladen också. Portvin. Åh portvin.
Igår var det skönt att ställa sig vid spisen och jag hade handlat parmesanost och vitt vin, påskmust och grönsaker och det blev stekt rostbiff med parmesanrisotto, grönsallad med Knorrs örtdressing (den bästa dressingen ever, Kjerstin började köpa hem den när jag var liten och vi blandade med creme fraiche men den sorten togs bort och nu finns bara den som enligt instruktionen ska blandas med vatten och olja - men det funkar utmärkt med creme fraiche också och jag gillar krämigheten och syrligheten i den kombinationen).
Idag blir det enkelt. Ugnsstekt falukorv och potatismos.
Gott.

Himmelsblåa vårkänslor

En poäng borta mot Elfsborg måste betraktas som en bra start för dels är Elfsborg riktigt bra och dels är jag livrädd för premiärer som lovar alltför mycket. Som MFF-fan vågar man aldrig hoppas på att sådant ska hålla i sig.
Det var hursomhelst en otroligt välspelad match och MFF såg stabilare ut än under hela förra året - Anders Andersson var ju dessutom helt briljant som mittback (ihop med Jimmy Dixon kan det bli hur lysande som helst, snacka om att komplettera varandra).
Och Junior. Måtte han förbli frisk hela säsongen.
Expressens Johan Orrenius (som snabbt blivit tidningens bäste fotbollsskribent) beskrev det bäst i sin krönika idag:
"Att se Junior ta emot bollen och vända upp är större än ett helt hockeyslutspel."

Onsdagskväll och läget ljusnar

Brooklyn Brown Ale, grönmögelost, Guinnessost, Möllans vitlöksost på salta kex och Lucinda Williams i hörlurarna - det är nästan så man glömmer att lägenheten är tom sånär som på två sovande (men förstås supersöta) katter då älsklingen är borta för att förnöja tradiga Lundabor (obs! endast baserat på mina egna fördomar!)...

"You think you're in hot demand
But you don't know where to put your hand
Let me tell you where you stand
You didn't even make me... come on!"

Lucinda är helt briljant - helt helt briljant.

Trevligt

Det måste sägas; Brooklyn brown ale är en riktigt trevlig bekantskap. Den har klar potential att ta sig upp på min topp 5-lista vad det gäller flasköl (har inte smakat fatvarianten).

Rock'n'roll, eh?

Det finns givetvis bara en Keith Richards, men att snorta upp sin pappa är ju... sjukt, galet och otroligt kul (om man har den sortens humor). http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,1038113,00.html

Buss 132, det är tisdag och solen är skymd

Sitter på bussen genom ett regnigt Malmö, förbi Värnhem som någon desperat försökt piffa upp med en jättelik bordslampa, uppför Lundavägen som kan vara landets tråkigaste gata och i lurarna undrar Lucinda vart hennes kärlek tog vägen, hennes röst ger mig en klump i magen och jag gör upp bilder på Jones, på den handskrivna tavlan med dagens meny, på toaletten som alltid har frysgrader, på baren där Mark skakar mästerliga margaritas och Frank sitter i sin hörna, jag drömmer mig tillbaka medan minnena ännu är tillräckligt starka för att jag ska känna doften, för att jag ska höra stöket i det lilla köket man kan se in i från bardisken och jag undrar varför två veckor försvann så snabbt när en busstur genom ett grådisigt Malmö kan ta en evighet.

Arrividerci Franz

Nej, nu börjar det klia lite i resefingrarna igen va? Tänk att få åka bort en stund...
Tur att vi nu bokat en vecka i Barcelona då, 15 maj drar vi!

Missing our misses

Förutom meningarna "varför finns inte sådana här ställen i Malmö?" och svärfar Lelles gamla klassiska "nu har vi det bra igen!" (säges med ett nöjt leende under handgnuggning) var det förmodligen dessa två krabater vi pratade mest om i New York...

Dollares

En liten kommentar om hur dyrt det är att vara i New York bara. Det ÄR dyrt. Men bara för att det finns så mycket att göra, så mycket att åka till, så mycket att äta och dricka. Hade det inte varit paradisstaden för livsnjutare skulle det inte finnas några problem.
På de flesta restauranger vi åt kostade huvudrätten mellan 10 och 20 dollar - alltså mellan 70 och 140 kronor. Dyrast var Il Cortile, där maten smällde upp på 210 kronor (uuuuuuuh).
I princip alla öl som inte var på happy hour (alltså kvällstid efter sju) kostade 6 dollar - drygt 40 spänn.
Cocktails och drinkar: 8-9 dollar, runt 60 kronor.

Galnast var egentligen att vi betalde 820 spänn per natt i råtthålet (tydligen inga avdrag för våningssängen...).

Några listor kanske?

Jaja, vi får väl lista upp lite då... De tio bästa maträtterna, de tio bästa dryckerna och de tio bästa ställena (sett till helhetsintrycket) vi var på - som ni förstår kunde listorna gjorts mycket längre:

MAT
Creole wings (Jones)
Revbensspjäll med vitlökspotatismos och majs (Sylvia’s)
Rigatoni quattro formaggio (Ciao)
Chiligryta (Jones)
Linguine med räkor, snäckor, musslor och hummer (Il Cortile)
Pork chop med bönor i parmesan (Little Owl, Bedford St/Grove St)
Kycklingsallad med gorgonzola och dressing av balsamvinäger, senap och honung (71 Irving Place)
Bittersweet chocolate pudding (Jones)
Hummerravioli (Pete’s tavern)
Jambalaya (Jones)

DRYCK:
Portvin – antecknade aldrig namnet min idiot (Little Owl)
Cosmopolitan (Pete’s Tavern)
Margarita (Jones)
Brooklyn brown ale på flaska (Lucky Strike)
French martini (Pete’s Tavern)
Pumpkin ale (Chumleys)
Perfect Manhattan (White Horse Tavern)
Rött Pinot Noir, ursprung okänt (Pete’s tavern)
Cosmopolitan (Sardi’s, 7 av/44 st)
Sugar Hill på flaska (Sylvia’s)

STÄLLEN:
Jones, Great Jones St/Bowery (resturang)
Sylvia’s, Lennox Av/126 st (restaurang)
Pete’s Tavern, Irving Pl/18 st (pub och restaurang)
Ciao, Bleecker St/MacDougal St (restaurang)
71 Irving Place, Irving Pl/18 st (fik)
White Horse Tavern, Hudson St/11 st (pub)
Lucky Strike, Grand St/Wooster St (bar)
Il Cortile, 125 Mulberry St (restaurang)
Chumleys, Bedford St/Barrow St (ölstuga)
River Café, 1 Water St, Brooklyn (restaurang med bar)