Gömda fakta

Liza Marklunds bok Gömda var i många år den mest upprörande bok jag läst. Jag tyckte den var fruktansvärd. Fruktansvärt dålig.

Jag vet inte hur många människor som rekommenderat just Gömda för mig både innan och efter jag tvingade mig igenom den, hur många som hyllat den som bland det bästa de läst. För mig var det ofattbart. Förutom det usla språket - Liza Marklund är trots allt en etablerad journalist - så fann jag det motbjudande hur man på ett så enkelspårigt sätt framställde en historia från en enda vinkel - en historia som uppenbarligen var mycket mer komplicerad än så.

Dessutom, precis som i fallet Inte utan min dotter som jag redan som tolvåring fann osmaklig, så underblåste boken en form av schablonbild av muslimer - eller flyktingar - som man som författare måste ta ansvar för.

Jag hatade Gömda och har aldrig läst någon av uppföljarna, oavsett om Liza Marklund varit inblandad eller som i de senare fallen bara huvudpersonen "Mia" - idag för övrigt mångmiljonär tack vare seriens försäljningssiffror.

När nu Monica Antonsson grävt vidare i historien och funnit att mycket, faktiskt det allra mesta, inte var sant - blir jag ändå förvånad. Marklund (och "Mia") har hela tiden hävdat att detaljer ändrats för att skydda identiteten på de inblandade och anonyma källor, men enligt Antonsson har varken hotbild, sociala myndigheters hantering av fallet eller "Mias" egen bakgrund någon förankring i verkligheten. Detta bygger hon på myndighetsdokument, intervjuer med "Mias" son, polis och - för första gången - mannen som var grunden till hela historien.

Jag vet lika lite som någon annan exakt vad som hänt, det finns knappast en absolut sanning - det gör sällan det - men hela denna soppa kan till slut ändå hällas i precis den terrin jag från början kände för att kasta i väggen. Gömda blev en försäljningssuccé tack vare, eller på grund av, att så många människor så okritiskt svalde en sådan fruktansvärd historia - på samma sätt som man i alla tider manipulerats av propaganda. Det finns inget naturligt ifrågasättande, ingen instinktiv kritisk granskning av enkla fakta eller statistik och det gäller förstås inte bara i fallet Gömda. Denna inställning är tillsammans med rädsla och okunskap själva grogrunden inte minst till Sverigedemokraternas framfart i vårt land.

Liza Marklunds karriär lever för tillfället i motvind. Vi kan väl hoppas att vinden vänder i andra sammanhang också.


Boken Mia - Sanningen om Gömda släpps i början av december. Monica Antonsson har även en blogg som behandlar frågan. Det bör också påpekas att både Liza Marklund och "Mia" vägrat kommentera de nya uppgifterna.

Priset för Ipred är för högt

Jag försöker sätta mig in i turerna kring Ipred och känner mig, förutom en smula ambivalent (åtminstone till en början), skrämd inför den framtid vi med full fart stormar in i. Med internets utbredning och utveckling har en mängd svåra frågor formulerats, frågor som inte har någon motsvarighet i historien och som det därför knappast finns några enkla svar på.

Till slut handlar det ändå om vilken typ av samhälle vi vill leva i. FRA-lagen skvallrade en hel del om vad vi kan förvänta oss, samtidigt som protesterna mot samma lag var ett utslag av en sorts nya demokratiska krafter som lika starkt inger välbehövligt hopp.

Men Ipred, som sagt. Såsom gift med en fattig konstnär kan jag garantera att illegal nedladdning och fildelning i alla former är något jag förkastar. Jag anser det självklart att den som skapat något ska ha samma rätt till betalning för sitt arbete som inom alla andra områden - och lika självklart är detta en förutsättning för att konsten alls ska kunna överleva. Men utvecklingen är svår att stoppa (vilket till stor del handlar om att de stora jättarna stod handfallna och grät när bollen var i början av backen, istället för att erbjuda ett attraktivt alternativ) - och man gör det knappast genom att köra över allt vad som har med integritet och rättssäkerhet att göra. Att en privat aktör (multinationella företag) ska kunna agera utredare i ett förmodat brott - är det en verklighet vi vill leva i?

Som Fridholm så klokt konstaterar, handlar det till slut knappast om rätt eller fel vad det gäller fildelande - utan om den ojämvikt som vi ofrånkomligen ställs inför. David mot Goliat. Och vi, vi vanliga människor? Vi är förstås David, som vi alltid varit.

Om misstanke finns att min dator fildelat exempelvis musik, då kan jag alltså efter en civilrättslig process dömas till stora bötesbelopp (plus kärandens rättegångskostnader) för ett brott jag inte ens behöver ha begått. Det kan vara någon annan som använt min dator. Någon som smygsurfat på mitt trådlösa nätverk. Det spelar ingen roll, bara IP-adressen räknas - och plötsligt kan en civil aktör ha rätten att begära in mina personuppgifter, eftersom det är min dator. Det är förstås en orättvis jämförelse - men inte fan döms jag för mord bara för att det är min hammare som använts som vapen?

Jag stödjer på alla sätt de artister, författare, regissörer och konstnärer som vill överleva på sitt arbete - något måste göras åt den upphovsrättsliga situationen och debatten om den måste fortsätta. Men priset för Ipred är för högt.

Alldeles för högt.


Läs gärna Alexander Kuprijankos analys i Sydsvenskan, ett flertal artisters debattartikel i DN, Anders Mildners som vanligt insiktsfulla tankar i Sydsvenskan, samt justitieminister Beatrice Asks (m) och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths (m) opinionsartikel i Svenska Dagbladet för mer information.

Spotify? Spotify!

Tack vare Halvar har jag nu en invite till Spotify, varför mitt huvud för tillfället är fyllt av tankar kring Airtunes, Airfoil och annat som gör vardagen vädigt mycket lättare och mer skimrande.
Tänk att ha tillgång till miljontals låtar, lagligt (Spotify har avtal med alla de större skivbolagen, en del mindre och dessutom Stim), streamat, snabbt - och i första hand anpassat för Mac (även om det funkar för PC också). Det sägs att lyssning genom iPhone inte ligger alltför långt borta heller och när det händer - då slänger jag min SonyEricsson och min iPod överbord utan att fälla en tår och lägger hela lönen på att göra Apple lyckligt.
Spotify är framtiden.
Idag är det julafton.

Mitt i

Bokstim är det bästa jag vet. När textraderna fångar en i flykten, när boken blir som en klocka man alltid bär runt handleden. Högar av oläst ligger på min hylla ovanför sängen, som en ständig påminnelse om en annan värld, en värld jag dyker in i med liv och lust och sedan lämnar därhän i perioder.
Det är tråkigt att stå på paus.
Men det har varit ett mönster så länge att jag gett upp hoppet om att ändra på det.

Efter Mig äger ingen kastade jag mig igår in i Marguerite Duras Smärtan och redan efter trettio sidor vet jag att denna bok kommer att betyda något. Den kommer att påverka mig. Det är inte alltid den känslan är nödvändig, varken omedelbart eller överhuvudtaget. Men det är å andra sidan sällan andra böcker än dessa stannar kvar, i tankar och i drömmar, i det undermedvetna, det är sällan andra böcker än dessa ploppar upp i korta ögonblick och ibland diffust - som ett eget kapitel i livet.

Min önskelista på adlibris blir allt längre och jag känner att jag måste avverka lite nu, för att kunna trycka på den beställningsknapp mina fingrar kittlar efter.

Där ligger Kinky Friedman (Elvis, Jesus och Coca Cola), Stig Larsson (Autisterna), Bodil Malmsten (Sista boken från Finistère), Margareta Strömstedt (Natten innan de hängde Ruth Ellis), Virginia Woolf (Mot fyren), Charles Bukowski (Factotum), Primo Levi (Är detta en människa), Valerie Solanas (Scum manifest), Anna Politkovskaja (Rysk dagbok), Kjell Östberg (I takt med tiden: Olof Palme 1927-1969), Barbro Alving (Dagbok från Berlinolympiaden 1936) - och en jättehög med böcker som jag förpassat till i väntan på pocket; Marjaneh Bakhtiari (Kan du säga schibbolet), Suzanne Brögger (Sölve: En plats i Danmark), Joan Didion (Att lära sig själv att leva), Lena Ebervall (Ers Majestäts olycklige Kurt), Per Olov Engquist (Ett annat liv) och Benny Haag (Makt, mot och motstånd). Bland många, många andra.

Om jag kunde skulle jag ta en veckas semester och bara läsa.
Det är den tiden nu.
Det stimmet.
Jag kramar ur varenda sekund och hoppas på att det varar länge.

Bland helrör och ziti

Det kändes möjligen något bisarrt att läsa Åsa Linderborgs väldigt fina barndomskildring Mig äger ingen, samtidigt som Janice äntligen släckte lampan för ärkesvinet Richie Aprile i slutet av Sopranos andra säsong.
Den gemensamma nämnaren är förstås den starka upplevelsen.
Känslorna.
Nu är vi där igen.

Några reflektioner

Jag ska bara kort konstatera att...

- revben med stark sås från Sylvia's i Harlem (New York), potatismos smaksatt med vitlök samt majskorn dränkta i smör är en perfekt fredagsmiddag. Eller, en perfekt middag närsomhelst, faktiskt.

- Atmosfär (på Fersens väg) än en gång övertygat mig om sin förträfflighet. Gårdagens middag, med en helt fantastisk råbiff (med kapris, dijon, finhackad rödlök och rödbetor) som förrätt, jordärtskockssoppa med ankleverglass som mellanstation, entrecote och innanlår av älg tillsammans med rotfrukter och linser från Alsace som varmrätt, ostbricka serverad med fikonmarmelad och hembakat bröd med valnötter och aprikos som avrundare och crème brulée med det mjukaste av innandömen och den knaprigaste av ytor som dessert - var rakt igenom fantastisk. Dry martini innan maten, Karlovacko (kroatiskt öl) till råbiffen, vatten till soppan, ett mjukt men mustigt Chianti-vin till älgen och italienskt dessertvin till osten höjde rätterna ännu en nivå. Alla restauranger med självaktning serverar också kaffe av klass, vilket var precis vad man säga om den cappuccino som ställdes fram innan den korta vinterpromenaden hem.

- Sopranos verkligen håller kvalitet rakt igenom. Vi är mitt inne i ett maraton från början till slut och jag slås än en gång av de små detaljerna i replikskifte och musik, detaljer som skiljer en mästerlig serie från en som drunknar i nivån strax under. På hemsidan kan man se exakt vilken musik man använt sig av i de olika avsnitten, en superb källa för inspiration.

- rensningen av iTunes som väntat blev en succé. Min randomspelare har precis gett mig i tur och ordning Ryan Adams I taught myself how to grow old, Marlene Dietrich Lili Marlene, Merle Haggard Mama tried, Nina Simone Strange fruit, Neil Diamond Act like a man, The Falcons You're so fine, Josh Ritter Bright smile, Willy DeVille Louise, Bob Dylan Ring them bells (alternativ tagning från Tell tale signs), Tammy Wynette 'Til I get it right, Solomon Burke That's how I got to Memphis, Jerry Lee Lewis What's made Milwaukee famous, Martha Wainwright Bloody motherfucking asshole, Sam & Dave When there's something wrong with my baby, Bob Martin The river turns the wheel och Mikael Wiehe & Ebba Forsberg Spanska stövlar. Detta bara i inledningen av vad som kommer att bli ett långt och passionerat förhållande...

- trots en del glas vin och såväl egen hallonlikör som limoncello och ett paket cigaretter under ett långt samtal i biblioteket medan fredagen övergick till lördag, så lyckades varken jag eller min goda vän L. komma fram till hur människor går och blir moderater. Men det finns säkert en bra anledning. Eller i alla fall logisk.

- Mats Olsson är i New York igen och som vanligt levererar han ovärderliga tips på bra restauranger och barer. Jag antecknar noggrant. Under de två underbara veckor vi var där ifjol, slog inte ett enda av Mats Olssons tips fel. Fantastiska ställen allihop. Och jag, jag fastnar än en gång i drömmen om att åka tillbaka.

- nu spelar iTunes Duke Ellington Blood count. Katterna sover. Och kaffebönorna är slut.

Apropå sådant man måste läsa

Ända sedan jag läste Mats Olssons eminenta (han är ofta eminent på söndagar) krönika om vår syn på alkohol i allmänhet och Benny Haags nyutkomna bok Makt, mod och motstånd - om den mitt i och de runt omkring i synnerhet, har jag anat att det är en bok jag omöjligen kan undvika. Jag har en groende känsla av att alkohol, hur mycket jag än njuter av den, är en av pelarna på vilken all världens skit står. Halvar (som slutade dricka för nio år sedan), förstärker både denna känsla och insikten att Benny Haags bok är ett måste.

När sedan blir viktigare än nu

Har man Lennart Persson och Halvars Huvudsaker som ett stående inslag i sin vardag, så blir inköpslistorna och längtan hem, till soffan, stereon och biblioteksfåtöljen en nästan omöjlig frestelse att motstå.
Jag är ju sådan, jag uppfylls av böcker jag ännu inte läst, filmer jag ännu inte sett och skivor jag ännu inte hört så till den milda grad att det spiller över och kokar ner till en lugn sump när jag sedan väl sätter tänderna i det.
Inte så att jag inte njuter.
Jag njuter bara mer på förhand.
Jensen skrev ett klokt inlägg om döden och vår rädsla för den häromdagen, tankar som många säkert är bekanta med. Jag har själv svårt att förhålla mig till livets slut, till skillnad från Jensen har jag gudskelov och tack aldrig sett den sista gnistan släckas medan jag själv sitter bredvid. Jag har aldrig, i vuxen, medveten ålder, förlorat någon som stått mig riktigt nära.
Men.
Det är klart att jag fruktar döden. Ibland. Men lika mycket och kanske oftare fruktar jag just att någon av dem jag älskar ska försvinna ifrån mig förevigt. Jag fruktar livet, vad det har i beredskap för mig. Förutom när jag lagar mat, då finns inga tankar som inte kan dras in genom näsan.
Jensens slutsats, om jag nu ska knyta ihop den här säcken, är att man snarare än att frukta döden bör frukta sin livspassivitet, att man måste stå emot detta rusande mot något annat, eftersom spåret ändå obönhörligen leder mot slutet.
Det är klart att hon rätt.
Men det är inte lika givet att det går att förändra sitt liv i grunden.
Att planera inför något, drömma om något okänt, är den kanske största delen av mitt liv. Jag ser framför mig en bild som ännu inte sotats ner av verklighet, där jag fortfarande har alla möjligheter till perfektion (ett annat, förmodligen lika farligt, nyckelord). Jag längtar efter böcker jag läst om, men vill ofta rusa igenom dem när jag väl fått dem i min hand. Jag vill vidare, till nästa. Det är svårt att njuta av det man har, när världen är så stor.
Undantagen är förstås det vi kallar mästerverk. Då försvinner allt annat, då finns bara nuet, den dallrande sekunden man befinner sig i och det kan vara Lucinda Williams starka men sårade röst, det kan vara Gloria Swanson som glider nedför trappan i Sunset Boulevard, det kan vara ett ångande, fullknökat KB med Bob Hund som trycker att det skulle vara lätt att säga att man inte hittar hem, eller Joan Didion som sörjer sin avlidna livskamrat.
Det är väl det som gör ett mästerverk, antar jag.
Att längta efter det som kommer, eller kanske någon dag kommer om jag har tur, är mitt sätt att njuta av livet. Förväntningar och drömmar är inget negativt, det är inte att fly något utan att känna något. Att utvecklas.
Jag hyllar dem som kan leva i nuet eller försöker göra det, men det är inte för mig. Jag njuter idag av vad jag får imorgon. Uppdraget är då på något sätt ändå slutfört.
Men i Tjörnarp finns ingen morgondag.
Där är varje sekund av kristallklar luft och lugnande tystnad som den allra sista.

iTunes

Jag satte mig ner för att göra ordningen till de nysammanställda julskivorna igår, men slutade med att organisera om hela iTunes. Det har varit en väldig oreda - högt och lågt, spellistor i olika genrer, nytt och gammalt utan någon som helst sortering.
I min drömvärld är alla låtar i iTunes så bra att jag lugnt kan trycka på play och låta mig överraskas av låtvalet, trygg i det faktum att vilken ton som än flyter ut från högtalarna – så blir jag lycklig.
En hel del måste faktiskt rensas bort. Inför någon fest lade jag in hundratals nostalgilåtar från åttio- och nittiotalet som inte har någon som helst relevans utanför sitt sammanhang. Adjö.
Jag slås av – och älskar – ändå bredden i urvalet. Jag har aldrig och kommer aldrig att förstå skvallyssnande, musik gjord för att inte märkas.
Acceptera – well, det är väl en del av att bli äldre.
Men förstå, det kan jag inte.
All musik jag lyssnar på fyller mig med någon form av känsla. Självklart inte alltid densamma – Bob Dylan och Siw Malmkvist har inte mycket gemensamt – men alltid stark och sann.
Det är just blandningen av olika stilar som jag tänker ska bli mitt nya iTunes huvudstyrka. Pavarotti ska stå jämte Shirelles. Tindersticks jämte Andrew Sisters. Tim Hardin, Duffy, Chet Baker, Townes Van Zandt, Lena Andersson, Lucinda Williams, Glenn Miller, Eldkvarn, Marlene Dietrich, Pretenders, Timbuktu, Kinks, Anita Lindblom – alla ska de få plats, alla ska de få vara lika självklara.
Med uppemot tvåtusen låtar i biblioteket blir det lite av en utmaning.
Ett projekt att försvinna i.
Gud, så jag älskar dessa oöverskådliga galenskaper.

Splittrad

Jag vet inte vad som har hänt med mig idag, men jag känner mig så överfull av tankar att jag inte får en enda av dem på pränt.

Snön faller

Det snöar ute. Första flingorna för denna vintern.
Utanför vårt kontorsfönster samlar två pojkar ivrigt ihop snö från bänkarna på torget och kastar på varandra.
Barn har en förmåga att känna glädje över det lilla.
Snö är glädje.
Vintern är vacker.
Och nu är den här.

Hur tänkte ni nu?

Att Anders Andersson tvingas bort från MFF gör mig ledsen. I en förening som de senaste åren utstrålat en väldig avsaknad av själ, känns det märkligt att göra sig av med det mest himmelsblå hjärtat av alla.
Jag antar att det finns goda grunder för bedömningen, samtidigt som laget haft ett försvar som läckt som ett såll under hela säsongen - då Anders varit skadad.
Ingen mittförsvarare ska heller vara på väg in.
Uppladdningen inför 2009 börjar med ett stort, stukat frågetecken.

En ny ordning

Jag har uppdaterat mina favoriter i Safari. I uppdelningen Daglig läsning, Bloggar (frekvent läsning), Bloggar (mindre frekventa), Bloggar (mat) och Sport får jag en fin översikt och prioriteringsordning när jag sätter mig vid datorn. Och fastnar.
Jag slås över hur mycket som är så läsvärt, hur mycket som inspirerar och underhåller, hur internet steg för steg blivit det viktigaste instrumentet för alla dessa beståndsdelar.
När jag kommer till jobbet på morgonen har jag efter ett dagligt kontorsmöte en helig stund, då ingen får störa mig och min kaffekopp. Jag behöver den stunden för att börja dagen, för att varmköra motorn. Då läser jag Jensen, Bodil Malmsten, Halvar, Lennart Persson, Fotbollsfrun, Marcus Birro, Mats Weman och mina vänner Mary och Annika. Rätt ofta slår jag också en kik på Isobel Hadley-Kamptz, Andreas Ekström, Peter Englund, Anja Gatu och Janne Gradvall (som inte uppdaterar varje dag).
Det är ett sprudlande möte med människor som har något att berätta.
Människor som har förmågan att berätta på ett sätt som får mig att känna något.
Jag läser inte morgontidningen särskilt noggrant, tidsbristen blir (liksom för många andra) för stor. Men alltid sporten och alltid kultur och nöje. Resten skummar jag och hämtar sedan mina nyheter på nätet. Därför gläder det mig väldigt att Sydsvenskan börjar bli klar med sin nya hemsida, som lanseras till våren. Som alla vet är det en kritisk tid, en tid då de gamla morgontidningsdrakarna måste förändras från grunden för att kunna överleva. Jag älskar min papperstidning, att få en fysisk produkt i brevlådan varje morgon med all information jag egentligen behöver - men det är tyvärr inte framtiden. Jag är inte framtiden. Om sanningen ska fram.
Men Sydsvenskan har så många duktiga skribenter och journalister (vilket bevisas inte minst genom att tre av dem igår mottog Stora Journalistpriset) att det vore otroligt synd om man inte hittade till läsarna också när Xbox-generationen vuxit till sig. Den utökade satsningen på nätet och det sätt på vilket man verkar ta utvecklingen på allvar känns betryggande. Min kärlek till min gamla arbetsplats och familjehögborgen nummer ett rostar aldrig.
Internet är hursomhelst fantastiskt, vi kanske skulle påminna oss själva om det då och då.
Att vi är en del av en tid när detta vuxit fram.
Ett sant privilegium.

Vänlighet i vardagen

Har letat med ljus och lykta efter svagdricka i olika närbutiker och två Hemköpsbutiker. Inget napp. Jag såg glöggen brinna inne, jag såg julen förlora sin glans - men precis för en stund sedan ringde min arbetskamrat och sade att hon hittat det på Malmborgs och att hon köper med sig fyra flaskor till mig.

"There are people willing to stand up for other people no matter what it costs them..."

Johnny Castle

Domaren! Vi byter!

Vi handlar ju på Hemköp.
Det skulle man kanske kunna tro är en kvalitetsgarant, men ack nej.
Ett konventionellt utbud, ingen profil som står ut, inte särskilt billiga priser - och ingen större kunskap. Jag har frågat efter i tur och ordning kondenserad mjölk, piri piri, svagdricka och salpeter, med svetten rinnande längs ryggraden och irritationen stigande efter gång upp och gång ner med allt annat än logisk varuindelning.
Frågorna har bemötts med gapande munnar. Irrande blickar. En aura av kom-och-hjälp-mig-att-dö.
Jag betalar gladeligen mer pengar om jag får bra varor och kunnig personal. Jag vill ha eko-satsning, jag vill ha närodlat, jag vill ha glada grisar och frigående höns.
Jag vill ha ett utbud som inte förutsätter att man aldrig lagar något annat än spaghetti med köttfärssås eller shake-and-bake.
Jag vill ha kvalitet, matglädje, engagemang.
Hejdå, Hemköp.

Carmela Lindgren

En gyllene regel när man beslutar sig för att se om hela Sopranos från början är att man måste vara beredd att tillbringa en del tid i köket.
Men blir så otroligt sugen på att laga mat.
Igår, redo att ta itu med andra säsongen, rullade vi glatt egna gnocchi och ugnsgratinerade dem i ljuvlig tomatsås, mozzarella och parmesan och serverade tillsammans med små köttbullar som kryddats med färsk chili, persilja och vitlök.
Det var himmelskt.
Till och med cappuccinon efteråt, med biscotti, bleknade en aning.
Men bara lite.

Något att berätta för barnbarnen

I min värld är det förstås självklart att gråta en skvätt när Zlatan Ibrahimovic blir historisk. Min pappa pratar alltid om Bosse Larsson, Bosse är störst och jag sörjer att jag inte sett honom spela, att jag inte är en del av det självklara fenomen som varenda supporter till de himmelsblå helhjärtat låter sig omslutas av.
Men jag var med när Zlatan slog igenom. Jag såg honom i Superettan, jag var på Stadion när han smällde in sitt fantastiska mål mot AIK i den första allsvenska omgången samma år han sedan flyttade till Ajax. Efteråt gick vi till Ölcaféet, stämningen var euforisk, vi visste att vi varit med om något som det skulle pratas om i åratal, att detta bara var början.
Kanske lätt att säga såhär i efterhand.
Men det är faktiskt icke desto mindre sant.
Zlatan är bäst, han är störst och mest populär i hela Sverige - men för oss Malmöbor är han större än så.
Inte konstigt alltså, att tårarna rinner sakta på min kind medan ett fånigt leende sprider sig över ansiktet.
Zlatan är Zlatan.
Och jag var där när det började.

Söndag kväll, 21.00

En stor kopp cappuccino med nymalda bönor i perfekt beska och den skummade mjölken lagom krämig, två nybakade biscotti med smak av mandel och apelsin, fötterna på bordet, kroppen djupt nedsjunken i den slitna fåtöljen och första säsongen av Sopranos rullande i dvd-spelaren.
Så kan man ha det ibland.

Det är november och klockan är två

En kaffe och en cigarett, Mats Olssons söndagskrönika i Expressen - och plötsligt är det mörkt i hela lägenheten.
Vad hände?

En dagboksanteckning

Tyst och lugnt, till och med katterna sover. Det är den första stilla stunden på hela helgen, som annars på ett ytterst gemytligt sätt puttrat på, surfat iväg, timmar har flutit förbi och försvunnit - men nu sitter jag här, vid datorn med en kopp kaffe och tänker att söndagar är veckans bästa tid.
Det har handlat om mat, som vanligt. Men också om youtube, Karate Kid, Depeche Mode, Falcon Crest, det har handlat om det enkla i att bara ha trevligt, skratta, umgås. I fredags över en indisk rotfruktsgryta, Irish Coffee, vin och en maratonlång musikquiz med min bror, hans flickvän (plus deras underbara dotter, förstås) och en av dessa människor man nästan aldrig träffar, men alltid trivs med. Det var knäppskallarnas afton, nördarnas högtid, de bortglömda minnesbankernas stora återkomst. Jag rensade katergorin film- och tv-musik. K. tog allt med Depeche och Rosie Thomas. N. var störst på allt som var bra. Min bror gick inte att slita från domarstolen.
Lördag så, tidig färd mot Köpenhamn och shopping med större delen av bokcirkeln. Vi tillbringade timmar på Cos, denna underbara butik som H&M-gruppen (ägare) inte vill ta till Sverige och jag köpte tröjor och skjortor, putsade till en stukad garderob. Vi satt länge och åt smörrebröd och pratade om livet, vänskap, förhållanden, beteenden och roller. Det är något speciellt med dessa människor, som jag sällan träffar utanför våra cirklar. Men jag lämnar dem alltid uppfylld av nya insikter, med fräscha vinklar, ett par graders vridning av mina perspektiv. Det är en älskvärd process.
På kvällen kalkonmiddag, med potatis, sås, rödkål, brysselkål och tre sorters geléer; vinbärs-, fläder-, och vitlök/chili-. Hela familjen samlad, vi är många nu och det blir bara fler och fler (och julklappspotten större och större...) - och det är alltid roligt, det har efter så lång tid blivit en särskild gemenskap, en stämning och en rollfördelning som fallit på plats med åren. Jag satt ensam vid matbordet en stund för att kunna få lite perspektiv, jag betraktade dessa människor och fotograferade ögonblicket i mitt minne.
I perioder när det känns som att det skakar på nedre däck, är sådana bilder det första man packar ner i väskan.

Superbt

Kvällens middag: ytterlår från Vinslöv utan en sena - mört så att det smälte i munnen - lätt stekt och serverat med rösti av potatis, rödlök och färska rödbetor samt kall sås med lime och vitlök.
Mer behövs inte för att göra mig lycklig.

Två shots och ett kålhuve

Planerna på att baka biscotti brann inne någonstans mellan två hot shots (ni förstår själva nivån) i lördags kväll, men med många skratt och ett par chockerande och ytterst skvallerkittlande nyheter får man nog säga att det trots allt var värt det.
Dock. Efter att Kalmar rättvist och glädjande bärgat sitt första SM-guld och MFF putsat till minnet av en intetsägande och föga engagerande säsong, plockade jag ihop bitarna av mig själv och gjorde kåldolmar med pressad potatis, stekta morötter och vansinnigt god, gräddig sås. Helt enligt nedtecknade instruktioner från mästarinnan själv; farmor.
R. hävdar att det var det godaste han ätit i år.
Själv gick jag omkring i en lägenhet som luktade vitkål och tänkte att vintern slutligen anlänt.
Med full styrka.

Julen flyttar till annan ort

För att bespara de stackars läsare som tycker julen är deprimerande, ensam eller bara überkommersialiserad och mår illa av tanken på bling bling-musik och nejlikedoft - så har jag lagt över den delen av mig själv i en alldeles egen blogg.

Där frossar jag. Gräver ner mig. Simmar omkring i en ocean av tomtelängtan.

Här fortsätter livet dock som vanligt.

Fullt

Vår frys signalerar fara. När jag råkade säga högt att en halv gris nu är beställd inför julbestyren, frustade och sprakade det från kök och klädkammare (där vår extraresurs står). I en genomträngande, isande ton som inte var helt olik Celine Dions sångröst, gnällde våra frysar över platsbrist, utmattning och snedfördelning. Vi har nästan bara kött i dem; underbar nöt från Råröds Gård utanför Vinslöv, lite rester från tidigare grisleverans från Lillehems Utegrisar, lamm uppfödda av vänners bekanta och några bitar hjort från Bonnarps Hjortgård.
Samt förvällda kantareller, mosade hallon, hemkokta kräftor och skal från höstens skivor.
Man kan ju ha det värre, vill jag hävda.
Trots viss explosionsrisk.

Steget efter

Med statsministerraden Per Albin Hansson (s, 1945-46), Tage Erlander (s, 1946-69), Olof Palme (s, 1969-76, 1982-86), Thorbjörn Fälldin (c, 1976-78, 1979-82), Ola Ullsten (fp, 1978-79), Ingvar Carlsson (s, 1986-91, 1994-96), Carl Bildt (m, 1991-94), Göran Persson (s, 1996-2006) och Fredrik Reinfeldt (m, 2006-) - så ligger Sverige för övrigt knappast i framkant vad det gäller att låta samhällets utveckling och föränderlighet visa sig i den högsta makten.
Vi går inte gärna ifrån mallen, vi heller.

Det går framåt

En gång, i en annan tid, satt jag och L vid vårt vanliga bord på Skolgatan, såg värmeljusen fladdra till, tittade djupt ner i våra ölglas, skrattade och skålade på att vi någon gång skulle få åka till det stora landet i väster, vifta med flaggor i folkmassan och fira att USA just valt sin första kvinnliga, lesbiska och svarta president.
Vi kommer förmodligen aldrig att få uppleva det.
Men Barack Obama var i alla fall ett steg i rätt riktning.

En massa da'r före doppareda'n

De samlas på hög, listorna över stämningsskapande julattiraljer. Det räcker förstås inte med pynt (pynt - märkligt ord), för att komma i rätt stämning måste paketet vara lite större. Filmer och avsnitt ur tv-serier som rymmer någon form av tingeltangel, böcker med bakstök och klapplackande, musik med snöflingor på instrumenten, matprogram doftande av kanel och nejlikor - alla har de sin självklara plats i jakten på den perfekta julen.

Som förstås aldrig inträffar, livet kommer liksom emellan.
Men detta faktum förändrar inte ambitionsnivån.

Därför samlar jag än en gång ihop mina inspelade Kalle Ankas jul (svensk 1979, svensk 2006 och dansk 2007), kontrollerar att Trolltyg i tomteskogen funkar som den ska, att Love Actually finns i hyllan, jag dammar av Charles Dickens En julsaga och Astrid Lindgrens Alla vi barn i Bullerbyn, lägger julskivorna på hög med Etta James version av Please come home for christmas allra överst och ser Tina göra julgodis vareviga kväll.

Varje år köper jag minst en ny julskiva. I år tänkte jag satsa svenskt, för jag har alla upptänkliga versioner av amerikanska julsånger; rockvarianter, soul, vocal, klassiskt - men inte många där det sjunges om mössens julafton. Det är förstås en brist.

Och brister finns det inte plats för när det firas jul på Carl Gustafs väg.

Vad lyssnar, läser och ser ni på för att komma i stämning?

När man sjunger blir man jämt på glatt humör

Det är skönt att kunna koncentrera sig på det väsentliga, brukar jag säga till min suckande man. Suckarna, som blir allt tyngre, kommer sig förstås inte av att jag koncentrerar mig på det väsentliga - även om han just i detta fallet, vilket snart ska visa sig, rätt gärna hade varit utan resultatet.
Nej.
Det handlar om teknikens förmåga att underlätta vår vardag och teknik är något som sällan underlättar min makes vardag. Teknik är helt enkelt mest i vägen och uppför sig sällan särskilt väluppfostrat.
För egen del kan jag kan inte gärna förneka min svaghet för blinkande lyktor och hjul som snurrar av sig själva, men å andra sidan vill jag bestämt hävda att inget köpes som inte är absolut nödvändigt. En elektrisk konservöppnare skulle till exempel aldrig komma över min tröskel (i detta läge av texten kan jag föreställa mig en snett leende make framför datorskärmen, med en mun som ljudlöst formar orden "nej, men en äggkokare är förstås av yttersta vikt att äga" - vilket jag självklart hävdar å det bestämdaste).
Nåväl. Med airport inkopplad till stereon slog vi två flugor i en smäll och blev dels av med en knastrande cd-spelare och kunde dels flytta tillbaka datorn till biblioteket - på säkert avstånd från vattenglasvältande katter, när nu de första årens drulleförsäkring gått ut.
Resultat: luftning av skivsamlingen för att hitta för situationen passande guldkorn.
Söndagens städning ackompanjerades följaktligen av Magnus Lindberg (dovt mutter från sovrummet), Dan Hylander (täcke läggs över huvudet), Ann-Louise Hansson, Lena Andersson, Siw Malmkvist och andra 60-talsschlagers i ljuvlig blandning (hasande steg hörs i hallen) - och slutligen första akten av Jesus Christ Superstar (ytterdörren smäller igen). Härvidlag kan lägenheten anses vara skinande ren och musikvalet ändrar alltså kurs mot finfin Stax-soul, innan den efter parmesankyckling med gräddsås och tagliatelle och ett par rykande heta cappuccinos mot kvällningen mjukt glider över i Bruce Springsteens för mörka timmar fulländade mästerverk The Ghost of Tom Joad.
Så gick ännu en söndag förbi, men i alla fall inte under tystnad - och tystnad är som alla vet det största hotet.
Jag ska bara övertyga min man om det.

Precis!

Där ser ni! Recension från Piteå-Tidningen.

Kärlek och hat (fiende, kamrat)

Ikväll smäller det.
Då släpps "A Man You Can Hate" - dubbelalbum, känslostorm, mästerverk.
Den fick fyra i Sydsvenskan.
Borde haft mer*.
Kom till Babel ikväll kl 19, så får ni själva höra.

* Inte minst tack vare det vackra omslaget, utformat av en viss fru Lindgren.

Från en till en annan

När katten Elvis var liten tyckte han om att ligga och sova vid ytterdörren, liksom för att försäkra sig om att inte matte och husse skulle kunna lämna honom i sticket. Katten Bob retade honom för detta och kallade honom för mes. Sabla mes mes mes, jamade han föraktfullt och skrattade sedan så att han kiknade varenda gång Elvis vaknade av den duns i huvudet som innebar morgontidningens ankomst. Elvis blängde surt. På Bob. På tidningsbäraren genom brevinkastet. På husse som också skrattade åt honom. All sin kärlek lade Elvis istället på matte, som omsorgsfullt blåste på bulan i huvudet och sjöng sånger om andra tider och andra städer, där randiga katter levde gott på tonfisk och mynta och ingen längre prenumererade på morgontidningar. Matte och Elvis blev de bästa av vänner och gav varandra då och då förtroliga blickar som för att bekräfta sitt särskilda band. Numera sover inte Elvis vid ytterdörren längre, matte lämnar honom aldrig i sticket. Nu sover han i sängen. Och husse i soffan.

Fritt fram alltså för matte att beställa fler och säkert fullständigt onödiga tidningsprenumerationer och med Elle Mat & Vin, Fokus och Offside i bagaget vänder hon sig ut mot det okända. Matmagasinet? Lantliv? Elle Interiör? Drömhem & Trädgård?
Någon som kan leda in henne på rätt spår?

Köks-TV

För alla som gillar tv-kockar är det fullt upp i stugan för närvarande. Lite oväntat har TV4+ tagit över facklan, när nu Tina gått på långledighet, Jamie Oliver bökar omkring i sitt grönsaksland och Nigella myser i sitt London-slott (läs för övrigt Janne Gradvalls utmärkta reportage om henne här) - och de flesta andra har sömnmedel i grytorna.
Men på slaget nio tisdag till torsdag får i tur och ordning Paolo Roberto, Leila Lindholm och Per Morberg pannorna att glöda, om man nu inte hellre njuter av reprismaraton söndagar halv sex till sju.
Det är inte alltid lysande (Per Morberg undantagen).
Men det räcker gott för en som inte kan ta ögonen ifrån en blåskimrande skärm så länge det kommer rök från spisen.

– Den här gången vill Herren att jag ska lyckas.

Det skrivs så mycket om valet i USA just nu att det är svårt att sovra pärlorna från svinen.
Inte om valet som sådant men om en bister amerikansk verklighet, skriver den alltid eminente Niklas Orrenius i ett reportage från Sonoraöknen, på gränsen mellan Mexiko och USA. En text om hopp, om rädsla, om hat och mänsklighet.
Läs det.

A must

Förra veckans glöggmugg har nu utvecklats till två flaskor julmust.
Julmust får man dricka hur tidigt som helst.
Det står i bibeln.

Stenåldern ringde och ville ha tillbaka sina färger

På doppresentsjakten idag steg jag in på Duka och såg till min förvåning denna stenåldriga uppdelning som jag faktiskt, naivt och blint nog, trodde var förbi. Men där stod de alltså, en rosa mugg för flickor och en blå för pojkar. För säkerhets skull märkta så på produktlappen också, så att man inte skulle göra det ödestigra misstaget att köpa fel färg till fel kön.
Den fortsatta färden, in i bokhandeln för att köpa gratulationskort, var förstås inte mycket bättre.
Grattis grattis. Rosa eller blått. Inga missförstånd här inte.

Bye bye Comhem

Comhem hade höjt vår månadsavgift med 56:- utan att säga något, såg jag igår när det var dags för räkningar. 16%! På ett bräde!
Jag sade upp skiten.

Annars gillar jag att betala räkningar. Och tvätta.
Att tvätta och betala räkningar får mig att känna mig duktig, till minsta möjliga ansträngning.
Dammsuga, däremot, är ett moln utan silverkant.

Vartsomhelst. VARTSOMHELST!

I lördags diskuterade vi lotterivinster. Jag är ju själv helt ointresserad av allt som har med spel och dobbel (älskvärt ord) att göra, men min man är övertygad om att han vilken vecka som helst ska dra in en årsinkomst på dagens dubbel. Om bara kuskarna någon enda gång kunde köra som de borde.

I alla fall.

Jag känner mig inte särskilt lockad av att vinna en stor summa pengar. Inte för att jag hade tackat nej, men paniken över att de en dag ska ta slut, att man ska sitta där och undra hur det gick till, om man verkligen prioriterade rätt, om allt man inhandlat verkligen var värt sin köpesumma, det faktum att man vänjer sig vid att ha pengar och sedan plötsligt måste vänja sig tillbaka till den verklighet där man inte har det - lockar mig inte speciellt mycket. Triss-vinsten med 25.000:- i månaden i 25 år tycker jag låter betydligt bättre, om inte perfekt.

Men M. hade läst i en tidning, jag tror det var Newsweek, om en tävling där första pris var tio flygresor vartsomhelst i världen, i förstaklass för två personer - att användas inom två år.
Sådant lockar mig. Öronmärkta pengar, lyxtillvaro som inte direkt påverkar vardagen, en hel värld för ens fötter - fantasin sätts omedelbart igång.

Så.

Tio resor, vartsomhelst i världen i förstaklass. Vart åker man?
- New York (fyra gånger)
- Buenos Aires
- Texas (start för bildfärd genom närliggande stater)
- Nepal (start för tågfärd också genom Indien)
- Chile eller Bolivia
- Sydafrika
- Kuba

Vad säger ni?

Söndag

Det blev ingen städning, ingen duschning av blommorna, inget likörsötande och ingen balkongvinterförberedelse.
Man är ju inte ofelbar.
Men en sats kanelbullar, ett och annat konstaterande mellan kaffeklunkarna att det minsann tydligt blivit mörkare såhär i vintertidens timme, Marie Ledins genom Petter Karlsson skrivna biografi om Stikkan Anderson (som var intressant läsning om än lite för släpphänt med slarvfel i korrekturet) - och hela Åshöjdens BK på dvd har i alla fall utgjort en alldeles lagom lugn söndag.
Jag tror att jag redo för en ny vecka.

Lördag eftermiddag och kväll

En promenad till fiskehoddorna gav finfin lax, musslor, havskräftor och precis nyinkommen gös, vidare därefter till Elephanten ute i Dockan för smörrebröd och ljuvlig St Peter's Cream Stout tillsammans med M & S, cappuccino vid småbåtshamnen hos Jonathan på Lighthouse Café och nymalda bönor i en påse med hem - sedan getost på bröd med ringlad honung och valnötter på toppen hemma hos oss, med saffran- och tomatdoftande fisksoppa som superb huvudrätt och egen aioli därtill, avrundat med cappuccino och hemmagjord limoncello. En utmärkt lördag, på alla sätt och vis.

Lördag förmiddag

Nybakade bullar med solrosfrön, havregryn och linfrön. Lagrad herrgård på den ena halvan, Munkakorv på den andra, leverpastej med sky och egen inlagd gurka på den tredje och saltkött med pepparrotsvisp på den fjärde.

Ursäkta usel bildkvalitet.

Det strålar en stjärna

På gott humör, med en svag doft av glögg i rummet och den varma smaken av den på tungan, trallar jag omkring balanserandes på receptpärmar, böcker och inredningstidningar med jultema. Listor görs, dagar planeras, munnar vattnas och vore inte min man lika galen som jag hade skilsmässopappren i detta nu varit signerade och postade.
Vägen till hans hjärta går spikrakt genom magen.
För detta säger jag gudskelov och tack.

iLove

Suck, sade min pappa dramatiskt när jag som tonåring ville ha mer av allt och helst oftare.
- Du är dyr i drift.
(Jag vill påpeka att karaktärerna i scenen ovan inte har någonting med verkligheten att göra)

Det är jag fortfarande. Dyr dyr dyr. Skivor, dvd-boxar, resor, filmer, böcker, inredning, mat, kläder - saker kostar, saker köps, saker staplas, saker älskas. Det värsta är att jag när jag tillfälligt snöar in på något extra intensivt, oftast efter att ha läst en bra krönika, bok eller reportage som fått mig att dregla, blir jag alldeles hänförd - alldeles uppslukad - och kastar allt annat åt sidan i min ambition att skapa något vackert med just det jag för stunden förälskat mig i. Jag köper aldrig saker i små portioner - ge mig hela menyn! I detta har förstås internet, med sina enkla knapptryck och sitt digra utbud, bidragit till fördärvet.

Men detta är inte nog.
Ack nej.
Från min far har jag också ärvt en faiblesse för teknikprylar, som jag så långt det går försöker blunda för.
Apple Store är absolut värst, jag skulle kunna köpa hela utbudet rakt av. Så praktiska och smarta ting i så snygg design borde icke få finnas. Allt som börjar med i gillar jag, älskar jag, avgudar jag.

När jag dör vill jag komma till en prylhimmel. Apple-himlen. Jag tar med mig ett par skivor jag inte kan vara utan (Bob Dylans Desire och några till), kanske någon film (Gudfadern och Sunset Boulevard), och någon bok (Michael Cunninghams Timmarna och Hemingways Och solen har sin gång), sedan sitter vi där i ett sladdlöst härligt paradis där allt är möjligt men inget blinkar.

Tills dess nöjer jag mig med en Airport Express, så att jag kan spela musiken från datorn i biblioteket ut genom vardagsrumsstereon.

Kanske inget himmelrike, men ett steg på vägen.

Uppdatering: jag visste inte om det i skrivande sekund, men har nu förstått att det precis lanserats en tidning som heter iLove, en porrtidning för oss som kan skriva inlägg som ovan. Dessutom med bekanta till mig inblandade. Tajming, eh?

Söndag

En cottage pie – med färs, morötter, lök och mycket tomat i botten, potatismos med pressad vitlök och hackad persilja ovanpå och slutligen tjocka skivor chevre på toppen innan det hela grillas i ugnen under tjugo minuter – är för övrigt en superb söndagsmiddag, som allra helst avnjutes framför repriseringen av Per Morbergs Vad blir det för mat.
Om nu någon undrade.

Ack, den kärleken

Det finns en romantisk sträng hos mig jag inte kan frigöra mig ifrån.
Varför ska man det, undrar vän av ordning?
Befria sig från romantik – galenskap!
Men alltså.
Jag har följt de mest tårdrypande tonårsserier och sett de mest tillrättalagda romantiska komedier, bara för ett ögonblick av rysning, en sekund av fånigt leende.
Sedan jag var liten (jag har blivit så gammal nu att jag med liten inte menar barn, utan ungdom) har jag spelat in serier och filmer, antecknat tiden för nyckelscenen och sett den om och om igen. Varje gång med samma kramp i hjärtat.
Jag har varit förhäxat vid de mest märkliga kärlekspar genom åren. Ett tag snöade jag helt in på Kaj och Pernilla i Tre Kronor (ni anar nivån nu, va?), några månader fäste jag mig vid Joey och Pacey i Dawson’s Creek, Matti och Rebecka i Skilda Världar, Steve och Claire i Beverly Hills - jag har sett så många usla serier bara för denna förbannade smöriga sträng av arrangerad romantik.
Det märkliga är att jag inte faller för allt. De flesta romantiska komedier står jag bara inte ut med, jag hatar den vanliga ploten blixtrande kärlek/problematik på grund av missförstånd/kärlek för all evighet.
Ännu märkligare är kanske att jag inte har samma känslor för riktigt välgjorda romantiska komedier (de är i sanningens namn inte särskilt många). When Harry met Sally, till exempel, som inte överträffats i genren sedan den kom 1989 – älskar jag av hela mitt hjärta, jag har sett den hundratals gånger. Men min blick blir inte tårfylld, håren på armarna ligger platta mot huden och leendet är inte fånigt om än mycket nöjt.
Detta leder mig in på spåret som mycket väl kan kosta mig skilsmässa en dag, eller i alla fall en ofrivillig vistelse på närmaste mentalsjukhus (finns det ordet fortfarande?).
Pug och Pamela.
Dessa giganter i min fantasivärld.
Krigets Vindar och Krig & Hågkomst sändes i tv under åttiotalet, en dramatiserad kvartett böcker av Herman Wouk. Robert Mitchum spelade Pug Henry och Victoria Tennant gestaltade Pamela Tudsbury och även om jag var för liten för Krigets Vindar (1983) så minns jag Krig & Hågkomst (1988) väldigt starkt, mycket beroende på just kärlekshistorien mellan den äldre och gifte, men ack så moraliske, amerikanen Pug och den yngre, vackra och intelligenta engelskan Pamela. När jag köpte boxen för några år sedan blev jag helt förhäxad igen, jag kunde inte släppa tanken – och när också Krigets Vindar kom på dvd under fjolåret var jag inte sen att kasta mig in i denna tidigare obesedda förhistoria. Åh, Pug och Pamela. Hur många timmar har jag inte suttit framför andra världskrigets plågor för att se blott en kyss mellan dessa av världen och omständigheterna skilda, men så vackert förälskade tu? Igår hämtade jag ut paketet med de fyra böckerna, upphittade på antikvariat. Innan kvällen var slut hade jag läst ut alla fyra, bläddrat förbi allt annat dravel och sugit ut varenda bokstav om Pug och Pamela, deras tankar och känslor som inte alltid gjorts tydliga i tv-serien. Ni förstår, det finns inga gränser för min galenskap.
Om kvällarna innan jag somnar fantiserar jag ihop liknande historier i mitt inre, storslagna kärlekshistorier pågår där, i mitt undermedvetna. Jag brukar förstås somna innan första scenen är slut, men ibland kämpar jag verkligen emot så att jag kan ta historien framåt. Igår kväll dansade mitt par till Otis Reddings These arms of mine... Det var en högtidsstund.
Vad det gäller närmare detaljer om drömmarna så behåller jag dem nog för mig själv.
Jag misstänker att jag avslöjat alltför mycket redan.

I vågskvalpet

Att glida ner i ett varmt, men inte hett, bad är oöverträffad avslappning.
Vattnet ska vara precis lagom, så att man inte bränner sig och så att det värmer för stunden, men nästan på gränsen till ljummet efter en stund så att man fylla på med hetaste heta och känna vågen av värme som sköljer mot en – för en andra stunds njutning.
Åh, dessa bad.
Inget skum, absolut inget skum, jag vill sänka mig under ytan med hela kroppen och huvudet så att allt ljud försvinner, bara blunda med näsan precis så att jag andas, ensam, isolerad, bortom allt och alla.
Sedan krävs det en bok. Armbågarna stödda på varsin karkant, vatten upp till halsens början och det blöta håret strykt bakåt, så att inga testar ramlar ner.
Så kan jag ligga i timmar.
Att torka sig är det tråkigaste av det tråkiga, endast utkonkurrerad av tandborstning, och jag drar mig därför för att lämna badet, kroppen russinieras medan klockan tickar högt som bara billiga IKEA-klockor gör.
Åh, dessa varma bad i kalla tider.
Varför tar så många bort sina badkar när de renoverar? Jag förstår det inte.
Världen är allt bra underlig.

En förklaring, ingen ursäkt

Man skulle kunna tro att jag varit strängt upptagen. Eller möjligtvis att mitt liv varit i det närmaste helt händelselöst.
Inget av det är förstås sant.
Jojo, livet rullar, skivor kommer, arbetsdagar går, tv:ns blå ljus sprider sig över rummet från eftermiddag till sen natt, flygplan lyfter och landar, energi dräneras och byggs på.
Under tiden svischar det visst förbi en och annan intressant tanke, som skulle vara värd att dela med sig av.
Men det har varit lite för mycket.
Jobbet har upptagit all min tid och jag brukar inte låta det hända, jag vill inte att mitt arbete tar plats och ork från min fritid - sådant är mitt livsval och det är det av en anledning. De senaste veckorna känns det som om jag bara jobbat och sovit. Jag har dessutom varit först febrig och sedan magsjuk. Sådär spännande.
Nu är det dock slut på undanflykter, jag lovar. Dags att få liv i den här bloggen igen!
Några rapporter från helgerna i först Tjörnarp och sedan Barcelona kommer dock inte. Gammal skåpmat bör inte serveras, då kan persiljekvisten ha vissnat.

Reklampaus

Tjuvlyssna på Back to Brno här.

Sköna höst, välkommen till vår jord igen

Jag har visserligen redan högar av böcker och filmer att gå igenom, men hösten och särskilt vintern är lång, det vet alla och envar - och beredskap är a och o.
Så.
Det är väl lika bra att fortsätta bygga på.

På väg med posten i detta nu:
Samuel Becket: Tre dramer (I väntan på Godot, Slutspel, Spel)
Marguerite Duras: Smärtan
Per T Ohlsson: Konservkungen
Lennart Persson: Sånger om sex, gud och ond bråd död
Gertrude Stein: Allas självbiografi
Marie Ledin & Petter Karlsson: Min pappa hette Stikkan

Walk the line (James Mangold)
Svarte orm (säsong 4, från WW1)
Seinfeld (säsong 9)
Uppdrag mord (säsong 3)

I Tjörnarp

På landet. Regnet öser ner utanför fönstret, jag tittar ut och ser trädkronor i gult, rött, grönt och orange som vajar lätt i den svaga vinden. Brasan från gårdagskvällen värmer fortfarande upp rummet där jag sitter, tvätten som hänger på ställning, på stolar och hängare torkar snabbt, från köket hörs Bob Dylans theme radio och blandas med ljudet från regndropparna som faller mot marken utanför. I soffan ligger R, halvt däckad av förkylning och halvt vaggad till sömns av den deckare som snart faller ur hans hand och landar på magen.
Igår åt vi tupp. Helstekt tillsammans med lök och sviskon, kryddad med paprika och cayenne, serverad med kokt, egenodlad potatis, brysselkål, vinbärsgelé, rödkål och en gudomlig sås på grädde, rött vin, steksky och gelé. Man kan bara äta den typen av mat här, saker och ting måste få ta tid, saker och ting måste få gå långsamt för det är en stor del av varför vi åker hit. Inga telefoner som ringer. Inga uppgifter som pockar på uppmärksamhet. Ingenting som måste eller ens borde.
Borde är nästan värre än måste, tycker jag. Måste lämnar inga val, men borde vädjar till ditt samvete, till din karaktär och sådant tynger axlarna mycket mer än det man bara lever sig igenom, bara gör.
Jag borde till exempel jobba lite idag. Jag borde förstås också träna, veckohandla, beställa tid hos madame, klippa mig, hälsa på en ensam och älskad farmor, jag borde flytta in pelargoniorna för vinterförvaring, plantera om basilikaplantan, köpa kläder. Inget av detta är särskilt betungande, men det faktum att uppgifterna hamnar i borde-facket gör dem svåra att utföra.
Så det är skönt att sitta här och titta ut över en regnblöt hage, trygg i vetskapen att jag inget kan jag göra för tillfället.
Istället tänker jag på hur snabbt allting förändrats. Vänner jag träffade var varannan dag för bara ett år sedan, ser jag nu knappt röken av. Vi är inte mindre goda vänner för det och utvecklingen är både naturlig och logisk, men den slår mig. Vi lever mer isolerade, vi är inte längre en del av varandras vardag och det är inte så att jag sörjer det, jag sitter bara här och reflekterar. Över förändringar. Hur snabbt det kan gå.
Bob Dylan spelar Aretha Franklin för mig, R:s bok har fallit och ersatts av försiktiga snarkningar, därute fortsätter dropparna obönhörligt att falla medan jag sakta kommer fram till att det inte alltid är lätt att hänga med, att vara i fas, att förstå, erkänna, anpassa och acceptera. Och att den processen vid vissa tillfällen kan kännas som bland det svåraste vi har att göra upp med här i livet.
Jag antar att man i alla fall får vara tacksam över att det hela ligger i måste-högen.
Och inte i borde.

Bilden togs igår, medan solen fortfarande sken...

2

Hade tänkt skriva en massa insiktsfulla saker, för parallelläser man Bodil Malmsten och senaste numret av Fokus samtidigt är det många idéer som bollas omkring i det ogripbara lilla utrymme som är min hjärna.
Men.
Snart är det middag på Epicuré och jag tänker inte gå förrän jag ätit både antipasto, någon köttig varmrätt och ostbricka - vilket också är allt mina tankar kretsar kring för tillfället.
Firande, alltså.
Två år som Lindgren.
Bomullsbröllop.
Jag hade kunnat skriva något mer insiktsfullt om det också, men det får vänta.

"It's just... there's pride in your work - and there's arrogance"

... och när vi ändå är inne på brittisk humor (eller en skicklig efterapning) så är ju Ricky Gervais såklart alldeles briljant. Detta är bara ett klipp bland många och säkert inte särskilt populärt i Jönköping.

Graham Chapman kiknar av skratt i sin grav

Det finns förstås mycket mer att berätta om helgen i Tjörnarp än god mat, tystnad och, ja, god mat - men först måste alla titta på den snutt av Death of the Father of the Socialist Homeland, den officiella versionen av nationell sorg vid begravningen av Nordkoreas förre diktator Kim II Sung, som här ses via SvD:s ledarblogg (som också förklarar mer om det hela).
Alla som uppskattar Monty Python garanteras magkramp.

Apropå mat

... och på torsdag blir det uppvärmning (inför den godsaksstinna helgen) på Atmosfär med gamla, roliga, intressanta och pratglada vänner. Jag gissar att man endast får en syl i vädret när någon har mat i munnen.
Jag ser framemot det.
Mycket.

Snart helg, snart Tjörnarp

Förberedelserna för en helg på landet är i full gång och som vanligt står förstås maten i centrum. Inte nog med den vackraste tiden på året eller den välkomna tystnaden, inte nog med den krispiga kylan eller den levande doften. Nej nej. Mat. Fullkomlighet.
Nå, det blir i alla fall Janssons frestelse och köttbullar på fredag kväll när vi kommer upp, det blir hjortstek med ädelostgratinerad potatis (med fänkål och svartrötter) och ljummen kantarellsallad med örtvinägrett till middag på lördag och hjortkorvarna ska förstås med för att grillas över kaminens eld när mörkret fallit över oss. Kakao, givetvis - varm choklad är ett måste. Men mer då? Lunch? Kvällsmumma?
Jag återkommer i frågan.
Och börjar bryta piggar på kammen i frenetisk nedräkning.
Ticka snabbare, klockskrälle!

Något för doftsinnet

Efter fika hos farmor och en långsam cykeltur genom ett Malmö pinat av höstvindar, men med den klaraste, renaste luft en människa kan andas och de fallna löven virvlandes över trottoarerna, under broarna och förbi trafikljusen - är det inte utan att man får en tår i ögonvrån när man öppnar dörren till sitt hem och slås av doften som möter, där mörk buljong, rött vin, lagerblad, enbär, nejlikor, rotfrukter, lök och kantareller tillsammans fått koka till den ljuvligaste av grytor, som när den ska avnjutas puttrat sitt kött så mört att det smälter mot tungan.
Ska det vara såhär tar jag gärna fram både halsduk och vantar, utan att förbanna tidens gång.
Sommaren kommer igen.
Låt oss njuta av hösten nu.

Kärlek

Kärlek är att komma hem till en man som tappat upp ett varmt bad med väldoftande skum till dig, som serverar en martini med is på karkanten och sedan ställer sig att skala räkor till en het gryta som föregås av ett par hemkokta kräftor och ett glas mörk Louny och musiken från Bob Dylans radioprogram svagt strömmande från högtalarna...
Kärlek.
Livet.

Om te

Om man undantar en intensiv fikaperiod under gymnasiet, då vi hängde på La Couronne varannan lektion (jag överdriver, mamma och pappa, jag överdriver...) och satt i timmar med en halv kanna svartvinbärste som vi sakta tömde innan vi tiggde påfyllning på samma påsar och suktade efter Divine Dennis nybakade kanelbullar, vars doft svävade genom lokalen - så dricker jag bara te när jag är sjuk. Eller åtminstone förkyld.
Men när till och med min älskade äkta make, som då aldrig ser ner på överdriven konsumtion i någon form, suckar och med ett oroligt darr på rösten undrar hur många koppar kaffe jag egentligen svänger i mig på en dag, ja då stannar jag tillfälligt upp.
Det är ju för många, herregud, utan koffein stannar världen och min hjärna segar ihop sig och när man nu en gång för alla faktiskt har ett jobb då hjärnkapaciteten, den kreativa delen, är högst värdefull för resultatet, så har jag medvetet blundat för kaffemängden.
Jag har ju värre laster, dessutom.
I alla fall så har jag, i ett tafatt försök att bryta mönster och med en aning om antågande förkylning, tagit min älskade på orden och hällt upp en kopp te. Grönt, dessutom.
Det ser hemskt blaskigt ut och efter att jag, som vill ha mjölk i alla drycker som serveras i kopp eller mugg, blandat ut med min vanliga dos mejeri, ser det ut som en grå, mycket tunn sörja. Som en sådan där soppa som man överlevde på i det fattiga Irland, det Irland där det alltid regnade och pappa söp upp den lilla lön han då och då tjänade ihop. Så ser det ut, mitt nyttiga te.
Men smaken är det väl inget fel på, förstås.

Stagnation

Det är svårt att inte veta.
Jag hatar det.
Att inte veta.
Jag vet inte hur många gånger jag diskuterat huruvida det är bäst att veta mycket om lite eller lite om mycket och jag vet inte i hur många år jag retat mig på att det måste vara så, min slutsats är varje gång och och kompromisslöst att jag vill veta mycket om mycket.
Men det går ju inte.
Jag går rakt mot väggen utan att passera gå.

Nu var det inte alls det som detta inlägget skulle handla om. Utan om musik.
Det är svårt att hitta ny musik när man inte har någon som rekommenderar sådant man skulle kunna tänkas gilla.
Förr om åren släntrade jag ofta bort till Jukebox vid Värnhemstorget, fick en kopp kaffe som stått på värmning alldeles för länge och smakade trivsamt beskt, lyssnade till Per och hans tips och gick sedan därifrån med tom plånbok och stora påsar med musik att älska, skivor jag fortfarande håller som personliga favoriter, sådant som betytt mycket just i ögonblicket, under en viss period i livet.

Men Jukebox har slagit igen och jag ska inte ge mig in i någon utläggning om svikande kunder och lata, trångsynta människor som fastnat med häcken i skrivbordsstolen och laddar ner, oftast olagligt, istället för att ge musikerna en chans att skapa ny musik - för jag var själv inte på Jukebox speciellt mycket de sista åren, jag var själv en av dem som svek - även om det i mitt fall knappast handlade om någon olaglig nedladdning.

Men alltså. Jag litar inte på någon längre. Smakmässigt. Inga journalister, inga vänner, inga butiksägare. Ingen leder mig in i ny musik, jag köper samma gamla artister som gör samma musik och det är vackert, älskvärt, men leder ingenvart förutom runt runt.

Så jag sätter på Bob Dylans Sign on the window och försöker intala mig själv att den bästa musiken ändå redan är gjord.
Och det är ju i viss mån sant.
Bättre än Bob kommer det aldrig att bli.

Tillförsikt

Alltmedan mörkret faller tidigare och tidigare för varje kväll och man börjar fundera på att elda i den där öppna spisen man inte har, slår livet in på gamla upptrampade banor - med en gång som är lika gill som vanligt.
Vilken lättnad.
Dessa tider med nystarter i fickan, som en student som skrålar om lyckliga da'r står man där och tittar på ett blankt papper, med samma tro och tillförsikt som inför varenda höst som kommit och gått förut.
Det nya livet.
Planer som äntligen ska förverkligas.
Nya, fräscha kläder, mustigare (men såklart nyttigare) mat, travar av böcker som ska läsas och tidningsprenumerationer man äntligen ska ägna mer uppmärksamhet än tårfyllda suckar vid pappersåtervinningen.
Träning.
Givetvis.
Alltid, vid varje nystart.
Träning.
Idag spelade vi vår första badmintontimme i det som är tänkt som vecklig vana. R såg stjärnor. Jag vann.
Nya projekt föddes.
Denna gången, denna hösten - så blir det annorlunda.
Nu är det dags.
Igen.

Den monumentala bristen på tycke och smak

Entertainment Weekly har låtit sina läsare rösta fram tidernas roligaste komedi.
Ghostbusters vann.
Ett päron till farsa kom tvåa.
Snuten i Hollywood trea.
Ännu ett steg mot mänsklighetens avgrund är därmed taget.

Hyllning till valpar

Facebook, alltså. Loving it.
Den kära gamla Ebba, som alls inte heter Ebba men förevigt får leva med namnet av anledningar ingen kan komma ihåg, tog kontakt med mig och flera andra från vårt gamla flicklag och det räckte med ett enda foto från Lursjön i Hästveda för att kommentarerna skulle trilla in, minnena rullas upp, detaljer klargöras och jag skrattar så att jag gråter, jag ler och saknar dessa människor som en gång var mina bästa vänner, mitt roligaste sällskap och närmaste familj.
Ebba, Hemlängtan, Ulli Batong, Nina, Tess, Räkan, Kräftan, Spet, Vante och alla andra - en dag ska jag skriva mer om er, en dag ska sanningen komma fram och världen ska förstå vad fotboll kan handla om, vad lagidrott kan göra.
Tills dess lever ni i mitt hjärta.
Ett hjärta som skrattar så att det kiknar.

Mer

Också fotbollsmässigt är förstås september och oktober allra bäst.
Allsvenskan går in i sin slutfas, alla matcher är avgörande, elljusen på över planerna, kamp, vilja, dramatik, doften av vått gräs - resten av säsongen är bara en lång väntan, en transportsträcka för dessa höstveckor.
Premier League, Serie A och La Liga sparkar igång.
Som om Tipsextra fortfarande fanns.
Ni ser, jag förbereder mig för njutning...

Njutning

Jag förbereder mig minutiöst. Går igenom cd-hyllan, laddar dvd-spelaren, bläddrar i receptböcker, kollar upp luckor i kalendern, läser tabeller. Öppnar balkongdörren och tar djupa andetag av ren, hög, klar luft - håren reser sig på armarna, en rysning ilar genom kroppen.
Det är höst nu.
Snart.
På måndag går vi över i nästa årstid, den ljuva period då färgerna explodererar, då jorden åter doftar, vi vänder blad till nästa kapitel och precis den skiftningen, precis i brytningspunkten - då är jag som lyckligast.
April. Maj. September. Oktober.
Evig är min kärlek.

Back on track

Semester. Jodå. Det måste man ha.
Två veckor av blåst, regn och – för all del – ögonblick av värmande sol var precis enligt doktorns recept och varje timme (nåja) var som Jane Hellen-balsam för själen. Tvärtemot vad folk anser som avslappnande men däremot helt enligt min egen logik började jag firandet med att skapa en lång lista på allt som borde göras under semestern. Sådant som liksom inte hinns med under helgerna. Men ständigt tynger samvetet.
Så. Förutom en avstickare till landet och några kvällar med cosmopolitan som närmsta vän, har i sakta mak denna lista hanterats. Badkar har avkalkats, sladdar dolts, väggar tvättats, blommor omplanterats, skåp rensats, lådor tömts, frys avfrostats, byråer har fyllts med ren tvätt och miljöstationen vid Ollebo har fått sin beskärda del av skräp.
Det är alldeles underbart, faktiskt.
Dessutom fanns förstås tid till att lägga in gurkor och rödbetor, frysa in förvällda kantareller, sätta likörer och organisera om receptpärmarna i väntan på den mathöst man då inte kan annat än längta efter.
Avslappnad, utvilad, utan tyngder på axlarna när nu allvaret börjar igen.
Det kallar jag semester!

Återkommer snart med ett inlägg som inte lika uppenbart riktats till klubben för inbördes beundran.

Utläggning om några kvällar i mars 2000

Jag minns det som ett utslag av den melankoli jag så varmt älskade och hyllade just då. Som en kväll, eller flera, då jag sörjde N och vårt misslyckande – men när jag tittar på datumet ser jag att det ju var flera månader innan jag ens träffat honom. Igen.
De kalla kvällarna omslöt mig på vägen hem, Malmö låg tyst, jag följde gågatan, svängde upp vid Triangeln och passerade Silwer Tobak, videobutiken och bageriet på hörnan, jag gick över gatstenen i det som var min vändzon och det var med lätta steg jag vandrade genom en stad för trött på vintern för att vara vaken.
Jag var glad för att jag var ledsen.
Lättad för att jag inget hade att vara ledsen för.
Jag fungerade så då.

Den första kvällen hade jag släpat med mig L, min bästa vän. Vi satt på salongens balkong, drack vin ur engångsglas och jag log, jag såg på henne och hon visste. Ingen visste, ingen förstod som L gjorde då, ingen har någonsin begripit sig på någon av de personligheter jag med åren iklätt mig som L gjorde precis då, i mars tjugohundra.
I den kallaste och tystaste av städer.
Vi hade suttit dagar, nätter och kvällar, veckor, månader och år på Skolgatans Ölkafé, vi hade skålat, grälat, skrattat, munhuggits och gråtit vid de gamla träborden, de väna skolflickorna hade ömsat sina skinn och Che Guevara skymtade på t-shirtsen – inte för att L någonsin slutit sig till en sådan övertygelse.
Gud, det är en miljon år sedan.
Men jag tänker på det än.
Han fanns med redan då; Mikael Wiehe. Hans ord, hans betydelse för mig, åh dessa eviga kärleksutgjutelser, kväll efter kväll, dessa ständigt återkommande berättelser om den där kvällen på Stortorget när jag insåg vilken roll han skulle spela i mitt liv. För den människa jag skulle komma att bli och sedan, med åren, i viss mån svek.
Hon visste, L.
Det fanns stunder då jag önskade att jag kunde bli kär i henne.
Gud ska veta att jag försökte.

Den andra kvällen minns jag faktiskt inte vem som gjorde mig sällskap.
Märkligt.
Men jag började lära mig repertoaren.

Den tredje kvällen stod herr och fru Citronanka för sällskapet. De älskade musik, citronankorna. De hade lockats av min entusiasm, min iver, mina glödande berättelser och så satt de där, en kväll i mars i ett grådaskigt Malmö, en kväll då jag blundade och njöt, bara två meter från mannen jag älskat så länge, mannen jag avgudat genom början till mitt vuxna liv.
Det var kvällen då min pappa blev varse att jag rökte.
Han var också där.
Jag var oövervinnlig.

Fjärde kvällen, det började bli svårt att köpa skivor efteråt (särskilt som jag hade alla redan innan första kvällen), men jag köpte gåvor och extraexemplar bara för att få säga två ord till Mikael Wiehe, bara för att se en glimt av igenkännande i hans blick, den fjärde kvällen – då var jag ensam. Det fanns inga fler som kunde tänka sig att lägga ett par hundra för att se en knappt sextioårig protestsångare, inga fler som orkade med mitt tjat och mina drömmande ögon.
Den kvällen var kanske den bästa.
Jag hade sett Mikael Wiehe på Victoriateatern förr, jag hade varit i Ängelholm, Falsterbo, Helsingborg, Göteborg, Köpenhamn, Månstorps gavlar, flera folkfester, stödspelningar för Kvarnby Folkhögskola, i alla möjliga olika delar av Malmö jag aldrig i mitt liv sett annars, för att se och höra Mikael Wiehe och nu satt jag för fjärde kvällen och lyssnade till samma låtar, arrangerade på samma sätt, med samma mellansnack, samma gester och samma leenden.
Jag älskade varje sekund.
Jag älskade att vara ensam, att hänge mig, jag älskade tomheten som ekade i varje steg på vägen hem. Jag älskade att vakna på morgonen och känna den mest avgrundsdjupa saknad jag dittills upplevt.
Jag tittade ut genom fönstret och såg ingenting annat än kal asfalt och funkisbyggen, jag fimpade cigaretterna i väggen vid min dörr.
Jag grät.
Så enkelt allting var.
Så banalt allting låter.
Så verkligt allting kändes.

Nu återstår inget av detta, inga enkla sanningar och ingen enkel sorg. Inga enkla planer. Ingen enkel längtan.
Jag antar att det är som det ska vara.

Kanske gör livet oss till mer komplicerade stackare än vi behöver vara, kanske vänjer vi oss, accepterar och går vidare bara för att vi inte vet hur det annars ska gå till. Kanske gör vi det för att alla andra gör det, kanske spelar vi med i ett spel vars regler vi tysta godkänner för att skydda våra kanter, snarare än att vi passivt ser dem nötas.
Kanske blir vi trötta.
Kanske uppgivna.
Kanske blir vi helt enkelt smartare – om det nu kan anses som särskilt smart att göra saker och ting mer komplicerade än de tidigare varit.
Kanske förändras vi bara.
Kanske utvecklas vi till det bättre.

Det här är till L, för att hon fortfarande finns där, för att hon lever sin dröm och aldrig svek varken mig eller sig själv, för att hon lever högt, långt och oförtrutet, för att hon är värd varje stund av minnen, varje sekund av tanke och varje känsla av kärlek.
L, min älskade vän.
Som alltid stannat kvar.

En dag som denna

Vi visste ju om det, även om hon förlett oss under så många år.
Inte ens min farmor är en supermänniska.
Inte ens hon är en odödlig, osårbar übermensch som alltid kommer att finnas vid samma vigör, med samma styrka och med samma sinne.
Hennes hjärta var inte starkt nog, men alltför gott för att helt och hållet ge upp.
En pacemaker hjälpte.
Hennes ben blev svagare, är svagare och hennes kropp smärtar i alla leder.
Men det har gått.
Med kärlek och gnista, lammöron som kommer och går, potatis i rabatter, bär som mognar och en kopp kaffe om eftermiddagen - inte för starkt - tog hon sig vidare.
Kroppens brister går att överleva.
Men när hjärnan tröttnar, då blir det svårt.
Åh, min kära, älskade farmor, som jag har fruktat den här dagen, den här stunden.
När jag inte längre kan hjälpa, när det inte räcker med ett samtal, ett besök, ett bakat bröd.
När du inte längre vet om du vill eller kan.
När verkligheten börjar bli en främling.
Vi har egentligen inte någon aning om vad som händer och det är kanske det mest skrämmande av allt; att något hänt, att det hänt snabbt och att vi inte vet vart det är på väg.
Det enda säkra är att det inte går att fly.
Sanningen.
Till slut hinner den ikapp.

Livsnjutare

Om han bara kunde skulle Elvis tillbringa alla dygnets timmar på balkongen...

PS. Elvis är inte sur, även om det ser så ut. Han odlar bara sin rock'n'roll-image.

Vackert

Så var man där igen. Kanske berodde det på klibbande värme och vätskebrist, kanske på glaset rosé som stod framför mig, men när Agon Mehmeti först firade sin kvittering mot Kalmar med att klappa sig på klubbmärket och ännu mer när han, efter att ha gjort segermålet i slutminuterna, rusade ut till klacken och inledde ett kramkalas, ja då var det kört för min del.
Tårar rann, stämband vibrerade.
Egen talang, vändning i finaste Malmöväder under blå himmel - ibland är fotboll bättre än romantiska komedier.
När jag läste tidningarna idag grät jag en skvätt igen.
Den bästa sortens tårar.

Inte konstigt att polerna smälter

Alltså, det är inte bara jag som drömmer. Kvällstidningarna toppar med nyheter som att Ernst hamnat i blåsväder på havet under inspelning, på TV sjungs det allsång eller leks lekar, eller ja, hurtfriskt är det i alla fall men knappast särskilt givande, bloggarna är döda, människor såsiga - till och med luften står banne mig stilla.
Här sitter jag, halvt nöjd med att jag trots allt bockade av några av punkterna på förra veckans lista - och halvt misströstande över tillvaron i denna svårt paralyserade tid.
Och ja ja, semester och allt det där, sol och avslappning och batterier som ska laddas. Visst visst.
Men det är ändå åttahundra grader på både kontoret och i lägenheten.
Hör du det, Thåström? Åttahundra grader!
Den texten håller än.

Miljösatsning

Nu har jag gjort ett våghalsigt köp.
Av hänsyn till mina läsare kommer jag dock inte att avslöja vad.

På egen hand

Alltmedan den hårt arbetande maken lyser med sin frånvaro i hemmet står undertecknad och svettas i ett kök vars värme knappast är lämplig i sommartider. Hallon har syltats, gelé har silats och paraffinerats, bröd har bakats, surdeg bubblar och Tinas form av tigerkaka, med Philadelphiakräm istället för sockerkaka, har långsamt stelnat i ugnen.

Min stolthet är, som ni förstår, obegränsad - en självgodhet som jag misstänker är allt annat än klädsam.

Det har förstås sina fördelar att ensam regera familjens borg om kvällarna. En av dem är att man kan passa på att titta på inspelade tv-program som annars skulle ackompanjerats av djupa suckar och så småningom högljudda snarkningar.

Ernst, till exempel. Denne gigant. Nu inte bara pysselfarbror och hobbysnickare, utan också kock med svulstigt bildspråk och överentusiastiska beskrivningar. Sommarprojekt kombineras med storslagna vyer över hav och lantliga nejder, deltagare skrattar nöjt, Ernst cyklar turer som bör vara flera mil långa i verkligheten, lokala specialiteter inhandlas och Taube-visor sjunges mot en blå himmel i solnedgång... I love it. Jag sväljer det med hull och hår. Invändningar får andra ha, själv tänker jag njuta.

Och att njuta av Ernst görs ju, som tydliggjorts tidigare, allra bäst i ensamhet.

Åh...

Okej, läser ett recept på honungs- och rödvinsbräserad lammlägg och känner håren resa sig i nacken, salivet flöda under tungan och käkarna nästan omärkligt dra ihop sig.
Ikväll vågar jag inte bläddra i receptpärmen.

Snart, strax - nu

Jag älskar sensommar och tidig höst.
Augusti, september, oktober - då lever jag. Då älskar jag livet utan att anstränga mig.

Sylt.
Inläggning.
Styckfrysning.

Du store tid.

Veckans projekt

Koka hallonsylt check
Baka Maritims mörka bröd check
Råröra hallon för infrysning check
Koka vinbärsgelé check
Sätta och baka surdegsbröd check (del 1)
Sätta likörer: Limoncello, äpple med kanel, citron, blåbär (konjak), rabarber, blåbär (vodka), rabarber och hallon check x2
Baka kalljästa rågbullar
Göra äppelmust

Vi får väl se vad det blir...

Lugn

Förr om åren hade jag svårt att riktigt njuta av sommaren. Aldrig ikapp, aldrig i tid missade jag att skörda eftersom ingenting såtts. Istället koncentrerade jag mig på hösten, på det som komma skulle, på det jag fortfarande kunde kontrollera som om ingenting hade hänt. Det hade ju inte det heller.
Timingen är inte mycket bättre i år, men jag försöker slappna av. Lägenhetsprojekten är förvisso ständigt i startgroparna, men får vänta. Odlingsboken studeras flitigt i perioder och förbättringar planeras, man för i år får det vara som det är. Den jobbiga tiden i våras lämnar fortfarande spår, men det kommer nya tillfällen, nya vårar och nya somrar.
I helgen körde jag upp till Tjörnarp, jag plockade hallon och vinbär, klippte häcken, röjde det vildvuxna runt bärbuskarna i det vi kallar Östra Parken, åt pannkakor och läste böcker medan regnet sakta strilade utanför fönstret. När jag gick ut för en nypa luft på kvällen hade det slutat regna, men ljudet var detsamma när träden runt bäcken, hagen och odlingarna lät de gamla dropparna slå mot marken.
Förbättringar och storslagna planer får helt enkelt vänta.
Jag måste nog lära mig att njuta.

Luckor

Jag höll ett anförande för några stackare som satt bredvid mig på en middag att alla människor tänker minst en intressant tanke om dagen och att man därför bör kunna uppdatera en blogg i minst den mängden.
Jag tror förvisso inte att det i grunden var direkt felaktigt, men måste erkänna att tid och rum saknas för att alltid fånga tanken i flykten.
Därför blir det glapp ibland.

Rättelse till min chef, om hon läser detta

Jag är givetvis hundraprocentigt koncentrerad på mina arbetsuppgifter, även om annat påståtts i tidigare inlägg.

Ursäkta röran, vi organiserar om

Det är dags igen. Skivorna måste omorganiseras. De behöver det, då och då, för att samlingen ska kännas fräsch. Problemet är bara att man måste komma på något nytt system varje gång, så att skivorna hamnar på annan plats i hyllorna och de där man inte sett i mängden dyker upp framför ögonen.

Jag började min tid som musiksamlare med strikt alfabetisk ordning. Sedan splittrade jag svenskspråkiga och övriga språk (vilket i princip bara innebär engelska, men en och annan alternativ lingvistisk inriktning poppar ju upp). Ett tag hade jag svag genreindelning, men det var kortvarigt för det mesta hamnade ändå på pop/rock. I några år testade jag kronologisk ordning, där varje årtionde stod för sig (det var ett av de mest lyckade men hade nackdelen att artisterna inte fick sina skivor samlade) och de senaste två åren har jag försökt köra någon form av kvalitetsordning, där de bästa skivorna kommer först (i alfabetisk ordning), sedan de som typ får betyg 4, sedan betyg 3 och så vidare. Längst ner i hyllan har de skivor stått som antingen köpts i ungdomens skamfyllda dagar eller bara varit misstag. Dessutom har musikaler, visor, årets skivor (utgivna i år alltså, inte inköpta), Bob Dylan och Mikael Wiehe fått egna hyllplan.

Nu har jag, efter mycket funderande, beslutat mig för att återgå till genreindelningen. Pop/rock blir fortfarande störst, men kommer i sin tur att delas in i ungdomssynder samt brittiskt och amerikanskt. Dessutom blir det en kategori för country, en för soul, en för jazz & vocal, en för blues, en för tidig rock/pop (pre-Beatles), en för singer/songwriter (mycket vag kategori, kan komma att strykas), en för schlager (jag ber er att skilja på schlager och melodifestival), en för svenskspråkig rock/pop, en för skräp - och fortfarande är Bob Dylan och Mikael Wiehe så omfångsrika att de får behålla sina egna platser. Förmodligen kommer de samlingsskivor (alltså med blandade artister) att stå inom respektive genre i de fall det går, övriga får en egen plats.

Som antydes är detta inget projekt man kastar sig in i hursomhelst och inget som avslutas i en handvändning. Högar med skivor fyller just nu biblioteket och min hjärna är mer bland plastfordral än i arbetsuppgifterna. Ni förstår, det är allvarliga saker det här.

Slutresultatet blir naturligtvis att min käre make inte kommer att hitta ett album när han vill ha det, han har precis lärt sig det gamla systemet och suckar nu djupt när jag, fylld av energi och tillförsikt, hoppar runt bland högarna. Så djup är sucken faktiskt att han tagit sitt pick och pack (= gitarr och anteckningsblock) och tänker tillbringa några dagar på annan ort...

Men det är som jag så vist påpekar för honom; man måste se möjligheter där andra ser svårigheter (och, misstänker jag, meningslösheter)!

Drömaktigt

En märklig dröm i natt där allt var olyckligt och uppvaknandet skedde innan det ordnat sig - och jag känner mig märkligt nedstämd idag.
Märkligt eftersom allt uppenbarligen skedde i mitt undermedvetna och knappast hade någon förankring i verkligheten, men ändå.
Jag blir liksom inte av med olusten.
Hjärtat är inte logiskt och det är väl sannolikt varken första eller sista gången detta konstateras.

Svenskar reser inte till någonting utan från någonting, eller hur var det nu?

Ack, det är inte den surmulna himlen eller placeringen vid kontorets skrivbord, eller ens den försenade skivleveransen eller svidande skatteskulder som bär mina tankar bortåt. Över sundet, ja över havet, genom ett glänsande Europa och ner på ett litet runt bord på en grusknastrande uteservering där citronträden doftar och oliverna glänser i solens sista strålar.
Jag bara hamnar där, i mina drömmar, någon helt annanstans, bort ifrån detta och det är inte för att detta inte är älskvärt eller trivsamt, inte för att detta är sorgligt eller trist - men detta är detta och ibland måste man komma bort.

Jag klubbar mig själv i huvudet med min kaffemugg och påminner argt att ska någon klaga så inte bör det vara jag, som varit i New York, Barcelona, Bangkok/Chiang Mai/Phuket, London, Washington och Budapest inom 16 månader, men jag klagar ändå för så är människan en gång skapad och bara för att det finns sådana som inte klagar högt betyder det inte att de inte klagar. Ibland. Tyst för sig själv, bara en liten stund.

New York igen, förstås, åh vad jag längtar till New York och Jones, Sylvia's och White Horse Tavern! Den här gången ska jag inte heller missa Mario Batali och jag ska gå hand i hand med min älskade i ett röd-, orange- och gulflammande Central Park.

Men det är alltså inte bara New York. En liten lista borde lämpligen smygas in:

1. Toscana
2. amerikanska södern (Texas, Louisiana, Mississippi, Tennessee)
3. Corsica
4. Rom
5. Sicilien
6. Buenos Aires
7. Paris
8. Mellanamerika (kan inte bestämma mig mer exakt)
9. Neapel
10. Bretagne
11. Irland (inte Dublin, mer än i passerande syfte)
12. Chile och/eller Peru
13. Sydafrika

Äsch, det går ju inte att göra en sådan lista, det finns för mycket att se, för mycket att känna och dofta. Det enda som är helt säkert är kanske att Australien och dess enorma omnejd inte lockar mig alls och inte heller Asien i speciellt stor utsträckning, även om det skulle vara intressant att åka till Indien och eventuellt Nepal, kanske att uppleva kinesiska muren också.

Gud, jag orkar inte fantisera mer. Hela Spanien återstår ju, jag skulle vilja åka runt där, jag skulle vilja se Sevilla och vara med om San Fermìn.

Det är så väldigt mycket man vill. Böcker är det enda som tröstar.
Böcker och mat.

Och drömmarna, ständigt dessa drömmar.

You don't need a weather man to know which way the wind blows

Jag har alltid haft svårt att förstå detta eviga tjatande om väder som är som allra intensivast under dessa de tre sommarmånaderna. Som om livet hängde på en skör solstråle, som om semester och ledighet inte vore något värt om inte molnen försvunnit och kläderna åkt av.
Jag har inga problem med regn, tvärtom.
Jag tycker om regn.
Jag tycker om ljudet, om känslan, om lugnet det för med sig.
Jag tycker om det stilla, strilande regnet och jag tycker om det hastiga, hotfulla.
Jag tycker naturligtvis också om solsken.
Jag tycker om snö, även om det ska erkännas att jag föredrar det i december framför juni.
Men mest av allt tycker jag om skiftningarna, himlen just innan vädret slår om, eller just efter. Jag tycker om att inte veta, att inte kunna läsa i tidningarna och sedan tvärsäkert säga hur det blir.
Det enda jag verkligen hatar är vind. Hår som blåser in i munnen, blåst som verkar som en ogenomtränglig vägg när jag cyklar, tidningar som måste hålla på plats av tyngder för att inte försvinna.
Ja, vind hatar jag och det gör jag sommar som vinter.
Med precis samma intensitet.

Trögt i kubik

Fortfarande helt slut efter helgens festligheter, en veckas utebliven sömn och en icke oansenlig mängd öl därtill gör knappast underverk för hälsan, särskilt inte i denna heller icke oansenliga ålder jag nu tycks ha uppnått.
Men man ska inte klaga.
Det kunde varit värre.
Eller hur det nu är man måste tänka i stunder som dessa.