Snörvel

Efter en retligt däckad lördag med hela kontorets samlade veckobaciller i kroppen och solstrålar blott på avstånd blev söndagen trots allt en med uppiggande vårväder, en promenad i stan och första stora cappuccinon på Brunos hittills enda utebord.
Middag hos pappa i går.
Fika med mamma i dag.
Panerad och friterad ost med råstekt potatis och tartarsås (vad man i Tjeckien kallar smazeny syr) till middag.
Och ett gäng vaniljbullar i ugnen.
Det vore väl kanske ändå synd att klaga (fastän jag rätt gärna vill, med rethosta och slemdunkande huvud).

5

Fem år.
Går tydligen otroligt fort.
Den 6 februari 2003 gick jag tillsammans med Anna och Glenn bakom scenen på Restaurang Smak på Konsthallen för att prata med någon i bandet - men själv jag kom förstås att prata mer med den svartklädde sångaren med lockigt hår, svart mössa och skäggstubb.
Innan jag visste ordet av sjöng han If you see her say hello i mitt öra och kvällen blev sen, natten blev sen och Glenn fick till slut handgripligen kastas ut ur min lägenhet sedan han somnat på soffan mitt i Original Harmony Ridge Creekdippers andra skiva.
Två katter, en flytt, ett bröllop, massor av resor och tusentals gemensamma minnen som får det att vattnas i munnen senare - så sitter vi här.
I varsin fåtölj.
Hemma.
Kärleksfullt påminnande varandra om åren bakom oss.
Tiden går verkligen fort ibland.

Mediokert

Darjeeling limited, Försoning, Charlie Wilson's war...
Stark trea, stark trea, helt vanlig trea.

Bioåret har börjat bra mängdmässigt, men inte riktigt kvalitetsmässigt.
Länge sedan jag såg tre helt-okej-men-inget-jag-går-och-tänker-på-filmer i rad.
Nästa vecka: Lust, caution.

Hoppas på bättre lycka då.

Gårdagen

(ber om ursäkt för klart sämre bildkvalitet än bakresultat)

Och det varde ljus. En stund.

Tittar på bilder från en av företagets nya lägenheter där solen lyser in genom fönstret och det räcker för att vårkänslorna ska väckas till liv, räcker för att se långa promenader framför mig, första koppen kaffe på caféernas uteserveringar, de första, sakta växande knopparna på träden - jag känner den klara luften, doften av jord...
Farligt att känna så redan i början av februari, baksmällan är stenhård.
Men nästa helg blir det Tjörnarp, sådden måste planeras.
Längtar.

Tjohej

Åh, vad svårt det är att koncentrera sig på det man ska med hundra middagsförslag studsande i huvudet, funderingar över vårsådden, lista på måste-göras och en diskret jakt på bra restauranger och pubar i London framför skärmen.

Vilken härlig dag (ba ba pa pa)!

Vi bor på landet...

Det blev inga kokböcker (men däremot receptpärmar). Fastnade helt i en nyupptäckt, helt underbar blogg som jag läste med vad min älskade passionerat beskrev som ett fånigt men drömmande leende. Min nya vän har också en butik där hon säljer grejor man kan behöva i köket - och skriver ut lite recept.
I'm in love.

Som en dröm

Inspirerad av ny gryta (och ny frityrmaskin!) tänker jag tillbringa hela kvällen i soffan medelst kokböcker och senare numret av Elle Mat & Vin framför mig, en katt vid vardera sidan och många långa drömmar om framtida köksstunder i huvudet...
Kvällens middag?
Fixar maken.
Det blir pannbiff med lök.

Världens åttonde underverk

So long

Resa och hotell bokade - London 21-25 mars!
Med ålderns rätt valde vi bort ytterområden, kackerlacksrisk, toast-med-konstgjord-marmelad-frukost och heltäckningsmattor som luktar kräk.
Är man trettio så är man, för tusan!

Livskvalitet #763

Ungersk gryta på kalvkött med mycket paprika och lök puttrar på spisen, första försöket av recepten från Jens Linders Långkok.

Leverans av tre lådor Louny (en mörk och två ljusa), avnjutes om någon timme tillsammans med topinka; tjeckisk liten rätt bestående av pumpernickel som steks i olja och kläds med grönmögelost som får smälta i ugnen, färsk chili och cayennepeppar.

En flaska Ripasso på luftning.

Ingredienser inhandlade för morgondagens fastlagsbullbak.

Ibland är det banne mig inget fel på blåsiga dagar i februari...

Förbannade vinter

Det är dagar som dessa, när solen skiner men blåsten är lite för kall, luften lite för spetsig - för att det ska bli njutningsfullt, som man känner sig som mest besviken.
Men det är onekligen något som väcks inuti en i alla fall.
Längtan efter våren.

Fredag. Natt.

Jobbar som jag aldrig trodde att jag skulle jobba. Långa kvällar, papper med hem, kvällstimmar framför datorn. Tokigt. Oväntat. Men kul.

Bokcirkel ikväll och varken Elfriede Jelineks Lust eller Neil Strauss Spelet verkade särskilt populära, var och en med sina brister - men med tanke på Jelineks Nobelpris får man väl ändå säga att det magplasket smärtade mer. Ordorgier för ordorgiernas egen skull, sex i hundra former (ingen av dem särskilt berörande) - och ångest ingen riktigt kan relatera till eftersom få når igenom bokstavsmassan. Att ingen av oss gav högre betyg än 2+ (övriga 1+, 1+ och 2-) säger antagligen mest av allt. Jag, vi, som i hela livet retat oss på dem som automatiskt avfärdar Nobelpristagare som något ointressant blott på grund av just de kvalifikationer som gett dem priset måste snöpligt i detta fall vackert kapitulera.
Elfriede Jelninek berörde mig inte ett dugg.

Dags nu att istället fila på en alla tiders bästa Eurovision-lista.
Återkommer med resultatet inom kort.

Mörkerflykt

Imorgon bokar jag biljett till London.
En påskresa.
Jag ser sjukt mycket framemot det.

Wes is Wes

Årets biobåt har lagt ut, första stopp: Wes Andersons The Darjeeling Limited. En typiskt Wes Anderson-film; snyggt filmad, skruvade (men mänskliga) karaktärer, lätt blasé i sitt minspel, underhållande - men knappast gripande eller djuplodande. Tre plus av fem är mitt spontana omdöme.
Men det kändes i alla fall härligt att vara tillbaka i salongen, det var länge sedan sist.

Bara helt kort

Kan vi inte allihop i det här landet en gång för alla komma överens om att det heter ytterligare, inte ytterliggare.
Så behöver inte jag irritera mig mer på det.

Läs förresten, apropå något helt annat, Niklas Orrenius intervju med Pär Ström. Det är den värd.

Avslöjande

Om presenterna säger något om åldern på den firade kan det vara så att jag inte längre är tjugo (vilket jag ju inte är så det är väl passande):

biljetter till Aida (Malmö Opera i maj), Doris Lessing: Om katter, trerätters fantastisk middag med vin på Doc Italiano, presentkort på Seating Concept, dubbel uppsättning bestick från Anders Petter, nyutgåvan av Tore Wretmans Husmanskost (med illustrationer av Slas), stor mortel i sten, bok om vin och passande recept till olika sorter, ring från en lokal designer och en tapas-receptbok.

Den listan går inte att fly ifrån.

Till dem som förstår

Jag inser att det här är otroligt internt, men som hyllning till nunnehumor och allt vi varit med om så bjuder jag på det.

Nuns and the city

Någon lustigkurre undrade om trettioårsfirandet alldeles tagit kål på en stackars åldring som jag.
Detta bör dementeras.
Jag är fräsch som en nyponros.

Däremot tillfälligtvis på tok för beroende av sista säsongen av Sex and the city från den nyinköpta boxen att jag då inte har tid att tänka på något annat.

Det är märkligt det här med Sex and the city.

I början var jag mycket skeptiskt, jag såg inte tjusningen. Men eftersom alla pratade om den och det trots allt var en serie med rollkaraktärer som konsumerade stora mängder cosmopolitan - så kunde jag inte låta bli att sugas in.

Utan tvekan blir Sex and the city bättre och bättre, sista säsongen är överlägset den bästa.

Jag skrattar och minns tillbaka om vartannat. Tänker på våra nunneresor och ler åt irrfärder och tårgasattacker längs Amsterdams gator, åt bussturer runt (och runt) kvarteret i Prag, åt röken som pyrde ut genom dörrspringan till vårt rum i London, jag ser framför mig vinprovningen som urartade i Budapest, kålhuve-sejouren på salsaklubben i Barcelona, de ständiga toalettbesöken i Berlin då Lydia trodde tampongen läckte - alla intryck blandas i huvudet och jag fylls av tacksamhet.

Jag är så otroligt glad för att jag har världens förmodligen roligaste, galnaste, mest trofasta och livsnjutande vänner - och det är kanske inte Sex and the city för New York är New York och det här är Malmö, men våra liv är å andra sidan verkliga.

Så jag har inte gått in i väggen i och med födelsedagen.
Tvärtom.
Om en gott skratt förlänger livet lär jag leva många år till.

Hjärtliga gratulationer

Bara minuter kvar innan jag går och lägger mig för sista gången som tjugonånting.
Och.
Det är inte så mycket mer med det.
Eventuella ålderkriser får snällt vänta på nästa skifte, detta steg är problemfritt. Inte så konstigt förvisso. Medelåldern är ännu på tryggt avstånd, samtidigt som det är fritt fram att njuta av vuxenhetens alla fördelar i respekt, självförtroende och insikter.
Det är ju inget ångestfyllt med det.
Alls.
Och så har jag redan fått min första present i form av ett hett tips från heta paret Snibb. Beställning är nu gjord och förväntas anlända vid dörren under söndag eftermiddag.
Värre kan man ju faktiskt ha det.
Trots ålder och annat.

Tisdag

För en stund sedan: två varv i rask takt runt Pildammarna, frisk skön luft med lite vind i ansiktet.

Nu: i soffan framför This Life +10, stor påse från Gottelisa och en flaska coca cola.

Det svänger snabbt.

Lovande serievår

Det är så lätt att vandra i sina gamla kära hjulspår. Att hellre se en repris av Seinfeld, som man i vilket fall som helst dessutom har i sin dvd-samling, än att sätta sig in i en ny serie.
Skillnad förstås om det rör sig om Aaron Sorkin.
Men det vet vi ju.
Under veckorna som gått har jag sett premiärer av Damages (TV3), Brotherhood (SVT), Californication (TV4) och Party animals (TV8).
Helt nya, oprövade, chansartade kort.
Till min glädje är jag redan fast i dem allihop. På olika sätt, med olika kvaliteter - det är faktiskt en väldig spännvidd - kommer de att bänka mig i soffan vecka ut och vecka in under våren.
Jag finner en viss trygghet i det.
Som en chans att klara sig genom vintermörkret.

Rofyllt (men energiskt)

Vaknade igår morse och gratulerade mig själv till den första hela helg utan minsta antydan till bakma på ett rätt bra tag. Vet inte vad mer som finns att säga om det.
Men två och en halv timme på IKEA med halva Skånes befolkning (som snart medelålders, rutinerade möbelshoppare inbillade vi oss att en lördag mitt i januari skulle vara lugn som en hemmamatch mot Ljungskile 1997, men det verkar då rakt inte som att medelskåningen varit särskilt givmild med klapparna i år), julen utstädad, hela lägenheten dammad, dammsugad och moppad, hyllor målade, chokladkaka bakad för fika med föräldrar under söndagseftermiddagen, gräslök omplanterad, bok utläst och blommor duschade får väl ändå anses som en ganska aktiv helg...
Toppad med en lördagsmiddag i soffan bestående av helstekt oxfilé från nötleveransen (kniven gleeeed igenom), den bästa potatisgratängen jag smakat (tricket är att koka potatisen i mjölken och grädden en liten stund innan man ställer in den i ugnen, så att stärkelsen binder och gratängen bli krämigare) - och ugnsbakade rotfrukter med smulad fetaost.
Jodånämensåatt.
En liten Svensson sitter det visst på ena axeln trots allt.

Tid

Kungamordet, Lust, Spelet, Gomorra, På Chesil Beach, Arthur & George, Flyga drake - så många böcker ligger på min hylla i vars värld jag längtar efter att få kasta mig in. Men först måste jag duscha. Och jobba. Äta. Och jobba igen, för min andra uppdragsgivare. Sedan är det Studio 60 och det vill jag förstås inte missa.
Det är svårare än man kan tro att få tid till det man helst vill.
Speciellt precis i de ögonblick man önskar det mest.

Konstgjord andning

2008. Nytt liv, nya planer. Jag aktar mig noga för att upprätta alltför många löften det här året men antagligen kommer jag inte att kunna motstå frestelsen att lista upp något inför min kommande 30-årsdag.
Vi lämnar det därhän så länge.

De mörka månaderna är hursomhelst här. De där man aldrig tror man ska klara sig igenom. Kalla, blåsiga, karga, tråkiga, blöta januari, februari, mars.
Bäst alltså att ladda upp med något som får en att kvickna till.

På väg med expressfart från discshop är sålunda:
Arvet (Per Fly)
Elvira Madigan (Bo Widerberg)
This Life + 10 (uppföljaren av min tv-serie nr 4 genom tiderna)
Bänken (Per Fly)
Psycho (Alfred Hitchcock)
Lust och fägring stor (Bo Widerberg)
House (säsong 1 & 2)
Sex and the city (box med alla säsonger)

Så klarar man sig i alla fall tills de första snödropparna
tar sig genom tjälen.

En lysande stjärna mindre

Jag har så länge jag kan minnas haft svårt för de där riktigt folkkära. Min mamma trodde alltid att det handlade om att jag gjorde en grej av att inte tycka som alla andra, men det var i så fall under den ungdomstid då det föll sig naturligt. Jag är äldre nu. Visare. Nu vet jag att det inte alls var så enkelt.
Tomas Ledin, Magnus Uggla, Robert Wells, Liza Marklund, Robert Gustafsson, Bingo-Berra, Peter Harrysson - är i mina ögon slätstrukna figurer som ingen annan talang har än att på något obegripligt sätt slå an en sträng hos soffpotatisarna ute i landet (Robert Gustafsson kan förvisso vara magisk men alldeles för ofta är han det inte - och kommer undan med det). Jag begriper det inte.
I idrotten är det inte riktigt samma sak eftersom knappt någon lyckas bli folkkär i vårt land utan att samtidigt vara bäst (jag lämnar Magdalena Forsberg utanför det här). Det måste man respektera dem för. Men beundran? Nja. Själv föredrar jag de stjärnor som inte tycker att livet är hoppsan hejsan och kroniska leenden. Som istället verkar ha någon sorts perspektiv. Förmåga att tänka på annat.
Kajsa Bergqvist var alltid sådan. Cool. Med distans. Hon lät aldrig medierna leka med i hennes privatliv och utstrålade alltid klokhet.
Sådana människor blir tyvärr nästan aldrig riktigt folkkära.
Vad det nu än kan betyda.

ÅRSLISTA numero tre!

Moving on till årets TV (filmlistan kommer att utebli i år):

1. Sopranos (SVT)
En av de tre bästa serierna genom tiderna avslutades helt genomgenialiskt. Hela säsongen var så otroligt tät, stämningsfull och genomfördes med fantastiskt skådespeleri. Och slutscenen. Slutscenen! Bara svart. Fantastiskt!
2. Extras (SVT)
Missade hela andra säsongen medan den gick på tv, men såg boxen i ett sträck under julen och Ricky Gervais är så bra att mungiporna spricker. Finurlig, inte alltid gapskrattsrolig humor, men smygande, eftertänksam och smart. Ibland börjar jag plötsligt skratta mitt under min cykeltur till jobbet. Högsta klass.
3. Föreställningar (SVT)
Per Flys serie i sex delar om sex olika personers perspektiv av samma händelseförlopp. Briljant genomförd idé och fantastiskt skådespeleri. Per Fly är tillsammans med Susanne Bier mina absoluta favoritdanskar - vilket i film- och tv-sammanhang inte säger lite.
4. House (TV4)
Hugh Laurie är förstås halva serien, men de som tycker handlingen är enahanda och upprepande har nog inte förstått riktigt seriens storhet. Nästan aldrig ens ett mediokert avsnitt.
5. Krönikan (SVT)
Bara två avsnitt avslutade serien i svensk TV i början av januari, men det slutade som det började - som en av de bästa danska serierna någonsin. Långsam handling, fina miljöer och - än en gång - skickliga skådespelare. Så mycket handlar förstås om just det.
6. Studio 60 on the Sunset Strip (SVT)
Snabba replikskiften, långa klipp, kritik uppåt - mycket är sig likt i Aaron Sorkin-land. Och jag tänker inte klaga. Studio 60 är helt klart ojämnare än Vita Huset någonsin var, men är i sina bästa stunder - det bästa som finns. Kärleksscenen på taket mellan Jordan och Danny är en av mina mer omhuldade stunder i år.
7. Rebus (TV4)
Vad jag förstår är böckerna bättre, men den hårdkokta deckaren från Skottland i TV-form duger utmärkt. Kriminalserie med persondjup och mänskliga nyanser är inte det allra vanligaste nurförtiden.
8. Sports night (TV4 Sport)
Aaron Sorkins första serie och väldigt bra manus, men formatet 25 minuter (det är en sitcom) och studiopublik passar mig inte. Utan (framför allt det sistnämnda) skulle Sports night komma klart högre upp.
9. Mord i sinnet (TV4)
Carol Jordan var borta, men Tony Hill står stark i vinden. Psykologisk, brittisk och väldigt mörk deckare utan blodstänk och övertydliga våldsscener - en kvalitetsserie på alla sett.
10. Anna Pihl (TV4)
Danskt, småputtrigt, välspelat. Mysigt. Då hamnar man på listan.

Bara SVT och TV4 på listan. SVT på fem av de sex främsta.
Jag antar att det säger något.
Om mig.

Direkt från köket

Förmiddagsfika:
nybakade bullar med
solrosfrön, rågkross och
linfrön (recept från
Anna & Fanny Bergenströms
Under valnötsträdet),
lagrad herrgård från
Marsvinsholm och
hemmagjord skinksallad
med gräslök och ett
stänk citron.
Än så länge har det
varit en underbar lördag.
Kanske något blåsig.

Bibliotek!

Bryskt påmind om att det inte ens är en månad kvar till nästa bokcirkelsträff jagade jag stadens bokhandlar och diverse vänner runt för att få tag på Elfriede Jelineks Lust, som vi är satta att läsa. Slut överallt. Slut på förlaget.
Det är i sådana lägen man inser vilken kulturskatt biblioteken runtom i landet är. Vilken viktig funktion de har, hur mycket kunskap, idéer, visioner och tankar som finns gömda.
Måtte inga partier någonsin i framtiden vilja nagga på det.
Hur otroligt det än må kännas.

Välkomna rutiner

Lusten att laga mat. Lusten att vara hemma.
Är tillbaka.
Och energin.
Precis innan nyår och någon dag efter kände jag mig sprängd i huvudet, orkeslös och oförmögen. Av en vanlig, tråkig förkylning. Så ynkligt.
Kanske är det så enkelt att jag bara inte riktigt klarar av att vara ledig. Den fria, oberoende människa tonåringen drömde om, var övertygad om, visade sig vara just... en dröm. Jag är beroende av rutiner. Struktur. Snart fyllda trettio är det väl lika bra att förlika sig med det.
Så med arbetsveckan (om än kort) kom energin tillbaka och lägenheten hålls nu ren, eller i alla fall undanplockad, de nya planerna för köket är satta i rullning och fler ärenden är gjorda än på hela jul- och nyårsledigheten.
Kanske inte precis vad man såg framför sig under alla de där ölstinna diskussionerna på kvarterskrogen för närmare ett decennium sedan.
Men icke desto mindre sant.
Rutiner.
Två veckor kvar till 30-strecket.

Syskonbarn...

ÅRSLISTA numero due!

Det var en väldig massa matsnack här, märker jag - låt oss lätta upp det hela med en lista! Årets bästa konserter det gångna året:

1. Lucinda Williams Vega, Köpenhamn (28 okt)
2. Lucinda Williams Radio City Music Hall, New York (23 mars)
3. Lucinda Williams KB, Malmö (4 nov)
4. Nick Lowe KB, Malmö (26 okt)
5. Kris Krisofferson KB, Malmö (12 mars)
6. Jesse Malin Bowery Ballroom, New York (19 mars)
7. Rickie Lee Jones KB, Malmö (26 april)
8. Mikael Wiehe & Ebba Forsberg Victoriateatern, Malmö (2 maj)

För att inga missförsånd ska uppstå tål det förstås att påpekas att min egen make just tack vare detta samröre icke är kvalificerad som deltagare på denna lista.

Nya förberedelser

Menyn för nyår börjar utkristallisera sig. Men ska jag avslöja den? Hm. Äsch, det blir som följer:

En bra början
västerbotten-petit choux och cava Anna de Codorníu
Förrätt
hummercocktail med tomatgelé och vitt vin Raimat Chardonnay
Soppa
svampsoppa med chèvre (samma vin)
Huvudrätt
helstekt lammfilé med risotto, kokt grön sparris och rostad paprika, rött vin Torres Celeste (Ribera del Duero)
Ost
fyra sorter (inte bestämt vilka än), hallon-, hjorton- och björnbärsmarmelad, portvin Ferreira
Dessert
mjölkchokladpannacotta, espresso eller cortado samt avec
Tolvslaget
cava Marqués de Monistrol

Belöningen för mödan

Jodå, det blev alldeles superbt alltsammans, utan tvekan värt alla ansträngningar... Allt hemmagjort (utom smöret och ölen), allt extremt välsmakande. Ingen köpt julingrediens kommer någonsin i min mun igen! Personligen var jag mest nöjd med den gravade laxen, som var perfekt saltad och bara smälte i munnen. Inklappningen med whiskey i gravningen gick igenom alldeles lagom, anades utan att ta över. Första gången jag gravade, men knappast den sista. Min mormor gör dessutom typ jordens godaste hovmästarsås, ett recept jag på stående fot krävde att få ta del av. Annars var mammas vildsvinsköttbullar otroligt goda - och sillen blir alltid bra. Jansson, förstås. Revbenen, marinerade i vitlök, chili, honung, soja och sesamolja (och förkokta med vitlök). Mammas vinbärs- och hallonsnaps. Vår egen julsnaps. Skinkan med flera hemmagjorda senapssorter, den ena starkare än den andra.
Det går faktiskt inte att välja.
Bara ett år kvar till nästa gång!

Julfixerier del 3

Efter ofrivillig paus i fredags (eller ja, det kan förstås vara en tolkningsfråga - men jag skyller givetvis allt på jobbet, en flaska champagne och min vän Lisa) så kom julearbetet igång igen igår. Mamma och jag blandade ihop sillsorter så det sprutade ur öronen; röd chili, senap, honung/lime/vitlök/grön chili, Brantevik, löjrom och stekt sill i ättika. Vid hemkomst lade jag lax i gravning och blandade ihop de sista ingredienserna i vår danska glögg (det bör nämnas efter avsmakning att den var god, men utan den speciella karaktär vår andra glögg har).
Bara en dag kvar. Det ska nog gå, det här.

Julfixerier del 2

Snart dags för den där dopparedagen har jag förstått och ikväll har det stökats vidare med sättning av den obligatoriska och vidunderligt goda julsnapsen samt kokning av kola med citron och vit choklad. Dessutom blev katterna helt galna när levern skulle skivas upp för att läggas i mjölk över natten inför pastejbakningen. Som tokar gick de omkring och jamade, sniffade och strök sig - helt förgäves. När endast matte är hemma trillar inte godsakerna från bordet (okänt ordspråk som börjar sprida sig bland de fyrbenta på Carl Gustafs väg).
Levern kom för övrigt från grisleveransen och vägde ett och ett halvt kilo! Jag, som inte gillar lever annat än i just pastejform, fick vackert slänga ett kilo rakt i slasken eftersom allt var upptinat. Det river lite i hjärtat, måste man säga. Och då pratar vi ändå om lever.

Kein Übermensch

Med make sittandes kattvakt på annan ort fram till lillejulafton och med mitt eget stök och bak i full gång finner jag det omöjligt att dessutom finna kraft, tid och inspiration att ordna till något gott till middag om kvällarna.
Det får nog bli fil och müsli (egen, of course) ett par dagar framöver.

I all ödmjukhet

... mustig soppa, ett stort glas mjölk och nybakat, ljummet, grovt bröd med ett par skivor Svarta Sara.
Mer behöver man inte.

ÅRSLISTA numero uno!

Äsch, nu har jag gett upp hoppet om att hinna läsa ännu en superb bok innan nyår, så jag släpper årslistan som en julklapp eller hett tips om detsamma för dem som ännu inte handlat klart.

Bästa läsning för i år är...

1. Joan Didion - Ett år av magiskt tänkande
2. Mustafa Can - Tätt intill dagarna
3. Bill Buford - Hett
4. Jonathan Safran Foer - Extremt högt och otroligt nära
5. Ben Watt - Patient
6. Curtis Sittenfeld - I en klass för sig
7. Eric Schlosser - Snabbmatslandet
8. Tim Adams - I huvudet på John McEnroe
9. Anna Politkovskaja - Putins Ryssland

10. Ian McEwan - Kärlekens raseri
11. Maria Sveland - Bitterfittan
12. Bodil Malmsten - För att lämna röstmeddelande tryck stjärna
13. Milan Kundera - Skrattets och glömskans bok

14. Susanna Alakoski - Svinalängorna
15. Katarina Wennstam - Smuts
16. Anthony Bourdain - Kitchen confidential
17. Johnny Cash - Johnny Cash
18. Anna Gavalda - Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans
19. Alicia Erian - Kärlekens brutala språk
20. Stig Hansén - Mikael Wiehes sång till modet

Stieg Larssons trilogiavslutning Luftslottet som sprängdes var en klar besvikelse och i efterhand står jag nog fast vid att den första boken Män som hatar kvinnor var en av de bästa svenska deckare jag läst, medan de andra två inte alls höll samma klass.

I övrigt var Jens Lapidus uppskrivna Snabba cash ingenting att rapportera hem om, den lämnade mig lika oengagerad när jag bläddrade undan sista sidan som när jag började läsa första.

Bland de första nio var det så jämnt att man får säga att dagsformen helt avgjorde. Starkare topp har jag aldrig haft under ett och samma år.

Märkligt för övrigt hur kulturupplevelserna går hand i hand. Eller vartannat steg, snarare. I år har jag knappt varit på bio alls, medan läsningen uppenbarligen berört mig gång efter annan. Ifjol var det nästan precis tvärtom.

Varför kan man aldrig hinna med allt?

Julfixerier del 1

Allt fungerar enligt schemat. Igår: vörtbröd. Idag: en ljus senap med grädde, coleman och socker som kokas ihop och en mörk på bruna senapsfrön, kaffe, coleman, whiskey och mörk sirap. Dessutom två limpor grovt bröd.
Julklapp farmor fixad.
Ni ser - en lista och allt ordnar sig till slut.

Puh

Okej, stressen har lagt sig tillfälligt.
Jag har gjort en lista.
Det hjälper alltid.
Vad som ska göras, dag för dag.
Vad som ska köpas och var.
Det är skönt att vara organiserad.

Helgen v 50

På agendan ikväll:
• Chocolate stout i biblioteket
• Fläskfilé från den halva grisen som snart spränger frysarna
• Glöggprovning av de fem olika årgångsflaskorna
• Espresso på nyinköpta favoritbönor
• Boel blå, den fantastiska mögelosten som inköptes på Bondens marknad - med portvin till

Imorgon:
• Vörtbrödsbak, glöggsättning och matplanering inför julafton
• Italienskt och svenskt julbord på Bakfickan med mina närmaste, mest älskade subbavänner och deras bihang

Detta kan omöjligt gå fel.

Jag glömmer dig aldrig

Så var det visst det där med julkort igen. Bläddrandes i högen från ifjol hamnade jag till slut på det enda kortet som hänger med från år till år, flyttas från strumpa till strumpa. Det enda som inte får något svar.
Det var det sista jag hörde från Claes.
Han var sjuk. Igen.
Vi skulle höras när han tillfrisknat, står det, men han dog några månader senare.
Claes var min mellanstadielärare och jag har egentligen ingen aning om hur han var som person, mina ögon är fortfarande barnets.
Men jag tänker på honom då och då.
Någon gång i månaden eller så.
Han var kanske den förste som pratade om moral i mitt liv. Rätt och fel förstod jag ju i den meningen att det fanns sådant jag fick göra och sådant jag inte fick göra - men Claes pratade om orsaker och följder. Han förklarade vikten av att försöka göra gott precis i en ålder när jag började förstå.
Som min lärare påverkade han mig otroligt, det sitter ord och handlingar i min ryggmärg som utan vidare efterforskning härstammar från honom.
Jag antar att jag var mottaglig.
Att vi pratade samma språk.
Jag skrev ett brev till Claes många år senare, när jag flyttat hemifrån och blivit vuxen, och berättade för honom om hans betydelse, jag berättade om mina sorger i livet, om mina drömmar och mina tankar. Han svarade. Vi tog en kopp kaffe i hans lägenhet en kväll och pratade länge.
Jag minns inte längre vad vi pratade om. Kan inte framkalla några ord eller fraser.
Men jag kan se Claes framför mig när jag vill, jag ser honom i hans vinröda tröja och gråa byxor, hans flint blänker och munnen ler. Jag kan höra hans tonläge, hans röst.
Nu var det några år sedan han dog. Jag fick höra det på omvägar.
Han hade torr humor, Claes.
Jag glömmer honom aldrig.

Hoppas

Jag hoppas att jag en dag sitter där vid mitt köksbord när jag är drygt nittio år, på god väg mot hundra, och ser tillbaka på mitt liv med samma glädje och tacksamhet som min farmor satt ikväll, efter att ha bjudit på kåldolmar med påföljande kaffe och lussekatter. Jag hoppas att mina barnbarn, om jag får några, tittar på mig med samma beundran, stolthet och kärlek som mina ögon utstrålade vid samma köksbord.
Ingen människa må vara perfekt, men det är ta mig tusan inget fel på att försöka.

Så var det jul i stugan

(Ursäkta bildkvaliteten, mobilkamera om kvällen blir inte så bra)

Att göra-listan

• Baka bröd i den nya, skinande Kenwood-maskinen.
• Köpa julklappar (ångest).
• Sätta igång med julens syltor.
• Läsa färdigt Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger, som jag ganska direkt stördes av i tonläget och redan är beredd att nedvärdera, men det ska sägas att jag inte hunnit särskilt långt och jag är kvinna nog att ändra denna uppfattning om orsak finnes. Hursomhelst är jag peppad på en massa andra böcker, men måste läsa ut den jag håller på med först, förstås. Sådan är regeln.
• Fundera starkt på årets Angels-listor.
• Lyssna på en massa skivor närmare som jag är säker på kvalificerar sig till Angels.
• Julpynta (hemmet är städat och pyntet nere från vinden, detta har högsta prioritet).
• Äta ikapp min chokladkalender, som stannat på sju.
• Räkna om ingrediensinköpen till julmaten, då antalet närvarnade minskat från tio till sex.
• Planera meny till nyår.
• Skaffa lyse till min cykel.
• Bli av med min förkylning.

Familjens nye älskling

Bondens lov

Åh, ljuva Bondens marknad! Hela mitt hjärta blir alldeles glatt efter några timmar på Drottningtorget och vänner av denna blogg har knappast missat att rådande jultider liksom kryddade till det hela lite extra denna gång. Mamma och jag sprang fram och tillbaka med olika varor till bilen; hallonnektar, hallonmarmelad, hallonglögg (alltså - hallon! Måste älskas.), äppelmust, äppelglögg, rågbröd, den fantastiska mögelosten Boel blå, ägg med gulor så mörka och vackra att man blir alldeles tårögd, rödvinbärsgelé och - självklart - den halva grisen.

Vi lade band på oss, som ni märker.
Stämningen är nämligen sådan att man inte kan passera ett stånd utan att byta några ord, smaka lite eller bara känna entusiasmen, kunskapen och stoltheten hos de producenter som deltar på marknaden.
Nu blir det ingenting förrän i maj och jag tänker sörja varenda dag som går däremellan.
Samt eventuellt äta lite griskött.

Julbak 1/12

Gammal kärlek

Min pappa påstår att den första hela mening jag uttalade var "Bosse är kung" - och jag är givetvis romantiker nog att köpa det rakt av. Jag blev därför extra glad när jag häromdagen satt med min sju månader gamla brorsdotter stånde i knäet och hon utan att blinka studsade upp och ner när jag på given signal testade med ett enkelt hoppa - om - du - älskar - Malmö - hej - hej...
I vår familj rinner himmelsblått blod, om detta råder ingen tvekan.

Bordellhärvan

Om det här är sant; om högt uppsatta, på alla sätt inflytelserika män verkligen köpt sex av minderåriga och dessutom specifikt bett om just flickor snarare än kvinnor - är det givetvis den mest motbjudande skandalen i modern svensk historia. Men, som Isobel så klokt påpekar, även om de namngivna sexköparna är oskyldiga - så kommer man inte undan avsmaken inför en utredning som sopades under mattan och mörklades av dem som hade makt nog att göra det.
Denna historia kan aldrig bli annat än smutsig.

Är det inte bjällerklang jag hör?

Julen börjar göra sig påmind, även om den icke pyntade lägenheten skrattar mig i ansiktet varje kväll när dörren slår igen bakom mig. Min enkla men ack så riktiga ursäkt för detta är ordningsstatusen på vinden samt det faktum att jullådorna står längst in i densamma.
Dock.
Julmusiken flödar i högtalarna på jobbet och när jag nu styrt upp det hela så att Celine Dions anskrämliga stämma inte längre behöver plåga mig utan listigt ersatts av Dean Martin, Etta James och Solomon Burke är det inte utan att bjällerstämningen börjar rota sig. Lördagens traditionella kakbak hos mamma med avslutande nyrimmad skinka med potatismos gjorde förstås också sitt till.
På lördag är det Bondens julmarknad och grisleverans.
Vi börjar närma oss!

Nattvaka

Bara en timme kvar tills min älskade kommer hem efter ett par veckors vistelse i Barcelona och jag hade i normala fall gått och lagt mig nu för arbetstimmarna börjar komma ikapp mig, men jag längtar efter att få hålla om honom igen.
Så.
Jag gör en cappuccino istället.

Nytt jobb, ny tid - nytt jag?

Sitter på en och en halv timmes obetald övertid, lyssnar på Mikael Wiehe & Ebba Forsbergs eminenta live-version av Spanska stövlar medan jag jobbar undan och känner mig genuint glad och lyckligt lottad, nästan så att det bubblar.
Vad är det som har hänt?

Om påhittad romantik och ensamhet

Förra veckans avsnitt av Studio 60 on the Sunset Strip är nu sett för sjunde gången. De sista gångerna har jag bara hoppat fritt mellan scenerna på taket mellan Danny (Bradley Whitford) och Jordan (Amanda Peet) för jag blir så varm, jag får den där känslan i bröstet som det var länge sedan en kärleksfilm framkallade. Precis i slutet, när Jordan smugit in en lapp under Dannys klocka där det står "I'm crazy about you" och Danny rusar efter henne, letar överallt och hittar henne utanför studion och de förenas i en klassisk het kyss, herregud - hårstråna på mina armar reser sig bara jag tänker på det. Jag älskar det, den scenen är senaste veckan det sista jag tänker på innan jag somnar.
Sedan slutar hela avsnittet dessutom med en musikscen, där upplösningen på allas sidohandlingar visas medan Chrissie Hynde sjunger om julen i 2000 miles. Jag kan inte värja mig mot sådana scener. Ibland sätter jag på en skiva och betraktar stadens tomma gator genom fönstret bara för att känna det som om jag är med i en sådan scen. Melankolisk musik krävs. Och ensamhet.
Oslagbart.

Dylan. Wiehe. Forsberg. Tackar!

Mikael Wiehes och Ebba Forsbergs Dylan på svenska hade inte funnits i butikerna många timmar innan jag fick tag på ett ex (man jobbar ju i city numera...). Det är ju inte så att jag hunnits lyssna på hela skivan än, men det ser ut som om man faktiskt fått med alla mina favoritöversättningar; Spanska stövlar (Boots of Spanish leather), Jag har tänkt på dej (Mama you been on my mind), Där anar jag din hand (Every grain of sand), Blinde Will McTell (Blind Willie McTell), Adjö, Angelina (Farewell Angelina), Sakta lägger båten ut från land (It's all over now baby blue), Bara om min älskade väntar (Tomorrow is a long time, enda översättningen som inte är Wiehes utan Ulf Dagebys) och Jag ska bli fri (I shall be released). Plus en hoper jag antagligen hörde på Victoriateatern i våras men inte riktigt minns.

Ebba Forsberg är en av mina svenska favoritsångerskor. Mikael Wiehe är... äh, han är Mikael Wiehe och därom har jag dryftat alltför mycket.

Förväntansfull är ordet, ordet är förväntansfull.

Lägesrapport

Ibland är det svårt att vara sammanfattande, meningsfull, vass och välformulerad när det händer så mycket, när huvudet går i spinn och nätterna blir långa men fyllda av... inget särskilt. Så, kort (för att döva mitt dåliga samvete vad det gäller uppdateringen på denna blogg):

Middag för ex-kollegor
• Crostini med hemmagjord olivtapenad och röd pest. Till detta cava.
• Ceasarsallad med hemmagjord parmesanmajonnässås, bacon och krutonger.
• Brynt rostbiff som därefter kokats i sås på vin, tomat, mejram, enbär, lite chilipasta och massor av Karl Johan-svamp. Till detta polenta och stekt sallad med pressad citron. Rött box-vin Barone Ricasoli Formulae (oväntat gott).
• Nigellas himmelska chokladkaka (chokladmarängbotten, vispad grädde med smält choklad, rom och ljus sirap som får står över natten i kyl och stelna, innan kakao siktas över). Espresso/cappuccino. Limoncello (tyvärr inte egen, jag hann inte).
Svårt att tänka sig att man inte träffar dessa underbara människor varje dag längre. Ännu svårare att tänka sig att man aldrig mer kommer att göra det.

Nytt jobb
Inte ens en vecka har gått, men jag jobbar redan över. Hemifrån. Frivilligt. Och längtar nästan tills klockan ringer om morgonen. Bloody crazy.

Shopping i Puttgarden
Vin:
2 flaskor Cotes du Rhône Parallèle 45, 1 flaska Tommasi Amarone della Valpolicella, 2 flaskor Nicolis Amarone della Valpolicella, 1 flaska Nicolis Ripasso della Valpolicella, 1 flaska Don Rudolfo Nero d'Avola, 1 flaska Nicolis della Valpolicella classico, 2 flaskor Torres Celeste Crianza Ribera del Duero, 1 flaska Jacob's creek Shiraz South Eastern Australia, 6 flaskor KWV Roodeberg Western Cape, 6 flaskor Hardy's VR Shiraz South Eastern Australia och 6 flaskor Masi Bardolino Classico.

Övrigt:
1 flak Tuborg julebryg (de är faktiskt inte speciellt bra på öl just på Bordershop, vilket är lite märkligt), 1 flaska rom, 1 flaska cognac (av sämre märke, den ska hällas i min danska glögg), 2 flaskor Xanté, 1 flaska gin, 1 flaska likör 43, 1 flaska vodka, 1 flaska Tullamore Dew (den enda whiskey jag gillar), 1 flaska Southern Comfort (nej, det är inte whiskey eller ens bourbon), 1 flaska Martini bianco och 1 box Blossa vinglögg.

Kött
Drygt 2,5 kg älgfärs ligger i tryggt förvar i frysen efter leverans i fredags och jag har pratat med Lillehem utegrisar och kommit överens om vad den halva gris jag får levererad på Bondens marknad den 8 december ska innehålla. Det ska bli syltor, leverpastej, skinkstek, rimmat sidfläsk, bacon och marinerade revben så det sprutar ur öronen. Jag kan knappt bärga mig.

Lovar efter detta att vara mer intressant. Det händer för mycket för att man ska hinna reflektera över saker och ting just nu bara...

This just in

Till middagen för de forna arbetskamraterna på fredag.
De av dem som försöker snoka har härmed fått en ledtråd till menyn.
Typ.

Åh

Studio
60
on
the
Sunset
strip!

EM, baby!

Det är inte ofta alla resultat går min väg, till och med dem jag inte direkt bryr mig så mycket om.
Sverige klart!
Norge missar (det finns helt ärligt ingen rationell förklaring till att jag aldrig önskar Norge något gott, men så är det i alla fall. Kan ha med den extremt fåniga dialekten att göra).
Och - England missar! Jag, som haft England som andralag i hela mitt liv, eller ja, nä, när jag var liten var det faktiskt Tyskland men i alla fall, kan inte låta bli att glädjas bara lite lite över att de stolta, övermodiga, uppblåsta engelska fansen och tidningskrönikörerna inte får vara med i sommar.
Jag har dessutom alltid gillat Sven-Göran Eriksson.

Presenter, förstås!

Det vore förstås på sin plats, efter all självömkan i samband med min avslutande dag på Sydsvenskan, att också berätta om de fina presenter jag fick för att lämna mina kamrater i fred. Presentkort på Ticnet (vårens konserter tycks härmed räddade), presentkort på Åhléns, en massa Sydsvenskanprylar jag inte har en aning om vad jag ska göra med (men jag lär inte glömma min forna arbetsplats på länge, så syftet uppnåddes förstås) och - Lisa Förare Winbladhs Ditt nya skafferi. Jag bläddrade lite i den idag och, ja, det överraskar väl föga, men bara listan med "goda grejor a-z" vore värt ett bokköp. En massa kryddor, såser, örter och andra ingredienser, inte sällan av mindre vanligt slag - inspirerande!

Lisa bloggar för övrigt numera på taffel.se, där också övriga deltagare delar på en blogg.

Dum vore den som inte läser där.

En lysande föreställning

Föreställningar, som går i SvT på måndagar, är faktiskt rätt fantastiskt. Sex avsnitt, som utspelar sig under samma tidsperiod i vart och ett men med olika huvudpersoner, är ett lysande men svårt upplägg och än så länge (det återstår två) lyckas regissören Per Fly finna olika vinklar och komplikationer i varje scen. Efter första avsnittet var jag nästan tveksam, men hela serien bygger ju på att man ser alla avsnitt, att man ser hur olika människor uppfattar samma skeende - var och en med sitt bagage - och nu, efter fyra avsnitt, är jag övertygad om att det är bland det bästa jag sett på TV i år.

Pernilla August spelar en av huvudrollerna i Föreställningar och det slår mig att det inte är helt ovanligt att svenska skådespelare har roller i danska produktioner; Stina Ekblad i Krönikan, Ola Rapace i Anna Pihl och såklart den alldeles lysande Rolf Lassgård i Efter bröllopet för att nämna några. Men det är väldigt sällsynt att danska skådespelare deltar i något svenskproducerat. Varför är det så?

Det tål onekligen att funderas över.

Visst ja

Tårtan blev för övrigt en succé.

Kvällen efter sista dagen

Ensam. Efter en hel dag av koncentrerat motstånd mot tårar, mot överdrivna gester (men hur överdrivet hade det egentligen varit, jag är uppriktigt ledsen – jag känner uppriktig sorg) kan jag inte hålla dem stången längre. Jag sitter här i biblioteket, Martha Wainwright är
Far away och inga röster, inget leende stör mitt vemod. Tankarna leker fritt, minnena flimrar förbi och det finns ändå ingen mening med att försöka berätta eller förmedla.

Jag började på Sydsvenskan när jag var just fyllda 21. En självsäker, dryg, nedlåtande yngling förälskad i sin tid, i sin ungdom. Men charmig förstås, på det där råa sättet jag vet att min mamma inte gillar. Det var ett tillfälligt jobb, ett sätt att få åren att gå innan arbetslivet kunde börja på riktigt och jag satt på Ölcaféet större delen av veckan och diskuterade politik, böcker, film och musik. Ett tillfälligt jobb. Nu är jag snart 30.

När jag skulle skriva mitt avskedsmail idag visste jag inte riktigt vilken sjö jag skulle ösa ur. Skulle jag nämna specifika minnen? Skulle jag räkna upp några särskilda människor jag uppskattat och tyckt om, några av dem jag faktiskt älskat? Vad jag lärt mig, hur jag utvecklats? Det blev ett mellanting.
Som svar på det mail jag till slut skickade iväg fick jag av en av dem som stått mig närmast de senaste åren något som på det renaste sätt summerar vad allt gått ut på, varför jag känner mig ledsen, övergiven fastän det är jag som övergivit;

"Mitt liv har varit upp och ned till och från, men du har på något märkligt men samtidigt helt okomplicerat sätt fått tillvaron att vara lite ljusare och lite roligare."

Och det är precis det jag kommer att sakna. Så många människor i den där skyskrapan har fått mig att må bra, så många har funnits där, stöttat, benat ut och fått mig att skratta. Ett par av dem vet mer om mig än mina närmaste vänner, trots att vi aldrig umgåtts utanför jobbet.

Jag känner mig redo att gå vidare och vet att jag tagit rätt beslut, det var dags och det var tid, men när jag nu känner tårarna rinna längs kinderna vet jag också att det bildats ett tomrum som kommer att bli svårt att fylla. Nya kollegor har sina fördelar, men de kommer alltid att sakna min historia. En del av den jag är.

Den här kvällen ägnar jag åt att sakna, åt tomrummet och åt minnena. Jag ger den till dem som förtjänar det.
Jag är säker på att ni vet vem ni är.

Nie mehr

Sista dagen på Segevång. Sista gången jag svär över rusningstrafikanterna på Föreningsgatan, sista gången Rosa låter sitt falköga kontrollera om jag betalt för kaffet, sista gången de två välbekanta korta tonerna ljuder från telefonen, sista gången jag hånler åt Matrisens mat. Sista gången jag läser företagets intranät.
Sista gången jag ser på mina kollegor och känner mig som en av dem.
Det skulle förr eller senare bli en sista gång för allt detta.
Men det dämpar förstås inte mitt vemod.

Bring 'em on

Efter en veckas bläddrande i kokböcker, flera byten av teman, rätter in och rätter ut - har jag nu spikat menyn för sista måltiden (det vill säga när mina arbetskamrater efter alla dessa år äntligen får komma över min tröskel, ironiskt nog efter att jag slutat). Det kommer att bli helt underbart. Mer om saken vill jag förstås icke avslöja för tillfället, då mina arbetskygga kamrater kanske smiter undan sina uppgifter och istället smyger in här för att spionera.

Att baka tårta på en konserv

Detta ska bli en tårta, ett minnesmärke, min avskedsvinkning till Sydsvenskan.
Jodå.

Tre dagar kvar

Datorn är tömd. Bokhyllorna gapar. Foton, småprylar, minneslappar - allt är rensat, slängt och borta. En svidande känsla, som en filt doppad i syra, ligger över mitt bröst.
Jag är så sjukt dålig på avsked.

Ibland

Fyra dagar kvar på Sydsvenskan och det är snart dags att ta farväl av den arbetsplats och de arbetskamrater jag haft under i princip hela mitt vuxna liv.
Min farmor är på sjukhus för gallsten och hon blir bättre, hon blir förmodligen bra, men för en 94-åring finns inga lindriga besvär och inga sjukdomar utan bestående följder.
Om morgnarna biter vinden fast i näsan och bär frost i sina kast.
Hemma ekar lägenheten tom.

Det är väl bara en sådan där vecka, antar jag.

Bäst, helt enkelt.

Jag är inte så intresserad av galor
men lyckades slå över lagom till Diamantbollen skulle delas ut
och jag blev väldigt väldigt glad att
Therese Sjögran utsågs till Sveriges
bästa fotbollsspelare. Den som ser
fotboll som en konstart kan inget
annat än hylla detta beslut.
Att sedan Zlatan fick Guldbollen
behöver vi väl inte snacka så
mycket om. Genier ska belönas.

Nej. Jag säger nej.

Om bara ett par dagar blir jag ensam. Ensam, övergiven, akterseglad. Strandsatt.
På egen hand ska jag vandra omkring i lägenheten och joddla bara för att få höra en mänsklig röst.
Men det är inte det att jag blir en sådan där avdankad kattkvinna som bara pratar med mig själv.
Inte heller att min älskade under samma veckor kommer att sitta i behaglig värme och smutta på några glas cava medan han betraktar familjen Ögonbryn och resten av människorna som kommer och går på Xampanyet.
Nej nej.
Han får jobba lite också.
Det är där min sko klämmer.
Han ska spela piano på spelningarna i Barcelona, med kontrabas, sax och trummor bakom sig och jag har hört det förut. Jag har hört Drunk on arrival, hört Grand Hotel, hört Tom Traubert's blues och Famous blue raincoat och jag lider - lider - av att inte få vara där igen. Men nu märker jag att han hade tänkt spela Blind Willie McTell också.
Måttet är rågat.
Allvarligt.
Ska jag sitta och pilla mig i naveln och titta ut på kala träd och trasiga gatlyktor, ska jag byta sand i kattlådan med en handduk för näsan, radera gamla telefonnummer på Anitan, skära den sista biten ost från en svettig skalk - istället för att lyssna på Blind Willie McTell?
Det finns villkor i livet som jag bara inte ställer upp på.

Mark kommer. Jag med.

Eftersom Mark Olson har gjort en av årets klart bästa skivor vore man inte så lite dum om man inte tar sig till Debaser på måndag.
Ville bara få det sagt.

Några enkla saker som kan göra en onsdagskväll

• göra listor över när julmaten ska tillagas för att hinna med på bästa sätt och samtidigt njuta.
• bläddra i receptböcker vilken variant av julmat man ska göra och låta det vattnas i munnen på en när man ser bilderna och föreställer sig smakerna.
• dricka en lagom tempererad Young's Double Chocolate stout därtill.
• Studio 60 on the Sunset Strip.

Svin

Åh, så hävdar Carl Troilius plötsligt att han har haft sex med kvinnan han enligt tingsrättsdomen våldtog under narkos, men att det var frivilligt. Att han ljög i tingsrätten var helt enkelt för att rädda sitt äktenskap (det gick ju bra). Men berättelsen om sperman på fingrarna vidhåller han förstås, sexakten var någon dag senare.
Det finns inga ord som på ett rättvist sätt skulle kunna beskriva min avsky mot denne man.
Därtill är det svenska språket för fattigt.

Skratta ni, men det är bara sju veckor kvar...

Läste på Annas blogg att hon börjat sin sillplanering inför julen och detta fungerade självklart som ett hejdundrande startskott för min egen lista. Vi har i familjen i år bestämt att utöka julbordet något alldeles otroligt (i den sanna överambitionens och matnjutandets tecken) och ska köra på lunch med traditionellt julbord - och sedan middag på kvällen med mammas oumbärliga kalkon. Tanken är helt enkelt att inte missa något men köpa så lite som möjligt färdigt.

På min lista:
Inlagd sill, gravad lax, senap (en ljus och en mörk), rullsylta och eventuellt en sylta till, leverpastej, rödbetssallad, revbensspjäll, vörtbröd och grovt bröd, julsnaps, glögg, citronkola (med vit choklad) och chokladkola (av klassiskt snitt).

På mammas lista:
Inlagd sill, stekt sill i ättika, skinka, brunkål, köttbullar, Janssons frestelse, svartvinbärs- & hallonsnaps, ris a la malta med hallon, kalkon med tillbehör.

Mormor gör världens godaste hovmästarsås och julbaket gör hela familjen tillsammans.

Återstår alltså att köpa: ägg, smör, ost, öl, julmust och Blossa-07.

Jag är helt sjukt nöjd med det här upplägget!

Livskvalitet

Hela köket doftar av den kokande buljongen, Mary Gauthiers senaste skiva ljuder genom rummet, Elvis sover på hatthyllan precis utanför dörrposten och svampen, de soltorkade tomaterna och parmesanosten ligger redo för mig att hacka. Det blir nötrulle och risotto ikväll.
Måndag.
Bara en måndag.

Ricky Gervais är ett geni

Min bror har tjatat om Extras och jag som älskade The Office kan förstås inte förstå att jag missat det. Ännu mindre efter att ha sett detta briljanta klipp av andra säsongen, med David Bowie som gäst.

Olika

Tjuvlyssnar på ett samtal på andra sidan korridoren och undrar för säkert femtionde gången i mitt liv varför vissa människor blir så förvånade över att en annan typ av människor väljer att lägga mycket pengar på att köpa en lägenhet. En lägenhet? När man kan få ett hus för samma summa!
Som om hus vore mycket finare och något alla eftersträvar.
Märkligt.

Hemskt gärna

Helgen v. 45 i korthet

• välbehövlig klädesshopping som dock sprängde både budget och reservbudget.
• skådishistorier från förr med allas vår Pära på Bullen.
• utökad söndasmatiné i filmsoffan; Brassed off, Alice bor inte här längre, Fångläger 17, Gudfadern, Gudfadern II.
• Lucinda Williams, än en gång (nu på KB) - briljant, än en gång.

Jag läser mer än jag lagar...

Bara jag ser Jens Linders namn blir jag för övrigt sugen på att laga mat som tar tid. I denna anda (jag är faktiskt på jobbet, jag kan inte börja laga mat här och nu precis) fluffade jag genast in på adlibris efter att ha läst om taffel.se och beställde hans bok Långkok samt Anna & Fanny Bergenströms Under valnötsträdet (du har tjatat om denna ett bra tag Anna, nu fick jag äntligen tummarna loss!).

Fler fasta surfpunkter

Åh! Det händer saker i nätvärlden (då menar jag inte Facebook)! Kjell Häglund, min mest älskade tv-kritiker, har öppnat upp portarna på Weird Science för fler skribenter av samma kaliber och jag blir alldeles glad! Emma Gray-Munthe, Martin Degrell, Per Perstrand (för oss som inte gör någoting på jobbet utan bara läser bloggar är han mer känd som Conan the Librarian) och flera andra skriver nu frekvent om film och TV.

Inte bara det, förstås. Det ska startas en ny matsida också, med flera av mina favoritmatskribenter; Lisa Förare Winbladh, Isobel Hadley-Kamptz, Margit Richert (i bloggvärlden känd som Gitto), Jens Linder och, ja, ett par till.

Jonämensåatt.

Några enkla saker som kan göra en onsdagskväll

• skriva inköpslista inför senare tripp till Bordershop och drömma om goda viner.
• vinst i sista korpenmatchen med en man kort, underläge 1-3 i halvtid och hårt motstånd (två riktigt snygga mål och en frispelning med klacken från min sida).
• julavsnitt på Studio 60 on the Sunset Strip och lite löööve därtill.
• en mugg av den lagrade, hemmagjorda glöggen.

Aj! Det ska jag göra!

Som populärkulturell storkonsument
med speciell faiblesse för nörderier
är det inte svårt att omedelbart
associera till Sällskapsresan när
kollegan bredvid säger
"Det ska jag göra".

Scen, någon?

Lycka

Hua

Helgen vecka 43 år 2007.
Kommer att gå till historien.
Så mycket njutning, så mycket intryck, så mycket att smaka på, bita i, låta sjunka in, sortera, paketera, lagra.

Nick Lowe i fredags var väldigt bra. Väldigt väldigt bra. Ensam, grånad engelsk gentleman med en röst så mjuk och ändå så genomträngande att det är helt omöjligt att inte lyssna. Han har humor också, Nick Lowe. Självklara melodier, insikt, närhet, distans. Det var verkligen grymt bra och om inte Lately I’ve let things slide är en av tidernas bästa låtar (en sådan lista blir rätt lång, det inser jag och vi ska inte gå in på det) så vet jag inte.

Do you remember Rick Astley?

He had a big fat hit that was ghastly

He said I’m never gonna give you up or let you down
Well I’m here to tell ya that Dick’s a clown
Though he was just a boy when he made that vow

I’d bet it all that he knows by now.

(ur All men are liars, en annan höjdpunkt)

Lördag: kötturné. Frys inhämtades i Abbekås för att kunna få plats med en kvarts oxe, som finstyckades och paketerades hos min mamma i Limhamn. Så fint kött har jag inte sett i livsmedelsbutikerna någonsin. Färs, bog, högrev, filé, ytterlår, rostbiff, ryggbiff, rulle och fransyska – allt av högsta klass, helt fritt från senor. Kniven bara gled igenom det råa köttet.
Sådan kan göra mig tårögd.

På kvällen August Strindbergs Fordringsägare på Victoriateatern. Strindberg hade vass penna. Vass hjärna, vass humor. Vass kvinnosyn. ”Du har ingen själ, det är bara en synvilla” beskriver en av de manliga karaktärerna sin före detta hustru. När hennes nuvarande man dör som följd av hennes svek, hans svaghet och oro, och kvinnan sörjer, gråter i förtvivlan, avslutar den före detta mannen pjäsen med "Hon älskar honom också. Stackars människa.". Ypperligt.

Nu räcker det väl med härligheter för en helg, tänker den avundsjuke. Men ack nej. Söndagen var kanske bäst av allt. Eller kanske, förresten. Den var det. För bättre lär det aldrig bli, någonsin, någonstans, på något sätt. Köpenhamn, höst, rusk och kalla vindar men inne på Puk var det som vanligt varmt, Kronesillen som vanligt superb, leverpastejen perfekt ljummen med rätt mängd leversmak och osten – osten – så lagrad att den smulades sönder och kletade ihop igen, frätte hål på gommen och brände hela vägen ner i magen. Med lite sky, lite rödlök och en fin Ålborg till. Hej paradis.

Lucinda Williams är min husgud, juvelen i mitt cd-skrin. Bob är ju Bob, kommer alltid att vara Bob och Bob är bäst, men Bob är också en annan tid och oavsett om han fortfarande gör skivor av yppersta klass – det gör han – så är Lucinda här och nu, nästan lika gammal men utan samma samhörighet i då. För mig. Trots ett fantastiskt nytt album i bagaget gjorde hon nästan ingenting från den skivan på Vega, men det var likväl ett pärlband av lysande låtar som spelades upp. Det var högt, det ringer i mitt huvud ännu men om jag så får tinnitus så vore det värt varenda sekund. I extranumren stod Lucinda med sin gitarr, hon ser coolare ut med gitarr än de flesta andra (det är något märkligt med Lucinda Williams utseende, hon är inte vacker – tvärtom – lite för makad, lite för trashigt fluffigt hår, men ändå kanske den snyggaste kvinnan jag sett) och jag skrek Come on för man kan inte missa att spela årets låt och hon tittade upp, log och sade att hon kände sig lite förvirrad, bytte gitarr och inledde – Come on. Minuterna som följde kan vara bland de bästa i mitt liv.

Mitt huvud värker av helgen idag, det är måndag. Utanför fönstret har regnet till slut kommit och ersatt den klarblå himlen, löven och färgerna har blåst bort från träden och jag har tre veckor kvar på mitt första riktiga jobb.

Mitt hjärta slår lite fortare än vanligt.

På söndag ska jag se Lucinda Williams igen.

Längtan

Ibland längtar jag tillbaka till New York så mycket att det gör ont. Lade upp bilder på facebook och försvann en stund till en värld så mycket vackrare, så lätt att älska, där cajundoft sprider sig från köket på Jones medan Johnny Cash ljuder i bakgrunden, en värld där Sylvias skratt ekar medan hon pratar med sina gäster i Harlem, fukten ligger som ett lock över Chumley's droppande ölkranar, jag hör servitrisen på White Horse Tavern fråga om vi vill ha det vanliga och känner träsmaken från Pete's Taverns barstolar i häcken.
Om jag inte kommer dit snart igen kanske jag går sönder.

Där sade du något, Horace

Jag ska för övrigt absolut läsa Doris Lessing så fort jag får chansen. Hoppas man kan hitta henne i pocket. Pocket är den nya pet-flaskan.

Fyndhörnan

Jag har en sjukdom. Det latinska namnet är för undertecknad tyvärr okänt, men på ren svenska skulle man förmodligen kalla den för varför-kan-hon-inte-hindra-sig-själv-från-att-handla-
skivor/böcker/filmer-bara-för-att-ögonblicket-kändes-
inspirerande-och-timmen-var-sen-psykos, utan tvekan av allvarlig art.

Just beställt från discshop (människor med min sjukdom kan inte nog förkasta alla dessa internetbutiker där det bara krävs ett knapptryck):

• Slå nollan till polisen (Hitchcock)
• Alice bor inte här längre (Scorsese)
• Att återvända (Almodóvar)
• Efter bröllopet (Bier)
• De andras liv (Von Donnersmarck)
• Seinfeld säsong 8 (beroendeframkallande)
• Nord & Syd säsong 1 och 2 (oförklarligt)

Tur att de som lånar filmer från oss tar åratal på sig att lämna tillbaka dem om de gör det alls, annars hade det aldrig funnits plats i hyllan.

Andi

Vem formulerar frågorna?

På mitt plastmattebelagda hallgolv landade imorse en undersökning från Temo. En av frågorna löd:

Vad är viktigast för dig? Är det...
- Att så många människor som möjligt har ett jobb
- Att personer utan jobb har så hög ersättning som möjligt

Ursäkta? Jag ser inte riktigt motsatsen i påståendena - och tänker då rakt inte prioritera det ena framför det andra.

Men det gör mig skeptisk mot den statistik som säkerligen kommer att presenteras så småningom.

Dags att stänga in sig på kammaren

Idag fyller pappas sambo (sedan en herrans massa år, närmare bestämt 22) Kjerstin år, det gör hon den här dagen varje år. Detta firas med kalas för den närmaste släkten, totalt 21 personer på plats (varav 6 barn, det blir stökigare och stökigare för varje år).
Fortsätter det såhär får de snart hyra lokal varje gång någon fyller år.
I alla fall så begav jag mig till bokhandeln för att inhandla present tidigare idag och fick tag på Kristian Lundbergs nya deckare, som jag ämnar låna så fort tillfälle ges. Nöjd och glad i hågen för snabbt beslut och effektiv shopping belönade jag självklart mig själv med fyra pocketböcker också; Khaled Hosseinis omtalade Flyga drake, Linda Olssons likaledes omtalade Nu vill jag sjunga dig milda sånger, Julian Barnes Arthur & George (som jag velat läsa länge, eller i alla fall sedan den kom för två år sedan) och Hanne-Vibeke Holsts Kungamordet (utfyllnad kanske ni tror här eftersom det självklart var tag-fyra-betala-för-tre-fällan jag slängde mig själv i - men då tror ni fel, för jag gillar Holst, jag gör faktiskt det).
Så det där löftet om att inte köpa nya böcker förrän jag läst alla som ligger på hyllan ovanför sängen och väntar på sin tur kom alldeles på skam.
Löften och på skam har liksom äktenskapstycke på något sätt.

Midnatt

Har inte hört hela Andis nya skiva Red room stories än och kunde bara se första set på släppefesten igår - men Midnight kan vara det bästa han gjort. Finns att lyssna på här. Så gör det.

You kissed me and stopped me from shakin'

Obehagligt ofta och utan någon som helst logisk förklaring är det inte sällan jag får Barry Manilows Mandy och Leo Sayers When I need you på huvudet.
Jag får söka för det här.

Musik ska byggas utav glädje

Dags att ännu en gång ta igen lite av missad skivskörd. Det här med jämna flöden har aldrig tilltalat mig, varken på mitt jobb eller i det riktiga livet.

Jag har svårt numera att upptäcka nya artister eftersom ingen musiktidning eller musikredaktion tilltalar mig eller går att förlita sig på, så i min hög blir det idel kända ansikten:

Mark Olson: The Salvation Blues
Bruce Springsteen: Magic
Eliza Gilkyson: Your Town Tonight
Mary Gauthier: Between Daylight And Dark
Grand Drive: Everyone
Steve Earle: Washington Square Serenade
Joni Mitchell: Shine

Janne Adeen skrev om sin besvikelse på Steve Earles skiva trots ett lovande inledningsspår, men jag får efter en snabblyssning säga att jag nog tycker precis tvärtom. Borta är den bredbente, stele, monotone the Dukes-Steve och tillbaka är de akustiska gitarrerna och nyanserna.

Bruce Springsteen är jag för övrigt lite tveksam till, är detta en rockplatta? Jag gillar inte när Bruce rockar. Min Bruce är Nebraska-Bruce. Tom Joad-Bruce. Älskade, viskande, berättande-utan-att-dölja-orden-bakom-tingeltangel-och-bröl-Bruce.

I nästa startfält står följande och trampar oroligt, ivrigt hoppandes på en jokerplats i finalen:

Joe Henry: Civilians
Kelly Willis: Translated from Love
Bettye LaVette: The scene of the crime
Josh Ritter: The Historical Conquests Of Josh Ritter
Jim White: Transnormal skiperoo

Lyssnade för övrigt på Amy Winehouse igår. Jag är förmodligen den sista i världen som upptäcker det - men det är ju hur bra som helst (vid en första genomlyssning). Kräver uppföljning (Back to black kom ifjol, så du behöver inte anteckna inför Angels-förhandlingarna, käre bror).

UPPDATERING
Har nu förstått att Springsteen spelat in med E Street Band och petar därmed mr New Jersey till förmån för Jim White. Klart slut.

På skallgång runt Stureplan

Efter att de så kallade Stureplansprofilerna dömts till våldtäkt och fyra års fängelse i hovrätten drogs det med säkerhet en del djupa suckar av lättnad framför allt bland dem som hela tiden hävdat att den lagstiftning vi har idag är tillräcklig. Nu tror jag inte mycket på det. Bara det faktum att precis samma bevisföring och vittnesmål i tingsrätten låg till grund för en friande dom medan det i hovrätten gick på rakt på motsatt håll visar ju om inte annat att det till större delen ligger i händerna på dem som tolkar lagen och inte på lagen i sig. Det är förstås till viss del ofrånkomligt, men ändock så bräckligt att en förändring är nödvändig.

Det har debatterats om och om igen hur vidrig kvinnosyn som ofta sipprar fram i domstolarna när anmälningarna väl kommer så långt. Hur försvarsadvokater tillintetgör offret med frågor om klädsel, sexuell historia och dryckesvanor - som om det vore relevant. Och hur domstolen sedan gått på samma linje och friat förövarna för att offret inte protesterat tillräckligt (är det inte helt bisarrt i sammanhanget att det alls är tillåtet att ha sex med personer som inte är vid medvetande?).

Men när jag spottandes, fräsandes och i behov av att slå till någon ser dessa scener framför mig är det förstås en lätt gråhårig, antingen arrogant eller obetänksam, man som inte tagit sig ur sin barndomspräglade kvinnosyn jag ser. Inte någon i min egen ålder. Aldrig en kvinna. Det är dumt av mig - för de finns.

Den 10 augusti skrev juridikstuderande och före detta nattklubbschefen Monica Jonsson en debattartikel i Expressen om hur hennes Stureplansbekanta blivit dömda på förhand, särskilt i pressen.

"Meningarna tycks ju gå isär gällande vad som definierar en våldtäkt. Och visst är det svårt att skilja svart från vitt i många fall. Men en sak vet jag: Målar man upp sig själv som tjejen som inte kan säga nej blir man också behandlad därefter.

(...) Det ligger i människans natur att ta chansen då den dyker upp - att ta vara på tillfällen. Jag tror knappast att den häktade tjugoettåringen skulle ha våldtagit mig. Om det var han och jag som hamnat på en blöt efterfest tillsammans skulle den där natten som snart ska upp i hovrätten aldrig ha slutat så illa. Detta oavsett om jag varit berusad eller inte, oavsett hur jag hade valt att klä mig. För någonstans handlar det om att vara tydlig gentemot sin omgivning med vad man vill.
Vi har en skyldighet gentemot oss själva att tänka objektivt på hur omgivningen kan tänkas tolka vårt beteende. Det handlar mycket om att bygga upp en integritet som andra kan "nosa sig till". Vi måste bestämma oss för att vi har ett högt egenvärde - något som kanske till och med en Stureplanskille full med förnedrande jargong hade valt att respektera."

Men alltså, tjenare. Nog för att jag själv tacksamt gått igenom livet hittills utan att bli våldtagen, men jag tror snarare på tur och rätt omgivning än på min egen utstrålning. Även jag har vandrat genom staden mitt i natten i ett inte särskilt nyktert tillstånd, även jag har flirtat och följt med okända på efterfest - tillfälle har säkerligen funnits men tack och lov har ingen tagit chansen då den dykt upp.

Hade jag varit Monica Jonssons vän (hur osannolikt det än kan tyckas) hade jag gett henne valfri Katarina Wennstam-bok i julklapp.

Men jag är tveksam till att hon bemödat sig om att läsa den.

Didion

Förkylningen som den förbannade ac:n framkallade för en vecka sedan vägrar ge med sig trots att jag tömde lagret på grannskapets apotek, tusen tankar virvlar i skallen medan tomheten och möjligtvis lättnaden (missförstå mig rätt i denna formulering) ligger som ett lock över alltsammans; så mycket har samlats, så mycket har lagrats och allt ska ut, allt kommer ut - man vet bara inte när och i vilken form - men det enda som utan skönmålning och kostymering trillar rakt genom fingrarna vid tangentbordet är; Joan Didion. Ett år av magiskt tänkande. Läs den, för tusan.
Så fort det bara går.

Kvällssol

Det må vara kallt, men det finns å andra sidan onekligen en viss charm med att åter sitta på sin balkong med jackan knäppt, sippa på en mugg rykande hett kaffe, titta på de halvnakna kastanjeträdens färgskiftningar och frysa om näsan.
Sverige, Malmö, livet - har sina stunder.

Mr T

Efter att ha sprungit igenom de tre avsnitt Sopranos vi missat under semestern (och med bara ett enda kvar - om sex långa dagar) kan jag trots idogt tankearbete inte beskriva det mycket annorlunda och smartare än; briljant.
Briljant.
Briljant.

Hemma igen

Fy.
F-n.
Vad kallt det är.
Här.