iLove

Suck, sade min pappa dramatiskt när jag som tonåring ville ha mer av allt och helst oftare.
- Du är dyr i drift.
(Jag vill påpeka att karaktärerna i scenen ovan inte har någonting med verkligheten att göra)

Det är jag fortfarande. Dyr dyr dyr. Skivor, dvd-boxar, resor, filmer, böcker, inredning, mat, kläder - saker kostar, saker köps, saker staplas, saker älskas. Det värsta är att jag när jag tillfälligt snöar in på något extra intensivt, oftast efter att ha läst en bra krönika, bok eller reportage som fått mig att dregla, blir jag alldeles hänförd - alldeles uppslukad - och kastar allt annat åt sidan i min ambition att skapa något vackert med just det jag för stunden förälskat mig i. Jag köper aldrig saker i små portioner - ge mig hela menyn! I detta har förstås internet, med sina enkla knapptryck och sitt digra utbud, bidragit till fördärvet.

Men detta är inte nog.
Ack nej.
Från min far har jag också ärvt en faiblesse för teknikprylar, som jag så långt det går försöker blunda för.
Apple Store är absolut värst, jag skulle kunna köpa hela utbudet rakt av. Så praktiska och smarta ting i så snygg design borde icke få finnas. Allt som börjar med i gillar jag, älskar jag, avgudar jag.

När jag dör vill jag komma till en prylhimmel. Apple-himlen. Jag tar med mig ett par skivor jag inte kan vara utan (Bob Dylans Desire och några till), kanske någon film (Gudfadern och Sunset Boulevard), och någon bok (Michael Cunninghams Timmarna och Hemingways Och solen har sin gång), sedan sitter vi där i ett sladdlöst härligt paradis där allt är möjligt men inget blinkar.

Tills dess nöjer jag mig med en Airport Express, så att jag kan spela musiken från datorn i biblioteket ut genom vardagsrumsstereon.

Kanske inget himmelrike, men ett steg på vägen.

Uppdatering: jag visste inte om det i skrivande sekund, men har nu förstått att det precis lanserats en tidning som heter iLove, en porrtidning för oss som kan skriva inlägg som ovan. Dessutom med bekanta till mig inblandade. Tajming, eh?

Söndag

En cottage pie – med färs, morötter, lök och mycket tomat i botten, potatismos med pressad vitlök och hackad persilja ovanpå och slutligen tjocka skivor chevre på toppen innan det hela grillas i ugnen under tjugo minuter – är för övrigt en superb söndagsmiddag, som allra helst avnjutes framför repriseringen av Per Morbergs Vad blir det för mat.
Om nu någon undrade.

Ack, den kärleken

Det finns en romantisk sträng hos mig jag inte kan frigöra mig ifrån.
Varför ska man det, undrar vän av ordning?
Befria sig från romantik – galenskap!
Men alltså.
Jag har följt de mest tårdrypande tonårsserier och sett de mest tillrättalagda romantiska komedier, bara för ett ögonblick av rysning, en sekund av fånigt leende.
Sedan jag var liten (jag har blivit så gammal nu att jag med liten inte menar barn, utan ungdom) har jag spelat in serier och filmer, antecknat tiden för nyckelscenen och sett den om och om igen. Varje gång med samma kramp i hjärtat.
Jag har varit förhäxat vid de mest märkliga kärlekspar genom åren. Ett tag snöade jag helt in på Kaj och Pernilla i Tre Kronor (ni anar nivån nu, va?), några månader fäste jag mig vid Joey och Pacey i Dawson’s Creek, Matti och Rebecka i Skilda Världar, Steve och Claire i Beverly Hills - jag har sett så många usla serier bara för denna förbannade smöriga sträng av arrangerad romantik.
Det märkliga är att jag inte faller för allt. De flesta romantiska komedier står jag bara inte ut med, jag hatar den vanliga ploten blixtrande kärlek/problematik på grund av missförstånd/kärlek för all evighet.
Ännu märkligare är kanske att jag inte har samma känslor för riktigt välgjorda romantiska komedier (de är i sanningens namn inte särskilt många). When Harry met Sally, till exempel, som inte överträffats i genren sedan den kom 1989 – älskar jag av hela mitt hjärta, jag har sett den hundratals gånger. Men min blick blir inte tårfylld, håren på armarna ligger platta mot huden och leendet är inte fånigt om än mycket nöjt.
Detta leder mig in på spåret som mycket väl kan kosta mig skilsmässa en dag, eller i alla fall en ofrivillig vistelse på närmaste mentalsjukhus (finns det ordet fortfarande?).
Pug och Pamela.
Dessa giganter i min fantasivärld.
Krigets Vindar och Krig & Hågkomst sändes i tv under åttiotalet, en dramatiserad kvartett böcker av Herman Wouk. Robert Mitchum spelade Pug Henry och Victoria Tennant gestaltade Pamela Tudsbury och även om jag var för liten för Krigets Vindar (1983) så minns jag Krig & Hågkomst (1988) väldigt starkt, mycket beroende på just kärlekshistorien mellan den äldre och gifte, men ack så moraliske, amerikanen Pug och den yngre, vackra och intelligenta engelskan Pamela. När jag köpte boxen för några år sedan blev jag helt förhäxad igen, jag kunde inte släppa tanken – och när också Krigets Vindar kom på dvd under fjolåret var jag inte sen att kasta mig in i denna tidigare obesedda förhistoria. Åh, Pug och Pamela. Hur många timmar har jag inte suttit framför andra världskrigets plågor för att se blott en kyss mellan dessa av världen och omständigheterna skilda, men så vackert förälskade tu? Igår hämtade jag ut paketet med de fyra böckerna, upphittade på antikvariat. Innan kvällen var slut hade jag läst ut alla fyra, bläddrat förbi allt annat dravel och sugit ut varenda bokstav om Pug och Pamela, deras tankar och känslor som inte alltid gjorts tydliga i tv-serien. Ni förstår, det finns inga gränser för min galenskap.
Om kvällarna innan jag somnar fantiserar jag ihop liknande historier i mitt inre, storslagna kärlekshistorier pågår där, i mitt undermedvetna. Jag brukar förstås somna innan första scenen är slut, men ibland kämpar jag verkligen emot så att jag kan ta historien framåt. Igår kväll dansade mitt par till Otis Reddings These arms of mine... Det var en högtidsstund.
Vad det gäller närmare detaljer om drömmarna så behåller jag dem nog för mig själv.
Jag misstänker att jag avslöjat alltför mycket redan.

I vågskvalpet

Att glida ner i ett varmt, men inte hett, bad är oöverträffad avslappning.
Vattnet ska vara precis lagom, så att man inte bränner sig och så att det värmer för stunden, men nästan på gränsen till ljummet efter en stund så att man fylla på med hetaste heta och känna vågen av värme som sköljer mot en – för en andra stunds njutning.
Åh, dessa bad.
Inget skum, absolut inget skum, jag vill sänka mig under ytan med hela kroppen och huvudet så att allt ljud försvinner, bara blunda med näsan precis så att jag andas, ensam, isolerad, bortom allt och alla.
Sedan krävs det en bok. Armbågarna stödda på varsin karkant, vatten upp till halsens början och det blöta håret strykt bakåt, så att inga testar ramlar ner.
Så kan jag ligga i timmar.
Att torka sig är det tråkigaste av det tråkiga, endast utkonkurrerad av tandborstning, och jag drar mig därför för att lämna badet, kroppen russinieras medan klockan tickar högt som bara billiga IKEA-klockor gör.
Åh, dessa varma bad i kalla tider.
Varför tar så många bort sina badkar när de renoverar? Jag förstår det inte.
Världen är allt bra underlig.

En förklaring, ingen ursäkt

Man skulle kunna tro att jag varit strängt upptagen. Eller möjligtvis att mitt liv varit i det närmaste helt händelselöst.
Inget av det är förstås sant.
Jojo, livet rullar, skivor kommer, arbetsdagar går, tv:ns blå ljus sprider sig över rummet från eftermiddag till sen natt, flygplan lyfter och landar, energi dräneras och byggs på.
Under tiden svischar det visst förbi en och annan intressant tanke, som skulle vara värd att dela med sig av.
Men det har varit lite för mycket.
Jobbet har upptagit all min tid och jag brukar inte låta det hända, jag vill inte att mitt arbete tar plats och ork från min fritid - sådant är mitt livsval och det är det av en anledning. De senaste veckorna känns det som om jag bara jobbat och sovit. Jag har dessutom varit först febrig och sedan magsjuk. Sådär spännande.
Nu är det dock slut på undanflykter, jag lovar. Dags att få liv i den här bloggen igen!
Några rapporter från helgerna i först Tjörnarp och sedan Barcelona kommer dock inte. Gammal skåpmat bör inte serveras, då kan persiljekvisten ha vissnat.

Reklampaus

Tjuvlyssna på Back to Brno här.

Sköna höst, välkommen till vår jord igen

Jag har visserligen redan högar av böcker och filmer att gå igenom, men hösten och särskilt vintern är lång, det vet alla och envar - och beredskap är a och o.
Så.
Det är väl lika bra att fortsätta bygga på.

På väg med posten i detta nu:
Samuel Becket: Tre dramer (I väntan på Godot, Slutspel, Spel)
Marguerite Duras: Smärtan
Per T Ohlsson: Konservkungen
Lennart Persson: Sånger om sex, gud och ond bråd död
Gertrude Stein: Allas självbiografi
Marie Ledin & Petter Karlsson: Min pappa hette Stikkan

Walk the line (James Mangold)
Svarte orm (säsong 4, från WW1)
Seinfeld (säsong 9)
Uppdrag mord (säsong 3)

I Tjörnarp

På landet. Regnet öser ner utanför fönstret, jag tittar ut och ser trädkronor i gult, rött, grönt och orange som vajar lätt i den svaga vinden. Brasan från gårdagskvällen värmer fortfarande upp rummet där jag sitter, tvätten som hänger på ställning, på stolar och hängare torkar snabbt, från köket hörs Bob Dylans theme radio och blandas med ljudet från regndropparna som faller mot marken utanför. I soffan ligger R, halvt däckad av förkylning och halvt vaggad till sömns av den deckare som snart faller ur hans hand och landar på magen.
Igår åt vi tupp. Helstekt tillsammans med lök och sviskon, kryddad med paprika och cayenne, serverad med kokt, egenodlad potatis, brysselkål, vinbärsgelé, rödkål och en gudomlig sås på grädde, rött vin, steksky och gelé. Man kan bara äta den typen av mat här, saker och ting måste få ta tid, saker och ting måste få gå långsamt för det är en stor del av varför vi åker hit. Inga telefoner som ringer. Inga uppgifter som pockar på uppmärksamhet. Ingenting som måste eller ens borde.
Borde är nästan värre än måste, tycker jag. Måste lämnar inga val, men borde vädjar till ditt samvete, till din karaktär och sådant tynger axlarna mycket mer än det man bara lever sig igenom, bara gör.
Jag borde till exempel jobba lite idag. Jag borde förstås också träna, veckohandla, beställa tid hos madame, klippa mig, hälsa på en ensam och älskad farmor, jag borde flytta in pelargoniorna för vinterförvaring, plantera om basilikaplantan, köpa kläder. Inget av detta är särskilt betungande, men det faktum att uppgifterna hamnar i borde-facket gör dem svåra att utföra.
Så det är skönt att sitta här och titta ut över en regnblöt hage, trygg i vetskapen att jag inget kan jag göra för tillfället.
Istället tänker jag på hur snabbt allting förändrats. Vänner jag träffade var varannan dag för bara ett år sedan, ser jag nu knappt röken av. Vi är inte mindre goda vänner för det och utvecklingen är både naturlig och logisk, men den slår mig. Vi lever mer isolerade, vi är inte längre en del av varandras vardag och det är inte så att jag sörjer det, jag sitter bara här och reflekterar. Över förändringar. Hur snabbt det kan gå.
Bob Dylan spelar Aretha Franklin för mig, R:s bok har fallit och ersatts av försiktiga snarkningar, därute fortsätter dropparna obönhörligt att falla medan jag sakta kommer fram till att det inte alltid är lätt att hänga med, att vara i fas, att förstå, erkänna, anpassa och acceptera. Och att den processen vid vissa tillfällen kan kännas som bland det svåraste vi har att göra upp med här i livet.
Jag antar att man i alla fall får vara tacksam över att det hela ligger i måste-högen.
Och inte i borde.

Bilden togs igår, medan solen fortfarande sken...

2

Hade tänkt skriva en massa insiktsfulla saker, för parallelläser man Bodil Malmsten och senaste numret av Fokus samtidigt är det många idéer som bollas omkring i det ogripbara lilla utrymme som är min hjärna.
Men.
Snart är det middag på Epicuré och jag tänker inte gå förrän jag ätit både antipasto, någon köttig varmrätt och ostbricka - vilket också är allt mina tankar kretsar kring för tillfället.
Firande, alltså.
Två år som Lindgren.
Bomullsbröllop.
Jag hade kunnat skriva något mer insiktsfullt om det också, men det får vänta.

"It's just... there's pride in your work - and there's arrogance"

... och när vi ändå är inne på brittisk humor (eller en skicklig efterapning) så är ju Ricky Gervais såklart alldeles briljant. Detta är bara ett klipp bland många och säkert inte särskilt populärt i Jönköping.

Graham Chapman kiknar av skratt i sin grav

Det finns förstås mycket mer att berätta om helgen i Tjörnarp än god mat, tystnad och, ja, god mat - men först måste alla titta på den snutt av Death of the Father of the Socialist Homeland, den officiella versionen av nationell sorg vid begravningen av Nordkoreas förre diktator Kim II Sung, som här ses via SvD:s ledarblogg (som också förklarar mer om det hela).
Alla som uppskattar Monty Python garanteras magkramp.

Apropå mat

... och på torsdag blir det uppvärmning (inför den godsaksstinna helgen) på Atmosfär med gamla, roliga, intressanta och pratglada vänner. Jag gissar att man endast får en syl i vädret när någon har mat i munnen.
Jag ser framemot det.
Mycket.

Snart helg, snart Tjörnarp

Förberedelserna för en helg på landet är i full gång och som vanligt står förstås maten i centrum. Inte nog med den vackraste tiden på året eller den välkomna tystnaden, inte nog med den krispiga kylan eller den levande doften. Nej nej. Mat. Fullkomlighet.
Nå, det blir i alla fall Janssons frestelse och köttbullar på fredag kväll när vi kommer upp, det blir hjortstek med ädelostgratinerad potatis (med fänkål och svartrötter) och ljummen kantarellsallad med örtvinägrett till middag på lördag och hjortkorvarna ska förstås med för att grillas över kaminens eld när mörkret fallit över oss. Kakao, givetvis - varm choklad är ett måste. Men mer då? Lunch? Kvällsmumma?
Jag återkommer i frågan.
Och börjar bryta piggar på kammen i frenetisk nedräkning.
Ticka snabbare, klockskrälle!

Något för doftsinnet

Efter fika hos farmor och en långsam cykeltur genom ett Malmö pinat av höstvindar, men med den klaraste, renaste luft en människa kan andas och de fallna löven virvlandes över trottoarerna, under broarna och förbi trafikljusen - är det inte utan att man får en tår i ögonvrån när man öppnar dörren till sitt hem och slås av doften som möter, där mörk buljong, rött vin, lagerblad, enbär, nejlikor, rotfrukter, lök och kantareller tillsammans fått koka till den ljuvligaste av grytor, som när den ska avnjutas puttrat sitt kött så mört att det smälter mot tungan.
Ska det vara såhär tar jag gärna fram både halsduk och vantar, utan att förbanna tidens gång.
Sommaren kommer igen.
Låt oss njuta av hösten nu.

Kärlek

Kärlek är att komma hem till en man som tappat upp ett varmt bad med väldoftande skum till dig, som serverar en martini med is på karkanten och sedan ställer sig att skala räkor till en het gryta som föregås av ett par hemkokta kräftor och ett glas mörk Louny och musiken från Bob Dylans radioprogram svagt strömmande från högtalarna...
Kärlek.
Livet.

Om te

Om man undantar en intensiv fikaperiod under gymnasiet, då vi hängde på La Couronne varannan lektion (jag överdriver, mamma och pappa, jag överdriver...) och satt i timmar med en halv kanna svartvinbärste som vi sakta tömde innan vi tiggde påfyllning på samma påsar och suktade efter Divine Dennis nybakade kanelbullar, vars doft svävade genom lokalen - så dricker jag bara te när jag är sjuk. Eller åtminstone förkyld.
Men när till och med min älskade äkta make, som då aldrig ser ner på överdriven konsumtion i någon form, suckar och med ett oroligt darr på rösten undrar hur många koppar kaffe jag egentligen svänger i mig på en dag, ja då stannar jag tillfälligt upp.
Det är ju för många, herregud, utan koffein stannar världen och min hjärna segar ihop sig och när man nu en gång för alla faktiskt har ett jobb då hjärnkapaciteten, den kreativa delen, är högst värdefull för resultatet, så har jag medvetet blundat för kaffemängden.
Jag har ju värre laster, dessutom.
I alla fall så har jag, i ett tafatt försök att bryta mönster och med en aning om antågande förkylning, tagit min älskade på orden och hällt upp en kopp te. Grönt, dessutom.
Det ser hemskt blaskigt ut och efter att jag, som vill ha mjölk i alla drycker som serveras i kopp eller mugg, blandat ut med min vanliga dos mejeri, ser det ut som en grå, mycket tunn sörja. Som en sådan där soppa som man överlevde på i det fattiga Irland, det Irland där det alltid regnade och pappa söp upp den lilla lön han då och då tjänade ihop. Så ser det ut, mitt nyttiga te.
Men smaken är det väl inget fel på, förstås.

Stagnation

Det är svårt att inte veta.
Jag hatar det.
Att inte veta.
Jag vet inte hur många gånger jag diskuterat huruvida det är bäst att veta mycket om lite eller lite om mycket och jag vet inte i hur många år jag retat mig på att det måste vara så, min slutsats är varje gång och och kompromisslöst att jag vill veta mycket om mycket.
Men det går ju inte.
Jag går rakt mot väggen utan att passera gå.

Nu var det inte alls det som detta inlägget skulle handla om. Utan om musik.
Det är svårt att hitta ny musik när man inte har någon som rekommenderar sådant man skulle kunna tänkas gilla.
Förr om åren släntrade jag ofta bort till Jukebox vid Värnhemstorget, fick en kopp kaffe som stått på värmning alldeles för länge och smakade trivsamt beskt, lyssnade till Per och hans tips och gick sedan därifrån med tom plånbok och stora påsar med musik att älska, skivor jag fortfarande håller som personliga favoriter, sådant som betytt mycket just i ögonblicket, under en viss period i livet.

Men Jukebox har slagit igen och jag ska inte ge mig in i någon utläggning om svikande kunder och lata, trångsynta människor som fastnat med häcken i skrivbordsstolen och laddar ner, oftast olagligt, istället för att ge musikerna en chans att skapa ny musik - för jag var själv inte på Jukebox speciellt mycket de sista åren, jag var själv en av dem som svek - även om det i mitt fall knappast handlade om någon olaglig nedladdning.

Men alltså. Jag litar inte på någon längre. Smakmässigt. Inga journalister, inga vänner, inga butiksägare. Ingen leder mig in i ny musik, jag köper samma gamla artister som gör samma musik och det är vackert, älskvärt, men leder ingenvart förutom runt runt.

Så jag sätter på Bob Dylans Sign on the window och försöker intala mig själv att den bästa musiken ändå redan är gjord.
Och det är ju i viss mån sant.
Bättre än Bob kommer det aldrig att bli.

Tillförsikt

Alltmedan mörkret faller tidigare och tidigare för varje kväll och man börjar fundera på att elda i den där öppna spisen man inte har, slår livet in på gamla upptrampade banor - med en gång som är lika gill som vanligt.
Vilken lättnad.
Dessa tider med nystarter i fickan, som en student som skrålar om lyckliga da'r står man där och tittar på ett blankt papper, med samma tro och tillförsikt som inför varenda höst som kommit och gått förut.
Det nya livet.
Planer som äntligen ska förverkligas.
Nya, fräscha kläder, mustigare (men såklart nyttigare) mat, travar av böcker som ska läsas och tidningsprenumerationer man äntligen ska ägna mer uppmärksamhet än tårfyllda suckar vid pappersåtervinningen.
Träning.
Givetvis.
Alltid, vid varje nystart.
Träning.
Idag spelade vi vår första badmintontimme i det som är tänkt som vecklig vana. R såg stjärnor. Jag vann.
Nya projekt föddes.
Denna gången, denna hösten - så blir det annorlunda.
Nu är det dags.
Igen.

Den monumentala bristen på tycke och smak

Entertainment Weekly har låtit sina läsare rösta fram tidernas roligaste komedi.
Ghostbusters vann.
Ett päron till farsa kom tvåa.
Snuten i Hollywood trea.
Ännu ett steg mot mänsklighetens avgrund är därmed taget.

Hyllning till valpar

Facebook, alltså. Loving it.
Den kära gamla Ebba, som alls inte heter Ebba men förevigt får leva med namnet av anledningar ingen kan komma ihåg, tog kontakt med mig och flera andra från vårt gamla flicklag och det räckte med ett enda foto från Lursjön i Hästveda för att kommentarerna skulle trilla in, minnena rullas upp, detaljer klargöras och jag skrattar så att jag gråter, jag ler och saknar dessa människor som en gång var mina bästa vänner, mitt roligaste sällskap och närmaste familj.
Ebba, Hemlängtan, Ulli Batong, Nina, Tess, Räkan, Kräftan, Spet, Vante och alla andra - en dag ska jag skriva mer om er, en dag ska sanningen komma fram och världen ska förstå vad fotboll kan handla om, vad lagidrott kan göra.
Tills dess lever ni i mitt hjärta.
Ett hjärta som skrattar så att det kiknar.

Mer

Också fotbollsmässigt är förstås september och oktober allra bäst.
Allsvenskan går in i sin slutfas, alla matcher är avgörande, elljusen på över planerna, kamp, vilja, dramatik, doften av vått gräs - resten av säsongen är bara en lång väntan, en transportsträcka för dessa höstveckor.
Premier League, Serie A och La Liga sparkar igång.
Som om Tipsextra fortfarande fanns.
Ni ser, jag förbereder mig för njutning...

Njutning

Jag förbereder mig minutiöst. Går igenom cd-hyllan, laddar dvd-spelaren, bläddrar i receptböcker, kollar upp luckor i kalendern, läser tabeller. Öppnar balkongdörren och tar djupa andetag av ren, hög, klar luft - håren reser sig på armarna, en rysning ilar genom kroppen.
Det är höst nu.
Snart.
På måndag går vi över i nästa årstid, den ljuva period då färgerna explodererar, då jorden åter doftar, vi vänder blad till nästa kapitel och precis den skiftningen, precis i brytningspunkten - då är jag som lyckligast.
April. Maj. September. Oktober.
Evig är min kärlek.

Back on track

Semester. Jodå. Det måste man ha.
Två veckor av blåst, regn och – för all del – ögonblick av värmande sol var precis enligt doktorns recept och varje timme (nåja) var som Jane Hellen-balsam för själen. Tvärtemot vad folk anser som avslappnande men däremot helt enligt min egen logik började jag firandet med att skapa en lång lista på allt som borde göras under semestern. Sådant som liksom inte hinns med under helgerna. Men ständigt tynger samvetet.
Så. Förutom en avstickare till landet och några kvällar med cosmopolitan som närmsta vän, har i sakta mak denna lista hanterats. Badkar har avkalkats, sladdar dolts, väggar tvättats, blommor omplanterats, skåp rensats, lådor tömts, frys avfrostats, byråer har fyllts med ren tvätt och miljöstationen vid Ollebo har fått sin beskärda del av skräp.
Det är alldeles underbart, faktiskt.
Dessutom fanns förstås tid till att lägga in gurkor och rödbetor, frysa in förvällda kantareller, sätta likörer och organisera om receptpärmarna i väntan på den mathöst man då inte kan annat än längta efter.
Avslappnad, utvilad, utan tyngder på axlarna när nu allvaret börjar igen.
Det kallar jag semester!

Återkommer snart med ett inlägg som inte lika uppenbart riktats till klubben för inbördes beundran.

Utläggning om några kvällar i mars 2000

Jag minns det som ett utslag av den melankoli jag så varmt älskade och hyllade just då. Som en kväll, eller flera, då jag sörjde N och vårt misslyckande – men när jag tittar på datumet ser jag att det ju var flera månader innan jag ens träffat honom. Igen.
De kalla kvällarna omslöt mig på vägen hem, Malmö låg tyst, jag följde gågatan, svängde upp vid Triangeln och passerade Silwer Tobak, videobutiken och bageriet på hörnan, jag gick över gatstenen i det som var min vändzon och det var med lätta steg jag vandrade genom en stad för trött på vintern för att vara vaken.
Jag var glad för att jag var ledsen.
Lättad för att jag inget hade att vara ledsen för.
Jag fungerade så då.

Den första kvällen hade jag släpat med mig L, min bästa vän. Vi satt på salongens balkong, drack vin ur engångsglas och jag log, jag såg på henne och hon visste. Ingen visste, ingen förstod som L gjorde då, ingen har någonsin begripit sig på någon av de personligheter jag med åren iklätt mig som L gjorde precis då, i mars tjugohundra.
I den kallaste och tystaste av städer.
Vi hade suttit dagar, nätter och kvällar, veckor, månader och år på Skolgatans Ölkafé, vi hade skålat, grälat, skrattat, munhuggits och gråtit vid de gamla träborden, de väna skolflickorna hade ömsat sina skinn och Che Guevara skymtade på t-shirtsen – inte för att L någonsin slutit sig till en sådan övertygelse.
Gud, det är en miljon år sedan.
Men jag tänker på det än.
Han fanns med redan då; Mikael Wiehe. Hans ord, hans betydelse för mig, åh dessa eviga kärleksutgjutelser, kväll efter kväll, dessa ständigt återkommande berättelser om den där kvällen på Stortorget när jag insåg vilken roll han skulle spela i mitt liv. För den människa jag skulle komma att bli och sedan, med åren, i viss mån svek.
Hon visste, L.
Det fanns stunder då jag önskade att jag kunde bli kär i henne.
Gud ska veta att jag försökte.

Den andra kvällen minns jag faktiskt inte vem som gjorde mig sällskap.
Märkligt.
Men jag började lära mig repertoaren.

Den tredje kvällen stod herr och fru Citronanka för sällskapet. De älskade musik, citronankorna. De hade lockats av min entusiasm, min iver, mina glödande berättelser och så satt de där, en kväll i mars i ett grådaskigt Malmö, en kväll då jag blundade och njöt, bara två meter från mannen jag älskat så länge, mannen jag avgudat genom början till mitt vuxna liv.
Det var kvällen då min pappa blev varse att jag rökte.
Han var också där.
Jag var oövervinnlig.

Fjärde kvällen, det började bli svårt att köpa skivor efteråt (särskilt som jag hade alla redan innan första kvällen), men jag köpte gåvor och extraexemplar bara för att få säga två ord till Mikael Wiehe, bara för att se en glimt av igenkännande i hans blick, den fjärde kvällen – då var jag ensam. Det fanns inga fler som kunde tänka sig att lägga ett par hundra för att se en knappt sextioårig protestsångare, inga fler som orkade med mitt tjat och mina drömmande ögon.
Den kvällen var kanske den bästa.
Jag hade sett Mikael Wiehe på Victoriateatern förr, jag hade varit i Ängelholm, Falsterbo, Helsingborg, Göteborg, Köpenhamn, Månstorps gavlar, flera folkfester, stödspelningar för Kvarnby Folkhögskola, i alla möjliga olika delar av Malmö jag aldrig i mitt liv sett annars, för att se och höra Mikael Wiehe och nu satt jag för fjärde kvällen och lyssnade till samma låtar, arrangerade på samma sätt, med samma mellansnack, samma gester och samma leenden.
Jag älskade varje sekund.
Jag älskade att vara ensam, att hänge mig, jag älskade tomheten som ekade i varje steg på vägen hem. Jag älskade att vakna på morgonen och känna den mest avgrundsdjupa saknad jag dittills upplevt.
Jag tittade ut genom fönstret och såg ingenting annat än kal asfalt och funkisbyggen, jag fimpade cigaretterna i väggen vid min dörr.
Jag grät.
Så enkelt allting var.
Så banalt allting låter.
Så verkligt allting kändes.

Nu återstår inget av detta, inga enkla sanningar och ingen enkel sorg. Inga enkla planer. Ingen enkel längtan.
Jag antar att det är som det ska vara.

Kanske gör livet oss till mer komplicerade stackare än vi behöver vara, kanske vänjer vi oss, accepterar och går vidare bara för att vi inte vet hur det annars ska gå till. Kanske gör vi det för att alla andra gör det, kanske spelar vi med i ett spel vars regler vi tysta godkänner för att skydda våra kanter, snarare än att vi passivt ser dem nötas.
Kanske blir vi trötta.
Kanske uppgivna.
Kanske blir vi helt enkelt smartare – om det nu kan anses som särskilt smart att göra saker och ting mer komplicerade än de tidigare varit.
Kanske förändras vi bara.
Kanske utvecklas vi till det bättre.

Det här är till L, för att hon fortfarande finns där, för att hon lever sin dröm och aldrig svek varken mig eller sig själv, för att hon lever högt, långt och oförtrutet, för att hon är värd varje stund av minnen, varje sekund av tanke och varje känsla av kärlek.
L, min älskade vän.
Som alltid stannat kvar.

En dag som denna

Vi visste ju om det, även om hon förlett oss under så många år.
Inte ens min farmor är en supermänniska.
Inte ens hon är en odödlig, osårbar übermensch som alltid kommer att finnas vid samma vigör, med samma styrka och med samma sinne.
Hennes hjärta var inte starkt nog, men alltför gott för att helt och hållet ge upp.
En pacemaker hjälpte.
Hennes ben blev svagare, är svagare och hennes kropp smärtar i alla leder.
Men det har gått.
Med kärlek och gnista, lammöron som kommer och går, potatis i rabatter, bär som mognar och en kopp kaffe om eftermiddagen - inte för starkt - tog hon sig vidare.
Kroppens brister går att överleva.
Men när hjärnan tröttnar, då blir det svårt.
Åh, min kära, älskade farmor, som jag har fruktat den här dagen, den här stunden.
När jag inte längre kan hjälpa, när det inte räcker med ett samtal, ett besök, ett bakat bröd.
När du inte längre vet om du vill eller kan.
När verkligheten börjar bli en främling.
Vi har egentligen inte någon aning om vad som händer och det är kanske det mest skrämmande av allt; att något hänt, att det hänt snabbt och att vi inte vet vart det är på väg.
Det enda säkra är att det inte går att fly.
Sanningen.
Till slut hinner den ikapp.

Livsnjutare

Om han bara kunde skulle Elvis tillbringa alla dygnets timmar på balkongen...

PS. Elvis är inte sur, även om det ser så ut. Han odlar bara sin rock'n'roll-image.

Vackert

Så var man där igen. Kanske berodde det på klibbande värme och vätskebrist, kanske på glaset rosé som stod framför mig, men när Agon Mehmeti först firade sin kvittering mot Kalmar med att klappa sig på klubbmärket och ännu mer när han, efter att ha gjort segermålet i slutminuterna, rusade ut till klacken och inledde ett kramkalas, ja då var det kört för min del.
Tårar rann, stämband vibrerade.
Egen talang, vändning i finaste Malmöväder under blå himmel - ibland är fotboll bättre än romantiska komedier.
När jag läste tidningarna idag grät jag en skvätt igen.
Den bästa sortens tårar.

Inte konstigt att polerna smälter

Alltså, det är inte bara jag som drömmer. Kvällstidningarna toppar med nyheter som att Ernst hamnat i blåsväder på havet under inspelning, på TV sjungs det allsång eller leks lekar, eller ja, hurtfriskt är det i alla fall men knappast särskilt givande, bloggarna är döda, människor såsiga - till och med luften står banne mig stilla.
Här sitter jag, halvt nöjd med att jag trots allt bockade av några av punkterna på förra veckans lista - och halvt misströstande över tillvaron i denna svårt paralyserade tid.
Och ja ja, semester och allt det där, sol och avslappning och batterier som ska laddas. Visst visst.
Men det är ändå åttahundra grader på både kontoret och i lägenheten.
Hör du det, Thåström? Åttahundra grader!
Den texten håller än.

Miljösatsning

Nu har jag gjort ett våghalsigt köp.
Av hänsyn till mina läsare kommer jag dock inte att avslöja vad.

På egen hand

Alltmedan den hårt arbetande maken lyser med sin frånvaro i hemmet står undertecknad och svettas i ett kök vars värme knappast är lämplig i sommartider. Hallon har syltats, gelé har silats och paraffinerats, bröd har bakats, surdeg bubblar och Tinas form av tigerkaka, med Philadelphiakräm istället för sockerkaka, har långsamt stelnat i ugnen.

Min stolthet är, som ni förstår, obegränsad - en självgodhet som jag misstänker är allt annat än klädsam.

Det har förstås sina fördelar att ensam regera familjens borg om kvällarna. En av dem är att man kan passa på att titta på inspelade tv-program som annars skulle ackompanjerats av djupa suckar och så småningom högljudda snarkningar.

Ernst, till exempel. Denne gigant. Nu inte bara pysselfarbror och hobbysnickare, utan också kock med svulstigt bildspråk och överentusiastiska beskrivningar. Sommarprojekt kombineras med storslagna vyer över hav och lantliga nejder, deltagare skrattar nöjt, Ernst cyklar turer som bör vara flera mil långa i verkligheten, lokala specialiteter inhandlas och Taube-visor sjunges mot en blå himmel i solnedgång... I love it. Jag sväljer det med hull och hår. Invändningar får andra ha, själv tänker jag njuta.

Och att njuta av Ernst görs ju, som tydliggjorts tidigare, allra bäst i ensamhet.

Åh...

Okej, läser ett recept på honungs- och rödvinsbräserad lammlägg och känner håren resa sig i nacken, salivet flöda under tungan och käkarna nästan omärkligt dra ihop sig.
Ikväll vågar jag inte bläddra i receptpärmen.

Snart, strax - nu

Jag älskar sensommar och tidig höst.
Augusti, september, oktober - då lever jag. Då älskar jag livet utan att anstränga mig.

Sylt.
Inläggning.
Styckfrysning.

Du store tid.

Veckans projekt

Koka hallonsylt check
Baka Maritims mörka bröd check
Råröra hallon för infrysning check
Koka vinbärsgelé check
Sätta och baka surdegsbröd check (del 1)
Sätta likörer: Limoncello, äpple med kanel, citron, blåbär (konjak), rabarber, blåbär (vodka), rabarber och hallon check x2
Baka kalljästa rågbullar
Göra äppelmust

Vi får väl se vad det blir...

Lugn

Förr om åren hade jag svårt att riktigt njuta av sommaren. Aldrig ikapp, aldrig i tid missade jag att skörda eftersom ingenting såtts. Istället koncentrerade jag mig på hösten, på det som komma skulle, på det jag fortfarande kunde kontrollera som om ingenting hade hänt. Det hade ju inte det heller.
Timingen är inte mycket bättre i år, men jag försöker slappna av. Lägenhetsprojekten är förvisso ständigt i startgroparna, men får vänta. Odlingsboken studeras flitigt i perioder och förbättringar planeras, man för i år får det vara som det är. Den jobbiga tiden i våras lämnar fortfarande spår, men det kommer nya tillfällen, nya vårar och nya somrar.
I helgen körde jag upp till Tjörnarp, jag plockade hallon och vinbär, klippte häcken, röjde det vildvuxna runt bärbuskarna i det vi kallar Östra Parken, åt pannkakor och läste böcker medan regnet sakta strilade utanför fönstret. När jag gick ut för en nypa luft på kvällen hade det slutat regna, men ljudet var detsamma när träden runt bäcken, hagen och odlingarna lät de gamla dropparna slå mot marken.
Förbättringar och storslagna planer får helt enkelt vänta.
Jag måste nog lära mig att njuta.

Luckor

Jag höll ett anförande för några stackare som satt bredvid mig på en middag att alla människor tänker minst en intressant tanke om dagen och att man därför bör kunna uppdatera en blogg i minst den mängden.
Jag tror förvisso inte att det i grunden var direkt felaktigt, men måste erkänna att tid och rum saknas för att alltid fånga tanken i flykten.
Därför blir det glapp ibland.

Rättelse till min chef, om hon läser detta

Jag är givetvis hundraprocentigt koncentrerad på mina arbetsuppgifter, även om annat påståtts i tidigare inlägg.

Ursäkta röran, vi organiserar om

Det är dags igen. Skivorna måste omorganiseras. De behöver det, då och då, för att samlingen ska kännas fräsch. Problemet är bara att man måste komma på något nytt system varje gång, så att skivorna hamnar på annan plats i hyllorna och de där man inte sett i mängden dyker upp framför ögonen.

Jag började min tid som musiksamlare med strikt alfabetisk ordning. Sedan splittrade jag svenskspråkiga och övriga språk (vilket i princip bara innebär engelska, men en och annan alternativ lingvistisk inriktning poppar ju upp). Ett tag hade jag svag genreindelning, men det var kortvarigt för det mesta hamnade ändå på pop/rock. I några år testade jag kronologisk ordning, där varje årtionde stod för sig (det var ett av de mest lyckade men hade nackdelen att artisterna inte fick sina skivor samlade) och de senaste två åren har jag försökt köra någon form av kvalitetsordning, där de bästa skivorna kommer först (i alfabetisk ordning), sedan de som typ får betyg 4, sedan betyg 3 och så vidare. Längst ner i hyllan har de skivor stått som antingen köpts i ungdomens skamfyllda dagar eller bara varit misstag. Dessutom har musikaler, visor, årets skivor (utgivna i år alltså, inte inköpta), Bob Dylan och Mikael Wiehe fått egna hyllplan.

Nu har jag, efter mycket funderande, beslutat mig för att återgå till genreindelningen. Pop/rock blir fortfarande störst, men kommer i sin tur att delas in i ungdomssynder samt brittiskt och amerikanskt. Dessutom blir det en kategori för country, en för soul, en för jazz & vocal, en för blues, en för tidig rock/pop (pre-Beatles), en för singer/songwriter (mycket vag kategori, kan komma att strykas), en för schlager (jag ber er att skilja på schlager och melodifestival), en för svenskspråkig rock/pop, en för skräp - och fortfarande är Bob Dylan och Mikael Wiehe så omfångsrika att de får behålla sina egna platser. Förmodligen kommer de samlingsskivor (alltså med blandade artister) att stå inom respektive genre i de fall det går, övriga får en egen plats.

Som antydes är detta inget projekt man kastar sig in i hursomhelst och inget som avslutas i en handvändning. Högar med skivor fyller just nu biblioteket och min hjärna är mer bland plastfordral än i arbetsuppgifterna. Ni förstår, det är allvarliga saker det här.

Slutresultatet blir naturligtvis att min käre make inte kommer att hitta ett album när han vill ha det, han har precis lärt sig det gamla systemet och suckar nu djupt när jag, fylld av energi och tillförsikt, hoppar runt bland högarna. Så djup är sucken faktiskt att han tagit sitt pick och pack (= gitarr och anteckningsblock) och tänker tillbringa några dagar på annan ort...

Men det är som jag så vist påpekar för honom; man måste se möjligheter där andra ser svårigheter (och, misstänker jag, meningslösheter)!

Drömaktigt

En märklig dröm i natt där allt var olyckligt och uppvaknandet skedde innan det ordnat sig - och jag känner mig märkligt nedstämd idag.
Märkligt eftersom allt uppenbarligen skedde i mitt undermedvetna och knappast hade någon förankring i verkligheten, men ändå.
Jag blir liksom inte av med olusten.
Hjärtat är inte logiskt och det är väl sannolikt varken första eller sista gången detta konstateras.

Svenskar reser inte till någonting utan från någonting, eller hur var det nu?

Ack, det är inte den surmulna himlen eller placeringen vid kontorets skrivbord, eller ens den försenade skivleveransen eller svidande skatteskulder som bär mina tankar bortåt. Över sundet, ja över havet, genom ett glänsande Europa och ner på ett litet runt bord på en grusknastrande uteservering där citronträden doftar och oliverna glänser i solens sista strålar.
Jag bara hamnar där, i mina drömmar, någon helt annanstans, bort ifrån detta och det är inte för att detta inte är älskvärt eller trivsamt, inte för att detta är sorgligt eller trist - men detta är detta och ibland måste man komma bort.

Jag klubbar mig själv i huvudet med min kaffemugg och påminner argt att ska någon klaga så inte bör det vara jag, som varit i New York, Barcelona, Bangkok/Chiang Mai/Phuket, London, Washington och Budapest inom 16 månader, men jag klagar ändå för så är människan en gång skapad och bara för att det finns sådana som inte klagar högt betyder det inte att de inte klagar. Ibland. Tyst för sig själv, bara en liten stund.

New York igen, förstås, åh vad jag längtar till New York och Jones, Sylvia's och White Horse Tavern! Den här gången ska jag inte heller missa Mario Batali och jag ska gå hand i hand med min älskade i ett röd-, orange- och gulflammande Central Park.

Men det är alltså inte bara New York. En liten lista borde lämpligen smygas in:

1. Toscana
2. amerikanska södern (Texas, Louisiana, Mississippi, Tennessee)
3. Corsica
4. Rom
5. Sicilien
6. Buenos Aires
7. Paris
8. Mellanamerika (kan inte bestämma mig mer exakt)
9. Neapel
10. Bretagne
11. Irland (inte Dublin, mer än i passerande syfte)
12. Chile och/eller Peru
13. Sydafrika

Äsch, det går ju inte att göra en sådan lista, det finns för mycket att se, för mycket att känna och dofta. Det enda som är helt säkert är kanske att Australien och dess enorma omnejd inte lockar mig alls och inte heller Asien i speciellt stor utsträckning, även om det skulle vara intressant att åka till Indien och eventuellt Nepal, kanske att uppleva kinesiska muren också.

Gud, jag orkar inte fantisera mer. Hela Spanien återstår ju, jag skulle vilja åka runt där, jag skulle vilja se Sevilla och vara med om San Fermìn.

Det är så väldigt mycket man vill. Böcker är det enda som tröstar.
Böcker och mat.

Och drömmarna, ständigt dessa drömmar.

You don't need a weather man to know which way the wind blows

Jag har alltid haft svårt att förstå detta eviga tjatande om väder som är som allra intensivast under dessa de tre sommarmånaderna. Som om livet hängde på en skör solstråle, som om semester och ledighet inte vore något värt om inte molnen försvunnit och kläderna åkt av.
Jag har inga problem med regn, tvärtom.
Jag tycker om regn.
Jag tycker om ljudet, om känslan, om lugnet det för med sig.
Jag tycker om det stilla, strilande regnet och jag tycker om det hastiga, hotfulla.
Jag tycker naturligtvis också om solsken.
Jag tycker om snö, även om det ska erkännas att jag föredrar det i december framför juni.
Men mest av allt tycker jag om skiftningarna, himlen just innan vädret slår om, eller just efter. Jag tycker om att inte veta, att inte kunna läsa i tidningarna och sedan tvärsäkert säga hur det blir.
Det enda jag verkligen hatar är vind. Hår som blåser in i munnen, blåst som verkar som en ogenomtränglig vägg när jag cyklar, tidningar som måste hålla på plats av tyngder för att inte försvinna.
Ja, vind hatar jag och det gör jag sommar som vinter.
Med precis samma intensitet.

Trögt i kubik

Fortfarande helt slut efter helgens festligheter, en veckas utebliven sömn och en icke oansenlig mängd öl därtill gör knappast underverk för hälsan, särskilt inte i denna heller icke oansenliga ålder jag nu tycks ha uppnått.
Men man ska inte klaga.
Det kunde varit värre.
Eller hur det nu är man måste tänka i stunder som dessa.

Meningen

Det här med yrken. Och gärningar. Ånger och ålder. Ibland tänker jag på det, men det vore lögn att påstå att det upptar större delen av min tid. Det vore inte heller rätt att säga att jag annat än i undantagsfall, det involverar oftast regn, ensamhet och rött vin, funderar på risken för bitterhet.
Ska jag en dag ångra mina val?
Mitt jobb innefattar knappast någon av de komponenter jag funderade fram i ungdomen och basunerade ut så gott det gick i kvällskrökens ökande volym på Skolgatans Ölcafé. Jag får ingen att skratta, ingen att tänka efter, ingen att byta riktning, överleva eller få en drägligare tillvaro. Jag påverkar ingen och inget. Min insats för framtiden är direkt noll.
Ändå känner jag ingen olust och absolut ingen ånger. Mina val är bara mina och mitt hjärta lika envist som alltid.
Men så småningom?
Kanske.
Jag har på senare år på allvar börjat ångra att jag slutade spela fotboll så tidigt. Att jag inte orkade fullfölja och finslipa min talang till det yttersta. Samtidigt vet jag med säkerhet att det var rätt val då, jag kunde inte mer, ville inte mer, jag hade glömt bort varför jag älskade sporten och det tog tio år för någon form av motivation att komma tillbaka – jag kunde inte resonerat annorlunda.
Men ändå.
Tänk om.
Nu sitter jag här med en annan talang jag inte fullföljer och det beror på tusen anledningar, förutsättningar och ekvationer, en talang som inte är lika tidsbunden som idrott mer än att man bara har ett liv och en dag tar det slut.
Det som oroar mig är egentligen inte att jag ska sitta i gungstolen och känna att jag inte levt ett bra liv, tvärtom, jag lever ett utmärkt liv och gör så gott jag kan när det kommer till respekt för andra människor, för andras liv, jag röstar troget vart fjärde år och protesterar när någon påstår något jag uppfattar som inhumant eller orättvist. Jag finns där för dem som behöver mig och jag försöker att inte glömma bort att berätta för dem som står mig nära att jag älskar dem. Jag fuskar inte. Jag eftersträvar kanske mer än något annat att inte vara nyanslös, enkelspårig, nivåfattig.
Jag lever ett rikt liv, bokstavligt och bildligt.
Inför detta känner jag ingen oro.
Däremot finner jag det inte bara möjligt utan också troligt att jag, när det är för sent eller bara överspelat, undrar hur det kunde bli så att jag förblev den evige talangen. Den som inte orkade. Inte kunde. Som bara använde sig av sin gåva så länge den var gratis, när hårt arbete blev involverat var det tack och adjö.
Man kan nog inte göra annat än att acceptera sitt öde och sin läggning, sina styrkor och tillkortakommanden. Man kan nog inte göra så mycket annat än att njuta av livet, försöka vara snäll mot så många som möjligt och hoppas på att den ångerfulla dagen aldrig kommer.
Gör den inte det har man ju annars oroat sig alldeles i odödan.
Det vore väl slöseri om något.

Slas

Jag är för övrigt helt säker på att jag hade älskat Stig Claessons böcker (det är verkligen märkligt att jag undvikit honom i alla dessa år) om jag bara visste vilken jag skulle börja med.
Någon som har tips?

Oklart

Ibland undrar jag var alla intressanta människor får sina intressanta tankar ifrån.
Hur de hinner vara så intressanta.
Och vad som egentligen är intressant.

När referenserna ramar in

Någon gång mitt i nattbadet i lördags hör jag min kusin ropa, just innan han plaskar i det böljande blå, What kind of bomb was it? Zi explöööding kind!
Man har den släkt man förtjänar.
Jag känner mig högst belåten.

Fem veckor

Jag jobbar långsamt idag. Skriver listor över sådant jag måste göra i veckan så att det i alla fall känns som att jag faktiskt gör något. Tar pauser med Bodil Malmsten på kontorets balkong, ser vädret vända från solig sommar till molnig sommar, räknar veckorna till semestern och undrar skuldmedvetet om jag är värd någon lön.
Men det är jag, såklart.
Jag hade bara behövt vara lite ledig först.

Fattig men rik

Det är för övrigt helt och hållet Bodil Malmstens fel att jag nu är 800 kronor fattigare då jag var tvungen att beställa första säsongen av The Shield (efter snabb koll bland folk jag litar på om serien verkligen håller den kvalitet Bodil Malmsten påstår), som i sin tur också blev en beställning av About Schmidt, No country for old men och första säsongen av Uppdrag Mord.
Det var nära att första säsongen av Frasier och Boston Legal slank ner också, men även jag har en gräns.
Jag hittar den bara alltför sällan.

Kommentar 14.40: det är för övrigt såhär i efterhand rätt intressant att jag helt medvetet undanhöll er sanningen om denna order, som i verkligheten också innefattade den romantiska komedin Music & Lyrics. Den är säkert inte speciellt bra utan precis den typ av film jag svurit på inte skulle komma in i min dvd-samling, men rätt ofta regnar det om söndagarna och lika ofta är jag rätt trött och då tycker jag om att gråta till skräp. Detta sagt utan minsta underton av ironi eller känsla av skam - vilket ju är totalt motsägelsefullt eftersom jag inte tog med filmen i listan ovan. Intressant, som sagt.
Slutsats: kluven personlighet.

Då: skratt. Nu: vila

Festen, ja. En vecka av blod, svett och tårar, värmeslag, stress, huvudbry och muskelvärk försvann som vanligt i ett huj, allt flöt på och det som inte flöt på flöt absolut in. Mat avnjöts, drycker svalkade, vänner skrattade, kramar utdelades och poolen bebadades under den kanske varmaste natten hittills i sommar.
Lisa klagade på musiken men hade samlat tillräckligt med pluspoäng tidigare i veckan för att komma undan helskinnad...
Som vanligt var min största behållning ändå att se så många av dem jag älskar samlade under samma tälttak.
De flesta verkade dessutom ha hyfs nog att ha trevligt.

Meny: kycklingvingar i het sås, hamburgare med tillbehör, chili med rödlök och riven ost, majsbröd, tomatsalsa, sallad av svarta bönor och lime, cole slaw, grillade majskolvar, blue cheese-sås och guacamole. Efterrätt: brownies med kokosglasyr och pekannötspaj.

Bodil igen

Läser Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år och slås än en gång av hennes otroliga värme, humor, ordvändningar, de träffsäkra iakttagelserna, jag beundrar henne som människa och som skribent. Jag skrattar, nickar och ler.
Och undrar hur i hela världen jag kunde lämna boken på nattduksbordet i flera månader innan jag började läsa.

Tillägg: Det bör naturligtvis påpekas, att förutom textens briljans är också bokens formgivning, signerad Lasse Sundh, som vanligt av högsta klass. Modernista gör de snyggaste böckerna. Så är det bara.

Reklampaus

Här bryter vi för reklam.

Den som har vägarna förbi Hammenhög ikväll gör klokt i att njuta av herr Lindgren och hans gode vän Andi Almqvist, som spelar på Valnöt & Kaprifol. Det lär bli något utöver det vanliga, de har till och med repat.

För att ladda upp läses med fördel den intervju i Ystads Allehanda som publicerades idag.

Långsamt

Nästa vecka har jag, som avbrott och välbehövlig lugnare lunk efter denna veckas hyperstress, föresatt mig att för första gången göra surdegsbröd.
Återkommer med resultat.

En vecka i köket (och bilen)

Har hon nu dragit sig tillbaka igen? Alls icke! De uteblivna tankarna i denna enkla boning för ditt och datt beror främst på tre saker:

1. Tidsbrist
2. Tidsbrist
3. Tidsbrist

På lördag ska vi nämligen ha sommarfest (jovisst ja, det är visst så att två i hushållet fyllt jämnt i år också) och det är ett evigt stressande med turer till Tyskland för dryckesinköp, beräkning av ingrediensbehov, tältresande, bakande, närvarokontrollerande, bordshämtande och allmän oro för väderlek.

Men i söndags hann jag med en runda till Tjörnarp i alla fall, som med varierande delar sol och stilla regn visade sig från sin allra finaste sida.
En spann välvuxna och krispiga rädisor följde med hem.

Dravel

Garderobsdörren smäller igen bakom mig i samma ögonblick som jag utan omsvep erkänner min svaghet för nationalsånger. Det är något pampigt med det hela, dessa högtravande texter och taktfasta melodier, sprängda med känslor det moderna samhället knappast känner igen.

Det spelar egentligen ingen roll vilken nationalsång publiken brölar fram i detta EM, min kropp liksom ryser till, tårarna bildar ett vattenglas framför ögonen och ja, ta mig tusan om inte håren reser sig någon millimeter på armarna också.

Nationalism är annars ett påfund jag har svårt att förhålla mig till. Jag älskar inte den fjällhöga nord, jag vet knappt vad ett fjäll är för något och inte är Stockholms skärgård eller Göteborgs goa gubbar mig ett dugg kärare än gränderna i Barcelona, de rökiga källarkrogarna i Köpenhamn eller vårdoften i New York.

Men det är klart att jag hejar på di svenske i EM, VM, OS och alla andra tillfällen då det lämpar sig att hålla på de sina. Det är klart att jag gråter när Zlatan gör mål mot Grekland, när Kajsa hoppar högst och Anja åker snabbast. Jag värnar om svenska traditioner som kåldolmar, rullsylta och stekt sill.

Jag älskar att tillhöra en gemenskap, en grupp med givet mål. För mig handlar det mer om det, vi mot dem, åtminstone för ett ögonblick - i denna lek och tillfällighet som sporten trots allt är. Men annars vet jag inte. Skulle vi ha något gemensamt, vi svenskar? Alla vi, med rötter i den 450 000 kvadratkilometer stora mylla som är Sverige (men inte en meter utanför)?

Vi svenskar skriver jag och ni förstår nog hur jag menar, men redan där är förstås hela diskussionen över för vem är svensk och vem är inte, det hade varit skönt om alla kunde inse det och vi istället fick övergå till att vara människor. Förutom Sverigedemokrater förstås, som får hålla tillgodo med att vara idioter.

Nej, där tappade jag tråden - det var dumt och man måste respektera åsikter och idéer, det är väl så det är i demokratier eller vad man nu kan kalla ett land där staten kontrollerar det du skriver och pratar om.

Alla Sverigedemokrater är förstås inte idioter.
Rätt många är jubelidioter.
Äsch, nu gled jag iväg igen, förlåt.

Det här blev visst väldigt oplanerat, orden bara flöt ut och fäste sig på papperet (obs! Metafor!), tankarna kändes samlade när jag började men det blev vad man med minsta självkritik endast kan beteckna som blaj.

Allt bara för att jag fick tårar i ögonen under nationalsångerna i EM.

Ibland blir det bara för tokigt.

Mina hemligheter

Om det skulle vara så att innehållet i ens handväska säger lika mycket om en person som skivsamlingen eller bokhyllan, måste jag framstå som ytterst förvirrad.

I min osorterade och slitna följeslagare finnes i detta nu nämligen:

Kvitto på 596,50 från Hemköp, minne från midsommar
Nycklar till jobbet
Nycklar till hemmet och cykeln, elegant och praktiskt dessutom behängd med ölöppnare som måste ha några år på nacken då det är Sydsvenskans sedan många år utbytta logga den gör reklam för
Tre tabletter mot mensvärk
Allergimedicin
Mobilsmycke föreställande en Barcelonatröja med nummer 19 på ryggen (Messi, förstås) som inte går att använda på min nya telefon
Meny för Konst & Kökken på Kronborgsvägen
Hårborste
Penna, stulen från Sydsvenskan
Kvitto från Pizza Marzano på Vécsey utca 5 i Budapest (där alkoholintaget osannolikt nog endast var ett glas vin på fyra personer, måste varit sista kvällen)
Hopknycklat, dock ej använt, snorpapper
Solglasögon
Compeedplåster mot skoskav
iPod med inkopplad iTrip
En plastsked från Tupperware som tydligen är eminent till marmelad
En tablett Naprosyn, som reserv för andra menstabletter om de inte skulle funka (men det gör de)
Kvitto på 238,50 från Hemköp en dag då det tydligen skulle ätas jordgubbar och Ben & Jerrys cookie dough-glass
Sju tabletter Diklofenak, också mot mensvärk men för min mage fullständigt värdelösa
Plånbok
En halv karta Alvedon
Kvitto på 279 kr från Hemköp, då hemmagjord pizza med pepperoni stod på menyn
Snabbt nedtecknad ritning över trädgården i Tjörnarp
En gammal inköpslista till midsommar
Mobiltelefon
Kvitto från middag på Bakfickan
En Alwaysbinda
Fickalmanacka som min älskade köpt till mig i Barcelona
Fem reklamblad för Konst & Kökken på Kronborgsvägen
Förteckning över alla Kommissarie Morse-avsnitt som spelats in
Anteckningsblock i storlek A6, där anteckningar från mitt liv och framför allt mina resor de senaste tre åren finns (denna anteckningsbok var jag av med i tre skräckfyllda månader, då jag kände det som om mitt minne och mitt liv tagits ifrån mig)

Senap och njutning

Läsningen av Pluras resa fortsätter och jag fascineras och imponeras, han har ett eget uttryck som kanske är som bäst i de kapitel som är hämtade från den berömda bloggen.
Men förutom alkohol, svek, knark, musik, kärlek och sex - är han bland de bästa matskribenterna jag vilat mina ögon på. Det vattnas i munnen på mig, huvudet snurrar, tungan smackar och jag inser att om inte annat denna sommar måste jag läsa om Bill Bufords eminenta Hett.
Förr älskade jag myten, friheten, melankolin och passionen.
Nu älskar jag mest maten.
Dofterna. Smaken.
Ett enkelt ord som senap.

Hösten 2009 kommer Pluras kokbok. Jag står i kö.

Utkastad i verkligheten

Förra veckan lät jag mig övertalas av den lömska säljare bördig från Hönö som brukar guida mig igenom modets nycker, att investera i ett par jeans med hög midja. Jag har försökt att stå emot i flera år, men när jag till slut såg mig själv i spegeln var jag tvungen att erkänna att modellen ingalunda var till min nackdel, tvärtom. Den höga midjan gömde liksom undan magen, nästan som en korsett. Lysande, tänkte jag, då kan fortsätta äta vad jag vill och låta Paolo Robertos ord om att träna en kvart om dagen ligga kvar och damma på hyllan.
Så nu sitter jag här och känner jeansen skära in i magen, det visar sig att de är klart bekvämare i stående position, eller möjligtvis liggande - i en stol känns det i alla fall som om någon spänt en pianotråd runt midjan i höjd med naveln, mest bara för att påminna om att det inte finns några genvägar till fåfäng lycka.
Men, det måste sägas, de sitter väldigt snyggt.
Jag får väl jobba stående.

Sådant som betyder något (igen)

Att läsa Plura Jonssons bok Resa genom ensamheten ger en splittrad upplevelse om ett liv som för tio år sedan hade lockat mig, ett liv jag drömt om men redan då visste att jag aldrig skulle kunna uppnå - och som idag skrämmer mig från vettet. Kanske för att jag är närmare nu än jag var då, inte jag men människor jag träffar. Det går inte riktigt att jämföra för Malmö är Malmö och proportionerna blir sneda, orättvisa - men destruktiviteten är densamma.
Utanpå allt detta blir jag ändå så otroligt sugen på att lyssna på musik, på att återupptäcka min egen samling och leta efter nytt.
Det är en känsla jag inte haft på så länge att jag knappt känner igen den.

En dröm om vila

I dessa dagar, under denna sommar, med allt som hänt och allt som händer, skulle jag bara vilja ta två månaders semester, åka till Tjörnarp och stänga av telefonen. Jag skulle gå omkring under dagarna och plocka bland odlingarna, känna sommaren vakna med en kopp kaffe i handen, låta daggen väta mina skor, ligga i soffan på kvällarna med en sprakande kamin och en trave böcker bredvid mig. Jag skulle inte prata med en människa, dricka flädersaft och hallonnektar, grilla kotletter och aborre, jag skulle lyssna till regnet som slog mot fönstret och träden som dansade i vinden, somna bredvid min älskade med hans arm snuddandes vid min.
Men verkligheten ser ju inte riktigt ut så.
Den gör sällan det.

En knäckt framtidstro

Så mycket är sagt, så mycket är skrivet och det enda jag egentligen har att tillägga är att FRA-lagen skrämmer skiten ur mig.
Vart är vi egentligen på väg?

Tillbaka

Det blev en lång paus. Eller ja, lång och lång – längre än jag tänkt mig och hoppats på.
Det blir så när livets detaljer bleknar, när den oroliga känslan – för att inte säga rädslan – ligger som en dimma över boksidor, solglimtar och doftande blommor.
Men jag antar att man lär sig att det är som det är.
Att det får gå som det går.
Man kan inte göra så mycket mer än att orka fortsätta, orken är central, en förutsättning, meningen och den enda vägen ut.
Ibland är det lätt. Ibland undrar man.
Himlen börjar långsamt återfå sin djupblå ton och även om några stackmoln då och då skymmer solen så har de tjocka täckena försvunnit. Energin börjar sakta fyllas på.
De små sakerna är åter viktiga, dammråttorna har dragit iväg, en inlagd sill kan få livet att dansa och ett avsnitt av Kommissarie Morse kan få det att le.
Det räcker, faktiskt, för tillfället.
Det är nog för att få hjärnan att arbeta, skratten att eka och sömnen att verka.
Det blir som det blir.
Det får gå som det går.

Halvtidsvila

För mycket tid och framför allt energi går just nu åt till sådant som jag inte vill blogga om, eller inte tycker det finns någon mening med att skriva om.
Därför gör jag som så många före mig; tar en kort paus.
Men jag kommer tillbaka.
När inspirationen pockar på och kraften återvänt.

Bort igen

Om meningsfulla inlägg lyst med sin frånvaro här den senaste tiden lär det tyvärr bli ännu värre under närmaste dagarna.
Väskan är nämligen packad.
Biljetten utskriven.
Nu åker jag till Budapest.
Men om någon undrar så trängs vitsippor med gulsippor i backen utanför köksdörren i Tjörnarp och till och med några blåsippor har vågat sticka upp bland grässtråna.
Så det finns alltid något att komma tillbaka till.
Förutom katters spinnande, en makes ömma kärlek och kastanjeträd utanför fönstret som snart helt och hållet skymmer gatan där bakom.

Ursäkt

Frekvensen på blogginlägg, i synnerhet intressanta sådana, är utan tvekan under all kritik just nu. Jag ber om ursäkt. Men våren är här, lägenheten är i en stor röra, allt som skjutits upp under vintern blir plötsligt akut och samtidigt måste allt som ska njutas av under sommaren förberedas. Tiden är verkligen knapp.
På jobbet hopar sig högarna och listorna över sådant som måste göras tycks bara bli längre för varje uppgift som utförs.
Det är hårda tider.
Och det är väl så, att var sak trots allt har sin.

Medvind

Det hade förstås kunnat skrivas mer poetiskt, men hursomhelst är segrar som den MFF tog mot Halmstad ikväll, med avgörande på övertid efter ha tappat en ledning bara minuter från slutet, den kanske största förändringen om man jämför årets lag mot de senaste säsongernas. Att aldrig tappa tron på sitt spel, att mala sönder motståndet trots mindre lyckade matchinledningar (underläge i tre av sex matcher) - är en styrka som i all sin enkelhet glädjer en stukad supporter till de mest himmelska höjder.
Himmelska höjder.
Det där var en formulering min pappa hade varit stolt över.

En helg på landet

Himlen var klarblå. Gräsmattan grön, men yvig och i behov av klippning. Tystnaden gick att ta på, det var som en morgon i gryningen i Malmö - innan allt vaknar och börjar föra liv. Men mitt på eftermiddagen. Några fåglar kvittrade långt borta och jag försökte se vad det var för art innan jag insåg att jag ju inte kan skilja en gök från en kråka, så det var ganska meningslöst.

Efter lite slammer på logen kom grillen ut och det luktade kol och tändvätska, det luktade rök och marinad. Årets första. Alltid den bästa. En krämig potatisgratäng till och sallad med avocado och fetaost, livet blir nog inte så mycket bättre. Eller ja, möjligen om man hade en flaska bra rödvin till.

På kvällen sprakade kaminen igen och dörren till det varma rummet fick stängas för natten, kaffet doftade och på tv:n rullade det sista avsnittet av Krig och Hågkomst, där Pug äntligen fick sin Pamela. Det blev en tidig kväll, lantluft är sövande.

Jag vaknade av att solen sken stark i gliporna vid mörkergardinernas kanter, daggen låg kvar i gräset utanför. Det var fortfarande tyst, men när jag öppnade dörren hörde jag att fåglarnas kvittrande fått sällskap av ett bi som flög mellan blommorna i backen utanför köket.

Trots att varje besök i Tjörnarp borde innebära mer stress än hemmavid, med långa listor av sådant som måste göras, måste göras nu eller väldigt snart och när det är gjort finns det en lista med sådant som måste göras så fort allt annat är avklarat - det finns liksom ingen ände - och trots att jag varje gång lämnar vårt älskade sommarhus med känslan av att jag kunde hunnit med mer, borde hunnit med mer, så är det ändå friden och lugnet som jag älskar mest. Och skönheten, som jag aldrig tycks vänja mig vid.

Slingrande grusvägar och hagar med betande kor och hästar, faluröda trästugor, taggtråd mellan mossbevuxna träpinnar, skogspartier med hav av vitsippor, bäckar som porlar, stenrösen, frukträd, utemöbler under trädkronornas skuggor.

Inte sådär väldigt svårt att fästa sig vid.

Allsvensk fotboll precis överallt

Publiksnittet har sjunkit, men my god vad mycket det skrivs om allsvenskan och MFF i år. Under lång tid fick man hålla till godo med Himmelriket - där krönikorna faktiskt ofta höll hög klass. Men med det nya medieklimatet och nätsatsningar även hos de institutioner som fram tills för några månader sedan ännu såg på internet som en fluga (läs: Skånska Dagbladet) så finns det nu ett överflöd av kanaler att hålla koll på.
Sådant är aldrig bra för min arbetsmoral.
Förutom Sydsvenskans webbsatsning Ut i det blå, med nyheter och små inlägg som inte fått plats i tidningen, så bloggar Anders Andersson numera för Skånskan, Måns Renntun för Metro Stadion, Kaveh & Jon etablerade sin MFF-blogg redan ifjol. Lägg därtill gamle Arbetet-profilen Ole Törner på Skånskan. Om man dessutom räknar in Johan Orrenius, Patrick Ekwall och Henrik Rydström bland de läsvärda - och det gör man ju - så finns det en del att vila ögonen på.
Självklart får man inte heller glömma bort Mattias Thylander (nu i TFF), vars syster jag spelade i samma lag som och vars gitarr kompade en lagsång vi uppträdde med på någon damsektionsdag. Mina tidiga tonår flashar snabbt förbi ögonen precis nu och det finns helt klart ett och annat värt att berätta om den tiden.
Men det får bli en annan gång.
För tillfället nöjer jag mig med att med ögonen fyllda av de tårar tillbakahållet skratt lockar fram, försöka dölja för mina kollegor att jag för tillfället inte är fullt koncentrerad.

Aprilstress - jo, det är vedertaget

Ja, vad händer egentligen? MFF spelar oavgjort, min söta och på alla sätt älskvärda brorsdotter har inlett sitt andra levnadsår, släktmöbler har forslats från kusin till Tjörnarp, jag har ätit varma mackor med champinjonstuvning i ugnen för första gången sedan jag var liten och Kjerstin brukade ställa fram det tillsammans med varm choklad när vi kom hem efter en fotbollsmatch någonstans på den skånska landsbygden.
April är på många sätt en liten paus i verkligheten.
Då och då slänger den fram några solstrålar som får allt att kännas närmare, men oftast handlar den om en väntan på det som komma skall.
I Tjörnarp är det en stund kvar till våren. Jorden är alltför blöt för att gräva, gräset går inte att klippa och jag sitter med näsan långt ner i odlingsbibeln och spinner den ena storslagna planen efter den andra, mina drömmar sommarhus byggs upp framför mina ögon - men jag börjar inse att det kommer att ta många år att förverkliga, om ens någonsin. Första prioritering blir i alla fall att göra om odlingsplätten och gräva en djupbädd - och sedan dela upp den i fyra delar. Dessutom ska en växtkompost ordnas till och fler rabarberplantor sättas, plus ytterligare en buske med amerikanska blåbär. Växter och grönsaker som ska stå runt själva odlingsbädden (vi ska ha sparris, men sparris tar flera år så det får vänta, men sparris är å andra sidan kanske det godaste som finns med bara lite smält smör och grovsalt) får bli ett projekt för 2009.
Någonstans i den raden av planer finns för övrigt det som bäst brukar sammanfatta mina april-månader.
Stress.
Så mycket att göra, så lite tid.
Och vetskapen om att det man inte hinner med får vänta ett helt år.

I want a peace... Respeck.

Jag är inte så förtjust i att lägga ut youtube-grejor på bloggen, men den här ungerska hit-låten (obs! inte ironi!) kan jag bara inte låta bli att förmedla. Lägg märke till texten, bilen, duvan - äsch, hela grejen är helt briljant! Yee c'mon. Bizznizz.

Rapport från en avstickare

Trots min långa och mycket heta kärleksaffär med den västra flygeln i Vita Huset, som förvisso handlade mer om Jed Bartlet, Toby Ziegler, C.J. Cregg - och Aaron Sorkin, trodde jag kanske inte att jag skulle bli förälskad i denna, om man undantar maktfaktorn, så anonyma stad. Framför allt hade jag inte alls föreställt mig att den skulle vara så vacker som den i själva verket är.
Washington har absolut ingenting gemensamt med New York, som är ett pulserande dansgolv jämfört med huvudstadens mer sofistikerade valssteg. Ändå trollbands jag på nästan samma (kanske inte lika knockande) sätt under de få timmar jag tillbringade där.
Det går för det första nämligen inte att räkna bort maktfaktorn. De flesta av världens länder har representanter i staden, liksom samtliga av de inhemska staterna. Här tas beslut som påverkar en hel värld - och de tas av eller med hjälp av människor jag kanske sprungit förbi på gatan. I byggnader jag just passerat. Det är otroligt fascinerande och mäktigt.
Sedan är Washington rent arkitektoniskt väldigt vackert. Inga moderna skyskrapor stör bilden, gamla fina hus blandas i stället med pampiga institutionsbyggnader - och många grönområden som ger huvudstaden en oväntad touch av småstad. Med hundratals blommande körsbärsträd i ett valv ovanför huvudet under promenaden från Capitol Hill via George Washington Memorial till Vita Huset kändes skönheten minst sagt rätt bländande.
Vi var ute vid Arlington också, denna gigantiska begravningsplats för militära (från samtliga krig USA varit inblandat i - det är rätt många), ämbetsmän och deras familjer. Där ligger fler än 245 000 människor, en ändlös samling vita gravstenar i de enorma gräsmattorna. I den blå himlen kvittrade fåglarna, i övrigt var det tyst och precis framför den eviga eld och sten som märker ut John F. Kennedys sista vila tog en gammal kvinna sin makes hand och kramade den hårt.
Själv tänkte jag en stund på detta land och dess korta men på många sätt mäktiga historia.
Det finns mycket att kritisera dem för, amerikanerna - och nästan lika mycket att göra narr av.
Men det vilar någonstans en stolthet som jag ibland kan bli avundsjuk på eller om inte annat fascineras av.
Alla dessa känslor, alla stora gester blandat med små detaljer, är kanske vad som gör Washington till den överväldigande upplevelse det är.

Iväg igen

Har packat den lättaste väskan ever inför en resa och bereder mig i ögonblicket som bäst för en kort och intensiv färd till Washington. Tillbaka söndag morgon.
Ser jag Bush gå över gatan lovar jag att spotta tre gånger.
So long!

Fruktolism

En sådan här makapär, IKEAs genialiska äppelklyftare, är på många sätt helt avgörande för om jag äter frukt eller inte. Clementiner kan jag visserligen leva med, men eftersom min perfektionisthjärna omöjligen kan tillåta mig att börja äta innan allt det vita skräpet pillats bort så tar det en evighet innan jag är färdig. Bananer är också okej, men bara om de är liksom gröngula i skalet. De tillhör dock inte favoriterna, under min karriär som fotbollsspelare (det var förvisso ett par sekel sedan) åt vi bananer före och efter varje träning och match, kanske blev det för mycket. Om man alltså exkluderar alla bär och så, som trots allt bara finns under en kort men intensiv period på sommaren - så återstår äpplen och päron.
Men jag kan inte bita i skal. Jag är livrädd för att ta en tugga in i kärnhuset.
Äppelklyftaren är således som gjord för mig!
Enkel att använda, man får perfekta klyftor och kärnhuset separerat - vilken briljans, vilken intelligens - vilken livboj för de kallsupande!
IKEA, alltså. De kan sina saker.

Fetto

Jag vet inte, men ibland kan man inte reagera med annat än ett gapskratt. Som till exempel om man ger sig på att mäta sin midja efter en oroväckande resultatlös shoppingrunda i London (det berodde alltså inte på utbudet), antecknar resultatet och med spänning går in på nätet för att se hur man ligger till i statistiken. Vi behöver inte gå in på några siffror, men det kan väl avslöjas att det är en bra bit ner till "normal" nivå - den som inte är hälsofarlig.
Verkligen uppmuntrande.
Nå, i morse var jag i alla fall, inspirerad av Anna, ute och gick en halvtimme innan frukost - en rutin jag tänker hänga fast vid (så länge det nu varar).
Det måste faktiskt hända någonting nu.
Annars får jag börja handla på mammavdelningarna.

PS. Självklart har jag förvärvat en bok för inspiration. Det är alltid steg 1. DS.

Premiär

Himlen är blå, luften är ljummen - och snart springer MFF in på Stadions gräsmatta igen.
Det kommer inte att bli skönspel, tempot kommer att verka vara i slow motion efter att ha hängt framför Premier League och Champions League hela vintern - men det är match, det är allsvenskan och det sker på Malmö Stadion.
Och jag vet redan att mina ögon kommer att tåras när de spelar hymnen.
Man vänjer sig banne mig aldrig.

Apostlagärning

Två gånger på tjugo minuter och inom en radie av 150 meter blev jag idag stoppad av utsända från katolska kyrkan. Ungdomar. Som glatt, nästan lite spralligt, undrade om jag hade tid i ett par minuter och sedan påstod att Kristus älskar alla.
Alltså, det hela tedde sig lite märkligt. För det första trodde jag inte katoliker sprang omkring och försökte värva medlemmar på gatorna, sådan mission torde väl vara förbehållen frikyrkliga eller andra... eh, ja, galningar - eller åtminstone extremister.

För det andra var det verkligen inga tränade apostlar det här. Fnittrade nervöst och hade liksom ingen ingång direkt, bara pang på - nu har det varit påsk och Kristus älskar alla.

Det är ju inte så att kärlek är något negativt - inte heller Kristus eviga hängivenhet, men man undrar ju vad de ville uppnå. Hur denna gärning liksom startade. Jag ser framför mig en stämningsfull högmässa som slutade med att prästen utropade - gå nu mina barn, sprid Jesus kärlek till världen, sprid hans budskap, led människan in i Guds famn!
På latin eller så. Något har ju hänt på den där gudstjänsten i alla fall.

Mikael Wiehes slagdänga från sjuttiotalet verkar plötsligt lika aktuell som någonsin:

Och när vår präst från konfirmationen
står och pekar i det blå
Och ingen fattar om han visar vägen
eller känner vilket håll vinden blåser på

Söndag

Förrätt: stekt halloumiost överringlad av olivolja med hackad chili som fått stå och dra i ett par timmar och pressad citron.

Middag: helt underbar indisk kycklinggryta med kardemumma, nejlika, kanel, färsk ingefära, lök, chili, koriander, paprika, gurkmeja, spiskummin, garam masala, lagerblad, passerade tomater, senapsfrön och kokosmjölk.

Äntligen i miniväxthusen: persilja (krusbladig och slätbladig), ruccola, tomat, rosmarin, koriander, basilika och gräslök. Plus krasse, till vilken jag köpt ett specialkärl som jag är mycket nyfiken på.

Experiment: kattgräs, som ska vara näringsrikt och bra för missarnas matsmältning. Har aldrig testat det förut, men nu står det och gror i klädkammarens varma mörker.

Oförbätterlig

Det räcker ju med att titta på ett enda avsnitt av Hemma hos Jamie Oliver för att börja dregla efter hans kokbok med samma namn. Men, nu har jag en gång för alla lovat mig själv att icke köpa några nya kokböcker förrän jag lagat minst hälften av de recept jag bläddrat mig fram till i den dignande skatt jag redan besitter.

Alltså, det gick väl sådär med det löftet.

Nu har jag beställt boken i alla fall och ve den som kritiserar min svaghet! Jag vill äta och jag vill äta gott, med säsongens bästa råvaror - man kan banne mig ha värre laster.

Notera dock gärna att jag undvek att också beställa någon av följande dyrgripar, som ligger på önskelistan:

Mario Batali: The Babbo Cookbook
Claes Britton: Meze hos Halv Grek Plus Turk
Jan Hedh: Bröd
Kinna & Märtha Jonsson: I mormors berså - fem generationers bröd, bakverk och tårtor

Oro

Solen har förvisso varit framme idag och om man undantar den fortfarande bitande kylan är det kanske våren som nu skymtat fram igen. Men, mars är mars och april är april. Ingen av dem är att lita på.

Anders Anderssons brutna skenben gör mig lite nedstämd precis när premiärnerverna började sättas i rullning, men det är ändå en västanfläkt i jämförelse med den oro och det medlidande jag bär på för den allra närmaste vän vars mammas hälsa just nu svävar i ovisshet.
Ibland är livet bara inte rättvist. Och vetskapen att man inte kan göra något åt saken den kanske allra mest nedslående av känslor.

Hemåt

Slutet på Arthur & George närmar sig.
Londonkylan har ännu inte lämnat märgen.
Visst låter det som om det vore dags för ett bad ikväll?

London

Vi hade en diger lista med oss och när tidsoptimisten får hålla i trådarna verkar inget för svårt att hinna med. Men det blev det. Såklart. Av misstag upptäckte vi inte förrän det var försent att Borough Market bara har öppet fredagar och lördagar så till min stora sorg kom vi aldrig dit. Nästa gång blir det punkt nummer ett på min lista. Camden och gamla kära Vinyl Bar stod med på agendan varje kväll, men det hann vi inte med det heller. Vi kom inte till Jerusalem Tavern, där jag sett framemot en grapefruktöl. När vi passerade Old bank of England och Ye olde cheshire cheese var det påskstängt. Den turkiska restaurangen som jag tidigare med mycket stor behållning besökt med min bror måste ha slagit igen, för vi gick tvärgata upp och tvärgata ner vid Islington High Street för att hitta den - utan lycka.
Men vi såg en del förstås.
Vi åt en del.
Och vi drack en del.
På många väldigt bra ställen.
Inledningskvällen satte liksom ribban från början. Det fantastiska Wenlock Arms, på Wenlock Road inte alls långt från Islington, hade gjort sunkigheten till konst och fulländat sin personlighet. Vi drack en väldigt god mild ale och en nästan lika god best bitter, lyssnade halvt om halvt på ett rätt svängigt gladjazzband bestående av tre gubbar i sjuttiofemårsåldern som spelat där sedan andra världskriget - och blev antastade av ett par äldre män med ben skakigare än spaghetti och andedräkter som skulle få en nydinerad katt att skämmas. De var från Newcastle. Vad det nu kan tänkas ha med saken att göra.
Wenlock Arms visade sig vara svårslaget. Men jag njöt mycket av Mats Olssons fotbollskrönikor till en London Pride på The Ship i Soho, glömde snart bort den lite fuktiga känslan på The Pillars of Hercules i samma område (men sörjde lite det faktum att DJ Wheeliebag vände skivor enbart på onsdagar), såg Premier League-fotboll i sällskap av ett par Guinness och en lokal full av Chelsea-supporters på The Elgin i Notting Hill, drack en superb cappuccino till de första kapitlen av Julian Barnes Arthur & George på Tea & Coffee Plant på Portobello Road, avrundade ett par kvällar på det i vänkretsen klassiska Obar i hörnet Wardour Street och Brewer Street, drack en mycket god Fuller's ESB tillsammans med gentlemännen på The Star Tavern på välbeställda lilla Belgrave Mews West en liten bit från Harrod's och njöt en superb bitter från Hogs Back Brewery i Chelsea, på väldigt trevliga och gemytliga Anglesea Arms.
Men bäst kanske, tillsammans med Wenlock Arms, var mojiton på coola Cuba Libre & Bar Havana en bit upp på Upper Street i Islington. Perfekt blandad och muddlad, i en lagom stimmig lokal med små träbord och kubanska blås i högtalarna.
Så var det förstås det där med maten också. Köttbuffé på brasilianska Rodizio Rico på Upper Street var med tanke på den hunger som byggts upp ett lyckodrag och libanesisk meze med fantastiska bönröror, lamm och andra smårätter också det på Upper Street var både upplyftande och inspirerande. Kyckling Tandoori på Prithi halvvägs nedför den livfulla Brick Lane brann så mycket i munnen att jag fick badda med kylbalsam i flera dagar, men den var precis så mustig, vacker och fantastiskt god som vällagad indisk mat kan vara.
Men det bästa återstår ännu.
Sista kvällen hade vi bokat bord på Racine, en fransk restaurang på Brompton Road i Chelsea - och det var den mest fantastiska rökta ål, helt befriad från det fett som när det blir för mycket tar över både känsla och smak från denna så välsmakande fisk. Huvudrätten bestod av en perfekt stekt nötköttsbit (det stod alltså vilken sort på menyn, men på franska så...), hemmagjorda pommes frites, lite syrlig sallad och en underbar, hemlagad bearnaisesås som vi bad dem att fylla på flera gånger. Ett smakrikt Cotes du Rhône i nästan runda glas till det och ja, sjunde himlen låter kanske som en schlagervinnare - men det var ärligt talat inte långt därifrån.
London är en levande stad som utan besvär låter sin historia blåsa fritt med snön i nacken - och det är dynamiken mellan gammalt och nytt, mellan de olika områdena och dess befolkning, som får den att kännas så tilltalande. London har inte Barcelonas skönhet eller New Yorks överväldigande känsla, men den platsar absolut på min topp tre-lista över de bästa städerna jag besökt i världen. Det var fjärde gången jag var där nu och fortfarande har jag inte gått på samma ställe en enda gång (eh ja, förutom Obar då) eller rört mig i samma kvarter. Man ska då komma ihåg att vår måstelista inte ens bockades av till hälften.
Men det var nog första gången jag var i London utan att se skymten av Big Ben.
Ni förstår, vi hade inte riktigt vägarna förbi.

Glad påsk

Kort vecka, stressigt värre, 40-årsfirande och de logiska sviterna av detta.
Det är hårt att vara jag.
Jobbigt.
Nu åker jag till London.
So long!

Äsch

Arrrrgh. Arsenal möter Liverpool i kvartsfinalen - mina två favoritlag! Damn. Nu hoppas jag på Fenerbahce, Barcelona, United/Roma (oviktigt) - och Liverpool.
Lyssna till ditt hjärta, sjöng ju Friends i melodifestivalen redan 2001...

En skrämmande verklighet

Mycket i Alexandramannen är skrämmande läsning och när Sydsvenskans recensent Karin Rebas avslutar med att hon vill "sätta boken i handen på varenda tonårsförälder, grundskollärare och socialsekreterare" så är det för att boken, orden, upplevelserna i barnens perspektiv är så genomsyrade av vuxenvärldens svek. Det tekniska gapet och det bristande intresset från alla de mött som skulle kunnat hjälpa dem - har varit det mest nedslående av allt.

Ett annat svek är den könssyn vi, medvetet eller omedvetet, förmedlar till vår barn. Ungdomarna hänger på porrigt.se, på snyggast.se och liknande sidor, lägger upp bilder på sig själva och blir bedömda i kommentarer och gästböcker. Redan från början är det klart vad som skiljer killar och tjejer för att få höga poäng; flickorna ska vara avklädda.

M. var ett av Alexandramannens offer och berättar om sina upplevelser utan större trauma, men med perspektiv:

– Egentligen är det helt sjukt vad man håller på med. Ta sajten Snyggast, där måste vi tjejer klä av oss för att få komplimanger. Det gör inte killarna, de slänger in vilka foton som helst. Och vi tjejer ska vara så där för att killarna tycker det är snyggt, men de vill inte vara tillsammans med en sån tjej. De vill nog ha en mer seriös tjej. Men de tycker om att titta på det. Och på något sätt går vi ju med på det, en som inte är sminkad, avklädd och poserar, hon blir heller inte etta på topplistan.

Att det är killarnas önskemål som styr tycker M. att hon fått lära sig från början. Det gäller inte bara att tjejer ska visa upp sig, vara fräscha och sminkade i skolan, utan också när det gäller sexet. För M. själv har det från allra första början blivit på killarnas villkor. Så var det när hon förlorade oskulden, så var det när hon träffade Atheer Al Suhairy (Alexandramannen, min anm.). Så har det också varit när hon träffat andra killar under den perioden. Också dem fick hon kontakt med på internet, men hon fick inga pengar av dem.

– De ville ha sex och jag visste att det var bara att acceptera. Sex för mig har alltid varit en händelse som ska gå över snabbt.

Hemma hos kompisarna har de tittat en hel del på porrfilm och porr på internet. Det gör alla, säger hon. Det är där M. lärt sig hur sex går till. Att det är killen som ska njuta, att det är hans utlösning som räknas, att tjejer ska posera, stöna och stånka. Att det är självklart att suga av och ha analsex.

– Jag lärde mig tekniskt, men förstod inte att sex skulle vara något mellan två människor som tycker om varandra. Det har jag förstått först senare, när jag träffade min pojkvän och blev kär första gången.

M. är idag 18 år gammal. Hon fick kontakt med Alexandramannen när hon var tolv år och hade sex mot betalning med honom minst fem gånger enligt dom i både tingsrätt och hovrätt.
Detta var världen hon levde i.
Detta var hennes självklarhet.
Hon är knappast ensam.

Mer läsning

Så trillade den ner genom brevlådan då, första numret av magasinet Filter. Bakom magasinet, som med intervjuer och reportage om de kommande månadernas händelser vill stå som motpol till den förmodade framtid där papperstidningar och tidskrifter får vika sig för den gratisläsande internetskummande framtiden.
Jag tror personligen att idén är rätt, att i samma andetag som vissa medier (framför allt kvällstidningar men helt klart också morgontidningar och månadsskrifter som inte finner ny och yngre publik; Allers-kategorin) får det väldigt svårt och måste anpassa sig till en ny verklighet, så kommer det att finnas ett behov av djuplodande texter i nygamla format. Filter kan bli en sådan motpol. Återstår att se om den håller måttet.

Som om det, tillsammans med bokreans digra inköp och övriga prenumerationstidningar, inte vore nog på läshyllan - så var jag helt enkelt tvungen att ta en svängom till bokhandeln för att fylla på lagren inför Londonresan. Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år, Mats Olssons En pinne i skogen och Katia Wagners skrämmande men hyllade Alexandramannen skiner nu glatt ikapp med solen.

Jag kan knappt bärga mig.

I schlagerlågornas sken

Det drar ju ihop sig till schlagerfinal, en tilldragelse som i vanliga fall skulle uppta min fulla koncentration och uppmärksamhet såhär ett par dagar innan. Men i år tycker jag faktiskt det varit rent ut sagt för tradigt. Ett fåtal okej schlagerlåtar gör ingen sommar och tramslåtar som slå-mig-i-huvudet-Frida, unken skåpmat som Nordman eller falsettgnällande kylskåpsfigurer som bröderna Rongedal är kryddor lika heta som Aromat.

I år står jag över.

Och drömmer mig bort till svunna, härliga Eurovisionstider med en liten lista på de fem bästa internationella vinnarna genom tiderna:

1. France Gall - Poupée de cire, poupée de san (Luxemburg, 1965)
2. Séverine - Un banc, un arbre, une rue (Monaco, 1971)
3. Abba – Waterloo (Sverige, 1974)
4. Sandie Shaw - Puppet on a string (England, 1967)
5. Milk & Honey – Hallelujah (Israel, 1979)

Ibland är det allt som behövs

Öh, dålig dag. Bilen sönder, garderoben tunn, tiden knapp, jobbet rörigt, solen skymd, huvudet trött.
Men det är Inter-Liverpool ikväll.
Så det ska nog gå.

Sorg

Johnny Castle är döende!
Och en hel värld av sjuttiotalistkvinnor sörjer.

Just put your pickle on everybody's plate college boy
and leave the hard stuff to me.

Step one

Idag tog min brorsdotter sina allra första steg.
Jag blir alldeles varm i hjärtat.

Mästarcupen

Suverän match igår, Arsenal spelade precis den typen av fotboll alla drömmer om; tekniskt och tempofyllt med rörelse hela tiden och massor av spelare i varje anfall. Vi som heller aldrig varit särskilt förtjusta i Milan (med undantag av Nesta och Maldini förstås) kunde luta oss tillbaka och sippa på en kopp kaffe med stor förtjusning.
Ikväll Real Madrid-Roma och om en vecka Inter-Liverpool.
Vårarna med Champions league-slutspel är på sitt sätt den allra bästa tiden.
Fotboll som den konstart den då och då kan vara.

Överkurs

Lämnade in bilen, som körts av far och sedan son innan dottern tog över, på oljeservice och fick två frågor ingen någonsin borde förvänta sig att jag (eller någon i min familj) kan svara på:

- Är motorn sexcylindrig?
- Är kamremmen bytt?

Alltså, jag har hört talas om motor och ordet kamrem har nog flugit förbi ett par gånger också, men i övrigt sträcker sig min kunskap om bilar till att öppna dörren, trycka ner kopplingen, sätta i nyckeln, vrida om och be till gud att bilen startar.

Det är, å andra sidan, en kunskap som gått i arv i generationer.

Väldigt internt (sorry), men briljant!

Mailkonversation mellan två nunnevänner:

Om någon av er känner för en öl eller en bit mat är ni välkomna till S:t Gertrud den 19 mars. Inget inträde och de börjar spela vid åtta.

Trevligt, käkar gärna en bit mat. Tänkte dessutom ta ledigt på torsdagen då jag bara jobbar halv dag.

Yeah, jag är också ledig – man kan väl inte gå hem tidigt när ens älskade fyller 40 heller!

Det är å andra sidan helt klart bättre att gå hem tidigt än att gå hemifrån och sova någon annanstans när ens älskade fyller 40...

Matmedvetenhet

Läste i Sydsvenskan att trendspanarna nu konstaterat att matmedvetenhet - att kvalitet snarare än pris kommer att styra våra livsmedelsinköp - är på stark frammarsch. Det är ju utan tvekan en känsla som varit rätt tydlig, även om det sannolikt, som vanligt när man försöker summera en epok eller tecken i tiden, rör sig om medelklassens åsikter och prioriteringar. Oavsett vilket är det förstås en positiv trend, förmodligen helt nödvändig.

Expressen hade idag en artikel om en undersökning av butikskedjornas fiskdiskar som Greenpeace gjort, där det visar sig att knappt en enda av våra största kedjor får godkänt i fallet utrotningshotad fisk. Generellt tror jag folk är mer medvetna om kvalitet på kött och hela glada-grisar-grejen - än fisk. I artikeln finns en lista på fisk man inte bör köpa, själv tänker jag skriva ut den och spara den.

Man ska nämligen, helt ärligt, inte leka med naturen.
Även om det låter klyschigt så är det faktiskt det enda i denna konstruerade värld vi inte har råd att förlora.