Slutet är nära

Ser trailer för nästa omgång av Krönikan på svensk TV, den jag redan sett på danska kanaler - och är tvungen att gå in på hemsidan för att få reda på när nästa danska avsnitt kommer.
I slutet av året, säger informationen.
Kommer de sista två avsnitten.
Sista TVÅ.
Två.
Ska all denna längtan få ett så abrupt slut?

Inlåst

Ikväll borde jag verkligen utnyttja det faktum att jag är ensam med att skriva minst en recension (eller åtminstone lyssna på de skivor jag ska tycka till om), dammsuga, handla middag och frukost, gå två varv i Pildammarna så att jag än en gång får kramp i de där musklerna bredvid smalbenet som jag aldrig vetat vad de heter, laga god mat och skriva ett utkast till det nya provisionsförslaget som ska lämnas in i nästa vecka.

Men egentligen vill jag bara sitta på balkongen - och när det blir för kallt gå in och sätta på videobandet med VM-fotboll från 1986.

Att inte kunna vara ute i solen när den väl skiner kan sannerligen suga musten ur en.

Himla på bara

Inser att jag nog tillhör den generationen i alla fall, bara genom att undra vad "ungdomarna" säger om saker och ting.

Herregud.

Hasta la vista Orvar

Jag har inte alltid varit överens med Orvar. Men jag gillar honom. Och jag gillar hans program (även om mellansäsongen med en miljon recensenter inte var hellyckad).
Nu är det slut.

Under sina sju år på Filmkrönikan har Orvar gett åtta filmer högsta betyg; Timmarna, Hero, Big Fish, Lost in Translation, Good Night and Good Luck, Alien Directors Cut, Guds Stad och Återkomsten.
Jag har inte sett "Återkomsten" (utbudet av smala ryska filmer är inte gigantiskt i min videobutik), jag är inte förtjust i vackra kampfilmer som "Hero" (men har inte sett den) och avskyr sådant som "Alien" - men i övrigt är ju urvalet underbart.

Jag kanske inte borde skryta om det men... av de fem filmer vi är överens om har jag allihop på dvd utom "Good night and good luck" - men den går å andra sidan fortfarande på bio.

Säger ungdomarna "videobutik" förresten? Eller tillhör jag plötsligt generationen man himlar med ögonen åt?

Nya bloggfavoriter

Ah, denna flod av människor - intressanta eller ointressanta - som bloggar landet över!

Två nya favoriter:

HERMANN DILL (pseudonym):
http://www.fotbolldirekt.com/bloggen/
KJELL HÄGLUND:
http://www.weirdscience.se/index.php?sida=blogg

Om bara LISA (http://lisakristiansson.blogspot.com/) och DANIEL (http://windstorms.blogspot.com/) kunde komma igång lite mer frekvent skulle jag nästan alltid ha något att läsa. Ljuva tanke.

Sveriges trupp

Sjäklvart måste man tycka. Det är VM. Sveriges trupp är uttagen.
Och den här gången känns det faktiskt riktigt bra.

Det är klart - i min bok hade Marcus Lantz varit självskriven. Kanske hade det varit skönt med någon mer rutinerad målvakt att falla tillbaka på om Isakssons skada går upp igen, men någonstans är det kul med förbundskaptener som ändå tänker ungt. Nu är ju i och för sig Rami Shaaban 30 år fyllda så framtidslöfte är kanske att ta i. Men ändå.

Alexander Östlund ut. Bra. Förvånande för att vi inte vant oss vid Lagerbäck/Andersson istället för Lagerbäck/Söderberg (då hade det aldrig hänt) - men inte många hade gjort annorlunda. En spelare som inte ens platsar i engelska division 1 ska självklart inte tas ut i en svensk VM-trupp. Att sedan alternativen inte varit som en ocean av möjligheter är ju sin sak - jag tycker Niclas Alexandersson är det klart bästa alternativet som det ser ut idag. Han är bättre på mittfältet men ändå det formstarkaste valet - och en spelande högerback är vi inte helt bortskämda med.

Daniel Andersson kom med. Inte mycket att säga om eftersom Lantz aldrig var påtänkt. Daniel har varit en dominant i Allsvenskan sedan han kom hem - men Allsvenskan är å andra sidan Allsvenskan.

Roligt att både Rosenberg och Elmander kom med. Vi behöver den typen av spelare. Mattias Jonsson är väl okej (och skulle aldrig falla bort ur Lagerbäcks trupp) och Allbäck har ju på något sätt skaffat sig ett imponerande facit i landslaget. Så det vore svårt att stryka någon ur den fyrklövern.

Kalle Svensson? Har inte sett så mycket av honom, men det känns som ett fräscht och bra val. En sådan kille som skulle höja sig om han fick chansen, var min första spontana reaktion. Som Kåmark 1994, typ. Men Petter Hansson är trist - och har inte gjort en bra minut i landslaget. Jag hade långt hellre sett Daniel Majstorovic, med ett bra år med Basel (också i UEFA-cupen) bakom sig. Men Petter Hansson kommer förstås inte att få spela en minut så det kan kanske kvitta.

För att Sverige ska gå långt i VM krävs en frisk Edman, en formtoppad Mellberg, en funktionell Alexandersson, en Anders Svensson med självförtroende och supertrion Ljungberg, Zlatan och Henke avslappande, hela och hungriga. Plus en Isaksson i sitt livs form, en Linderoth som kan springa hur mycket som helst och en Christian Wilhelmsson som visar att han håller på allra högsta nivå. Kanske en Rosenberg som visar sig vara den i sammanhanget perfekte inhopparen också.

I stort sett är det bara Teddy Lucic som jag litar helhjärtat på, med andra ord.

Guld ska glimma där det hör himma

Äh, jag babblar så mycket. Över 23.000 på Malmö Stadion och sol över en inte direkt ogrön gräsmatta skapade förutsättningar lika förtrollande som de var... 2004. Typ. Och Jari Litmanen alltså. Vilket geni. Väldigt bra inhopp av Emil Hallfredsson också, även om den utbytte Behrang Safari också varit pigg - vänsterkanten var MFF:s bästa anfallsvapen om man undantar Jari.
Men det var ändå nervöst i andra halvlek. Glenn och Safari kom inte rätt i positionerna till vänster, fick ingen direkt hjälp av en förvirrad mittbacks-Daniel och inte heller av en ambitiös och lovande men lite orutinerad Jocke Nilsson från mittfältet.
Det största intrycket ändå - om detta är vad MFF kan prestera med Anders, Järdler, Skoog och Jon på skadelistan (Yksel får nog stå tillbaka lite) så lär motståndarna darra i byxan nu - kommer bara de defensiva nyckelspelarna tillbaka blir det mycket svårt att rubba Malmö. Och om Höiland återvänder... oj oj oj.

32 dagar kvar till VM

En dryg vecka kvar till Champions League-finalen, en dryg månad till VM. Det är bara fotboll nu - och trots Skånederby ikväll på Stadion känns min närvaro lite pliktskyldig. Sorry.

Sven-Göran Eriksson har tagit ut sin preliminära trupp till VM och, jag menar, han skulle kunna matcha följande lag (om Wayne Rooney hinner blir frisk):

Robinson
Gary Neville - Rio Ferdinand - John Terry - Jamie Carragher (nu har vi Sol Campbell, Ashley Cole och Wayne Bridge på bänken)
David Beckham - Frank Lampard - Steven Gerrard - Joe Cole
Wayne Rooney - Michael Owen (kan säkert bli Peter Crouch istället för Rooney).

Jag menar hallå hallå hallå. Och då tror jag ändå inte riktigt på att England går hela vägen. Italien, Brasilien, Argentina, Tyskland, Holland och Frankrike har alla lag med samma kapacitet. Med outsiders som Mexiko och Sydkorea. Eller Elfenbenskusten kanske kan skrälla?

Det blir en lång månad det här.

Plantagen i västra parken

Östra Parken ståtar med hallon och jordgubbar, om en vecka stoppas tre rader potatis också ner i marken. Västra Parken är nästan klar, som synes. Morötter, rädisor, rödbetor och potatis. Jag undrar jag om vi inte får sätta ännu mer morötter. Det finns få saker som är godare än egna morötter, precis upplockade ur jorden och avsköljda i pumpen nere vid hagen. Så får det bli.

Stegräknare, cykeltävlingar och motion i vardagen

Ja, men, alltså, jo det är klart att jag ska gå ner lite i vikt till bröllopet. Och jag måste erkänna att sedan jag funnit min klänning så är det inte lika svårt att hålla motivationen uppe. En gång för alla dock; jag älskar mat. Jag älskar njutning. God mat, god ost, gott godis, god öl, god likör - är njutning. Det kan jag bara inte avvara. Det går inte. Kommer aldrig att göra det.

Så. Nu har jag satt igång projekt vardagsmotion. Lina gränsar till S:t Lars i sin frenetiska jakt på vinst i jobbets stegräknartävling - där har en sann latmask som jag själv lite att dra nytta av. Dessutom har Sydsvenskan startat en cykla-till-jobbet-tävling, som imorse satte min häck på en sadel och fötterna på pedaler - tävlingar är ändå tävlingar och jag förstår lite var Lina kommer ifrån.

Vi får väl vart allt detta leder. Och vad det resulterar i. Bäst kanske att inte hoppas på för mycket.

Vårstök i Tjörnarp

Jag har aldrig haft trädgård. I två år har jag hjälpt pappa att vårrensa och förbereda i Tjörnarp - men det har mer handlat om att utföra hans instruktioner och strävan efter att allt ska bli så mycket förr som det bara går. Men det gör det ju inte. Och jag har fått ny energi.

Igår var det dags för det första racet. Våren kommer alltid lite senare i Tjörnarp än i Malmö och på marken ligger de fallna löven i lika tjockt täcke som i november. Men i bäcken forsar undansmält snö och vattennivån är så hög att det inte går att ta sig över på andra sidan hagen utan meterhöga stövlar (och det har ju ingen). Gräset är på flera ställen avbrutet av påskliljor som tyckts sprida sig lite som de vill.

Agenda var på förhand rätt självklar. Både hallonen och jordgubbarna, som tillhörde förra årets lyckade skördar, behövde rensas och klippas, jorden fräsas, landet luckras upp och gräset gödas. Inte gjort i en handvändning kan jag meddela och min stackars kropp, alldeles ovan vi denna typ av arbete, värker idag i både underarmar, axlar, rygg och baksidan av låren. Men grunden är i alla fall lagd - förvisso har pappa lite kvar att fräsa i Östra Parken och den gamla rosenrabatten. Sedan kommer såklart det viktigaste - sådden.
I år ska vi ha rädisor, potatis, morötter, purjolök och rödbetor i landet, persilja, dill och gräslök i gamla rosenrabatten (tillsammans med potatis antagligen), ännu mer potatis i Östra Parken och längs med södra gaveln på huset ska vi ha tomater. Där hade jag också tänkt sätta några smultronplantor (hög mysfaktor, inte sant?). Det hade också varit trevligt om de flyttade rosorna från ifjol tagit sig lite till i år om antingen plommonträdet eller bigarråträdet kunnat ge frukt för första gången och om busken med svarta vinbär på något mirakulöst sätt återfunnit krafterna efter det som tycktes vara den sista sucken förra sommaren. Det finns väl oändliga möjligheter, antar jag.

Om man bara hade tid att vara där lite mer. Om man bara kunde lite mer.
Så hade Tjörnarp kunnat bli som förr. Kanske.

Återuppstånden

Men. Går en kommer en annan. Shakespeare Pub, också i Höllviken och länge byns stolthet, har i många år körts i botten av krögare som struntat i anor och än mer i ambitioner. Men, som mycket lyckad avslutning på lördagskvällen efter den fantastiska skivan på Aptit, gick vi över gatan för att se om inte den beryktade renoveringen kanske ändå gjort skillnad. Och minsann. Anders Morand och sonen Martin har tagit över och gett stället ett verkligt lyft. Anders har varit på Bishops Arms i många år och tagit med sig hela konceptet till Näset, med massor av god öl - både på flaska och fat, stor whiskeysamling och ny inredning som andas gammal stil men ny fräschör (randiga engelska tapeter, bokhyllor och lädersoffor - hela paketet). Dessutom, och för detta bör de få någon typ av utmärkelse, är den gamla heltäckningsmattan (med decennier av spilld öl och fimpade cigaretter) uppriven och ersatt med trägolv.
Ett riktigt bra ställe mitt i gamla Höllviken. Vem kunde tro det?

R.I.P.

Var i lördags på Aptit Deli i Höllviken för att avnjuta den sista måltiden på detta underbara ställe. Det är en god väns bror som äger restaurangen och herregud vad god mat vi fick. Musslor i chilisås med viss syrlighet, scampiskjärtar, friterade bläckfiskringar och vårrullar (till dessa tre; sötsur sås och aioli), bruchetta med getost, honung och valnötter samt lammracks med risotto - och vid sidan självklart ett utsökt rött vin. Efteråt espresso och en stor bit tiramisu.
Om en vecka stänger Aptit Deli.
Jag kommer att bära sorgband.

I cd-spelaren

Det är konstigt, men vissa lördagar kräver Rickie Lee Jones.

Elin

Jag satte visserligen mina pengar på Hockey i det vad vars svar vi inte kunde skönja då för många år sedan under en helt vanlig kväll på Ölcaféet.
Och här är hon.
Nunnornas första lilla bäbis.
Elin.
Söt som bara den.

Ursäkta...

...om jag farit med osanning. Djingis Far har alls inte tagit död på 54 möss denna vinter. Bara 53. Men så är säsongen heller inte riktigt slut.

Sommar och paradis

Det är märkligt men en hel del av mina vänner har faktiskt sommarställen. Självklart, i en värld som till större delen består av f.d. studenter som just fått sitt första riktiga arbete och musiker som hankar sig fram i den lilla scenvärld som är Malmö - har ingen köpt sina sommarställen själva. Hå hå hå nej.

Vi snackar primitivt och ärvt. Hockey har, mitt i all barnsudd, fått ta över föräldrarnas kolonistuga. Lina(s föräldrar) har stuga i Nybrostrand, Ulli(s morfar) också. Mange har stuga i Sandhammaren och Micke i Hyllstofta. Och vi, vi har ju Tjörnarp. Eller Ebbarp (som egentligen ligger närmare Häglinge än Tjörnarp men de första åren, på femtiotalet, när min farmor och farfar tog sig upp till sitt sommarparadis så fick de ta tåget till Tjörnarp och sedan gå 5 km därifrån. Jag antar att det är därför vi säger Tjörnarp).

De flesta ställena har inget rinnande vatten, något har ingen el. I Tjörnarp har vi faktiskt både och, numera. Inte illa. Att huset sedan i övrigt hade behövt rustas upp ordentligt är det ingen som varken pratar om eller gör något åt. Vi är nämligen livrädda att minsta lilla förändring drar undan benen på farmor, nu 93 år gammal, och fäller henne förevigt. Vidskepligt värre. Inte så att farmor inte skulle tillåta förändring. Inte heller så att hon i sin respektabla ålder egentligen gör så mycket annat än tänker på hur vackert och välskött allting var när hon fortfarande hade sina fulla krafter kvar. Vilket för övrigt är sant. Nej, mer för att ingen egentligen vågar tänka på Tjörnarp utan farmor. Och att rusta upp huset vore att förbereda för just det.

För egen del har jag till slut kommit till insikt vad det gäller mina egna bostadsdrömmar. Länge sade jag att ett liv utanför 21420 eller möjligtvis 21146 vore fullständigt otänkbart. Möllan och Triangeln var mitt hood. Sedan vandrade jag över alldeles och började se ett vackert hus på landet med pump på innergården och blommor i gamla vattenkannor av plåt. Sedan insåg jag att ingenting, inget hus och ingen miljö - någonsin kommer att kunna mäta sig med Tjörnarp. Jag älskar Ebbarp, jag älskar korna och hagarna och grusvägen och det faktum att det finns grannar nära men inte intill. Jag älskar det röda huset med vita knutar, älskar odlingarna i det som pappa kallar Östra Parken, älskar krusbären, vinbären och hallonen, jag älskar den rena luften, det ogenomträngliga mörkret, den fullständiga tystnaden. Tjörnarp är mitt förflutna. Min barndom. Men det är inte bara därför jag fylls av kärlek och lugn när jag kommer dit. Jag älskar Tjörnarp för att det är mitt, för att ingen i släkten (förutom farmor och till stor del pappa) kan förstå den fullkomliga skönheten jag ser.

Men. Det går inte att bo där på heltid. Det ligger för långt bort. Så - ska man då skaffa något liknande närmare Malmö? Omöjligt. Det finns inga sådana miljöer nära Malmö - det är förbehållet Mellan- och norra Skåne. Så. Det ultimata är såklart att behålla Tjörnarp som sommarställe. Några veckor om sommaren kan vem som helst pendla de extra milen och om vintern blir det ändå besvärligt att bo i Tjörnarp med all snö och is och den isolering det skulle innebära. Men om sommaren...

Det är avgjort. Lägenhet i stan. Hus på landet. Kakan är bakad, uppäten och sparad. Kanske är det så mina vänner också känner. Vi får väl se.

Good night, and good luck.

4.

Den är oerhört snyggt filmad (i svarvitt dessutom), George Clooneys film om CBS-legendaren Edward R Murrow - mest känd för sin granskning av senator McCarthy och hans hänsynslösa kommunistjakt. Det är också precis den delen av Murrows karriär som filmen handlar om. Och det är inte speciellt svårt att dra paralleller till dagens USA. Filmen handlar nämligen inte bara om människor som döms utan bevis, som får sina liv förstörda pga en rädsla som eldas på från myndigheter och media - utan också om media i sig. Om mod att berätta något, att offra något. Och om kunskapen och förmedlandet av den istället för lättköpt underhållning. Filmen börjar och slutar med Edward R Murrows tacktal vid en hyllning 1938 - och varenda ord skulle utan problem kunna appliceras på dagens USA, på dagens Sverige. Därför känns "Good night, and good luck." också oerhört viktig.
Men det är inte bara det. David Strathairn, som spelar huvudrollen, är helt underbar - och vilken röst! Stora delar av filmen visar tv-programmen i sändning och det var inte bara en gång jag nästan misstog bioduken och den bekväma röda stolen för min egen tv-ruta och soffa.
Så varför inte en 5:a då? Tja. Jag gick inte därifrån med ambitionen att förändra världen. Det kräver jag av en sådan film för att nå ända fram.
Men det måste ändå nämnas - ingenting är så snyggt som cigarettrök i svartvit film.

54 möss, inspiration och en läsupplevelse

Imorse kände jag mig lika död som de 54 möss pappa fångat under vintern i diverse fällor uppe i farmors stuga i Tjörnarp. Men det börjar ordna upp sig. Därför har jag bestämt mig för att inom de närmaste dagarna:
- börja läsa antingen Klas Östergrens "Gentlemän" (tack Mia för inspiration) eller Carlos Ruiz Zafóns "Vindens skugga".
- lägga in nya skivor i iPoden (ny tid, ny musik!).
- gå på bio (det var länge sedan).

Andra små konstateranden:
- det är inte utan rädsla man köper biljett till allsvenska matcher. MFF-HBK på onsdag kan efter de två senaste dagarnas semifinaler i Champions league bli en ren skräckupplevelse.
- bokcirkelboken "I skuggan av ett brott" (Helena Henschen), en blandad fakta- och fiktiv historia om de Sydowska morden som skakade Sverige i nästan lika hög grad som när Kreuger tog livet av sig någon vecka senare 1932. En fascinerande berättelse om det tidiga nittonhundratalets överklass, en inblick i samhället då, personliga tragedier, misslyckanden och öden framställda på ett så drivande sätt att jag faktiskt inte kunde sluta läsa. Började på morgonen. Avslutade på kvällen. En släkthistoria av högsta klass och en hemlighet så begraven att det inte fanns möjlighet för författaren, dotterdotter till offret, att gräva fram det hon ville ha. Men inte en hemlighet i traditionen gömda skatter. Nej. Bara det enkla, men i dunkel höjda, svaret - varför? Läs!

Tjat tjat

Alltså, nu har jag plågat min omgivning ytterst frekvent med det här - men Morticia Nightshade!
Själva definitionen på tufft.