Förutom meningarna "varför finns inte sådana här ställen i Malmö?" och svärfar Lelles gamla klassiska "nu har vi det bra igen!" (säges med ett nöjt leende under handgnuggning) var det förmodligen dessa två krabater vi pratade mest om i New York...
söndag, april 01, 2007
Missing our misses
Förutom meningarna "varför finns inte sådana här ställen i Malmö?" och svärfar Lelles gamla klassiska "nu har vi det bra igen!" (säges med ett nöjt leende under handgnuggning) var det förmodligen dessa två krabater vi pratade mest om i New York...
Dollares
En liten kommentar om hur dyrt det är att vara i New York bara. Det ÄR dyrt. Men bara för att det finns så mycket att göra, så mycket att åka till, så mycket att äta och dricka. Hade det inte varit paradisstaden för livsnjutare skulle det inte finnas några problem.
På de flesta restauranger vi åt kostade huvudrätten mellan 10 och 20 dollar - alltså mellan 70 och 140 kronor. Dyrast var Il Cortile, där maten smällde upp på 210 kronor (uuuuuuuh).
I princip alla öl som inte var på happy hour (alltså kvällstid efter sju) kostade 6 dollar - drygt 40 spänn.
Cocktails och drinkar: 8-9 dollar, runt 60 kronor.
Galnast var egentligen att vi betalde 820 spänn per natt i råtthålet (tydligen inga avdrag för våningssängen...).
På de flesta restauranger vi åt kostade huvudrätten mellan 10 och 20 dollar - alltså mellan 70 och 140 kronor. Dyrast var Il Cortile, där maten smällde upp på 210 kronor (uuuuuuuh).
I princip alla öl som inte var på happy hour (alltså kvällstid efter sju) kostade 6 dollar - drygt 40 spänn.
Cocktails och drinkar: 8-9 dollar, runt 60 kronor.
Galnast var egentligen att vi betalde 820 spänn per natt i råtthålet (tydligen inga avdrag för våningssängen...).
Några listor kanske?
Jaja, vi får väl lista upp lite då... De tio bästa maträtterna, de tio bästa dryckerna och de tio bästa ställena (sett till helhetsintrycket) vi var på - som ni förstår kunde listorna gjorts mycket längre:
MAT
Creole wings (Jones)
Revbensspjäll med vitlökspotatismos och majs (Sylvia’s)
Rigatoni quattro formaggio (Ciao)
Chiligryta (Jones)
Linguine med räkor, snäckor, musslor och hummer (Il Cortile)
Pork chop med bönor i parmesan (Little Owl, Bedford St/Grove St)
Kycklingsallad med gorgonzola och dressing av balsamvinäger, senap och honung (71 Irving Place)
Bittersweet chocolate pudding (Jones)
Hummerravioli (Pete’s tavern)
Jambalaya (Jones)
DRYCK:
Portvin – antecknade aldrig namnet min idiot (Little Owl)
Cosmopolitan (Pete’s Tavern)
Margarita (Jones)
Brooklyn brown ale på flaska (Lucky Strike)
French martini (Pete’s Tavern)
Pumpkin ale (Chumleys)
Perfect Manhattan (White Horse Tavern)
Rött Pinot Noir, ursprung okänt (Pete’s tavern)
Cosmopolitan (Sardi’s, 7 av/44 st)
Sugar Hill på flaska (Sylvia’s)
STÄLLEN:
Jones, Great Jones St/Bowery (resturang)
Sylvia’s, Lennox Av/126 st (restaurang)
Pete’s Tavern, Irving Pl/18 st (pub och restaurang)
Ciao, Bleecker St/MacDougal St (restaurang)
71 Irving Place, Irving Pl/18 st (fik)
White Horse Tavern, Hudson St/11 st (pub)
Lucky Strike, Grand St/Wooster St (bar)
Il Cortile, 125 Mulberry St (restaurang)
Chumleys, Bedford St/Barrow St (ölstuga)
River Café, 1 Water St, Brooklyn (restaurang med bar)
MAT
Creole wings (Jones)
Revbensspjäll med vitlökspotatismos och majs (Sylvia’s)
Rigatoni quattro formaggio (Ciao)
Chiligryta (Jones)
Linguine med räkor, snäckor, musslor och hummer (Il Cortile)
Pork chop med bönor i parmesan (Little Owl, Bedford St/Grove St)
Kycklingsallad med gorgonzola och dressing av balsamvinäger, senap och honung (71 Irving Place)
Bittersweet chocolate pudding (Jones)
Hummerravioli (Pete’s tavern)
Jambalaya (Jones)
DRYCK:
Portvin – antecknade aldrig namnet min idiot (Little Owl)
Cosmopolitan (Pete’s Tavern)
Margarita (Jones)
Brooklyn brown ale på flaska (Lucky Strike)
French martini (Pete’s Tavern)
Pumpkin ale (Chumleys)
Perfect Manhattan (White Horse Tavern)
Rött Pinot Noir, ursprung okänt (Pete’s tavern)
Cosmopolitan (Sardi’s, 7 av/44 st)
Sugar Hill på flaska (Sylvia’s)
STÄLLEN:
Jones, Great Jones St/Bowery (resturang)
Sylvia’s, Lennox Av/126 st (restaurang)
Pete’s Tavern, Irving Pl/18 st (pub och restaurang)
Ciao, Bleecker St/MacDougal St (restaurang)
71 Irving Place, Irving Pl/18 st (fik)
White Horse Tavern, Hudson St/11 st (pub)
Lucky Strike, Grand St/Wooster St (bar)
Il Cortile, 125 Mulberry St (restaurang)
Chumleys, Bedford St/Barrow St (ölstuga)
River Café, 1 Water St, Brooklyn (restaurang med bar)
En första slutrapport från New York
New York var fantastiskt. Det är svårt att sammanställa eller ge ett enkelt svar på varför, men så var det. Vi tillbringade många timmar med att diskutera just detta; varför vi trivdes så bra, varför vi kände oss som hemma, varför New York är det enda staden man skulle kunna lämna sin familj och vänner för. Det finns såklart några små men enkla anledningar. Dels är det enklare att trivas i en stad där invånarna talar ett språk man förstår, där man uppfattar snacket omkring, där man kan göra sig förstådd utan ansträngning. Dels är New York kanske mer än någon annan stad den plats man känner bäst utan att någonsin ha varit där tack vare alla filmer, tv-serier, krönikor och böcker.
Men känslan är förstås mycket mer komplicerad än så.
När jag rest runt på andra ställen har jag oftast kommit hem med en lista över sådant jag sett; fantastiska byggnader, historiska platser och vackra vyer. I New York gjorde vi inte mycket sådant. Vi åkte aldrig upp i Empire State building, till exempel. Det var två timmars kö innan man ens kom in i hissen och jag menar – knappast. Vi var aldrig i Williamsburg, inte på Liberty Island, inte på Macy’s eller Bloomingdale’s, inte i New Jersey, inte på Wall Street, vi var inte på hockey eller basket, vi såg ingen musikal eller teater, vi åkte aldrig till Washington. Men vi gick över Brooklyn bridge, det gjorde vi. Då hade våren kommit och det blåste förstås lite men solen värmde och utsikten var vacker. Vi tog foto utanför källaren där Truman Capote skrev både Breakfast at Tiffany’s och In cold blood. Vi gick igenom teaterdistriktet och såg alla de blinkande skyltarna och lamporna en sen kväll. Vi åkte Staten Island ferry (sista dagen...) och tog bilder på Manhattans sydliga skyline och Frihetsgudinnan.
Annars har hela resan varit en uppvisning i att njuta av livet. Vi åkte över med en lista på ställen som folk rekommenderat plus ett antal ställen jag snappat upp i olika Mats Olsson-krönikor. Vi betade av de flesta men lämnade kanske tio bakom oss när vi åkte och känslan av att bara ha skrapat på ytan. Detta är förmodligen det starkaste intrycket av New York – det massiva utbudet. Coola barer, underbar mat, gamla rustika pubar. Hundratals filmer på bio och hur mycket konserter som helst. Nöjesannonserna i Village Voice hade fått Sydsvenskan att bli gröna i huvudet av avund – sida upp och sida ner inom varje sektion (film, musik, teater osv). Vi såg Lucinda Williams på Radio City Music Hall, vi såg Jesse Malin och Nicole Atkins på Bowery Ballroom, vi såg Johnny Dowd på Rodeo Bar – men vi valde bort minst lika många som vi skulle kunnat tänka oss att se. På två veckor!
Självklart har vi annars koncentrerat oss på att äta och dricka. I princip varje dag har vi tagit första tuggan av vår middag och sedan knappt kunnat göra annat än att skratta över att vi än en gång fått in mat som varit helt fantastisk. De perfekt kreolkryddade kycklingvingarna på Jones, Sylvia’s ribs med vitlökspotatismos, baked eggs med parmesan på Café Ronda, den eldstarka chilin och jambalayan på Jones (igen), fläskkotletten med bönor i parmesan på Little Owl, kycklingsalladen med gorgonzola och en lysande dressing med balsamvinäger, senap och honung på 71 Irving Place, linguinin med hummer, räkor, snäckor och musslor på Il Cortile på Mulberry Street, chokladpuddingen på Jones (igen!), cheese caken på Pete’s tavern, rigatonin med ostsås på Ciao i hörnet Bleecker Street och MacDougal Street... Allt var fantastiskt, välkryddat, väldoftande, vällagat – vi grät flera gånger och det är allvar.
Vi har druckit oändligt många margaritas men inte så mycket den frysta varianten som den med is och saltrand på glaset och mest fascinerande är kanske att det som tydligen tar ett par sekunder att skaka till kan smaka så gott vart man än går. Vi fick perfekt blandade cosmopolitans både på Pete’s tavern (en pub alltså, en pub – jag menar, i Malmö skulle man knappast vågat beställa en cocktail på Ölcaféet precis) och på Sardi’s – och alla pubar med självaktning hade egen ale. Vi var på ett fuktstinkande Chumleys som är en lönnkrog från förbudstiden och förmodligen inte en dröm för astmatiker men deras pumpkin ale direkt från en kran i väggen var såklart helt lysande. Vi var på White Horse Tavern där Dylan Thomas söp ihjäl sig (ett långt liv i rus fick sin sista knäck av arton raka whiskey) och inte bara deras egen ale var fruktig och god utan de kunde blanda Perfect Manhattan också (som de dessutom hade en goda smaken att bjuda bröllopsparet på...).
Jag hade kunnat fortsätta i oändlighet. Men det var inte bara god mat och god dryck. Det handlade om atmosfär, stämningar – och musik. Jones jukebox var självklart den bästa; under vår första middag där hade de spelat Johnny Cash, Hank Williams och George Jones innan vi ens fått in förrätten. Men under eftermiddagen på Pete’s Tavern spelade de Frank Sinatra, Ella Fitzgerald och Bing Crosby, på Lucky Strike mer Stones och Ryan Adams, på Ciao lekfull jazz. Inte en Mix Megapol-låt så långt örat kunde höra och Il Divo hade de nog aldrig ens hört talas om.
Det finns tusen saker att säga om våra två veckor i New York men inläggen på denna blogg kan bara bli så långa. Jag lär återkomma i ämnet dock för jag har ännu inte nämnt Sylvia och James Brown, jag har inte berättat om shopping och gratisdrinkarna på Rodeo Bar, jag har inte gått närmare in på Lucinda Williams, inte gett er en bild av råtthålet vi bodde i, inte berättat om det himmelrike som heter Chelsea Hotel och dess ägare Stanley Bard, inte nämnt gula taxibilar eller sittningen på Fish Bar, inte förklarat varför vi tyckte bäst om Greenwich Village, Soho, Mulberry Street och Lower East, inte skrivit något om mannen som plötsligt skrek åt mig att jag skulle dra åt helvete när han passerade utanför Rodeo Bar.
I alla år har mina favoritkrönikörer skrivit om hur New York blir ett gift, om hur man efter första resan bara måste tillbaka om och om igen och jag har försökt förstå, har försökt göra upp bilder och känna längtan. Nu kan jag bara konstatera att det inte var så svårt att förstå egentligen. Det krävdes bara att man åkte dit en första gång.
Men känslan är förstås mycket mer komplicerad än så.
När jag rest runt på andra ställen har jag oftast kommit hem med en lista över sådant jag sett; fantastiska byggnader, historiska platser och vackra vyer. I New York gjorde vi inte mycket sådant. Vi åkte aldrig upp i Empire State building, till exempel. Det var två timmars kö innan man ens kom in i hissen och jag menar – knappast. Vi var aldrig i Williamsburg, inte på Liberty Island, inte på Macy’s eller Bloomingdale’s, inte i New Jersey, inte på Wall Street, vi var inte på hockey eller basket, vi såg ingen musikal eller teater, vi åkte aldrig till Washington. Men vi gick över Brooklyn bridge, det gjorde vi. Då hade våren kommit och det blåste förstås lite men solen värmde och utsikten var vacker. Vi tog foto utanför källaren där Truman Capote skrev både Breakfast at Tiffany’s och In cold blood. Vi gick igenom teaterdistriktet och såg alla de blinkande skyltarna och lamporna en sen kväll. Vi åkte Staten Island ferry (sista dagen...) och tog bilder på Manhattans sydliga skyline och Frihetsgudinnan.
Annars har hela resan varit en uppvisning i att njuta av livet. Vi åkte över med en lista på ställen som folk rekommenderat plus ett antal ställen jag snappat upp i olika Mats Olsson-krönikor. Vi betade av de flesta men lämnade kanske tio bakom oss när vi åkte och känslan av att bara ha skrapat på ytan. Detta är förmodligen det starkaste intrycket av New York – det massiva utbudet. Coola barer, underbar mat, gamla rustika pubar. Hundratals filmer på bio och hur mycket konserter som helst. Nöjesannonserna i Village Voice hade fått Sydsvenskan att bli gröna i huvudet av avund – sida upp och sida ner inom varje sektion (film, musik, teater osv). Vi såg Lucinda Williams på Radio City Music Hall, vi såg Jesse Malin och Nicole Atkins på Bowery Ballroom, vi såg Johnny Dowd på Rodeo Bar – men vi valde bort minst lika många som vi skulle kunnat tänka oss att se. På två veckor!
Självklart har vi annars koncentrerat oss på att äta och dricka. I princip varje dag har vi tagit första tuggan av vår middag och sedan knappt kunnat göra annat än att skratta över att vi än en gång fått in mat som varit helt fantastisk. De perfekt kreolkryddade kycklingvingarna på Jones, Sylvia’s ribs med vitlökspotatismos, baked eggs med parmesan på Café Ronda, den eldstarka chilin och jambalayan på Jones (igen), fläskkotletten med bönor i parmesan på Little Owl, kycklingsalladen med gorgonzola och en lysande dressing med balsamvinäger, senap och honung på 71 Irving Place, linguinin med hummer, räkor, snäckor och musslor på Il Cortile på Mulberry Street, chokladpuddingen på Jones (igen!), cheese caken på Pete’s tavern, rigatonin med ostsås på Ciao i hörnet Bleecker Street och MacDougal Street... Allt var fantastiskt, välkryddat, väldoftande, vällagat – vi grät flera gånger och det är allvar.
Vi har druckit oändligt många margaritas men inte så mycket den frysta varianten som den med is och saltrand på glaset och mest fascinerande är kanske att det som tydligen tar ett par sekunder att skaka till kan smaka så gott vart man än går. Vi fick perfekt blandade cosmopolitans både på Pete’s tavern (en pub alltså, en pub – jag menar, i Malmö skulle man knappast vågat beställa en cocktail på Ölcaféet precis) och på Sardi’s – och alla pubar med självaktning hade egen ale. Vi var på ett fuktstinkande Chumleys som är en lönnkrog från förbudstiden och förmodligen inte en dröm för astmatiker men deras pumpkin ale direkt från en kran i väggen var såklart helt lysande. Vi var på White Horse Tavern där Dylan Thomas söp ihjäl sig (ett långt liv i rus fick sin sista knäck av arton raka whiskey) och inte bara deras egen ale var fruktig och god utan de kunde blanda Perfect Manhattan också (som de dessutom hade en goda smaken att bjuda bröllopsparet på...).
Jag hade kunnat fortsätta i oändlighet. Men det var inte bara god mat och god dryck. Det handlade om atmosfär, stämningar – och musik. Jones jukebox var självklart den bästa; under vår första middag där hade de spelat Johnny Cash, Hank Williams och George Jones innan vi ens fått in förrätten. Men under eftermiddagen på Pete’s Tavern spelade de Frank Sinatra, Ella Fitzgerald och Bing Crosby, på Lucky Strike mer Stones och Ryan Adams, på Ciao lekfull jazz. Inte en Mix Megapol-låt så långt örat kunde höra och Il Divo hade de nog aldrig ens hört talas om.
Det finns tusen saker att säga om våra två veckor i New York men inläggen på denna blogg kan bara bli så långa. Jag lär återkomma i ämnet dock för jag har ännu inte nämnt Sylvia och James Brown, jag har inte berättat om shopping och gratisdrinkarna på Rodeo Bar, jag har inte gått närmare in på Lucinda Williams, inte gett er en bild av råtthålet vi bodde i, inte berättat om det himmelrike som heter Chelsea Hotel och dess ägare Stanley Bard, inte nämnt gula taxibilar eller sittningen på Fish Bar, inte förklarat varför vi tyckte bäst om Greenwich Village, Soho, Mulberry Street och Lower East, inte skrivit något om mannen som plötsligt skrek åt mig att jag skulle dra åt helvete när han passerade utanför Rodeo Bar.
I alla år har mina favoritkrönikörer skrivit om hur New York blir ett gift, om hur man efter första resan bara måste tillbaka om och om igen och jag har försökt förstå, har försökt göra upp bilder och känna längtan. Nu kan jag bara konstatera att det inte var så svårt att förstå egentligen. Det krävdes bara att man åkte dit en första gång.
tisdag, mars 20, 2007
Vingar fran himlen
Vilken dag igar! Efter en stadig frukost pa Esperanto gick vi bort till Chumleys, en gammal lonnkrog fran forbudstiden som fortfarande inte har nagra skyltar som signalerar pub, utan bara en dorr i vaggen. De har in egen ol endast och vi testade pumpkin ale, honey lager och en stout jag glomt namnet pa men som fick Guinness att verka blaskigt. Vidare darifran till McSorleys, en av de aldsta annu aktiva puben i New York, 154 ar gammal. Gammal, morkt, ruggigt men med grym atmosfar och sagspan pa golven. Men. Kanske var anda den stora hojdaren Jones pa Great Jones Street. Creole chicken wings direkt fran en himmel dar perfekt kryddning och syrlighet ar ett maste och allt skinn ar sa krispigt och kottet sa mort att man aldrig kan ata kyckling nagan annanstans. Efter detta: chili. Sa starkt att ogonen tarades men aldrig over gransen, aldrig sa att det tog over. Fantastiskt.
Avrundning sedan pa Bowery da Jesse Malin var tilbaka i stan med ny skiva och hade en energi och narvaro man inte kunde ana da han for fem ar sedan var forband till Ryan Adams pa Malmos Konserthus.
Inte ens halva tiden har gatt har, men slutet ar anda lite for nara. Har kan man stanna lange.
Nu: shoe shopping!
Avrundning sedan pa Bowery da Jesse Malin var tilbaka i stan med ny skiva och hade en energi och narvaro man inte kunde ana da han for fem ar sedan var forband till Ryan Adams pa Malmos Konserthus.
Inte ens halva tiden har gatt har, men slutet ar anda lite for nara. Har kan man stanna lange.
Nu: shoe shopping!
måndag, mars 19, 2007
Rapport fran N.Y.
Okej, sweet babies - detta ar New York! Pa ett par dagar har vi, trots sjukdom, sett S:t Patricks day parade langs 5:e avenyn, druckit ol pa MacDougal Street Ale House mittemot Caf'e Wha?, vandrat langs gatorna i the Village (Bleecker Street, MacDougal Street, Washington Square - hor hur namnen klinga), atit en fantastisk pork chop pa Little Owl precis bredvid Chumleys (Bedford Street) avslutat med - of course - ost och portvin, suttit vid Dylan Thomas bardisk pa White Horse Tavern, vinkat in taxibilar och druckit en snabb espresso i Little Italy.
Man sager oss att det aldrig snoar i New York i mars, men snoat ar precis vad det gjort och det ar kallare an hemma men husen ar hoga, taxibilarna gula, stamningen fantastisk och livet... utmarkt.
Idag fyller min alskade ar och vi sitter pa ett lysande frukostfik pa MacDougal Street (the Village, standigt detta Village) innan vi ska rora oss uppat Great Jones Street for kyckling pa Mats Olssons favoritrestaurang Jones, lite ol pa McSorley's och till slut Jesse Malin pa Bowery Ball room. Inte varje fodelsedag har sadan dagsplan.
Okej, ett aber: vi har vaningssang pa rummet. Det ar brollopsresa for you, baby!
Man sager oss att det aldrig snoar i New York i mars, men snoat ar precis vad det gjort och det ar kallare an hemma men husen ar hoga, taxibilarna gula, stamningen fantastisk och livet... utmarkt.
Idag fyller min alskade ar och vi sitter pa ett lysande frukostfik pa MacDougal Street (the Village, standigt detta Village) innan vi ska rora oss uppat Great Jones Street for kyckling pa Mats Olssons favoritrestaurang Jones, lite ol pa McSorley's och till slut Jesse Malin pa Bowery Ball room. Inte varje fodelsedag har sadan dagsplan.
Okej, ett aber: vi har vaningssang pa rummet. Det ar brollopsresa for you, baby!
torsdag, mars 15, 2007
Go Yankees
Allt klart. Ett grym mix i iPoden, plus satsning på Johnny Cash, Bob, Lucinda Williams och ett par av årets bästa album hittills. Väskan är packad. Listan kontrollerad en mängd gånger. Biljetter, pass, bokningar, boardingpass och pengar med.
Nu sticker vi. Snart.
Kanske bloggar jag något från New York, kanske inte.
See you around.
PS. Det blev "Blood on the tracks", "Highway 61 revisited", "John Wesley Harding" och delar av "The times they are a-changin'". Plus en helt sjukt bra version av Blind Willie McTell från Bootleg 1-3. Bob regerar. DS.
Nu sticker vi. Snart.
Kanske bloggar jag något från New York, kanske inte.
See you around.
PS. Det blev "Blood on the tracks", "Highway 61 revisited", "John Wesley Harding" och delar av "The times they are a-changin'". Plus en helt sjukt bra version av Blind Willie McTell från Bootleg 1-3. Bob regerar. DS.
onsdag, mars 14, 2007
Tick tack tick tack
Nu är vi incheckade. Mindre än ett dygn kvar.
Vilka Bob Dylan-skivor ska vi välja till iPoden?
Vilka Bob Dylan-skivor ska vi välja till iPoden?
tisdag, mars 13, 2007
Det närmar sig
Puh, saker och ting börjar falla på plats inför resan. Har överlämnat och avslutat allt jag kan på jobbet, hämtat ut böcker som ska läsas, ställt in dvd:n på inspelning, gjort packningslista, fixat nytt VISA-kort med rätt namn - och handlat det som behövdes; nya underkläder, strumpor, mascara, ögonskugga, adapter, batteriladdare till digitalkameran och tvillingkontakt för hörlurar till iPoden.
Kanske kan nerverna lugna sig lite nu.
Kanske kan nerverna lugna sig lite nu.
Kris Kristofferson
"Man skulle sett honom för trettio år sedan bara", var det någon som sade i den lilla pausen mellan Kris Kristoffersons set ikväll.
Det kanske man skulle.
Men också den sjuttioårige Kris Kristofferson är ibland så bra att jag vänder upp och ner på hela skivsamlingen när jag kommer hem för att leta upp den där skivan som självklart tycks försvunnit.
Rösten har inte samma klang längre, men fortfarande uttryck. Munspelet är han inte speciellt nöjd med själv och gitarren skorrar lite emellanåt (mer ljudteknikerns fel förstås) - men Kris Kristofferson är en entertainer, en historieberättare, en poet. Det räcker förbannat långt och tjänar som en högst omskakande brytning från den schlagervärld jag ett par veckor om året älskar men ändå tycker det är rätt skönt att lämna.
Jag hade inte möjlighet att se Kris Kristofferson för trettio år sedan, jag var inte född då. Jag skulle inte sett honom för tio år sedan, jag visste inte vem han var då.
Så jag är rätt glad att jag fick chansen att se honom till slut ändå.
Tänk alltså. En man och en gitarr.
Fängslad publik i tre timmar.
Ett bättre betyg är svårt att uppnå.
Bäst: In the news, Casey's last ride, Beat the devil, For the good times och Sunday morning coming down (såklart).
Det kanske man skulle.
Men också den sjuttioårige Kris Kristofferson är ibland så bra att jag vänder upp och ner på hela skivsamlingen när jag kommer hem för att leta upp den där skivan som självklart tycks försvunnit.
Rösten har inte samma klang längre, men fortfarande uttryck. Munspelet är han inte speciellt nöjd med själv och gitarren skorrar lite emellanåt (mer ljudteknikerns fel förstås) - men Kris Kristofferson är en entertainer, en historieberättare, en poet. Det räcker förbannat långt och tjänar som en högst omskakande brytning från den schlagervärld jag ett par veckor om året älskar men ändå tycker det är rätt skönt att lämna.
Jag hade inte möjlighet att se Kris Kristofferson för trettio år sedan, jag var inte född då. Jag skulle inte sett honom för tio år sedan, jag visste inte vem han var då.
Så jag är rätt glad att jag fick chansen att se honom till slut ändå.
Tänk alltså. En man och en gitarr.
Fängslad publik i tre timmar.
Ett bättre betyg är svårt att uppnå.
Bäst: In the news, Casey's last ride, Beat the devil, For the good times och Sunday morning coming down (såklart).
måndag, mars 12, 2007
Nödlösning
Kvällens matnödlösning (bristande energi, bristande lust och bristande... engagemang föranledde denna nödlösning) - ett hyfsat tjockt lager ajvar med skivande köttbullar mellan två grova skivor bröd - visade sig faktiskt vara ett lyckokast.
Men så är också ajvar tillsammans med sambal oelek den godaste tillsatsen man kan ha.
Men så är också ajvar tillsammans med sambal oelek den godaste tillsatsen man kan ha.
söndag, mars 11, 2007
Pop!
Schlagern är slut. Dags att bli normal. Eller, ja. Typ, någonting. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att Hello Saferide, eller snarare dess svenska alias Säkert, gjort en riktig popstänkare i singeln "Vi kommer att dö samtidigt du och jag". Till och med min söndagssunkiga kropp kände sig småsugen på att dansa runt och sjunga högt.
Det blev förstås ingenting med det, men ändå.
Det blev förstås ingenting med det, men ändå.
fredag, mars 09, 2007
Live baby live
Kris Kristofferson, Lucinda Williamas, Rickie Lee Jones och Mikael Wiehe & Ebba Forsberg - den här konsertvåren bådar bättre än på många år...
Fördomsfullt?
På Isobels blogg pågår just nu en intressant diskussion om främlingsfientliga grupper och om man utifrån sin lilla erfarenhet kan applicera egna iakttagelser på en större grupp människor.
Alltså, Isobel Hadley-Kamptz är ledarskribent på Expressen. De gånger hon får mail eller telefonsamtal som uttrycker främlingsfientliga åsikter kommer de oftast från män och av namnen att döma dessutom från medelålders män. Så långt ett konstaterande av verkligheten. Problemen kommer kanske om man utifrån detta gör en verklighetsbild av att medelålders män är främlingsfientliga i allmänhet, eller snarare att den gruppen av människor är överrepresenterade bland de som har sådana åsikter - och om detta att skapa en sådan allmän verklighetsbild utifrån privata erfarenheter i det lilla kan anses vara rasistiskt eller fördomsfullt i sig.
Det är en intressant diskussion och viktig att fundera över.
Själv tycker jag nog att man ska akta sig för att göra sig sådana allmänna uppfattningar men kanske är det oundvikligt - och trots allt är det bättre att basera sin verklighetsbild på något självupplevt än de "sanningar" som serveras från ingenstans (typ människor som tar för givet att muslimer per definition har kvinnoförnedrande åsikter trots att de aldrig träffat och pratat med någon muslim eller läst koranen).
Men jag tycker å andra sidan nästan att diskussionen i sig är viktigare än min personliga slutsats.
Alltså, Isobel Hadley-Kamptz är ledarskribent på Expressen. De gånger hon får mail eller telefonsamtal som uttrycker främlingsfientliga åsikter kommer de oftast från män och av namnen att döma dessutom från medelålders män. Så långt ett konstaterande av verkligheten. Problemen kommer kanske om man utifrån detta gör en verklighetsbild av att medelålders män är främlingsfientliga i allmänhet, eller snarare att den gruppen av människor är överrepresenterade bland de som har sådana åsikter - och om detta att skapa en sådan allmän verklighetsbild utifrån privata erfarenheter i det lilla kan anses vara rasistiskt eller fördomsfullt i sig.
Det är en intressant diskussion och viktig att fundera över.
Själv tycker jag nog att man ska akta sig för att göra sig sådana allmänna uppfattningar men kanske är det oundvikligt - och trots allt är det bättre att basera sin verklighetsbild på något självupplevt än de "sanningar" som serveras från ingenstans (typ människor som tar för givet att muslimer per definition har kvinnoförnedrande åsikter trots att de aldrig träffat och pratat med någon muslim eller läst koranen).
Men jag tycker å andra sidan nästan att diskussionen i sig är viktigare än min personliga slutsats.
Krutdurk
Fortsättningen i Champions league lottad. Milan-Bayern München, PSV Eindhoven-Liverpool, Roma-Manchester United och Chelsea-Valencia. Jämnt och svårtippat kan man onekligen säga.
Milan-Bayern är ju helt omöjlig att sia om, båda lagen besitter förmågan att vara som bäst när det gäller eller åtminstone krångla sig vidare på ett eller annat sätt. Men jag tror ändå lite på Bayern, de har ett roligare och mer spännande lag (även om Kaká alltid är Kaká).
PSV-Liverpool? Ingen bra lottning för Liverpool som trivs bäst i underläge, men det känns ändå som om de borde klara av detta, särskilt med tanke på att de får returen hemma.
Roma-Man United är också svår. Normalt sett ska ju United ta hem det, men Roma är formstarkt och United på väg ner så egentligen kan vad som helst hända. Dock. Roma och Champions league har ingen tradition.
Chelsea-Valencia blir den riktiga toppmatchen här. Ska någon stoppa Chelsea känns det som om det blir Valencia. Jag hoppas på det men känner mig skeptisk.
Skulle tro på följande semifinaler: Chelsea-Liverpool och Manchester United-Bayern München. Vilken framgång för engelska klubblag i så fall!
Vi har för övrigt (omedvetet) tajmat in vår resa alldeles ypperligt. Kvartsfinalerna spelas 3 och 4 april. Då är vi hemma igen. Marinerade i Cosmopolitan.
Milan-Bayern är ju helt omöjlig att sia om, båda lagen besitter förmågan att vara som bäst när det gäller eller åtminstone krångla sig vidare på ett eller annat sätt. Men jag tror ändå lite på Bayern, de har ett roligare och mer spännande lag (även om Kaká alltid är Kaká).
PSV-Liverpool? Ingen bra lottning för Liverpool som trivs bäst i underläge, men det känns ändå som om de borde klara av detta, särskilt med tanke på att de får returen hemma.
Roma-Man United är också svår. Normalt sett ska ju United ta hem det, men Roma är formstarkt och United på väg ner så egentligen kan vad som helst hända. Dock. Roma och Champions league har ingen tradition.
Chelsea-Valencia blir den riktiga toppmatchen här. Ska någon stoppa Chelsea känns det som om det blir Valencia. Jag hoppas på det men känner mig skeptisk.
Skulle tro på följande semifinaler: Chelsea-Liverpool och Manchester United-Bayern München. Vilken framgång för engelska klubblag i så fall!
Vi har för övrigt (omedvetet) tajmat in vår resa alldeles ypperligt. Kvartsfinalerna spelas 3 och 4 april. Då är vi hemma igen. Marinerade i Cosmopolitan.
torsdag, mars 08, 2007
Inga hyllningar här inte
Jag kommer aldrig att hylla en spelare som först lämnar Barcelona för Helsingborg och sedan vägrar stanna kvar några månader extra i en klubb som kan vinna både Premier League och Champions league.
Basta.
Basta.
Finaldags!
Låt oss vältra oss i detta en sista gång innan det är dags att återgå till det normala livet där Lucinda Williams är obestridlig drottning... Nedan min ranking (med medföljande tips) på Melodifestivalfinalens låtar:
THE ARK – WORRYING KIND
Det är svårt att tänka sig en artist som aldrig tidigare varit i närheten av Melodifestivalen som passar så bra in som The Ark. Faktiskt. Med sin scennärvaro, profil och faiblesse för show sitter de faktiskt som en smäck. Låten är en av tävlingens bästa och kombinerat med framförandet vore det egentligen löjligt om någon annan skulle vinna det här. Jag både hoppas och tror på The Ark. Tips: 1.
SARAH DAWN FINER – I REMEMBER LOVE
Alltså, det kan vara Pretty Womans fel. Första raderna av refrängen på ”I remember love” är ruskigt lik ”King of wishful thinking” från filmen jag tillsammans med Dirty Dancing, Notting Hill och När Harry mötte Sally sett absolut flest gånger i mitt liv. Men oavsett detta så är ”I remember love” tävlingens lätt bästa ballad, fint sjungen av Sarah Dawn Finer. Egentligen är det ju smörigt så det förslår, men Melodifestival är Melodifestival och trots att min älskade make aldrig skulle kunna förstå det är måttstocken annorlunda än årets övriga veckor. Dessutom har jag alltid fallit för bombastiska, storstilade schlagerballader – ”Gente di mare”, mmmm. Tips: 8.
ANDREAS JOHNSON – A LITTLE BIT OF LOVE
Förra årets ”Sing for me” var mer omedelbar, men också ”A little bit of love” är gediget ihopsnickrad schlagerpop. Och jag menar, Andreas själv är ju en liten sockerbit. Räcker inte riktigt hela vägen i finalen dock, även om juryn kommer att ge höga betyg. Tips: 3.
SEBASTIAN – WHEN THE NIGHT COMES FALLING
Andreas Johnson light. Men, ändå – det här är också rätt gediget och sätter sig fortare på hjärnan än man egentligen vill erkänna. De röda scenkläderna får han gärna slänga, men det märks att Idol-deltagarna fick en del tv-vana under sin tid på TV4. Tillhör förnyarna (= mer eller mindre kända namn som inte deltagit tidigare och därmed anses ta tävlingen framåt), vilket bör vara en fördel framför allt i juryrösterna – men tappar ändå röster till topptrion och får svårt att möta minst en av balladerna. Tips: 7.
MÅNS ZELMERLÖW – CARA MIA
Det här med latinopop är inte alls min grej egentligen, men showen i sig är såpass bra och passar ju trots allt in i dessa sammanhang att det ändå blir en topp 5-placering i min ranking. Måns valpögon och sydeuropeiska look kommer helt klart att gå hem hos tittarna och delvis hos juryn – det här är The Arks verklige utmanare. Tips: 2.
SANNA NIELSEN – VÅGAR DU, VÅGAR JAG
Carola light. Men ”Vågar du, vågar jag” är en gammaldags, traditionell schlager som trots allt spelar på vissa strängar på min stackars förvirrade lyra. Förmodligen har hon också fördel av andra chansen - och ett statistiskt bra startnummer (8). Tips: 4.
ANNA BOOK – SAMBA SAMBERO
Nu är vi verkligen nere i bottenträsket; en stor gröt mer eller mindre värdelösa låtar. Men blåset i refrängen tillsammans med det faktum att det är lättare att vinna min röst med en dålig klassisk fartschlager än med en dålig ballad placerar Anna Book högre än resten. Dock lär den inte få många röster, varken från tittare eller jury. Tips: 9.
SONJA ALDÉN – FÖR ATT DU FINNS
Hon klarar inte riktigt av alla toner och själva låten är en tråkig intetsägande ballad som tagen direkt ur en Disneymusikal av högstadieelever. Men, likgiltig är bättre än nervretande usel och Sonja slipper bottenträsket i min bok. Hos tittarna kan den mycket väl gå bra, frågan är hur balladrösterna fördelar sig mellan de fyra bidragen i genren. Även Sonja lär dock ha draghjälp av andra chansen. Tips: 5.
MARIE LINDBERG – TRYING TO RECALL
För mig oväntat att den här inte blir sist i min egen ranking. Men, trots allt – Marie Lindberg har aldrig gjort en låt som heter ”Jag vill ha sex med dig”. Så. Hon kan inte sjunga, hon kan inte engelska och texten är fruktansvärd (så är förvisso fallet i princip över hela fältet, det är kutym i den här festivalen) – men gentemot Tommy Nilsson kan man ändå skylla på att hon i alla fall tills nu inte kunnat försörja sig på skiten. Svårt att avgöra hur hon går hem bland tittarna när nu inte den första chockeffekten finns kvar och konkurrensen ökat – men troligtvis går låten hursomhelst inte hem hos juryn. Tips: 6.
TOMMY NILSSON – JAG TROR PÅ MÄNNISKAN
I hela balladträsket är detta överlägset sämst. Dessutom av en etablerad artist som inte gjort en människa glad under hela sin karriär tros sin uppenbarligen obrottsliga tro på densamma. Förmodligen drunknar han i flödet och det finns heller inget nytt och spännande eller ens ömkansvärt i det hela – det blir en sistaplats både på rankingen och i resultatlistan. Tips: 10.
THE ARK – WORRYING KIND
Det är svårt att tänka sig en artist som aldrig tidigare varit i närheten av Melodifestivalen som passar så bra in som The Ark. Faktiskt. Med sin scennärvaro, profil och faiblesse för show sitter de faktiskt som en smäck. Låten är en av tävlingens bästa och kombinerat med framförandet vore det egentligen löjligt om någon annan skulle vinna det här. Jag både hoppas och tror på The Ark. Tips: 1.
SARAH DAWN FINER – I REMEMBER LOVE
Alltså, det kan vara Pretty Womans fel. Första raderna av refrängen på ”I remember love” är ruskigt lik ”King of wishful thinking” från filmen jag tillsammans med Dirty Dancing, Notting Hill och När Harry mötte Sally sett absolut flest gånger i mitt liv. Men oavsett detta så är ”I remember love” tävlingens lätt bästa ballad, fint sjungen av Sarah Dawn Finer. Egentligen är det ju smörigt så det förslår, men Melodifestival är Melodifestival och trots att min älskade make aldrig skulle kunna förstå det är måttstocken annorlunda än årets övriga veckor. Dessutom har jag alltid fallit för bombastiska, storstilade schlagerballader – ”Gente di mare”, mmmm. Tips: 8.
ANDREAS JOHNSON – A LITTLE BIT OF LOVE
Förra årets ”Sing for me” var mer omedelbar, men också ”A little bit of love” är gediget ihopsnickrad schlagerpop. Och jag menar, Andreas själv är ju en liten sockerbit. Räcker inte riktigt hela vägen i finalen dock, även om juryn kommer att ge höga betyg. Tips: 3.
SEBASTIAN – WHEN THE NIGHT COMES FALLING
Andreas Johnson light. Men, ändå – det här är också rätt gediget och sätter sig fortare på hjärnan än man egentligen vill erkänna. De röda scenkläderna får han gärna slänga, men det märks att Idol-deltagarna fick en del tv-vana under sin tid på TV4. Tillhör förnyarna (= mer eller mindre kända namn som inte deltagit tidigare och därmed anses ta tävlingen framåt), vilket bör vara en fördel framför allt i juryrösterna – men tappar ändå röster till topptrion och får svårt att möta minst en av balladerna. Tips: 7.
MÅNS ZELMERLÖW – CARA MIA
Det här med latinopop är inte alls min grej egentligen, men showen i sig är såpass bra och passar ju trots allt in i dessa sammanhang att det ändå blir en topp 5-placering i min ranking. Måns valpögon och sydeuropeiska look kommer helt klart att gå hem hos tittarna och delvis hos juryn – det här är The Arks verklige utmanare. Tips: 2.
SANNA NIELSEN – VÅGAR DU, VÅGAR JAG
Carola light. Men ”Vågar du, vågar jag” är en gammaldags, traditionell schlager som trots allt spelar på vissa strängar på min stackars förvirrade lyra. Förmodligen har hon också fördel av andra chansen - och ett statistiskt bra startnummer (8). Tips: 4.
ANNA BOOK – SAMBA SAMBERO
Nu är vi verkligen nere i bottenträsket; en stor gröt mer eller mindre värdelösa låtar. Men blåset i refrängen tillsammans med det faktum att det är lättare att vinna min röst med en dålig klassisk fartschlager än med en dålig ballad placerar Anna Book högre än resten. Dock lär den inte få många röster, varken från tittare eller jury. Tips: 9.
SONJA ALDÉN – FÖR ATT DU FINNS
Hon klarar inte riktigt av alla toner och själva låten är en tråkig intetsägande ballad som tagen direkt ur en Disneymusikal av högstadieelever. Men, likgiltig är bättre än nervretande usel och Sonja slipper bottenträsket i min bok. Hos tittarna kan den mycket väl gå bra, frågan är hur balladrösterna fördelar sig mellan de fyra bidragen i genren. Även Sonja lär dock ha draghjälp av andra chansen. Tips: 5.
MARIE LINDBERG – TRYING TO RECALL
För mig oväntat att den här inte blir sist i min egen ranking. Men, trots allt – Marie Lindberg har aldrig gjort en låt som heter ”Jag vill ha sex med dig”. Så. Hon kan inte sjunga, hon kan inte engelska och texten är fruktansvärd (så är förvisso fallet i princip över hela fältet, det är kutym i den här festivalen) – men gentemot Tommy Nilsson kan man ändå skylla på att hon i alla fall tills nu inte kunnat försörja sig på skiten. Svårt att avgöra hur hon går hem bland tittarna när nu inte den första chockeffekten finns kvar och konkurrensen ökat – men troligtvis går låten hursomhelst inte hem hos juryn. Tips: 6.
TOMMY NILSSON – JAG TROR PÅ MÄNNISKAN
I hela balladträsket är detta överlägset sämst. Dessutom av en etablerad artist som inte gjort en människa glad under hela sin karriär tros sin uppenbarligen obrottsliga tro på densamma. Förmodligen drunknar han i flödet och det finns heller inget nytt och spännande eller ens ömkansvärt i det hela – det blir en sistaplats både på rankingen och i resultatlistan. Tips: 10.
onsdag, mars 07, 2007
Vår och fotboll, denna härliga tid
Lyon ute. Barcelona ute. Inter ute. Flera av de tunga representanterna för vad vi kallar vacker fotboll försvann från Champions league igår. Känner mig dock inte så ledsen själv, det är något med skickligt försvarande lag jag alltid varit svag för. Och hey - det går att kombinera! Liverpool förlorade visserligen mot Barcelona med 0-1 igår, men skapade i alla fall under första halvlek (såg inte andra) flera riktigt bra chanser som borde resulterat (dessutom är Liverpool en gång för alla mitt favoritlag utanför Sverige). Och Valencia ser otroligt starkt ut just nu. Då är jag mer ledsen för Lyon, som i sina bästa stunder spelar en helt grym fotboll men aldrig lyckas toppa formen när det gäller.
Ikväll blir det nog Bayern München-Real Madrid, även om Henrik Larsson gör sitt sista Champions league-framträdande för Manchester United mot Lille.
Vilken härlig tid det här är!
Ikväll blir det nog Bayern München-Real Madrid, även om Henrik Larsson gör sitt sista Champions league-framträdande för Manchester United mot Lille.
Vilken härlig tid det här är!
Skärp er!
Verkar det inte vara så att professionella idrottsmän (ja, män) plötsligt fått ett överflöd av oförlöst ilska som de bestämt måste få utlopp för genom handgemäng och verbala hot? Vad är det som hänt? Plötsligt slåss spelare i varje omgång i de stora fotbollsligorna, plötsligt är det okej att ta strupgrepp, slå folk på käften eller bara kasta in hinken och spaden och vägra spela vidare bara för att domslutet gått laget emot. Hur ska man någonsin kunna göra manifestationer mot våld kring idrott om inte utövarna själva kan bete sig som folk? Jag förstår att känslorna kan vara utanpå kroppen, att ilskan och frustrationen kan vara starkare och mer ögonblicklig i samband med idrott än någon annanstans i samhället - jag har själv upplevt det i tv-soffan, på läktaren och på planen många gånger. Det finns en passion, en kärlek och ett hopp inom dem som engagerar sig i idrott som är omöjlig att förstå för dem som står vid sidan om - och omöjlig att för oss som finns där att förklara.
Jag minns särskilt en hemmamatch mot TFF under den säsongen MFF till slut åkte ner i Superettan. Jag hade hamnat rätt nära TFF:arnas familjer och fick under hela matchen stå ut med deras spydiga kommentarer. Vid ett tillfälle fick Niclas Kindvall bollen precis vid sidlinjen, men missade mottagningen och bollen studsade ut till inkast. Då skrattade en av TFF-mammorna. Jag har aldrig varit så nära att slåss, det kändes som en attack mot min familj. Jag blev så fruktansvärt förbannad. Men. Jag slogs självklart inte. Det var aldrig ens nära och jag gick hela vägen hem med bultande frustration (TFF vann till slut och resultatet blev i princip spiken i kistan för MFF:s hopp om att klara sig kvar) - men inte demolerade jag någonting. Inte skrek jag "vi ses i parken" eller knuffade på någon Trelleborgare.
Nu var det ju knappast en hjälteinsats från min sida, de allra flesta skulle givetvis göra likadant. Men uppenbarligen resonerar inte alla så - och om man någonsin kan kräva att klubbar och spelare måste agera som föredöme så är det väl inom detta område?
Nu är det ju såklart inte bara inom fotbollen sådant här sker. Hockey är alltid hockey. Enligt NE går spelet ishockey ut på att "med klubban förpassa pucken i motståndarnas mål, och det lag som gjort flest mål vinner matchen". Tydligen har ingen berättat för NE att spelet också går ut på att slåss, som riktiga män gör. Efter gårdagens inferno mellan Timrå och Modo hördes uttalanden från de inblandade som "vi stod upp för varandra", "det är inte schack eller basket vi håller på med, varför låter inte domaren oss göra upp" och "vi får se om de vågar fortsätta sådär på torsdag". Alltså, jag blir mörkrädd. Är det här vuxna män - småbarnsföräldrar - som pratar? Som ska göra upp, som vill slåss, som tycker att fysisk styrka är ett mått på mod och position - jag vet inte, men det är ju helt klart att mitt sedan länge insomnande hockeyintresse knappast väcks till liv nu i alla fall.
Jag minns särskilt en hemmamatch mot TFF under den säsongen MFF till slut åkte ner i Superettan. Jag hade hamnat rätt nära TFF:arnas familjer och fick under hela matchen stå ut med deras spydiga kommentarer. Vid ett tillfälle fick Niclas Kindvall bollen precis vid sidlinjen, men missade mottagningen och bollen studsade ut till inkast. Då skrattade en av TFF-mammorna. Jag har aldrig varit så nära att slåss, det kändes som en attack mot min familj. Jag blev så fruktansvärt förbannad. Men. Jag slogs självklart inte. Det var aldrig ens nära och jag gick hela vägen hem med bultande frustration (TFF vann till slut och resultatet blev i princip spiken i kistan för MFF:s hopp om att klara sig kvar) - men inte demolerade jag någonting. Inte skrek jag "vi ses i parken" eller knuffade på någon Trelleborgare.
Nu var det ju knappast en hjälteinsats från min sida, de allra flesta skulle givetvis göra likadant. Men uppenbarligen resonerar inte alla så - och om man någonsin kan kräva att klubbar och spelare måste agera som föredöme så är det väl inom detta område?
Nu är det ju såklart inte bara inom fotbollen sådant här sker. Hockey är alltid hockey. Enligt NE går spelet ishockey ut på att "med klubban förpassa pucken i motståndarnas mål, och det lag som gjort flest mål vinner matchen". Tydligen har ingen berättat för NE att spelet också går ut på att slåss, som riktiga män gör. Efter gårdagens inferno mellan Timrå och Modo hördes uttalanden från de inblandade som "vi stod upp för varandra", "det är inte schack eller basket vi håller på med, varför låter inte domaren oss göra upp" och "vi får se om de vågar fortsätta sådär på torsdag". Alltså, jag blir mörkrädd. Är det här vuxna män - småbarnsföräldrar - som pratar? Som ska göra upp, som vill slåss, som tycker att fysisk styrka är ett mått på mod och position - jag vet inte, men det är ju helt klart att mitt sedan länge insomnande hockeyintresse knappast väcks till liv nu i alla fall.
Bio: Darling
Åh. Bästa filmen hittills i år - och den är svensk! Det är man inte bortskämd med. Michael Segerström är verkligen helt underbar i rollen som Bernhard, en stackars sextioårig man som ingen tycks älska, ingen tycks bry sig om och ingen tycks ge någon chans - ändå har han ett hjärta av guld (jag vet, klichéakuten rycker ut här). Jag hade faktiskt, bokstavligen jag lovar, ont i hjärtat genom hela filmen och får det varje gång jag tänker på den - som nu. Och känslan minskar inte direkt när man tänker på hur många människor som passerar man aldrig ser, aldrig reflekterar över. Vi lever alla i vår egen lilla bubbla.
Den andra huvudpersonen, Eva (spelad av Michelle Meadows), lever ett fullkomligt blasséartat liv på Östermalm, tillsammans med vänner som inte bryr sig om något annat än rätt umgänge. Helt avkopplad från verkligheten kastas Eva bryskt in i den när mamma och pengarna flyttar till Dubai och Eva måste klara sig själv. Det är så hon lär känna Bernhard. Det är där historierna flätas samman.
Darling är dock inte bara en skildring av olika samhällsklasser och människor, utan en vacker film med lika oväntad som bra musik - och rolig, träffande dialog.
Hade bara långfilmsdebuterande regissören Johan Kling vågat ta bort sista scenen och låtit filmen sluta fem minuter tidigare hade jag delat ut en femma här. Så berörd blev jag. Så mycket har jag tänkt på den. Så mycket är Michael Segerström värd.
Men det blir ändå: 4+.
Den andra huvudpersonen, Eva (spelad av Michelle Meadows), lever ett fullkomligt blasséartat liv på Östermalm, tillsammans med vänner som inte bryr sig om något annat än rätt umgänge. Helt avkopplad från verkligheten kastas Eva bryskt in i den när mamma och pengarna flyttar till Dubai och Eva måste klara sig själv. Det är så hon lär känna Bernhard. Det är där historierna flätas samman.
Darling är dock inte bara en skildring av olika samhällsklasser och människor, utan en vacker film med lika oväntad som bra musik - och rolig, träffande dialog.
Hade bara långfilmsdebuterande regissören Johan Kling vågat ta bort sista scenen och låtit filmen sluta fem minuter tidigare hade jag delat ut en femma här. Så berörd blev jag. Så mycket har jag tänkt på den. Så mycket är Michael Segerström värd.
Men det blir ändå: 4+.
Bio: The Queen och Pans labyrint
Har visst glömt bort att nämna de två senaste biobesöken.
The Queen var faktiskt ett steg bättre än vad jag förväntat mig. Det kändes inte som mycket till handling att ta sig bakom kulisserna i brittiska kungahuset under veckan efter Dianas död, men det blev riktigt intressant. Mycket berodde såklart på Helen Mirrens mästerliga porträtt av drottningen själv - en mer självklar Oscar får man leta efter. Mirren lyckades göra Elizabeth II både mänsklig och omänsklig, både kall och kärleksfull. Betyg på filmen: 4.
Pans labyrint däremot, var ett steg sämre än jag förväntat mig. Men, precis som i fallet The Departed, sevärd - och helt klart bättre än just Scorseses film (utan vidare jämförelser). Blandningen av saga och verklighet fungerar utmärkt, jag hade bara känslan av att sagovärlden skulle vara mer... förtrollande. Vackert filmad, var den dock. Betyg: 4-.
The Queen var faktiskt ett steg bättre än vad jag förväntat mig. Det kändes inte som mycket till handling att ta sig bakom kulisserna i brittiska kungahuset under veckan efter Dianas död, men det blev riktigt intressant. Mycket berodde såklart på Helen Mirrens mästerliga porträtt av drottningen själv - en mer självklar Oscar får man leta efter. Mirren lyckades göra Elizabeth II både mänsklig och omänsklig, både kall och kärleksfull. Betyg på filmen: 4.
Pans labyrint däremot, var ett steg sämre än jag förväntat mig. Men, precis som i fallet The Departed, sevärd - och helt klart bättre än just Scorseses film (utan vidare jämförelser). Blandningen av saga och verklighet fungerar utmärkt, jag hade bara känslan av att sagovärlden skulle vara mer... förtrollande. Vackert filmad, var den dock. Betyg: 4-.
torsdag, mars 01, 2007
So kiss me and smile for me...
Om exakt två veckor sitter vi på Schiphol och väntar på flyget till New York.
Ville bara säga det.
Ville bara säga det.
Framtiden
Saga, Milton, Ville och Nora - den nya generationen trillar in en efter en.
Jag passar på att citera en replik ur Vänner: "Life sucks. You're gonna love it!"
Jag passar på att citera en replik ur Vänner: "Life sucks. You're gonna love it!"
onsdag, februari 28, 2007
Det vattnas
Åh, vilken kväll! Tur att man jobbar med livsnjutare... Första stopp Bishop's Arms och en smekande god Fuller's ESB, innan middagens på Svea Bar och Bistro som ändrat sin meny sedan förra veckan och då strukit ungtuppen jag hade planerat in. Men jag är inte den som klagar. Efter en inledande Brooklyn Black Chocolate Stout kom den inlagda sillen (i själv verket tre) - som faktiskt var fullkomligt himmelsk. Istället för ungtupp blev det så skånskt lamm och fläskrullad med puré på rostade vita bönor, smörslungad potatis och rosmarinrostad pumpa till varmrätt och till det ett grymt Amarone-vin. Vid denna tidpunkt började kollegorna sucka och stånka av mättnad, emedan jag själv ivrigt reciterade en gammal dikt jag fått av min mellanstadielärare en gång i tiden - "it's all in the state of mind!" - och beställde in portvin och en osttallrik som kan vara något av det godaste jag någonsin låtit mina smaklökar ta del av. Från detta ögonblick inmundigades från kollegornas sida endast kranvatten men, som sagt, det handlar om inställning och därför tvekade jag inte inför den mörka chokladkakan (som kanske var aningen söt) med citrussallad och hallonsorbet (som var otroligt god), tillsammans med cappuccino och ett litet glas Xanté - trots blickar som verkade undra över min mentala hälsa. För säkerhets skull avrundade jag sedan en utmärkt kväll med en lika utmärkt Irish Coffee.
Ibland blir jag, ärligt talat och utan självdistans, kär i mig själv.
Ibland blir jag, ärligt talat och utan självdistans, kär i mig själv.
måndag, februari 26, 2007
Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd
Jag älskar IKEA. Jag gör verkligen det. Inte för att jag någonsin skulle erkänna detta för min man (som ändå förstått utan att ord har yppats), men när man väl kommer ner på första våningen - till kökstillbehören och blommorna och handdukarna och lakanen och ljusen, då hade jag kunnat spendera hela min lön. Ibland är jag bara nära.
Det blev i alla fall två nya cd-hyllor, en wok-panna, en degskrapa, en tratt och en årsförbrukning glödlampor ikväll och hade det inte varit för de där hyllorna hade jag gjort mitt billigaste besök på IKEA någonsin.
Men värmeljusen var slut.
Värmeljusen!
Jag trodde sådant var förbjudet i lag.
Det blev i alla fall två nya cd-hyllor, en wok-panna, en degskrapa, en tratt och en årsförbrukning glödlampor ikväll och hade det inte varit för de där hyllorna hade jag gjort mitt billigaste besök på IKEA någonsin.
Men värmeljusen var slut.
Värmeljusen!
Jag trodde sådant var förbjudet i lag.
Middag på gång
Imorgon ska vi ut och äta med jobbet och min vana trogen har jag redan bestämt mig för vad jag ska ha. Vad sägs om...
... FÖRRÄTT
Inlagd sill med kavring, Västerbottenost, creme fraiche och lök
... VARMRÄTT
Stekt ungtupp, halstrad havskräfta med ingefärssyltad citron & glacerad morot
... DESSERT
Mörk chokladkaka med citrussallad och hallonsorbét
Våra mogna ostar
Jag känner mig som ett barn på lillejulafton.
... FÖRRÄTT
Inlagd sill med kavring, Västerbottenost, creme fraiche och lök
... VARMRÄTT
Stekt ungtupp, halstrad havskräfta med ingefärssyltad citron & glacerad morot
... DESSERT
Mörk chokladkaka med citrussallad och hallonsorbét
Våra mogna ostar
Jag känner mig som ett barn på lillejulafton.
Det kan bli bra det här
Antal konserter planerade för våren är redan uppe i ca 300% om man jämför med ifjol. Lucinda, som sagt, och nu är också Wiehe & Ebba Forsberg sjunger Dylan (Victoriateatern 2 maj) och Rickie Lee Jones (KB 26 april) inköpta.
Känns bra.
Känns bra.
Blues för Bodil
Ska jag någonsin se soffprogrammet Go'kväll så lär det bli imorgon, då Plura är gäst och bjuder på en aptitretare från nya skivan. En låt som heter "Blues för Bodil Malmsten" kan omöjligt vara annat än briljant.
Oöverträffat
Årets bästa skiva 2007: Lucinda Williams - West
Årets bästa konsert 2007: Lucinda Williams, Radio City Music Hall (New York) 23 mars
Allting annat vore en skräll större än om Zlatan skulle spela kvalmatchen mot Nordirland.
Årets bästa konsert 2007: Lucinda Williams, Radio City Music Hall (New York) 23 mars
Allting annat vore en skräll större än om Zlatan skulle spela kvalmatchen mot Nordirland.
Köket blev klart i alla fall
Trots en lite för lång after work i fredags, då Janne någonstans i dånet av ett coverband erkände att han alltid tyckt om Stefan Anderssons "Catch the moon", och en dammig, iskall lördag bärandes säckar med betonggrus i hagelstorm lyckades jag ta mig i kragen under söndagen och avverka det mesta på en glödande att göra-lista. Tvätten är ren, sovrummet tömt, köket är städat, skåpsdörrarna avtagna och burkarna fyllda, magneterna flyttade, bordet på sin plats och golvet bonat. Allt skräp är samlat i biblioteket och vore det inte för min makes frostnattsintoleranta mage skulle hela rasket blivit klart idag.
Istället: IKEA!
Istället: IKEA!
torsdag, februari 22, 2007
Jag tror jag tror
Eftersom alltfler höginkomsttagare tydligen lämnar Svenska Kyrkan (en trend man annars kunde tro var spridd över hela linjen?) överväger organisationen nu bland annat ett avgiftstak. Det skulle helt enkelt bli billigare för dem med pengar att vara medlem i Svenska Kyrkan.
Det känns ju verkligen kanon.
Känns också bra att kyrkans utredare som en av farorna ser att detta i framtiden skulle kunna leda till minskade avgifter också för andra särintressen - som handikappade, unga och arbetslösa.
Ja, gud förbjude att man ger just de grupperna i samhället något fördel.
Kyrka och kristlighet är banne mig inte som ler och långhalm direkt.
Det känns ju verkligen kanon.
Känns också bra att kyrkans utredare som en av farorna ser att detta i framtiden skulle kunna leda till minskade avgifter också för andra särintressen - som handikappade, unga och arbetslösa.
Ja, gud förbjude att man ger just de grupperna i samhället något fördel.
Kyrka och kristlighet är banne mig inte som ler och långhalm direkt.
Det var bättre förr
Det är märkligt. Oavsett vad som händer i världen - vilka idrottsbragder, militärkupper, forskningsframsteg, krig eller oväder som än drar förbi i våra liv - för människor födda 1973 och tidigare kommer ändå ingenting någonsin att matcha Björn Borg, Ingemar Stenmark eller vintern 1978/79.
Om pocket
Jag köper i princip bara pocket när jag det gäller romaner. Efter år av principer och estetiska snobberier har jag nu insett att pocket på alla sätt funkar bättre - på bussen, i badkaret, i väskan.
Ibland kommer förstås böcker som jag måste läsa genast, då går det inte att vänta det året som krävs för att boken ska bli pocket.
Ibland kommer böcker jag egentligen vill läsa mycket snart men trots uppenbara disciplinproblem lyckas hålla mig själv från att beställa innan pocketutgåvan (notera min stolthet).
Två sådana just nu är Margareta Strömstedt: Natten innan de hängde Ruth Ellis och andra berättelser ur mitt liv och Julian Barnes: Arthur & George.
Ibland kommer förstås böcker som jag måste läsa genast, då går det inte att vänta det året som krävs för att boken ska bli pocket.
Ibland kommer böcker jag egentligen vill läsa mycket snart men trots uppenbara disciplinproblem lyckas hålla mig själv från att beställa innan pocketutgåvan (notera min stolthet).
Två sådana just nu är Margareta Strömstedt: Natten innan de hängde Ruth Ellis och andra berättelser ur mitt liv och Julian Barnes: Arthur & George.
Fler beställningar...
Ååååh, vad jag är svag. Det var ju bestämt, hugget i sten, oåterkalleligt - att jag inte skulle köpa fler böcker för tillfället. Med så många lockande berättelser på nattduksbordet har jag bara inte tiiiid med fler. Det blir så stressigt och även om man läser en bok som är fantastisk så letar sig blicken mot högen och nästa stora UPPLEVELSE. Nästa nästa nästa, bara sedan, inte nu.
Men, alltså.
Bodil Malmsten. När hon rekommenderar något, i det här fallet ger hon till och med ut boken på sitt förlag (jaha, säger cynikern - det kanske är just därför hon talar sig så varm för den, men jag tror inte Bodil Malmsten fungerar så, jag tror att hon ger ut boken för att hon själv tycker den är värd ett bättre öde än anonymitetens) - då kan jag bara inte stå emot.
Så det blev en beställning till på adlibris. Och jag menar, om man ändå ska beställa en så... varför inte fler, önskelistan är ju så lång.
Facit: Alicia Erian: Kärlekens brutala språk (nya bokcirkelboken), Monika Fagerholm: Den amerikanska flickan, Johnny Cash: Johnny Cash - och så grunden till detta övertramp då; Ben Watt: Patient.
Uppdaterar nu listan till höger här på bloggen ("på nattduksbordet") men undantar i ordningen de böcker jag bestämt mig för att ta med till New York (Cash, Erian, Tim Adams: I huvudet på John McEnroe och Anna Gavalda: Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans).
Bodils blogginlägg och utdrag ur Ben Watts bok: http://www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=689
Men, alltså.
Bodil Malmsten. När hon rekommenderar något, i det här fallet ger hon till och med ut boken på sitt förlag (jaha, säger cynikern - det kanske är just därför hon talar sig så varm för den, men jag tror inte Bodil Malmsten fungerar så, jag tror att hon ger ut boken för att hon själv tycker den är värd ett bättre öde än anonymitetens) - då kan jag bara inte stå emot.
Så det blev en beställning till på adlibris. Och jag menar, om man ändå ska beställa en så... varför inte fler, önskelistan är ju så lång.
Facit: Alicia Erian: Kärlekens brutala språk (nya bokcirkelboken), Monika Fagerholm: Den amerikanska flickan, Johnny Cash: Johnny Cash - och så grunden till detta övertramp då; Ben Watt: Patient.
Uppdaterar nu listan till höger här på bloggen ("på nattduksbordet") men undantar i ordningen de böcker jag bestämt mig för att ta med till New York (Cash, Erian, Tim Adams: I huvudet på John McEnroe och Anna Gavalda: Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans).
Bodils blogginlägg och utdrag ur Ben Watts bok: http://www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=689
Let it snow! Let it snow! Let it snow!
Jag älskar Skåne i snökaos. Vi är så totalt ovana, varje gång så oförberedda. Det är helt galet. Lite snö och blåst en kväll - och idag är det ingenting som fungerar. Stadsbuss, regionbuss och tåg ligger alla helt nere, vägarna är inte plogade förutom motorvägar och ringleder - folk kommer helt enkelt inte till jobbet. Och då pratar vi ju ändå inte om flera meter snö utan någon decimeter, låt vara att vinden skapat drivor som gjort det värre på sina ställen. Varje år är vi lika förvånade, lika tagna på sängen. Lika handfallna.
Som om vinterdäck skulle hjälpa mot all världens oväder.
Som om vinterdäck skulle hjälpa mot all världens oväder.
tisdag, februari 20, 2007
Facit från fällorna
Pappa rapporterar att endast fem möss fångats in i Tjörnarp hittills i vinter, att jämföras med förra årets närmare sextio. Det är visserligen ett par månaders jakt kvar, men familjen spekulerar nu kring om det handlar om att den lyckosamma fångsten ifjol rivit djupa sår i musfamiljen eller om det mildare vädret helt enkelt inte tvingar in mössen inomhus på samma sätt som snömassorna förra året.
Mullvadarna, däremot, påverkas tydligen varken av väder eller vind.
Mullvadarna, däremot, påverkas tydligen varken av väder eller vind.
Önskefrysar
När vi får vår extrafrys ska jag, i mitt drömscenario, fylla den med:
FISK: hoki/torsk, lax i portionsbitar, rödspätta, hälleflundra.
SKALDJUR: räkor med skal, crabsticks.
NÖT: färs, stek, rostbiff, inner/ytterfilé, grytbitar och oxfilé.
FÅGEL: kycklingfiléer, hel tupp.
FLÄSK: färs (bland-), kotletter, filé, bacon, skinka.
Vår köksfrys ska fyllas med:
GRÖNSAKER: haricots verts, broccoli, majskolvar, spenat.
ÖRTER: basilika, rosmarin, persilja, dill.
BÄR: jordgubbar, hallon, blåbär.
DIVERSE: vinslattar i kuber, is, riven ost,
BRÖD: endast hembakat!
FISK: hoki/torsk, lax i portionsbitar, rödspätta, hälleflundra.
SKALDJUR: räkor med skal, crabsticks.
NÖT: färs, stek, rostbiff, inner/ytterfilé, grytbitar och oxfilé.
FÅGEL: kycklingfiléer, hel tupp.
FLÄSK: färs (bland-), kotletter, filé, bacon, skinka.
Vår köksfrys ska fyllas med:
GRÖNSAKER: haricots verts, broccoli, majskolvar, spenat.
ÖRTER: basilika, rosmarin, persilja, dill.
BÄR: jordgubbar, hallon, blåbär.
DIVERSE: vinslattar i kuber, is, riven ost,
BRÖD: endast hembakat!
Mat och vin
Jag är svag. En kvarts bläddring i Elle Mat & Vin och jag är ny prenumerant.
You gotta love it.
You gotta love it.
Påskliljorna på väg!
Äntligen brakar det igång igen - slutspel i Champions league! Ikväll blir det Lille-Manchester United (även om jag föredragit Real Madrid-Bayern München men vi har inte den kanalen) och imorgon... hm. Barcelona-Liverpool (konkurrerande match: Inter-Valencia i TV6).
Och så är träningsmatcherna igång i Sverige också. Har ännu inte hunnit kolla MFF, men rapporterna har ju varit goda.
Jag älskar den här tiden på året (fotbollsmässigt - med den här tiden menar jag för övrigt mars-april).
Och så är träningsmatcherna igång i Sverige också. Har ännu inte hunnit kolla MFF, men rapporterna har ju varit goda.
Jag älskar den här tiden på året (fotbollsmässigt - med den här tiden menar jag för övrigt mars-april).
Jag hjärtar Isobel
Isobels blogg är helt underbar. Jag är bländad. Förutom att hon ofta har kloka eller i alla fall intressanta saker att säga om det mesta - så skriver hon med sådan hänförelse om mat. Mat hon lagar. Mat hon äter.
Häromdagen skrev hon om griskind. Griskind! Jag behöll receptet.
Isobel är grym.
Häromdagen skrev hon om griskind. Griskind! Jag behöll receptet.
Isobel är grym.
måndag, februari 19, 2007
Bokrea
Huvudet knastrar, öronen susar och snoret rinner, men jag försöker att hålla mig vid gott mod och i alla fall konstatera att det kunde varit klart värre med tanka på att halva min kollegiala styrka ligger hemma med hög feber och influensa. Så icke jag.
Trots allt var jag förstås tvungen att trösta min förkylda själ med lite beställningar från kommande bokrea... Som seden varit de senaste åren köpte jag faktiskt inte en enda roman (läser bara pocket numera, om inte boken är för ny och åtråvärd för att vänta) - och inte heller kokbokssidan kändes helt lockande. I år blev temat istället: odling. Följande skapelser når snart mina vinterkylda fingrar:
Jordens täppor, Prismas stora örtabok, Beskärning - trädgårdsexpertens bästa råd & tips, Trädgård i kruka, Cityodling, Grönsakslandet, Uteplatser i trädgården, Grönt och gott från trägården, Växter för balkong och uterum samt De bästa växterna för tomt och trädgård.
Detta kompletterat med Jan Gradvalls kokbok Svenska köket, första Harry Potter-boken, en liten sak av Anna-Lena Brundin (Det svider lite) och min egen favorittitel Den välmående katten - en livsnjutares ABC ger mig en stark känsla av bredd och galenskap.
Undrar om mina vänner vill kännas vid mig längre?
Trots allt var jag förstås tvungen att trösta min förkylda själ med lite beställningar från kommande bokrea... Som seden varit de senaste åren köpte jag faktiskt inte en enda roman (läser bara pocket numera, om inte boken är för ny och åtråvärd för att vänta) - och inte heller kokbokssidan kändes helt lockande. I år blev temat istället: odling. Följande skapelser når snart mina vinterkylda fingrar:
Jordens täppor, Prismas stora örtabok, Beskärning - trädgårdsexpertens bästa råd & tips, Trädgård i kruka, Cityodling, Grönsakslandet, Uteplatser i trädgården, Grönt och gott från trägården, Växter för balkong och uterum samt De bästa växterna för tomt och trädgård.
Detta kompletterat med Jan Gradvalls kokbok Svenska köket, första Harry Potter-boken, en liten sak av Anna-Lena Brundin (Det svider lite) och min egen favorittitel Den välmående katten - en livsnjutares ABC ger mig en stark känsla av bredd och galenskap.
Undrar om mina vänner vill kännas vid mig längre?
torsdag, februari 15, 2007
Grå grå grå grå Marie Lindberg
Alltså, jag hade verkligen inte tänkt kommentera Marie Lindberg och schlagerfestivalen. Jag hade verkligen inte tänkt lägga någon energi på det alls, inte tänkt reta upp mig eller fundera över det.
Men nu får det banne mig vara nog.
Svenska folket gillar käcka, glada losers som alltid har ett leende på lut och en ordinär framtoning, utan någon som helst spets eller ojämnhet. Svenskar gillar grå grå grå grå grå grå. Jag vet ju det. Jag har försökt att acceptera det (men inte respektera, absolut inte, nix). Så när Marie Lindberg gick vidare till schlagerfinal i lördags ryckte jag på axlarna och tänkte att ja, det var ju inte helt oväntat.
Marie Lindberg får gärna sjunga i schlagerfinalen för min del, det bryr jag mig inte ett dugg om.
Men.
Nu har det plötsligt börjat talas om "den största kvinnliga artisten Sverige fått fram sedan Lisorna Ekdahl och Miskovsky", jämförelser görs med Norah Jones och Joan Baez - nu är det nog! Är folk helt stendöva? Eller åtminstone tondöva? Kan de inte heller engelska och har därför sympatier med denna lärarinna "från ingenstans" (please!) som om gud är mild åtminstone inte undervisar i några främmande språk.
Värst av alla uttalanden kanske ändå kommer från hennes skivproducent Patrik Frisk:
– Jag försöker förfina det hon är bra på och behålla hennes jordnära känsla. Hon har ett helt annat sätt att skriva låtar än en vanlig svensk.
Vanlig svensk? Vad tusan innebär det? Alla vi som inte skriver låtar? Alla de som skriver låtar och faktiskt har talang?
Och - är inte hela grunden till Marie Lindbergs framgång just att hon är "vanlig svensk".
"Vanlig svensk", vilket uttryck förresten. Jag mår illa.
Men nu får det banne mig vara nog.
Svenska folket gillar käcka, glada losers som alltid har ett leende på lut och en ordinär framtoning, utan någon som helst spets eller ojämnhet. Svenskar gillar grå grå grå grå grå grå. Jag vet ju det. Jag har försökt att acceptera det (men inte respektera, absolut inte, nix). Så när Marie Lindberg gick vidare till schlagerfinal i lördags ryckte jag på axlarna och tänkte att ja, det var ju inte helt oväntat.
Marie Lindberg får gärna sjunga i schlagerfinalen för min del, det bryr jag mig inte ett dugg om.
Men.
Nu har det plötsligt börjat talas om "den största kvinnliga artisten Sverige fått fram sedan Lisorna Ekdahl och Miskovsky", jämförelser görs med Norah Jones och Joan Baez - nu är det nog! Är folk helt stendöva? Eller åtminstone tondöva? Kan de inte heller engelska och har därför sympatier med denna lärarinna "från ingenstans" (please!) som om gud är mild åtminstone inte undervisar i några främmande språk.
Värst av alla uttalanden kanske ändå kommer från hennes skivproducent Patrik Frisk:
– Jag försöker förfina det hon är bra på och behålla hennes jordnära känsla. Hon har ett helt annat sätt att skriva låtar än en vanlig svensk.
Vanlig svensk? Vad tusan innebär det? Alla vi som inte skriver låtar? Alla de som skriver låtar och faktiskt har talang?
Och - är inte hela grunden till Marie Lindbergs framgång just att hon är "vanlig svensk".
"Vanlig svensk", vilket uttryck förresten. Jag mår illa.
onsdag, februari 14, 2007
Jag blir så trött
Tänk att samhället är fyllt av sådana här gubbar fortfarande.
Fy.
http://www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,999948,00.html
Fy.
http://www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,999948,00.html
tisdag, februari 13, 2007
House House House House House House House
Nu har jag bestämt mig. I slutet av februari börjar säsong tre av House på Canal Plus och jag tänker titta, trots att jag i så fall hoppar över en säsong eftersom TV4 just är i färd med att avsluta den första.
Men.
Hallå.
Kvällens avsnitt, när House föreläser om sitt eget ben är... helt übergrymt, nästan precis lika grymt som det när han spelar luftpiano till The Who. Min längtan efter nästa avsnitt är i det närmaste galen.
Och jag tänker då rakt inte vänta i ett halvår på TV4:s fortsättning när nu Canal Plus dukar upp ett helt gottebord.
Men.
Hallå.
Kvällens avsnitt, när House föreläser om sitt eget ben är... helt übergrymt, nästan precis lika grymt som det när han spelar luftpiano till The Who. Min längtan efter nästa avsnitt är i det närmaste galen.
Och jag tänker då rakt inte vänta i ett halvår på TV4:s fortsättning när nu Canal Plus dukar upp ett helt gottebord.
Herr och fru
Nu är våra bröllopsfoton äntligen klara (många av er, inklusive min älskade pappa som aldrig missar en chans att vara vad min farmor kallar "förarglig" men vi andra vant oss vid som humor - utropar vid denna tidpunkt INTE REDAN VÄL? med illa dold ironi). Bilderna blev hursomhelst väldigt väldigt bra, men så är foto-Jeanette förstås inte bara en grymt trevlig och rolig person utan också en lysande fotograf med uppenbar känsla för stil.Det här fotot gillar vi mest bland många riktigt fina. Det är taget på fältet bakom köksdörren till farmors stuga i Tjörnarp (Ebbarp) och hade inte varit möjligt om inte arrendator-Anders hunnit hugga ner den sista biten gräs för hösten och packat in i stora vitplastade höbalar.
Bara en sådan sak, liksom.
Live baby live
Dags att ta tag i konsertvåren då... En del intressant och en del halvintressant finns att fundera på.
DET HÄR SKA JAG SE, BASTA
12 mars, Kris Kristofferson (KB, Malmö)
23 mars, Lucinda Williams (Radio City Music Hall, New York)
26 april, Rickie Lee Jones (KB, Malmö)
29 april, Madeleine Peyroux (KB, Malmö)
2-5 maj, Mikael Wiehe & Ebba Forsberg sjunger Dylan (Victoriateatern, Malmö)
DET HÄR VILL JAG SE, MEN...
16 mars, Pete Yorn (Roseland Ballroom, New York)
17 mars, Jerry Seinfeld (Palace Theatre, Albany)
17 mars, Levon Helm (Beacon Theatre, New York)
22 mars, Merle Haggard, Willie Nelson & Ray Price (Radio City Music Hall, New York)
24 mars, Bettye Lavette (B.B. King's Blues Club, New York)
27 mars, Robyn Hitchcock (Knitting Factory, New York)
2 april, Bob Dylan (Forum, Köpenhamn)
28 april, Tomas Andersson Wij (Mejeriet, Lund)
DET HÄR SKA JAG SE, BASTA
12 mars, Kris Kristofferson (KB, Malmö)
23 mars, Lucinda Williams (Radio City Music Hall, New York)
26 april, Rickie Lee Jones (KB, Malmö)
29 april, Madeleine Peyroux (KB, Malmö)
2-5 maj, Mikael Wiehe & Ebba Forsberg sjunger Dylan (Victoriateatern, Malmö)
DET HÄR VILL JAG SE, MEN...
16 mars, Pete Yorn (Roseland Ballroom, New York)
17 mars, Jerry Seinfeld (Palace Theatre, Albany)
17 mars, Levon Helm (Beacon Theatre, New York)
22 mars, Merle Haggard, Willie Nelson & Ray Price (Radio City Music Hall, New York)
24 mars, Bettye Lavette (B.B. King's Blues Club, New York)
27 mars, Robyn Hitchcock (Knitting Factory, New York)
2 april, Bob Dylan (Forum, Köpenhamn)
28 april, Tomas Andersson Wij (Mejeriet, Lund)
söndag, februari 11, 2007
Anja!
Shit, alltså. Vad jag gillar idrottsmänniskor som Anja Pärsson. Helt out hela världscupsäsongen och så, när det gäller - guld guld guld. Otroligt imponerande.
Nu har jag tårar i ögonen igen.
Nu har jag tårar i ögonen igen.
lördag, februari 10, 2007
Ett väntat gripande
Ryska polisen har gripit två misstänkta för mordet på Anna Politkovskaja. Inte oväntat är de två gripna - tjetjener. Efter att precis ha avslutat just Politkovskajas skildring av dagens Ryssland ("Putins Ryssland") har jag inte ett uns tilltro till varken rysk polis eller ryskt rättssamhälle och boken visar också flera exempel på hur tjetjener förföljs nästan på samma sätt som judarna i Nazityskland (men utan koncentrationsläger, tack och lov). Alla agerar enligt anvisningar från högre ort, många tar mutor och alla vill och måste hålla sig på god fot med de inflytelserika. Det internationella trycket på att finna Anna Politkovskajas mördare har också varit stort, hon var inte den första journalist som blivit mördad under Putins tid vid makten - men den absolut mest kända i resten av världen.
Kanske är det rätt män man nu gripit.
Men låt oss i alla fall hedra Anna Polikovskajas minne såpass att vi ser på det hela med skepsis och ett granskande öga.
Låt oss inte köpa lösningen rakt av.
Och läs boken, för tusan.
Kanske är det rätt män man nu gripit.
Men låt oss i alla fall hedra Anna Polikovskajas minne såpass att vi ser på det hela med skepsis och ett granskande öga.
Låt oss inte köpa lösningen rakt av.
Och läs boken, för tusan.
onsdag, februari 07, 2007
Bio: Last king of Scotland
BETYG: 4-
Jag vet inte. Det räcker inte riktigt ända fram. Men nästan. Nära.
”Last king of Scotland” är välspelad, intressant och gör mig kanske mest av allt nyfiken på att veta mer om Idi Amin och hans terrorvälde i Uganda. Men. Jag har ett problem. Jag vet inte riktigt vad jag förväntas känna.
Såtillvida har ”Last king of Scotland” (har vi slutat översätta filmtitlar nu, förresten – det här borde ju annars vara en lätt en) mycket gemensamt med förra årets ”Capote” – allting är hur bra som helst, men det bränner inte till. Den griper inte riktigt tag.
I eftertexterna får jag veta att Idi Amin under sina åtta år vid makten tog död på 300.000 landsmän. Det är givetvis fruktansvärt. Men inget jag direkt får någon känsla för i filmen (vilket på många sätt har en poäng eftersom den skotske läkaren och egentlige huvudpersonen inte förstår detta förrän i slutet och det är med hans ögon vi ser filmen). Jag uppfattar, mycket tack vare Forest Whitaker grymma skådespel, att Idi Amin var en galning, en man med många sidor där man aldrig kunde veta vilken som skulle dominera för tillfället. Men jag fruktar honom inte. Och jag får ingen som helst inblick i vilken utsträckning Storbritannien hjälpte Amin till makten och vad som egentligen hände före och efter (presidenten Amin störtade till exempel, Milton Obote, tog tillbaka makten när Amin i sin tur försvann och dödade i princip lika många av sina landsmän som vår films huvudperson)
Ändå, vill jag gärna framhålla, är detta en väldigt bra film (än en gång, precis som ”Capote”). När jag nu, tack vare inspiration från biobesöket, läst in mig lite på historien förstår jag också att det är en ganska bra bild av händelserna som filmen ger. Många har klagat lite på att det fortfarande måste till en vit man i händelsernas centrum om man ska göra en film om Afrika och det kan finnas en poäng i det, men Dr Nicholas Garrigan är knappast någon hjälte - mer en politiskt ointresserad yngling som vill uppleva ett äventyr och låter sig bländas av ett liv i lyx. Jag har inga problem med det upplägget.
Så – se filmen, det är den absolut värd.
Läs mer.
Det kommer ni att vilja göra.
Jag vet inte. Det räcker inte riktigt ända fram. Men nästan. Nära.
”Last king of Scotland” är välspelad, intressant och gör mig kanske mest av allt nyfiken på att veta mer om Idi Amin och hans terrorvälde i Uganda. Men. Jag har ett problem. Jag vet inte riktigt vad jag förväntas känna.
Såtillvida har ”Last king of Scotland” (har vi slutat översätta filmtitlar nu, förresten – det här borde ju annars vara en lätt en) mycket gemensamt med förra årets ”Capote” – allting är hur bra som helst, men det bränner inte till. Den griper inte riktigt tag.
I eftertexterna får jag veta att Idi Amin under sina åtta år vid makten tog död på 300.000 landsmän. Det är givetvis fruktansvärt. Men inget jag direkt får någon känsla för i filmen (vilket på många sätt har en poäng eftersom den skotske läkaren och egentlige huvudpersonen inte förstår detta förrän i slutet och det är med hans ögon vi ser filmen). Jag uppfattar, mycket tack vare Forest Whitaker grymma skådespel, att Idi Amin var en galning, en man med många sidor där man aldrig kunde veta vilken som skulle dominera för tillfället. Men jag fruktar honom inte. Och jag får ingen som helst inblick i vilken utsträckning Storbritannien hjälpte Amin till makten och vad som egentligen hände före och efter (presidenten Amin störtade till exempel, Milton Obote, tog tillbaka makten när Amin i sin tur försvann och dödade i princip lika många av sina landsmän som vår films huvudperson)
Ändå, vill jag gärna framhålla, är detta en väldigt bra film (än en gång, precis som ”Capote”). När jag nu, tack vare inspiration från biobesöket, läst in mig lite på historien förstår jag också att det är en ganska bra bild av händelserna som filmen ger. Många har klagat lite på att det fortfarande måste till en vit man i händelsernas centrum om man ska göra en film om Afrika och det kan finnas en poäng i det, men Dr Nicholas Garrigan är knappast någon hjälte - mer en politiskt ointresserad yngling som vill uppleva ett äventyr och låter sig bländas av ett liv i lyx. Jag har inga problem med det upplägget.
Så – se filmen, det är den absolut värd.
Läs mer.
Det kommer ni att vilja göra.
måndag, februari 05, 2007
Discshop baby
Fick order av svärföräldrarna att beställa en film från discshop de blivit förtjusta i. Ändå på plats var det väl lika bra att köpa några till sig själv? Fångläger 17 (Billy Wilder), M (Fritz Lang), Flickan från Auschwitz (Stefan Jarl), Corporation (Jennifer Abbott), De misstänkta (Bryan Singer) och tv-serien Stolthet och fördom (med Colin Firth!) blir perfekt som ättiksgurka på leverpastejmackan.
Vänner
Vänner är svårt. Inte att älska, inte att lita på - utan bara att behålla. Eller hålla nära. Det finns så många man träffar i olika sammanhang som man tycker om, men det är svårt att finna tid. Tid. I-landsproblem nummer ett. En så dålig ursäkt men en så bra förklaring.
Allt detta slog mig efter gårdagens födelsedagsbrunch då åtta av mina närmaste vänner kom för att gratulera mig (och njuta av maten, såklart). Jag tycker om att stå lite vid sidan om och betrakta en sådan samling. På bröllopet var det en av höjdpunkterna på hela dagen när jag, någonstans i middagen, tittade ut över lokalen och såg hur så många av våra vänner, så många av dem vi älskar - med det egentligen enda gemensamma att de älskar oss tillbaka - pratade med varandra, skrattade, skålade.
Då hade vi ändå velat bjuda fler. Göra cirkeln större.
Jag berömde familjen för deras födelsedagspresenter och antar att det inte är mer än rätt att också skicka ett tacksamhetens ord till mina brunchande vänner. Vin, biobiljett, presentkort på Möllans ost och fyra böcker: "Tätt intill dagarna" av Mustafa Can, "Mannen under trappan" av Marie Hermansson, "Hanteringen av döda" av John Ajvide Lindqvist och "Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans" av Anna Gavalda.
Jag har en fin vår framför mig!
Allt detta slog mig efter gårdagens födelsedagsbrunch då åtta av mina närmaste vänner kom för att gratulera mig (och njuta av maten, såklart). Jag tycker om att stå lite vid sidan om och betrakta en sådan samling. På bröllopet var det en av höjdpunkterna på hela dagen när jag, någonstans i middagen, tittade ut över lokalen och såg hur så många av våra vänner, så många av dem vi älskar - med det egentligen enda gemensamma att de älskar oss tillbaka - pratade med varandra, skrattade, skålade.
Då hade vi ändå velat bjuda fler. Göra cirkeln större.
Jag berömde familjen för deras födelsedagspresenter och antar att det inte är mer än rätt att också skicka ett tacksamhetens ord till mina brunchande vänner. Vin, biobiljett, presentkort på Möllans ost och fyra böcker: "Tätt intill dagarna" av Mustafa Can, "Mannen under trappan" av Marie Hermansson, "Hanteringen av döda" av John Ajvide Lindqvist och "Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans" av Anna Gavalda.
Jag har en fin vår framför mig!
söndag, februari 04, 2007
Inga fler bjudningar på ett helt år
Det är jobbigt att fylla år. Inte för att man oundvikligen blir äldre (det är ärligt talat ganska trevligt), utan för att det leder till en väldig massa tungt arbete. I köket. Och, för min älskade make, ett hel del bärande med bord och stolar upp och ner från källaren.
Men alltså, det är grymt kul.
Att laga mat till andra.
På kalas nummer ett (släkten) lagade jag klassisk kreolsk kycklinggryta som min pappa tyckte var alldeles för stark men så är han också rätt mesig vad det gäller kryddor - min snart nittiofyraåriga farmor åt som bara den. Dessert: sommartårta på maräng, hallon och grädde med lemon curd.
Kalas nummer två, det minsta (svärföräldrar): gubbröra till förrätt, kalvfärsbiffar med svamp och portvin i, tillsammans med persiljestuvad potatis, syltad blomkål och ugnsbakade äpplen - och till dessert varm chokladbakelse med vaniljglass rullad i dels vit choklad och dels polkagris.
Så långt allt gott och väl.
Idag var det brunch (kompisar). "Inte en middag för vännerna, det blir för mycket jobb" tänkte jag och anade väl att brunchidén bara var ett sätt att lura mig själv.
Det var mer jobb än de andra två tillställningarna tillsammans.
Det var värt det.
På den köpta delen av buffén: a-fil, Philadelphiaost, italiensk salami, pastrami, prästost, avocado, tomat, rödlök, paprika, gurka, tomat-, äpple- och apelsinjuice, te och kaffe.
På den hemmagjorda fronten: müsli, bagels, grönsaksmuffins med fetaost i, fruktsallad med honungsyoghurt, löktarte med svamp och parmesanost, ugnsbakad brie med tomatsallad, bacon och scrambled eggs.
Nästa år ska jag anlita en cateringfirma.
Eller resa bort.
Äh, förresten. Det är trevligt att stå i centrum.
Men alltså, det är grymt kul.
Att laga mat till andra.
På kalas nummer ett (släkten) lagade jag klassisk kreolsk kycklinggryta som min pappa tyckte var alldeles för stark men så är han också rätt mesig vad det gäller kryddor - min snart nittiofyraåriga farmor åt som bara den. Dessert: sommartårta på maräng, hallon och grädde med lemon curd.
Kalas nummer två, det minsta (svärföräldrar): gubbröra till förrätt, kalvfärsbiffar med svamp och portvin i, tillsammans med persiljestuvad potatis, syltad blomkål och ugnsbakade äpplen - och till dessert varm chokladbakelse med vaniljglass rullad i dels vit choklad och dels polkagris.
Så långt allt gott och väl.
Idag var det brunch (kompisar). "Inte en middag för vännerna, det blir för mycket jobb" tänkte jag och anade väl att brunchidén bara var ett sätt att lura mig själv.
Det var mer jobb än de andra två tillställningarna tillsammans.
Det var värt det.
På den köpta delen av buffén: a-fil, Philadelphiaost, italiensk salami, pastrami, prästost, avocado, tomat, rödlök, paprika, gurka, tomat-, äpple- och apelsinjuice, te och kaffe.
På den hemmagjorda fronten: müsli, bagels, grönsaksmuffins med fetaost i, fruktsallad med honungsyoghurt, löktarte med svamp och parmesanost, ugnsbakad brie med tomatsallad, bacon och scrambled eggs.
Nästa år ska jag anlita en cateringfirma.
Eller resa bort.
Äh, förresten. Det är trevligt att stå i centrum.
torsdag, februari 01, 2007
Filmlistan 2006!
1. Att återvända (Pedro Almodóvar)
2. De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck)
3. Dråpet (Per Fly)
---
4. Efter bröllopet (Susanne Bier)
5. Walk the line (James Mangold)
---
6. Brokeback mountain (Ang Lee)
7. Matchpoint (Woody Allen)
---
8. Good night, and good luck (George Clooney)
9. Capote (Bennett Miller)
---
10. The squid and the whale (Noah Baumbach)
11. Babel (Alejandro González Iñárritu)
12. Syriana (Stephen Gaghan)
---
13. Stolthet och fördom (Joe Wright)
14. Inside man (Spike Lee)
---
15. The Weatherman (Gore Verbinski)
---
16. Varannan vecka (Felix Herngren, Måns Herngren, Hannes Holm)
Enligt uppdelningen:
1-3 Så otroligt bra att det är löjligt
4-5 Riktigt riktigt bra
6-7 Mycket bra
8-9 Mycket bra, men inte riktigt lika bra
10-12 Sevärda
13-14 Helt okej
15 Varför inte
16 Se inte den, för tusan
Filmer jag inte sett, men är rätt säker på skulle slå
sig in ganska högt (utan rangordning):
Marie-Antoinette (Sofia Coppola)
Frihetens pris (Ken Loach)
Scoop (Woody Allen)
Me and you and everyone we know (Miranda July)
Filmer jag inte sett, men är lite mer osäker på (utan rangordning):
The Holiday (Nancy Meyers)
The Science of sleep (Michel Gondry)
Flags of our fathers (Clint Eastwood)
Requiem (Hans-Christian Schmid)
Don't come knockin' (Wim Wenders)
Pingvinresan (Luc Jacquet)
München (Steven Spielberg)
2. De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck)
3. Dråpet (Per Fly)
---
4. Efter bröllopet (Susanne Bier)
5. Walk the line (James Mangold)
---
6. Brokeback mountain (Ang Lee)
7. Matchpoint (Woody Allen)
---
8. Good night, and good luck (George Clooney)
9. Capote (Bennett Miller)
---
10. The squid and the whale (Noah Baumbach)
11. Babel (Alejandro González Iñárritu)
12. Syriana (Stephen Gaghan)
---
13. Stolthet och fördom (Joe Wright)
14. Inside man (Spike Lee)
---
15. The Weatherman (Gore Verbinski)
---
16. Varannan vecka (Felix Herngren, Måns Herngren, Hannes Holm)
Enligt uppdelningen:
1-3 Så otroligt bra att det är löjligt
4-5 Riktigt riktigt bra
6-7 Mycket bra
8-9 Mycket bra, men inte riktigt lika bra
10-12 Sevärda
13-14 Helt okej
15 Varför inte
16 Se inte den, för tusan
Filmer jag inte sett, men är rätt säker på skulle slå
sig in ganska högt (utan rangordning):
Marie-Antoinette (Sofia Coppola)
Frihetens pris (Ken Loach)
Scoop (Woody Allen)
Me and you and everyone we know (Miranda July)
Filmer jag inte sett, men är lite mer osäker på (utan rangordning):
The Holiday (Nancy Meyers)
The Science of sleep (Michel Gondry)
Flags of our fathers (Clint Eastwood)
Requiem (Hans-Christian Schmid)
Don't come knockin' (Wim Wenders)
Pingvinresan (Luc Jacquet)
München (Steven Spielberg)
Fest = våldtäkt
Två våldtäkter har anmälts den senast veckan i Åre, vilket bekymrar polisen såhär i förberedelserna inför alpina VM. Järpens polischef Matts Nilsson uttalar sig: "Folk är här för att åka skidor och sen gå ut och ha kul. Då finns det en risk att sånt här kan hända".
Jag vet inte.
Men jag hoppas citatet är taget ur sitt sammanhang.
Jag vet inte.
Men jag hoppas citatet är taget ur sitt sammanhang.
onsdag, januari 31, 2007
Oh Bartlet my Bartlet
Jag lider av Vita Huset-beroende. Och ångest. Ångest för att jag vet att jag nu hunnit en bit in i femte säsongen och femte säsongen är inte riktigt lika bra som de övriga och även om sjätte blir bättre så är det då Leo får en hjärtinfarkt och träder tillbaka och även om jag vet att jag då blir glad för att det är CJ som får efterträda honom så är det gamla gänget splittrat. Att Sam försvann var illa nog (jag kan fortfarande inte gilla Will Bailey, förresten - först får han Sam att hoppa av och sedan väljer han att jobba för Bingo Bob istället för president Bartlet, då är man inte värd kärlek) men när först Leo och sedan ännu senare Toby är borta... usch. Annars har jag alltid hävdat att första och andra säsongen är de bästa, men både tredje och fjärde (framför allt tredje, tredje är helt briljant) håller mycket högre klass än jag mindes. Jag funderar redan på att börja om från början igen när jag nått sjunde säsongen (som jag ju precis sett) så att det aldrig blir stopp i den här historien. Jag är helt fast i Vita Huset. Vita Huset har tagit över mitt liv.
Är det ändå inte lite vackert mitt i all ynklighet?
Bio: The Departed (obs! Spoiler!)
BETYG: 3+
Hm. Nja. Martin Scorsese gör såklart sällan dåliga filmer och The Departed är inte heller dålig. Det är bara det att Martin Scorsese ibland gör briljanta filmer och The Departed är inte briljant. Trots att alla skådespelare gör bra insatser (som så många påpekat så gäller det också Leonardo DiCaprio), trots att inledningen är lovande - så... nja. Den här typen av filmer kräver en viss stämning för att höja sig över mängden, en känsla, en magi. Det måste genomsyra manus men också bilderna och musiken. Gudfadern innehöll långt mycket mer våld och Scorseses egen Maffiabröder också - men i The Departed blir det aldrig vackert. Aldrig... nödvändigt. Jag vet inte. Den räcker bara inte ända fram - och slutet känns dessutom rumphugget, trots att filmen är två och en halv timme lång (eller just därför). Olyckliga slut kräver också mycket mer finess än lyckliga, The Departed lider på många plan av just brist på finess.
Sedan har jag ett personligt problem jag inte kan lägga på någon annan eller ens klandra Martin Scorsese för. Men alltså. Man tar inte död på Martin Sheen. No no no. Martin Sheen är president Bartlet och president Bartlet är min hjälte, tv-mannen jag älskar mest - och honom tar man bara inte död på. No no no.
Förlåt mig min inskränkthet.
Hm. Nja. Martin Scorsese gör såklart sällan dåliga filmer och The Departed är inte heller dålig. Det är bara det att Martin Scorsese ibland gör briljanta filmer och The Departed är inte briljant. Trots att alla skådespelare gör bra insatser (som så många påpekat så gäller det också Leonardo DiCaprio), trots att inledningen är lovande - så... nja. Den här typen av filmer kräver en viss stämning för att höja sig över mängden, en känsla, en magi. Det måste genomsyra manus men också bilderna och musiken. Gudfadern innehöll långt mycket mer våld och Scorseses egen Maffiabröder också - men i The Departed blir det aldrig vackert. Aldrig... nödvändigt. Jag vet inte. Den räcker bara inte ända fram - och slutet känns dessutom rumphugget, trots att filmen är två och en halv timme lång (eller just därför). Olyckliga slut kräver också mycket mer finess än lyckliga, The Departed lider på många plan av just brist på finess.
Sedan har jag ett personligt problem jag inte kan lägga på någon annan eller ens klandra Martin Scorsese för. Men alltså. Man tar inte död på Martin Sheen. No no no. Martin Sheen är president Bartlet och president Bartlet är min hjälte, tv-mannen jag älskar mest - och honom tar man bara inte död på. No no no.
Förlåt mig min inskränkthet.
Doing the omoralisk schlagerfestival
Så var det den tiden på året igen. Dags att krypa ut ur garderoben och ta en nypa luft, innan man än en gång stänger dörren till landet Narnia för resten av året. Schlagertid. En galen tid. En månad utan logisk förklaring eller hållbara argument.
Det var länge sedan jag gav upp.
Alltså, jag gillar det här spektaklet.
Och jag kan inte förklara varför.
Självklart är deltagarna bleka kopior på riktiga artister (jo, jag använder ordet riktiga, det går att använda ordet riktiga för i min värld finns det riktiga, äkta artister och oäkta och det handlar om ambition, känsla och passion men inget av detta går såklart att mäta varför hela diskussionen tenderar att urarta varje gång man har den, men likväl finns det riktiga artister och bleka kopior, tro mig) och ingenting av det som sänds under dessa sex veckor kommer någonsin att förändra världen eller ens enstaka liv. Antagligen. Jag kommer aldrig att lyssna på de här låtarna och få gåshud, aldrig att försvinna till en annan, bättre, mer fullkomlig värld under ett par minuter. Men. Jag kan bara inte värja mig. Det går bara inte.
Så, som en liten uppvärmning inför första deltävlingen av denna hatade Melodifestival kommer här en liten lista över mina schlagerfavoriter genom tiderna:
1. FRÄMLING (Carola) 1983
Vad kan jag säga? 1983 var jag fem år gammal och hela min värld blev Främling, Mickey och Tommy och jag kan fortfarande inte tycka illa om Carola trots att hon verkar både hyfsat dum och har vedervärdiga åsikter. ”Främling” är en av få åttiotalsschlagers som fortfarande känns fräsch trots att den blivit totalt sönderspelad. Det finns inte en svensk som inte kan nynna dååå-dååå-då-då-då-dååå-introt. ”Som Mona Lisa har sitt leende, så gömmer också du en hemlighet”. Den är bäst, helt enkelt.
2. SOL OCH VÅR (Inger Berggren) 1962
Texten är så galet naiv, daterad och härlig. ”När det är sol och vår och man är nitton år, är det så lite man förstår – och alla flickor små bör låsas inne då, när vintern går mot sol och vår". Inger Berggren blir alltså sol-och-vårad men hon ler när hon sjunger (det hörs) och jag kan bara se min mormor stå i köket med radion på och vicka lite på höfterna i takt med den klämkäcka melodin medan hon förbereder familjemiddagen. Briljant.
3. NOT A SINNER, NOR A SAINT (Alcazar) 2003
Efter ett hemskt nittiotal med alldeles för många Pontare och Cecilia Vennersten krävdes något och det gick inte att komma mycket närmare än såhär. ”Not a sinner nor a saint” blev förmodligen räddningen för Melodifestivalen även om den inte vann men det är egentligen struntsamma för låten har den för mig klart viktigaste kvaliteten en schlagerlåt kan ha; jag blir glad.
4. WATERLOO (Abba) 1974
Vad kan sägas som inte är sagt? Jag är ingen stor fan av Abba, men de var fantastiska på melodier och ”Waterloo” är väl så nära Phil Spectors wall of sound det går att komma i dessa sammanhang. Det räcker för mig.
5. STAD I LJUS (Tommy Körberg) 1988
Ah! Balladen! Får icke glömmas bort. På nittiotalet svämmade det såklart över av just ballader efter att åttiotalet generellt bjudit på mycket sång, dans och flams, men det var skit det mesta och ingen schlagerballad är ändå så fulländad som Tommy Körbergs ”Stad i ljus”. Tonartshöjningarna, rösten, pompan, det omöjliga i att sjunga med utan att spräcka närmaste glasprodukt – själva definitionen på stor ballad. Att sedan texten är helt obegriplig går förstås att alldeles bortse ifrån (Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum - där allting är oändligt och alla gränser har förevigt suddats ut. Jag ville se miraklet och höra ord som föder liv, bli buren av en styrka som bara växer när jag anat mitt motiv…).
6. NYGAMMAL VALS (Lill Lindfors & Svante Thuresson) 1966
Alla sånger som innehåller uttrycken ”tjong i medaljongen”, ”kors i karamellen”, ”trumelumma på min kastrull” och ”klang i kantarellen” är utan minsta tvekan självskriven på en sådan här lista. Alltså, det är ju helt fantastiskt. Fantastiskt.
7. DET GÖR ONT (Lena Philipsson) 2004
Orup och Lena Philipsson, det lät bra från början och det blev tusan ta mig ännu bättre än man kunde tro. Grymt framförande, grym melodi, grymt arrangerat – det känns som om luften gick ur tävlingen lite efter Lena Philipssons seger (som hon för övrigt samlat ihop till, jag har ytterligare ett Lena Ph-bidrag på den här listan och ännu ett precis utanför), det gick liksom inte att överträffa. Båda åren som följt på 2004 (ett av de bättre i historien) har varit som ett glas kranavann i jämförelse. "Det gör ont" var riktad precis mot min målgrupp och ja, jag föll.
8. SVENSKA FLICKA (Ann-Louise Hansson) 1969
Åh, min svaghet för fjantiga texter kommer igen. Men Ann-Louise Hansson är bara så gammelschlagerlig att jag dööör. Och så byter hon språk i inledningraden i varje refräng och för att melodin ska hålla måste hon uttala sista e:et i je t’aime (Anna, je t’aime – så var det han sade…). You gotta love it!
9. GÅ OCH GÖM DIG, ÅKE TRÅK (Mona Wessman) 1968
Titeln säger allt. Och Peter Himmelstrands blåsarrangemang är förstås oklanderligt.
10. DANSA I NEON (Lena Philipsson) 1987
Sedär, Lena Ph igen. Numera rätt sönderspelad men en stor hit på minidiscon och många år senare på Slagthusets ladugolv (det första dock en klart större merit än det sista). Själv är jag svag för na-na-na-na-naaaa.
11. Härliga sommardag (Family Four) 1972
12. Alla har glömt (Towa Carson) 1967
13. Högt över havet (Arja Saijonmaa) 1987
14. Säg det med en sång (Lena Andersson) 1972
15. Det börjar verka kärlek, banne mig (Claes-Göran Hederström) 1968
16. Upp över mina öron (Orup & Anders Glenmark) 1989
17. Bang, en boomerang (Svenne & Lotta) 1975
18. Never let it go (Afro-Dite) 2002
19. Alexandra (Sound of Music) 1987
20. La dolce vita (After Dark) 2004
PS. Det är ju så det är, helt enkelt. Den musik jag berörs mest av tröstar mig, fyller mig, stöttar mig, förändrar mig. Men en vecka om året gör schlagermusik mig bara rätt glad. Inget mer. Och inget mindre.
Det var länge sedan jag gav upp.
Alltså, jag gillar det här spektaklet.
Och jag kan inte förklara varför.
Självklart är deltagarna bleka kopior på riktiga artister (jo, jag använder ordet riktiga, det går att använda ordet riktiga för i min värld finns det riktiga, äkta artister och oäkta och det handlar om ambition, känsla och passion men inget av detta går såklart att mäta varför hela diskussionen tenderar att urarta varje gång man har den, men likväl finns det riktiga artister och bleka kopior, tro mig) och ingenting av det som sänds under dessa sex veckor kommer någonsin att förändra världen eller ens enstaka liv. Antagligen. Jag kommer aldrig att lyssna på de här låtarna och få gåshud, aldrig att försvinna till en annan, bättre, mer fullkomlig värld under ett par minuter. Men. Jag kan bara inte värja mig. Det går bara inte.
Så, som en liten uppvärmning inför första deltävlingen av denna hatade Melodifestival kommer här en liten lista över mina schlagerfavoriter genom tiderna:
1. FRÄMLING (Carola) 1983
Vad kan jag säga? 1983 var jag fem år gammal och hela min värld blev Främling, Mickey och Tommy och jag kan fortfarande inte tycka illa om Carola trots att hon verkar både hyfsat dum och har vedervärdiga åsikter. ”Främling” är en av få åttiotalsschlagers som fortfarande känns fräsch trots att den blivit totalt sönderspelad. Det finns inte en svensk som inte kan nynna dååå-dååå-då-då-då-dååå-introt. ”Som Mona Lisa har sitt leende, så gömmer också du en hemlighet”. Den är bäst, helt enkelt.
2. SOL OCH VÅR (Inger Berggren) 1962
Texten är så galet naiv, daterad och härlig. ”När det är sol och vår och man är nitton år, är det så lite man förstår – och alla flickor små bör låsas inne då, när vintern går mot sol och vår". Inger Berggren blir alltså sol-och-vårad men hon ler när hon sjunger (det hörs) och jag kan bara se min mormor stå i köket med radion på och vicka lite på höfterna i takt med den klämkäcka melodin medan hon förbereder familjemiddagen. Briljant.
3. NOT A SINNER, NOR A SAINT (Alcazar) 2003
Efter ett hemskt nittiotal med alldeles för många Pontare och Cecilia Vennersten krävdes något och det gick inte att komma mycket närmare än såhär. ”Not a sinner nor a saint” blev förmodligen räddningen för Melodifestivalen även om den inte vann men det är egentligen struntsamma för låten har den för mig klart viktigaste kvaliteten en schlagerlåt kan ha; jag blir glad.
4. WATERLOO (Abba) 1974
Vad kan sägas som inte är sagt? Jag är ingen stor fan av Abba, men de var fantastiska på melodier och ”Waterloo” är väl så nära Phil Spectors wall of sound det går att komma i dessa sammanhang. Det räcker för mig.
5. STAD I LJUS (Tommy Körberg) 1988
Ah! Balladen! Får icke glömmas bort. På nittiotalet svämmade det såklart över av just ballader efter att åttiotalet generellt bjudit på mycket sång, dans och flams, men det var skit det mesta och ingen schlagerballad är ändå så fulländad som Tommy Körbergs ”Stad i ljus”. Tonartshöjningarna, rösten, pompan, det omöjliga i att sjunga med utan att spräcka närmaste glasprodukt – själva definitionen på stor ballad. Att sedan texten är helt obegriplig går förstås att alldeles bortse ifrån (Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum - där allting är oändligt och alla gränser har förevigt suddats ut. Jag ville se miraklet och höra ord som föder liv, bli buren av en styrka som bara växer när jag anat mitt motiv…).
6. NYGAMMAL VALS (Lill Lindfors & Svante Thuresson) 1966
Alla sånger som innehåller uttrycken ”tjong i medaljongen”, ”kors i karamellen”, ”trumelumma på min kastrull” och ”klang i kantarellen” är utan minsta tvekan självskriven på en sådan här lista. Alltså, det är ju helt fantastiskt. Fantastiskt.
7. DET GÖR ONT (Lena Philipsson) 2004
Orup och Lena Philipsson, det lät bra från början och det blev tusan ta mig ännu bättre än man kunde tro. Grymt framförande, grym melodi, grymt arrangerat – det känns som om luften gick ur tävlingen lite efter Lena Philipssons seger (som hon för övrigt samlat ihop till, jag har ytterligare ett Lena Ph-bidrag på den här listan och ännu ett precis utanför), det gick liksom inte att överträffa. Båda åren som följt på 2004 (ett av de bättre i historien) har varit som ett glas kranavann i jämförelse. "Det gör ont" var riktad precis mot min målgrupp och ja, jag föll.
8. SVENSKA FLICKA (Ann-Louise Hansson) 1969
Åh, min svaghet för fjantiga texter kommer igen. Men Ann-Louise Hansson är bara så gammelschlagerlig att jag dööör. Och så byter hon språk i inledningraden i varje refräng och för att melodin ska hålla måste hon uttala sista e:et i je t’aime (Anna, je t’aime – så var det han sade…). You gotta love it!
9. GÅ OCH GÖM DIG, ÅKE TRÅK (Mona Wessman) 1968
Titeln säger allt. Och Peter Himmelstrands blåsarrangemang är förstås oklanderligt.
10. DANSA I NEON (Lena Philipsson) 1987
Sedär, Lena Ph igen. Numera rätt sönderspelad men en stor hit på minidiscon och många år senare på Slagthusets ladugolv (det första dock en klart större merit än det sista). Själv är jag svag för na-na-na-na-naaaa.
11. Härliga sommardag (Family Four) 1972
12. Alla har glömt (Towa Carson) 1967
13. Högt över havet (Arja Saijonmaa) 1987
14. Säg det med en sång (Lena Andersson) 1972
15. Det börjar verka kärlek, banne mig (Claes-Göran Hederström) 1968
16. Upp över mina öron (Orup & Anders Glenmark) 1989
17. Bang, en boomerang (Svenne & Lotta) 1975
18. Never let it go (Afro-Dite) 2002
19. Alexandra (Sound of Music) 1987
20. La dolce vita (After Dark) 2004
PS. Det är ju så det är, helt enkelt. Den musik jag berörs mest av tröstar mig, fyller mig, stöttar mig, förändrar mig. Men en vecka om året gör schlagermusik mig bara rätt glad. Inget mer. Och inget mindre.
tisdag, januari 30, 2007
Ni na ni na na na na
Träffade min gode vän Örjan igår. Det är inte ofta det händer längre, vilket inte är så konstigt eftersom han bor i Stockholm. Våra kvällar på Ölcaféet (vi träffas bara där) handlar alltid om relationer, mat, politik och böcker, i den ordningen (okej, ibland lite musik också). Han har väldigt bestämda åsikter, min gode vän Örjan - och det mesta är både förnuftigt och inspirerande. Med detta sagt vill jag bara nämna hans boktips för kvällen (när vi sågs senast, för ungefär ett år sedan, rekommenderade han Susanna Alakoskis "Svinalängorna", för övrigt): "Scum-manifest", av Valerie Solanas (i översättning av Sara Stridsberg). Jag lade den genast i önskelistan på adlibris.
Men vad jag förstår är det förmodligen ingenting som ligger i Nyamko Sabunis bokhög.
Men vad jag förstår är det förmodligen ingenting som ligger i Nyamko Sabunis bokhög.
Är bokhyllan manlig?
Lisa Förare Winbladh utmanar en vän att läsa tio böcker i rad av kvinnliga författare och jag påminns om Lisa (http://lisakristiansson.blogspot.com) i bokcirkeln som utmanade sig själv med samma sak under ett helt år. Vad jag förstår gick det sådär i meningen att hon inte läste lika mycket, men så hade hon heller inte tillgång till de lysande förslag som radas upp i kommentarsfältet på Förare Winbladhs blogg.
Så.
Läs mer här: http://matalskaren.blogspot.com/2007/01/utmaningen-vardagsfeminism.html.
Så.
Läs mer här: http://matalskaren.blogspot.com/2007/01/utmaningen-vardagsfeminism.html.
måndag, januari 29, 2007
Råttan i staden
Vilken lättnad! Det finns inte lika många råttor som människor i vår stad. Det är en myt. Precis som den där i pizzan.
Se mer här:
http://sydsvenskan.se/malmo/article213566.ece
Se mer här:
http://sydsvenskan.se/malmo/article213566.ece
Bokobildad är vad jag är
Många många bloggare har gjort det (bl a Mia, se länk i listan) och nu är det väl min tur då. Det är ju det här med mig och listor och så.
Expressen publicerade i veckan en lista över böcker svenskar gärna ljuger om att de läst (för att imponera då antar, jag). Själv blir jag något missnöjd med mitt resultat:
"JACK" av ULF LUNDELL
Yep.
"UTVANDRARNA" av VILHELM MOBERG
Nej, faktiskt inte. Jag har sett tv-serien och dessutom Kristina från Duvemåla tre gånger men aldrig läst boken. Och då är ändå min man faktiskt släkt med författaren (farmors mors kusin, det ni!).
"HEMSÖBORNA" av AUGUST STRINDBERG
Nej. Såg någon tv-dramatisering som tonåring och blev så uttråkad att jag alldeles tappade lusten att läsa boken. Det håller i sig än.
"NÄSSLORNA BLOMMA" av HARRY MARTINSSON
Skulle jag någonsin läsa något av Harry Martinsson (och det är knappast troligt) skulle det vara "Aniara".
"RÖDE ORM" av FRANS G BENGTSSON
Nej, fy.
ARN-BÖCKERNA av JAN GUILLOU
Jan Guillou och forntider? Nej tack. Första och sista boken jag läste av Guillou var "Ondskan".
"SAGAN OM RINGEN"-TRILOGIN av JRR TOLKIEN
Jag har verkligen försökt, flera gånger. Men jag kommer bara inte förbi den dödstråkiga inledningen (på 150 sidor...)
"KRIG OCH FRED" av LEO TOLSTOJ
Nej, och det skäms jag över.
"SVINDLANDE HÖJDER" av EMILY BRONTË
Nix.
"MÄN ÄR FRÅN MARS, KVINNOR FRÅN VENUS" av JOHN GRAY
Aldrig i livet.
"1984" av GEORGE ORWELL
Nej, det är inte klokt. Men jag har den hemma och tänker banne mig läsa den!
"LYSANDE UTSIKTER" av CHARLES DICKENS
Nej, men flera andra Dickens!
"HARRY POTTER OCH DE VISES STEN" av J K ROWLING
Ja, alla i serien.
"JANE EYRE" av EMILY BRONTË
Nej.
"DA VINCI-KODEN" av DAN BROWN
Ja.
"ANNE FRANKS DAGBOK" av ANNE FRANK
Tror inte att jag läst hela. Men stora delar.
Såhär i efterhand får man nog säga att det var riktigt dåligt, faktiskt. Men jag förstår inte riktigt varför folk skulle skryta om att de läst Arn-böckerna? Man kan ju få en öl över sig för mindre.
"Utvandrarna", "1984" och "Krig och fred" ska jag däremot omedelbart ta tag i. Om jag bara kommer igenom den där högen på nattduksbordet.
Expressen publicerade i veckan en lista över böcker svenskar gärna ljuger om att de läst (för att imponera då antar, jag). Själv blir jag något missnöjd med mitt resultat:
"JACK" av ULF LUNDELL
Yep.
"UTVANDRARNA" av VILHELM MOBERG
Nej, faktiskt inte. Jag har sett tv-serien och dessutom Kristina från Duvemåla tre gånger men aldrig läst boken. Och då är ändå min man faktiskt släkt med författaren (farmors mors kusin, det ni!).
"HEMSÖBORNA" av AUGUST STRINDBERG
Nej. Såg någon tv-dramatisering som tonåring och blev så uttråkad att jag alldeles tappade lusten att läsa boken. Det håller i sig än.
"NÄSSLORNA BLOMMA" av HARRY MARTINSSON
Skulle jag någonsin läsa något av Harry Martinsson (och det är knappast troligt) skulle det vara "Aniara".
"RÖDE ORM" av FRANS G BENGTSSON
Nej, fy.
ARN-BÖCKERNA av JAN GUILLOU
Jan Guillou och forntider? Nej tack. Första och sista boken jag läste av Guillou var "Ondskan".
"SAGAN OM RINGEN"-TRILOGIN av JRR TOLKIEN
Jag har verkligen försökt, flera gånger. Men jag kommer bara inte förbi den dödstråkiga inledningen (på 150 sidor...)
"KRIG OCH FRED" av LEO TOLSTOJ
Nej, och det skäms jag över.
"SVINDLANDE HÖJDER" av EMILY BRONTË
Nix.
"MÄN ÄR FRÅN MARS, KVINNOR FRÅN VENUS" av JOHN GRAY
Aldrig i livet.
"1984" av GEORGE ORWELL
Nej, det är inte klokt. Men jag har den hemma och tänker banne mig läsa den!
"LYSANDE UTSIKTER" av CHARLES DICKENS
Nej, men flera andra Dickens!
"HARRY POTTER OCH DE VISES STEN" av J K ROWLING
Ja, alla i serien.
"JANE EYRE" av EMILY BRONTË
Nej.
"DA VINCI-KODEN" av DAN BROWN
Ja.
"ANNE FRANKS DAGBOK" av ANNE FRANK
Tror inte att jag läst hela. Men stora delar.
Såhär i efterhand får man nog säga att det var riktigt dåligt, faktiskt. Men jag förstår inte riktigt varför folk skulle skryta om att de läst Arn-böckerna? Man kan ju få en öl över sig för mindre.
"Utvandrarna", "1984" och "Krig och fred" ska jag däremot omedelbart ta tag i. Om jag bara kommer igenom den där högen på nattduksbordet.
Bio
Säsongen har börjat och starten är, som alla femmilare vet, livsviktig. Vår och höst brukar ju vara de hetaste biotiderna (minns februari/mars förra året, hujedamej) och det finns en del intressant på väg in. Har själv bokat in The Departed imorgon (med jobbet), Last king of Scotland nästa tisdag (bioklubben) och The Queen den 21 februari (mamma och mormor).
Film ska ses när det är som mörkast ute.
Film ska ses när det är som mörkast ute.
Pia Kjærsgaard är rädd för allt utom smørrebrød
FN:s flyktingorgan UNHCR uppmanar världens länder att under en tid se mildare på asyl för flyktingar från Irak eftersom länderna direkt runtomkring inte kan hantera alla som flyr våldet och kriget. Sverige har som enda land i Europa hittills följt uppmaningen och tar för tillfället emot nästan hälften av alla irakiska flyktingar som kommer till till vår världsdel (år 2006 innebar det nästan 9.000 människor).
Detta oroar, föga överraskande, våra grannar i väster. Åtminstone regeringens stödparti; det invandrarfientliga Dansk Folkeparti. I ett utspel igår kunde partiet till och med tänka sig att avsluta det nordiska samarbetet om fri rörlighet, som skulle innebära att de som efter några år fått svenskt medborgarskap fritt skulle kunna bosätta sig i Danmark (o hemska tanke).
Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Eller sluta.
Men det får onekligen vara slut på snacket om det hyggelige Danmark så länge nästan 450.000 av landets väljare föredrar ett parti som Dansk Folkeparti och har en regering som låter samma parti sätta dagordningen.
Detta oroar, föga överraskande, våra grannar i väster. Åtminstone regeringens stödparti; det invandrarfientliga Dansk Folkeparti. I ett utspel igår kunde partiet till och med tänka sig att avsluta det nordiska samarbetet om fri rörlighet, som skulle innebära att de som efter några år fått svenskt medborgarskap fritt skulle kunna bosätta sig i Danmark (o hemska tanke).
Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Eller sluta.
Men det får onekligen vara slut på snacket om det hyggelige Danmark så länge nästan 450.000 av landets väljare föredrar ett parti som Dansk Folkeparti och har en regering som låter samma parti sätta dagordningen.
lördag, januari 27, 2007
En växande hög
Varför köpa fler böcker när man redan har en hög på nattduksbordet som det tycks svårt att finna tid för, skulle många fråga sig själv. Men bra böcker dör inte bort och livet är långt, så när jag ändå var på bokhandeln för att köpa present passade jag sjävlklart på att bygga på den där högen litegrann:"Svennis krig" av Peter Wennman
"Montecore" av Jonas Hassen Khemiri
"Den röda anteckningsboken" av Paul Auster
"Extremt högt och otroligt nära" av Jonathan Safran Foer
"Mikael Wiehe - en sång till modet" av Stig Hansén
Ett par eftermiddagar på café i Greenwich Village är härmed bokade.
torsdag, januari 25, 2007
onsdag, januari 24, 2007
600 filmer du måste se innan du dör
Jag vet inte vad det säger om någonting, men jag kan verkligen inte låta bli att älska sådant här:
http://www.prettoklubben.com
http://www.prettoklubben.com
Ny tv-kanal
Så blir tv-burken ännu tjockare. SBS, som också äger Kanal 5, lanserar Kanal 9 den 25 februari - och startar med att sända Oscarsgalan. Jag börjar få svårt att hänga med i alla olika kanalers inriktning (det verkar i alla fall väldigt inne att nischa in sig på vissa målgrupper) men tyckte det var lite småkul att läsa Jonas Sjögrens (Kanal 9:s VD) vision:
- Vi vill attrahera en publik som söker avkopplande underhållning snarare än tunga debatter.
Tänk, precis en sådan kanal har jag letat med ljus och lykta efter...
- Vi vill attrahera en publik som söker avkopplande underhållning snarare än tunga debatter.
Tänk, precis en sådan kanal har jag letat med ljus och lykta efter...
tisdag, januari 23, 2007
En märklig iTunes-lista
Har börjat det mycket tunga, mycket tidskrävande arbetet med att försöka lägga in all musik i datorn som fanns där när hårddisken valde att tacka för sig. Eller, helt precis samma blir det ju inte för jag har absolut ingen aning om exakt vilka låtar som låg i listan, men nu har jag i alla fall helt snurrat in på klassiska soulhits (men kunde ändå inte gärna undvika "Hickory wind" i fyra olika versioner, kan bara inte välja) - så kvällens topplista, med reservation för alla låtar som inte dykt upp just i dessa timmar såklart, ser ut som så:
I shall be released (Nina Simone)
I've been loving you too long (Otis Redding)
Hickory wind (Gram Parsons)
Midnight train to Georgia (Gladys Knight & the Pips)
Don't play that song (Aretha Franklin)
Let's get it on (Marvin Gaye)
Just like a woman (Nina Simone)
These arms of mine (Otis Redding)
Hit the road Jack (Ray Charles)
A change is gonna come (Sam Cooke)
You really got a hold on me (Smokey Robinson)
I shall be released (Nina Simone)
I've been loving you too long (Otis Redding)
Hickory wind (Gram Parsons)
Midnight train to Georgia (Gladys Knight & the Pips)
Don't play that song (Aretha Franklin)
Let's get it on (Marvin Gaye)
Just like a woman (Nina Simone)
These arms of mine (Otis Redding)
Hit the road Jack (Ray Charles)
A change is gonna come (Sam Cooke)
You really got a hold on me (Smokey Robinson)
I see my light come shining
Man glömmer emellanåt hur magisk Nina Simone var.
Men det räcker med inledningen till hennes version av "I shall be released".
Så minns man.
Men det räcker med inledningen till hennes version av "I shall be released".
Så minns man.
Oscars
Så var nomineringarna till Oscars-galan släppta. Som vanligt har bara typ hälften av filmerna haft premiär i Sverige, men lite spännande är det ändå.
Flest nomineringar fick i vanlig ordning en musikalfilm (vad är det med Hollywood och musikaler?) - "Dreamgirls" placerades i åtta kategorier, dock varken bästa film eller bästa regissisör. I bästa film nominerades istället "The Departed" (går på bio nu), "Babel" (har gått ett bra tag), "Letters From Iwo Jima" (svensk premiär 9 mars), "Little Miss Sunshine" (har gått ett tag) och "The Queen" (svensk premiär 2 februari).
"Babel", en av förra årets mest haussade filmer men enligt min mening överskattad, fick totalt sju nomineringar - näst flest.
Om en vecka ska jag se "The departed". Jag har faktiskt inga större förväntningar, det var trots allt ett tag sedan Scorsese släppte ifrån sig ett mästerverk. Men den som sett hans meritlista kan förstås omöjligt ge upp hoppet.
I nästa vecka presenteras förresten förra årets bästa film-lista här på bloggen. Den fick dispens pga datorhaveri, tidsbrist, snålblåst och annan force majeure.
Flest nomineringar fick i vanlig ordning en musikalfilm (vad är det med Hollywood och musikaler?) - "Dreamgirls" placerades i åtta kategorier, dock varken bästa film eller bästa regissisör. I bästa film nominerades istället "The Departed" (går på bio nu), "Babel" (har gått ett bra tag), "Letters From Iwo Jima" (svensk premiär 9 mars), "Little Miss Sunshine" (har gått ett tag) och "The Queen" (svensk premiär 2 februari).
"Babel", en av förra årets mest haussade filmer men enligt min mening överskattad, fick totalt sju nomineringar - näst flest.
Om en vecka ska jag se "The departed". Jag har faktiskt inga större förväntningar, det var trots allt ett tag sedan Scorsese släppte ifrån sig ett mästerverk. Men den som sett hans meritlista kan förstås omöjligt ge upp hoppet.
I nästa vecka presenteras förresten förra årets bästa film-lista här på bloggen. Den fick dispens pga datorhaveri, tidsbrist, snålblåst och annan force majeure.
söndag, januari 21, 2007
La familia
Familjekalaset med anledning av min födelsedag är över för i år. Än en gång visar det sig att min familj känner mig bättre än de flesta; ostkorg, presentkort på bokhandel, tomma dvd-skivor, vinglas, pengar, Bodil Malmsten och Katarina Wennstam skulle mycket väl kunna summera det mesta av mina böjelser.
Det är kanske egentligen för sällan man är tacksam för att ens familj inte bara älskar en och har förmågan att visa det, utan också består av människor man ser upp till och är stolt över.
Så det tänkte jag tillbringa resten av kvällen med att göra.
Och kanske lyssna lite på Nina Simone samtidigt.
Det är kanske egentligen för sällan man är tacksam för att ens familj inte bara älskar en och har förmågan att visa det, utan också består av människor man ser upp till och är stolt över.
Så det tänkte jag tillbringa resten av kvällen med att göra.
Och kanske lyssna lite på Nina Simone samtidigt.
fredag, januari 19, 2007
Borta
Det var en kväll i slutet av november 1999. Jag, Mary, Hockey och Lönia var i London för att hälsa på min bror. Resan hade startat tidigt på morgonen, det var precis innan den stora stormen drog in över Sverige och flygbåten (någon bro fanns förstås inte) var inställd, vi fick åka via Helsingborg-Helsingör för att komma till Kastrup, solen hade ännu inte gått upp men vi var drygt tjugo år gamla och svepte en öl på väg över sundet. Efter missat flyg, tåg från Heathrow och tunnelbana till Stratford i östra London, inkvartering hos indiern Hari som undrade om vi rökte på rummet när det var så fyllt av Marlboro lights att det sipprade ut från den stängda dörren. På kvällen skulle vi gå ut. Min bror tog oss med till Vinyl Bar i Camden, ett halvsunkigt, cigarettstinkande, underbart ställe med Northern soul och the Clash i högtalarna, små bord med udda stolar och det var där jag hade mina berömda andra, tredje, fjärde och femte andningar, vi drack en massa pints och Wiehe, Thåström, Dylan och citronankorna ven genom luften. Det var en genialisk kväll.
Imorse fick jag mail från min bror att Vinyl Bar lagts ner.
Sorgligt.
Ikväll spelar jag Ryan Adams "The bar is a beautiful place" på hög volym.
Imorse fick jag mail från min bror att Vinyl Bar lagts ner.
Sorgligt.
Ikväll spelar jag Ryan Adams "The bar is a beautiful place" på hög volym.
Vass penna
Anja Gatu har börjat bra som ny krönikör i Sydsvenskan. En imponerande arbetstakt håller hon hittills också - en om dagen. Idag en insiktsfull text om herrhockey och dess manlighet:
http://sydsvenskan.se/sport/kronikagatu/article211267.ece
http://sydsvenskan.se/sport/kronikagatu/article211267.ece
torsdag, januari 18, 2007
Så så, unga damen
I fredagens Metro Bostad hade Malmöhusmäklarna en egen annonsbilaga där de självklart berättade om det magnifika i att anlita just den mäklarbyrån. Förutom draghjälp av Björn Ranelid (vilket man för övrigt hade kunnat diskutera mer om, det hjälper väl knappast hans trovärdighet och jag kan inte tänka mig att han heller har ett ekonomiskt behov) finns en liten artikel om 19-åriga Lena Myhre, som givetvis sålt sin bostad via Malmöhusmäklarna. Artikeln behandlar Lena Myhres väg till detta beslut, består av fem stycken och i fyra av dem benämns hon som "ung dam". Alltså, det väl sant och så, 19 år är rätt ungt och en dam är av kvinnligt kön. Men ung dam. Jag vet inte.
Jag antar att det handlar om ett stilistiskt grepp för så förbannat dålig fantasi kan man väl inte ha - men det är ett olyckligt, tråkigt och väldigt gubbigt sådant.
Det här är givetvis en detalj i det stora hela och inte många skulle förmodligen reta upp sig så himla mycket, men ändå.
Ett visset löv i trädet är också ett löv.
Filosofiskt så det förslår.
Jag antar att det handlar om ett stilistiskt grepp för så förbannat dålig fantasi kan man väl inte ha - men det är ett olyckligt, tråkigt och väldigt gubbigt sådant.
Det här är givetvis en detalj i det stora hela och inte många skulle förmodligen reta upp sig så himla mycket, men ändå.
Ett visset löv i trädet är också ett löv.
Filosofiskt så det förslår.
Mona Sahlin
Idag förväntas Mona Sahlin presenteras som valberedningens kandidat till Socialdemokraternas nya partiledare. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka. Å ena sidan upprör det mig mycket att hon varit så otroligt slarvig med sin ekonomi - och dessutom så nonchalant. Tobleronet må väl kanske vara en höna av en fjäder, men upprepade felparkeringar utan att bry sig om att betala böter, hela det-är-roligt-att-betala-skatt-debaclet - det är just nonchalansen, sättet att sätta sig ovanpå det system vi andra måste leva i, som gör henne mindre trovärdig som ledare för Sveriges största parti. Men. Det är också viktigt med en kvinnlig partiledare, det finns egentligen ingen annan utväg. Och Mona Sahlin är inte dum i huvudet, hon är en skicklig politiker. Frågan är bara om väljarna glömt bort de gamla skandalerna, om den stämpeln går att tvätta bort. Timingen är dock god, Sahlin får nästan fyra år på sig att ta fram sitt politiska Vanish.
Men Margot Wallström hade varit ett betydligt bättre val för både framtid och resultat. Hon borde inte tackat nej.
Men Margot Wallström hade varit ett betydligt bättre val för både framtid och resultat. Hon borde inte tackat nej.
onsdag, januari 17, 2007
Mastodontinlägg - förlåt!
Jag är galet svag. När min goda vän Mary lagt ut detta frågeformulär på sin blogg (se länk i listan) kunde jag omöjligt låta bli att följa efter:
ÄGER DU EN iPOD? yep! Min älskade iPod nano.
VAR KÖPER DU DINA MATVAROR? Hemköp Kronprinsen. Endast Hemköp och Malmborgs är goda nog år snobbarna i familjen Lindgren.
VILKEN VAR DEN SENASTE FILMEN DU SÅG? De andras liv, av regissören med det fantastiska namnet Florian Henckel von Donnersmarck. Det är något visst med tyska adelsnamn.
OM DU VANN PÅ LOTTO, VAD ÄR DET FÖRSTA DU SKULLE KÖPA? Ha! Den frågan fick jag faktiskt på min möhippa – och svaret är precis lika tråkigt som då: jag skulle inte köpa något, jag skulle lösa mina lån. Men om jag inte fick så mycket pengar skulle jag köpa en bil och om jag fick ännu mindre en resa och om jag fick ännu mindre än det en espressomaskin eller kyl och ännu mindre än det – tja en mix av skivor, böcker, tv-serier och kläder. Gud vad det är lätt att göra av med pengar.
HAR NÅGON NÅGONSIN KALLAT DIG LAT? Åh, absolut. Jag gör det själv minst en gång om dagen.
VILKEN CD LIGGER I DIN CD-SPELARE JUST NU? Hm. Tom Waits senaste box Orphans, skivan Brawlers. VILKEN ÄR VÄRLDENS BÄSTA ARTIST JUST NU? Sedan 1962 har det varit Bob Dylan. Så är det fortfarande.
NÄR VAR SENAST NÅGON STÖTTE PÅ DIG? Sådant där märker inte jag förrän någon antingen säger det rakt ut eller hånglar upp mig. Och det har ingen gjort sedan jag träffade min älskade make.
VAD ÅT DU TILL MIDDAG SENAST? Potatis-, morots- och purjolökssoppa.
HAR DU NÅGONSIN DELTAGIT I EN DEMONSTRATION? Absolut. Både 1 maj, mot kriget i Irak och i fackeltåg mot nazism och rasism.
VEM VAR DEN SENASTE SOM RINGDE DIG? Pappa.
VILKEN ÄR DIN FAVORITÅKATTRAKTION PÅ ETT NÖJESFÄLT? Allt som hastigt ändrar höjdläge så att det suger i magen. Loopen, fritt fall, FlumeRide och liknande. Dessutom är jag obeskrivligt road av karuseller där folk kan bli blöta eller på annat sätt råka illa ut.
TROR DU FOLK PRATAR BAKOM RYGGEN PÅ DIG? Helt klart. Förutom att tendensen verkligen finns på vissa avdelningar på jobbet (inte min egen, tack och lov) så har jag förstått att det är ett folknöje större än de flesta. Jag vet inte hur intressant just jag är, men det förekommer säkert.
TITTADE DU PÅ TECKNAT NÄR DU VAR LITEN?
Självklart! Vi hade ett videoband med bara tecknade filmer som min pappa spelat in från Danmark. Jag var den populäraste ungen i hela grannskapet!
VILKEN FILM KAN DU ALLA REPLIKERNA TILL? Trolltyg i tomteskogen, Sällskapsresan, Dirty Dancing och Yrrol. Stora delar av Life of Brian och utvalda delar av Peter Sellers Rosa Pantern-alster.
ÄGER DU NÅGRA POPBANDSTRÖJOR? Ja. En Wilco-tröja som jag nu blivit för tjock för.
HAR DU GRÅTIT OFFENTLIGT? Många många gånger. Jag gråter när jag är arg, jag gråter när jag är ledsen, när jag är medlidsam, glad, övertygad, rörd. Så det blir rätt ofta, faktiskt. Men mest kanske i enstaka tårar och blurrig röst. Riktig gråtattack har dock också förekommit. Jag har inga problem med att visa mina känslor och har aldrig haft.
HAR DU EN STATIONÄR DATOR ELLER EN LAPTOP?
Laptop, baby!
TYCKER DU ATT KILLEN BORDE BJUDA PÅ FÖRSTA DEJTEN? Sådant trams har jag inte tid att lägga energi på att fundera över.
KAN DU KASTA MACKA? Ja, lite. Men jag skulle gärna vara bättre (av någon anledning).
VAD HAR DU MED DIG PÅ BION? Godis från Malmös bästa affär (Gotte-Lisa, of course) och en flaska mineralvatten. När jag går med min kusin köper jag dock alltid popcorn och coca cola. Det är tradition.
VEM VAR DIN FAVORITLÄRARE OCH VARFÖR? Jag har haft flera bra lärare och förmodligen ännu fler dåliga. Men den som påverkad mig mest, lämnat störst avtryck – lärt mig mest – är min mellanstadielärare Claes Nicklasson. Han var en fantastisk person, åtminstone för mig och precis då. Claes gick bort för två år sedan och blev inte sextio år gammal. Jag ska skriva mer om honom lite senare.
VILKET VAR DITT FAVORITÄMNE PÅ GYMNASIET? Jag hade turen att få mina bästa lärare i de ämnen jag tyckte var intressantast; historia och samhälle. Sedan har jag alltid gillat svenska men den läraren var mer rolig att driva med än entusiasmerande och skicklig. Eller, han var väl helt okej, kanske.
VILKET PERSONLIGHETSDRAG ÄR ETT MÅSTE HOS EN PARTNER? Humor och förmåga att ge sig hän, känna passion. En man som inte någon gång gråtit för att något (mat, sång, film, bok – whatever) bara just i den sekunden varit så fantastisk att inget annat uttryckssätt funnes – skulle jag aldrig kunna dela mitt liv med.
NÄR SOV DU SENAST PÅ GOLVET? När vi firade nyår hos min svåger och svägerska (låter inte det ordet extremt tantigt?) i Barcelona för två år sedan sov vi på en dubbelluftmadrass som efter halva natten förlorat allt vad luft heter. Jag var helt ledbruten när jag kom hem.
VILKEN ÄR DIN FAVORITDRINK? Irish coffee, nu och alltid.
VILKEN ÄR DINA FÖRÄLDRARS HEMSTAD?
Malmö. Min mormor var för övrigt den första i sin släkt som flyttade från Eslöv på typ flera hundra år. Galet.
HUR MÅNGA TIMMAR MÅSTE DU SOVA FÖR ATT KUNNA FUNGERA? Åtta. Men det mesta fungerar faktiskt, bara jag vaknar av mig själv. När väckarklockan ringer finns inte timmar nog på dygnet för att det skulle ha räckt.
VILKEN ÄR DIN FAVORITFRUKT?
Jag är tyvärr inte så förtjust i frukt. Mer i bär. Men clementiner nu på vintern och en mango är förstås inte fel.
HUR GAMMAL BLIR DU NÄSTA FÖDELSEDAG? 29 – imorgon faktiskt.
ÄR DU PETIG NÄR DET KOMMER TILL STAVNING OCH GRAMMATIK? Mycket. Det isar i kroppen på mig när folk inte kan sköta språket. Jag undrar ofta hur folk kan stava så dåligt som de gör. Nio år i grundskola, tre år i gymnasiet, böcker, tidningar – fastnar ingenting? Antar att det till viss del kan vara medfött, men i mitt fall tror jag kombinationen av att jag tidigt läste ofta och mycket samt hade en pappa som verkligen tog (och tar) ett gott språkbruk på allvar har gett mycket gratis.
VEM VAR DEN SENASTE PERSONEN SOM GJORDE DIG ARG? oräknerliga kvällspressreportrar jag egentligen inte alls vill lägga energi på.
TROR DU ATT GUD ÄR EN MAN ELLER EN KVINNA?
Jag tror då rakt inte att Gud är varkendera. Gud är ett väsen, en strimma hopp, en källa av styrka. Gud är godhet. Och godhet har inget kön.
GILLAR DU SENAP?
Mycket. Senap är, liksom i princip all annan mat, något som får mina ögon att glittra. Vi har alltid flera sorter hemma och använder dem till olika rätter. Till jul gör jag egen. I matlagning använder vi mest Dijon.
VILKA BÖCKER HAR FÅTT DIG ATT GRÅTA? När jag var yngre fanns det massor av böcker som fick mig gråta; Anne på Grönkulla, God natt mister Tom, Varghunden, Mio min Mio, herregud, det var gråtböcker all over the place. På senare år har det inte blivit i samma utsträckning. Men jag minns att jag grät när jag läste Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Det finns säkert fler alltså, men jag kommer inte på någon just nu. Däremot vet jag att jag gråtit tre gånger för att böcker varit så fruktansvärt dåliga; Den vita massajen av Corinne Hoffman (massajböckerna är legendariska i detta sammanhang), Matildas sista vals av Tamara McKinley och Gömda av Liza Marklund. Så uselt språk borde ärligt talat inte få lov att kallas språk överhuvudtaget.
ÄGER DU EN iPOD? yep! Min älskade iPod nano.
VAR KÖPER DU DINA MATVAROR? Hemköp Kronprinsen. Endast Hemköp och Malmborgs är goda nog år snobbarna i familjen Lindgren.
VILKEN VAR DEN SENASTE FILMEN DU SÅG? De andras liv, av regissören med det fantastiska namnet Florian Henckel von Donnersmarck. Det är något visst med tyska adelsnamn.
OM DU VANN PÅ LOTTO, VAD ÄR DET FÖRSTA DU SKULLE KÖPA? Ha! Den frågan fick jag faktiskt på min möhippa – och svaret är precis lika tråkigt som då: jag skulle inte köpa något, jag skulle lösa mina lån. Men om jag inte fick så mycket pengar skulle jag köpa en bil och om jag fick ännu mindre en resa och om jag fick ännu mindre än det en espressomaskin eller kyl och ännu mindre än det – tja en mix av skivor, böcker, tv-serier och kläder. Gud vad det är lätt att göra av med pengar.
HAR NÅGON NÅGONSIN KALLAT DIG LAT? Åh, absolut. Jag gör det själv minst en gång om dagen.
VILKEN CD LIGGER I DIN CD-SPELARE JUST NU? Hm. Tom Waits senaste box Orphans, skivan Brawlers. VILKEN ÄR VÄRLDENS BÄSTA ARTIST JUST NU? Sedan 1962 har det varit Bob Dylan. Så är det fortfarande.
NÄR VAR SENAST NÅGON STÖTTE PÅ DIG? Sådant där märker inte jag förrän någon antingen säger det rakt ut eller hånglar upp mig. Och det har ingen gjort sedan jag träffade min älskade make.
VAD ÅT DU TILL MIDDAG SENAST? Potatis-, morots- och purjolökssoppa.
HAR DU NÅGONSIN DELTAGIT I EN DEMONSTRATION? Absolut. Både 1 maj, mot kriget i Irak och i fackeltåg mot nazism och rasism.
VEM VAR DEN SENASTE SOM RINGDE DIG? Pappa.
VILKEN ÄR DIN FAVORITÅKATTRAKTION PÅ ETT NÖJESFÄLT? Allt som hastigt ändrar höjdläge så att det suger i magen. Loopen, fritt fall, FlumeRide och liknande. Dessutom är jag obeskrivligt road av karuseller där folk kan bli blöta eller på annat sätt råka illa ut.
TROR DU FOLK PRATAR BAKOM RYGGEN PÅ DIG? Helt klart. Förutom att tendensen verkligen finns på vissa avdelningar på jobbet (inte min egen, tack och lov) så har jag förstått att det är ett folknöje större än de flesta. Jag vet inte hur intressant just jag är, men det förekommer säkert.
TITTADE DU PÅ TECKNAT NÄR DU VAR LITEN?
Självklart! Vi hade ett videoband med bara tecknade filmer som min pappa spelat in från Danmark. Jag var den populäraste ungen i hela grannskapet!
VILKEN FILM KAN DU ALLA REPLIKERNA TILL? Trolltyg i tomteskogen, Sällskapsresan, Dirty Dancing och Yrrol. Stora delar av Life of Brian och utvalda delar av Peter Sellers Rosa Pantern-alster.
ÄGER DU NÅGRA POPBANDSTRÖJOR? Ja. En Wilco-tröja som jag nu blivit för tjock för.
HAR DU GRÅTIT OFFENTLIGT? Många många gånger. Jag gråter när jag är arg, jag gråter när jag är ledsen, när jag är medlidsam, glad, övertygad, rörd. Så det blir rätt ofta, faktiskt. Men mest kanske i enstaka tårar och blurrig röst. Riktig gråtattack har dock också förekommit. Jag har inga problem med att visa mina känslor och har aldrig haft.
HAR DU EN STATIONÄR DATOR ELLER EN LAPTOP?
Laptop, baby!
TYCKER DU ATT KILLEN BORDE BJUDA PÅ FÖRSTA DEJTEN? Sådant trams har jag inte tid att lägga energi på att fundera över.
KAN DU KASTA MACKA? Ja, lite. Men jag skulle gärna vara bättre (av någon anledning).
VAD HAR DU MED DIG PÅ BION? Godis från Malmös bästa affär (Gotte-Lisa, of course) och en flaska mineralvatten. När jag går med min kusin köper jag dock alltid popcorn och coca cola. Det är tradition.
VEM VAR DIN FAVORITLÄRARE OCH VARFÖR? Jag har haft flera bra lärare och förmodligen ännu fler dåliga. Men den som påverkad mig mest, lämnat störst avtryck – lärt mig mest – är min mellanstadielärare Claes Nicklasson. Han var en fantastisk person, åtminstone för mig och precis då. Claes gick bort för två år sedan och blev inte sextio år gammal. Jag ska skriva mer om honom lite senare.
VILKET VAR DITT FAVORITÄMNE PÅ GYMNASIET? Jag hade turen att få mina bästa lärare i de ämnen jag tyckte var intressantast; historia och samhälle. Sedan har jag alltid gillat svenska men den läraren var mer rolig att driva med än entusiasmerande och skicklig. Eller, han var väl helt okej, kanske.
VILKET PERSONLIGHETSDRAG ÄR ETT MÅSTE HOS EN PARTNER? Humor och förmåga att ge sig hän, känna passion. En man som inte någon gång gråtit för att något (mat, sång, film, bok – whatever) bara just i den sekunden varit så fantastisk att inget annat uttryckssätt funnes – skulle jag aldrig kunna dela mitt liv med.
NÄR SOV DU SENAST PÅ GOLVET? När vi firade nyår hos min svåger och svägerska (låter inte det ordet extremt tantigt?) i Barcelona för två år sedan sov vi på en dubbelluftmadrass som efter halva natten förlorat allt vad luft heter. Jag var helt ledbruten när jag kom hem.
VILKEN ÄR DIN FAVORITDRINK? Irish coffee, nu och alltid.
VILKEN ÄR DINA FÖRÄLDRARS HEMSTAD?
Malmö. Min mormor var för övrigt den första i sin släkt som flyttade från Eslöv på typ flera hundra år. Galet.
HUR MÅNGA TIMMAR MÅSTE DU SOVA FÖR ATT KUNNA FUNGERA? Åtta. Men det mesta fungerar faktiskt, bara jag vaknar av mig själv. När väckarklockan ringer finns inte timmar nog på dygnet för att det skulle ha räckt.
VILKEN ÄR DIN FAVORITFRUKT?
Jag är tyvärr inte så förtjust i frukt. Mer i bär. Men clementiner nu på vintern och en mango är förstås inte fel.
HUR GAMMAL BLIR DU NÄSTA FÖDELSEDAG? 29 – imorgon faktiskt.
ÄR DU PETIG NÄR DET KOMMER TILL STAVNING OCH GRAMMATIK? Mycket. Det isar i kroppen på mig när folk inte kan sköta språket. Jag undrar ofta hur folk kan stava så dåligt som de gör. Nio år i grundskola, tre år i gymnasiet, böcker, tidningar – fastnar ingenting? Antar att det till viss del kan vara medfött, men i mitt fall tror jag kombinationen av att jag tidigt läste ofta och mycket samt hade en pappa som verkligen tog (och tar) ett gott språkbruk på allvar har gett mycket gratis.
VEM VAR DEN SENASTE PERSONEN SOM GJORDE DIG ARG? oräknerliga kvällspressreportrar jag egentligen inte alls vill lägga energi på.
TROR DU ATT GUD ÄR EN MAN ELLER EN KVINNA?
Jag tror då rakt inte att Gud är varkendera. Gud är ett väsen, en strimma hopp, en källa av styrka. Gud är godhet. Och godhet har inget kön.
GILLAR DU SENAP?
Mycket. Senap är, liksom i princip all annan mat, något som får mina ögon att glittra. Vi har alltid flera sorter hemma och använder dem till olika rätter. Till jul gör jag egen. I matlagning använder vi mest Dijon.
VILKA BÖCKER HAR FÅTT DIG ATT GRÅTA? När jag var yngre fanns det massor av böcker som fick mig gråta; Anne på Grönkulla, God natt mister Tom, Varghunden, Mio min Mio, herregud, det var gråtböcker all over the place. På senare år har det inte blivit i samma utsträckning. Men jag minns att jag grät när jag läste Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Det finns säkert fler alltså, men jag kommer inte på någon just nu. Däremot vet jag att jag gråtit tre gånger för att böcker varit så fruktansvärt dåliga; Den vita massajen av Corinne Hoffman (massajböckerna är legendariska i detta sammanhang), Matildas sista vals av Tamara McKinley och Gömda av Liza Marklund. Så uselt språk borde ärligt talat inte få lov att kallas språk överhuvudtaget.
Svenska är mitt språk
Jag är en sucker för svensk kultur. Nu menar jag förvisso inte tofsar och gammeldans, hell jag menar inte ens blått och gult och heja Sverige - men generellt har jag lättare för att ta till mig musik på svenska och svenska filmer. Den svenska filmen kanske vi ska lämna därhän för ett ögonblick ty det har på alla sätt varit ett par usla år på den fronten - men svensk musik. Artister som kan använda sitt eget språk har, förutom det självklara i att de har att steg närmare till lyssnarens hjärta eftersom han eller hon inte behöver översätta i huvudet på vägen dit, en stor fördel; de kan skriva om sin omgivning. Sin vardag. Sin värld. Artister som skriver på svenska kan handla på Konsum, bada på Aq-va-kul och vandra genom Jesusparken. De kan måla bilder vi, eller i alla fall jag, omedelbart kan referera till. Då är det också lättare att få mitt öra att stanna.
Nu är det tyvärr så att inte speciellt många artister besitter tillräcklig talang eller kunskap att göra allt detta på ett bra sätt. Försök sedan hitta någon som dessutom har öra för melodier, en uttrycksfull sångröst och förmåga att nå ut - och ni förstår själva att Sverige är en mycket liten marknad.
Jag har mina favoriter.
Men de är inte alltför många och inte alltför unga, tyvärr.
Hela denna utläggning kommer sig för övrigt av att jag i bilen på vägen till jobbet imorse hörde en låt av Peter Carlsson & Blå grodorna där de använt ordet "ej" i texten. Jag hatar författare som använder ordet "ej". Det är en nödlösning, en talangbrist.
Ett halvljummet försök.
Nu är det tyvärr så att inte speciellt många artister besitter tillräcklig talang eller kunskap att göra allt detta på ett bra sätt. Försök sedan hitta någon som dessutom har öra för melodier, en uttrycksfull sångröst och förmåga att nå ut - och ni förstår själva att Sverige är en mycket liten marknad.
Jag har mina favoriter.
Men de är inte alltför många och inte alltför unga, tyvärr.
Hela denna utläggning kommer sig för övrigt av att jag i bilen på vägen till jobbet imorse hörde en låt av Peter Carlsson & Blå grodorna där de använt ordet "ej" i texten. Jag hatar författare som använder ordet "ej". Det är en nödlösning, en talangbrist.
Ett halvljummet försök.
tisdag, januari 16, 2007
Smått och gott...
... jag har försökt att skaffa f-skatt till mitt nystartade företag. Men min handläggare tycker det är mycket märkligt att jag inte bara kommer att ha EN fast kund, så hon funderar på att inte godkänna min ansökan. Man skulle kunna tycka att det är lite märkligt, men tanke på att jag i ansökan angivit "frilansarbete inom journalistik".
... har TV någonsin genomfört en tittaromröstning utan att folk rasat och tusentals inte kunnat komma fram på linjen? Har det någonsin fått några följder, mer än ett par uppslag i kvällspressen? Jag gillar Susanna Kallur. Konkurrensen till både bragdguld och Jerringpris var stenhård i år och Jerringpriset har jag ändå tappat respekten för sedan Magdalena Forsberg under ett par år i princip prenumerade på det, trots att (jag svär) hon vissa år inte ens ställt sig på ett par skidor.
... har precis suttit på jobbet och gnällt över att jag bara kan ta två veckors semester i sommar, men med mörka blickar och gälla röster påpekade mina kamrater att det beror på två veckor i New York, två veckor i Thailand och en vecka i Barcelona. De kan ha en poäng.
... biljetterna till Lucinda Williams på Radio City Music Hall är köpta! 23 mars hoppas jag på "I envy the wind", "Those three days", "Greenville" och ett tiotal andra glimrande alster från den enda sångerskan som platsar på vår hallvägg.
... fastnade framför TV:n igår, men inte med West Wing som brukligt varit under ett par veckor (har för övrigt nått en bit in i säsong 4 nu, Sam har precis lämnat oss) - utan med Tina. Tina. Hela folkets Tina. Håller på att lägga in gamla avsnitt från VHS till DVD. Galet? Visst. Men vilken fantastisk mat! Måste laga råbiff en dag.
... bio ikväll; "De andras liv" på Spegeln. Spannend.
... har TV någonsin genomfört en tittaromröstning utan att folk rasat och tusentals inte kunnat komma fram på linjen? Har det någonsin fått några följder, mer än ett par uppslag i kvällspressen? Jag gillar Susanna Kallur. Konkurrensen till både bragdguld och Jerringpris var stenhård i år och Jerringpriset har jag ändå tappat respekten för sedan Magdalena Forsberg under ett par år i princip prenumerade på det, trots att (jag svär) hon vissa år inte ens ställt sig på ett par skidor.
... har precis suttit på jobbet och gnällt över att jag bara kan ta två veckors semester i sommar, men med mörka blickar och gälla röster påpekade mina kamrater att det beror på två veckor i New York, två veckor i Thailand och en vecka i Barcelona. De kan ha en poäng.
... biljetterna till Lucinda Williams på Radio City Music Hall är köpta! 23 mars hoppas jag på "I envy the wind", "Those three days", "Greenville" och ett tiotal andra glimrande alster från den enda sångerskan som platsar på vår hallvägg.
... fastnade framför TV:n igår, men inte med West Wing som brukligt varit under ett par veckor (har för övrigt nått en bit in i säsong 4 nu, Sam har precis lämnat oss) - utan med Tina. Tina. Hela folkets Tina. Håller på att lägga in gamla avsnitt från VHS till DVD. Galet? Visst. Men vilken fantastisk mat! Måste laga råbiff en dag.
... bio ikväll; "De andras liv" på Spegeln. Spannend.
fredag, januari 12, 2007
Jonas Alströmer vore stolt
Virtanen har listat favoritpotatisvarianter på sin blogg. Jag kan inte motstå att göra detsamma (lista mat, herregud):
Gratäng
Mos
Färskpotatis
Bakad
Kokt vanlig
Rösti
Pommes
Potatisklyftor
Hasselback
Kroketter
Gratäng
Mos
Färskpotatis
Bakad
Kokt vanlig
Rösti
Pommes
Potatisklyftor
Hasselback
Kroketter
Bildrör igen
Premiären av "Dexter" igår var klart lovande. Rätt skruvad, bra skådespeleri, fint foto. Jag gillar den sjuka tanken med intrigen, även om jag har lite svårt för att känna sympati med Dexter själv. Men nyfiken blir jag definitivt. Torsdagskvällarna är härmed bokade.
Har förresten inte hunnit titta på "The line of beauty" än, men enligt rapporterna från initierade källor här på jobbet har det varit en mycket sevärd miniserie. Ett helgprojekt, alltså.
Har förresten inte hunnit titta på "The line of beauty" än, men enligt rapporterna från initierade källor här på jobbet har det varit en mycket sevärd miniserie. Ett helgprojekt, alltså.
torsdag, januari 11, 2007
Dvd-nörderi
Tillbringade gårdagskvällens avslutning med att gå igenom dvd-hyllan. Det visar sig att vi har inte mindre än 27 filmer utlånade! Någon som känner sig träffad...?
I sönderanalyseringens namn kan också konstateras att den regissör som dominerar i samlingen utan konkurrens visar sig vara Woody Allen (9 st), med Billy Wilder (4 st) på andra plats och Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Jean Pierre Jeunet, Joel Coen och Lars Molin (samtliga 3 st) på tredje plats.
Vidare (och mindre förvånande) är filmer från nittiotalet (44 st) och tvåtusentalet (43 st) klart övervägande och därefter åttio- och sjuttiotalen (24 st), femtiotalet 7 st, sextiotalet (5 st) och fyrtiotalet (2 st). Både dokumentärer och musik-dvd:er är här undantagna.
Over and out från nördarnas morgonmöte.
I sönderanalyseringens namn kan också konstateras att den regissör som dominerar i samlingen utan konkurrens visar sig vara Woody Allen (9 st), med Billy Wilder (4 st) på andra plats och Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Jean Pierre Jeunet, Joel Coen och Lars Molin (samtliga 3 st) på tredje plats.
Vidare (och mindre förvånande) är filmer från nittiotalet (44 st) och tvåtusentalet (43 st) klart övervägande och därefter åttio- och sjuttiotalen (24 st), femtiotalet 7 st, sextiotalet (5 st) och fyrtiotalet (2 st). Både dokumentärer och musik-dvd:er är här undantagna.
Over and out från nördarnas morgonmöte.
onsdag, januari 10, 2007
Böcker 2006
Bäst att summera innan man går vidare. Årets tio bästa (av mig lästa) böcker 2006 var:
Paul Auster – Orakelnatten (2003)
Carlos Ruiz Zafón – Vindens skugga (2001)
Jeffrey Eugenides – Middlesex (2004)
Bodil Malmsten – Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig (2006)
Stieg Larsson – Män som hatar kvinnor (2005)
Marjaneh Bakhtiari – Kalla det vad fan du vill (2005)
Jesper Högström – VM-boken (2006)
Nina Solomin – OK, amen (2001)
Joan Didion – Lagt kort (1970)
Fredrik Strage – Fans (2005)
Paul Auster – Orakelnatten (2003)
Carlos Ruiz Zafón – Vindens skugga (2001)
Jeffrey Eugenides – Middlesex (2004)
Bodil Malmsten – Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig (2006)
Stieg Larsson – Män som hatar kvinnor (2005)
Marjaneh Bakhtiari – Kalla det vad fan du vill (2005)
Jesper Högström – VM-boken (2006)
Nina Solomin – OK, amen (2001)
Joan Didion – Lagt kort (1970)
Fredrik Strage – Fans (2005)
Frestelser
Shit, Vita Huset-boxen tar alldeles död på mina läs-ambitioner. Har bara kommit 50 sidor framåt i "Middlesex" - som jag ändå verkligen gillar. Galet.
För att spä på det hela upptäckte jag till min fasa dvd-rean på cdon, vilket också föranledde ett besök på discshop och... ja, det blev: Walk the line (2-disc), Apornas planet (box, 5 filmer), Matchpoint, Riket, Riket II, The Last waltz, Good night and good luck, Mord i sinnet (säsong 1) och Seinfeld (säsong 6).
Hela jag kommer snart att se ut som ett bildrör.
För att spä på det hela upptäckte jag till min fasa dvd-rean på cdon, vilket också föranledde ett besök på discshop och... ja, det blev: Walk the line (2-disc), Apornas planet (box, 5 filmer), Matchpoint, Riket, Riket II, The Last waltz, Good night and good luck, Mord i sinnet (säsong 1) och Seinfeld (säsong 6).
Hela jag kommer snart att se ut som ett bildrör.
Gröna vågen
Lucinda Williams släpper nytt den 13 februari och de spår som ligger för provlyssning låter... precis som förväntat. Det vill säga lysande. Vid en snabb genomlyssning låter det som om "Words", med dragspel, kommer att bli en given favorit i det Lindgrenska hemmet.
Men inte bara det. Äntligen har vinden vänt! Lucinda Williams spelar på Radio City Music Hall i New York - när vi är där! Tjohoo!
Men inte bara det. Äntligen har vinden vänt! Lucinda Williams spelar på Radio City Music Hall i New York - när vi är där! Tjohoo!
tisdag, januari 09, 2007
Henke-CHOCK
Alltså, jag är en stor beundrare av Henrik Larsson och jag tror att spelstilen i Premier League kommer att passa honom perfekt, vilket inte minst debutmatchen visade. Men 15 sidor i Aftonbladet och 14 sidor i Expressen dagen efter? Uppslag på uppslag i uppföljning idag? Känslan för proportioner har fått sig en smäll på käften, tror jag.
Obildad
Vid en snabb genomgång visar det sig att jag bara har koll på knappt häften av våra minstrar; stats-, finans-, miljö-, justitie-, utrikes-, skol-, utbildnings-, kultur-, närings- och migrationsminstrarna. Det duger såklart inte.
Två om dagen är vad en vintertrött hjärna klarar och nu kan jag också socialförsäkrings-, EU-, jordbruks-, social- och biståndsminstrarna.
Bara sju kvar.
Måtte de sitta kvar länge sedan (eh...).
Två om dagen är vad en vintertrött hjärna klarar och nu kan jag också socialförsäkrings-, EU-, jordbruks-, social- och biståndsminstrarna.
Bara sju kvar.
Måtte de sitta kvar länge sedan (eh...).
Wallenbergs
Dokumentärserien om familjen Wallenberg var oväntat intressant och välgjord. Från Peter Wallenberg och framåt har man väl haft viss koll, men de tidigare generationerna har varit rätt suddiga i min bok. Familjen har förstås varit såpass dominant i svenskt näringsliv att man borde vetat mer, välkommet därför med denna inblick. Och ciceron Peter Wallenberg gav ett ganska... coolt intryck på något sätt.Det händer mycket bakom de stängda dörrarna.
onsdag, januari 03, 2007
Nytt år i skivbacken
Det är alltid svårt att veta och dessutom hoppas man alltid på överraskningar eller åtminstone artister man inte hört så mycket förut, men här är några av de som släpper skiva i år som jag tror att jag mer eller mindre kommer att gilla:
Ryan Adams, Rickie Lee Jones, Jesse Malin, Timbuktu, Lucinda Williams, Steve Earle, Maria McKee, Bright Eyes, REM och Wilco.
Så får vi se.
Ryan Adams, Rickie Lee Jones, Jesse Malin, Timbuktu, Lucinda Williams, Steve Earle, Maria McKee, Bright Eyes, REM och Wilco.
Så får vi se.
Angels 2006
Långa förhandlingar, benhårda argument, tjuv- och rackarspel - nu är den klar. Angels 2006. Såhär ser den ut:
Nyårsmat
Glömde visst skriva om nyårsmenyn tidigare. Jag menar, JAG kan ju inte låta bli att skriva om MAT?
Mary hade lagat till en alldeles lysande hummersoppa som hon tyvärr kokade över när hon skulle värma den så att vi fick en mindre skvätt än vad som annars skulle blivit - och själva hummerköttet hade hon glömt hemma i kylen. Men. Ypperligt god trots allt.
Till varmrätten hade jag fått för mig att göra lamm för första gången och inhandlade till detta bland annat sesamolja för marinering. Det visade sig vara ett lyckokast, filén smakade grillat (sesamolja har en väldigt nötig, nästan rökig, smak), köttet var stekt till rosa fulländning och Marys risotto med svamp och västerbottenost himmelsk. Till detta en sallad med pinjenötter och smulad chevre som passade superbt ihop med lammet.
Dessert: pannacotta med blåbär.
Ah!
Mary hade lagat till en alldeles lysande hummersoppa som hon tyvärr kokade över när hon skulle värma den så att vi fick en mindre skvätt än vad som annars skulle blivit - och själva hummerköttet hade hon glömt hemma i kylen. Men. Ypperligt god trots allt.
Till varmrätten hade jag fått för mig att göra lamm för första gången och inhandlade till detta bland annat sesamolja för marinering. Det visade sig vara ett lyckokast, filén smakade grillat (sesamolja har en väldigt nötig, nästan rökig, smak), köttet var stekt till rosa fulländning och Marys risotto med svamp och västerbottenost himmelsk. Till detta en sallad med pinjenötter och smulad chevre som passade superbt ihop med lammet.
Dessert: pannacotta med blåbär.
Ah!
tisdag, januari 02, 2007
Bye bye Bella
Avslutade julledighetens tv-frosseri med de sista två avsnitten av Krönikan (DR1). Liksom de tidigare i serien var de välspelade, filmade i underbara miljöer och med stort skådespeleri i makligt tempo. Det känns lite sorgligt att inte få veta mer om Palle, Ida, Bo, Börje, Karen och alla de andra.
Bra serier lämnar tomrum efter sig, så är det bara.
Bra serier lämnar tomrum efter sig, så är det bara.
Inför 2007
Fick en utmaning av Mia Friedner (se länkar) att lista fem saker som jag vet eller vill ska hända under 2007. Eftersom varken listor eller ambitioner är speciellt motbjudande begrepp för mig (som sagt) så ställer jag självklart upp:
1) Jag VET att jag ska iväg på minst två, troligtvis tre, resor 2007: New York, Thailand och Barcelona. Inte illa!
2) Jag VILL hålla något av mina nyårslöften. Men mest av allt vill jag bli en god människa.
3) Jag HOPPAS att mitt brorsbarn och alla andra barn får växa upp i en fördomsfri värld, där empati och nyfikenhet är ledord.
4) Jag TROR inte att det blir så, men så länge hoppet finns har livet ändå någon mening.
5) Jag ÖNSKAR mig en stor summa pengar, så att jag kan rusta upp vårt paradis i Tjörnarp och skaffa mig en bil och åka dit mycket oftare än jag gör nu.
(Mias lista: http://miafriedner.blogg.se/291206134959_utmaning_hrsammad.html)
1) Jag VET att jag ska iväg på minst två, troligtvis tre, resor 2007: New York, Thailand och Barcelona. Inte illa!
2) Jag VILL hålla något av mina nyårslöften. Men mest av allt vill jag bli en god människa.
3) Jag HOPPAS att mitt brorsbarn och alla andra barn får växa upp i en fördomsfri värld, där empati och nyfikenhet är ledord.
4) Jag TROR inte att det blir så, men så länge hoppet finns har livet ändå någon mening.
5) Jag ÖNSKAR mig en stor summa pengar, så att jag kan rusta upp vårt paradis i Tjörnarp och skaffa mig en bil och åka dit mycket oftare än jag gör nu.
(Mias lista: http://miafriedner.blogg.se/291206134959_utmaning_hrsammad.html)
Ingen eld utan ved
Jag har aldrig i hela mitt liv lyckats infria ett nyårslöfte. Så är det för många. De flesta ger upp. Men nu är jag en gång för alla skapt så att jag älskar ambitioner, så här kommer mitt 2007:
- MAT, VIKT OCH FORM
Det får bli lättare luncher på jobbet. Som det är nu betalar jag drygt tusen spänn i månader för mat jag varken gillar eller behöver. Fil, sallad och annat kallt får ta över. Middag äter jag hemma.
Chips, dippa, skräpmat och godis ska bort. Åtminstone i den utsträckning som julen frammanat. Det handlar trots allt mer om slöhet än något annat.
Frukt och vatten. En liter vatten måste man väl kunna sätta i sig på en dag? Jag dricker alldeles för lite vatten. Och alldeles för mycket läsk. Måste bli bättre på frukten också, mest för att mitt blodsocker normalt sett åker berg och dalbana - nicht gut.
Motion. Eh. Ja. Promenader i första hand, men för första gången på väldigt länge funderar jag på träning i mer organiserad form. Jag undrar om inte yoga skulle göra mig gott. Jag har aldrig klarat av tanken på det tidigare - det går ju så låååångsamt - men förmodligen är det ju precis därför jag skulle må bra av det. Stress är jag. Jag är stress. Funderar också på boxning, eller träning som bygger på den principen. Lär vara grymt jobbigt. Men det får vänta lite, annars faller man väl död ner under första passet. Lite grund kanske man ska bygga upp innan.
- LÄSNING
Eftersom det nya livet också ska innebära bättre disciplin var det gäller after work och annan social verksamhet där öl ofta har en del, räknar jag med mer energi framför allt på helgerna. Prenumererar ju på Fokus sedan tidigare men har hittills bara lyckats ströläsa det som verkat mest intressant. Men det är en bra grej, jag gillar grundtanken med Fokus. Så. Skärpning.
Så var det böcker också, ja. Har ändå haft två okej läsår nu, även om man alltid önskar ett större kvantitet. Får införa någon sorts regel om att inte titta på tv innan jag ska somna, utan läsa. Sedan vi flyttade in dvd-spelaren i sovrummet har det blivit rent förskräckligt. Men det är inte lätt när man har 130 timmar Vita Huset i sin ägo!
- MUSIK
Hm. 2006 var bra. Tror jag funnit en bra form för skivköp under hösten som gått, där jag laddar ner det jag tycker verkar intressant, lyssnar - och köper det som är bra. Onödiga köp försvinner och man har möjlighet att lyssna på mer.
Live finns, som vanligt, betydligt mer att göra. Men det är dyrt. Och det mesta av det intressanta som kommer har jag redan sett - vilket gör det blir motigare att plocka upp flera hundra spänn för biljetten. Liten skärpningsvarning på det området ändå.
- FILM
Har precis haft mitt bästa bioår någonsin, sett till både kvantitet och kvalitet. Inget att klaga på, bara att hänga med från start. Bio är oslagbar underhållning.
- ÖVRIGT
Bygga om klädkammaren, få extra frys och fylla den med mat (särskilt av typen stek och tupp).
Fler måltider i köket, färre vid tv:n.
Använda både stekgryta, lergryta och hushållsassistent betydligt oftare.
Laga ännu mer mat, speciellt söndagar. Långkok, grytor och stek - allt det där vi inte orkar nu.
Köpa espressomaskin, kaffemalare och sedan bara dricka gott gott kaffe.
Badi badi badi - that's all folks!
- MAT, VIKT OCH FORM
Det får bli lättare luncher på jobbet. Som det är nu betalar jag drygt tusen spänn i månader för mat jag varken gillar eller behöver. Fil, sallad och annat kallt får ta över. Middag äter jag hemma.
Chips, dippa, skräpmat och godis ska bort. Åtminstone i den utsträckning som julen frammanat. Det handlar trots allt mer om slöhet än något annat.
Frukt och vatten. En liter vatten måste man väl kunna sätta i sig på en dag? Jag dricker alldeles för lite vatten. Och alldeles för mycket läsk. Måste bli bättre på frukten också, mest för att mitt blodsocker normalt sett åker berg och dalbana - nicht gut.
Motion. Eh. Ja. Promenader i första hand, men för första gången på väldigt länge funderar jag på träning i mer organiserad form. Jag undrar om inte yoga skulle göra mig gott. Jag har aldrig klarat av tanken på det tidigare - det går ju så låååångsamt - men förmodligen är det ju precis därför jag skulle må bra av det. Stress är jag. Jag är stress. Funderar också på boxning, eller träning som bygger på den principen. Lär vara grymt jobbigt. Men det får vänta lite, annars faller man väl död ner under första passet. Lite grund kanske man ska bygga upp innan.
- LÄSNING
Eftersom det nya livet också ska innebära bättre disciplin var det gäller after work och annan social verksamhet där öl ofta har en del, räknar jag med mer energi framför allt på helgerna. Prenumererar ju på Fokus sedan tidigare men har hittills bara lyckats ströläsa det som verkat mest intressant. Men det är en bra grej, jag gillar grundtanken med Fokus. Så. Skärpning.
Så var det böcker också, ja. Har ändå haft två okej läsår nu, även om man alltid önskar ett större kvantitet. Får införa någon sorts regel om att inte titta på tv innan jag ska somna, utan läsa. Sedan vi flyttade in dvd-spelaren i sovrummet har det blivit rent förskräckligt. Men det är inte lätt när man har 130 timmar Vita Huset i sin ägo!
- MUSIK
Hm. 2006 var bra. Tror jag funnit en bra form för skivköp under hösten som gått, där jag laddar ner det jag tycker verkar intressant, lyssnar - och köper det som är bra. Onödiga köp försvinner och man har möjlighet att lyssna på mer.
Live finns, som vanligt, betydligt mer att göra. Men det är dyrt. Och det mesta av det intressanta som kommer har jag redan sett - vilket gör det blir motigare att plocka upp flera hundra spänn för biljetten. Liten skärpningsvarning på det området ändå.
- FILM
Har precis haft mitt bästa bioår någonsin, sett till både kvantitet och kvalitet. Inget att klaga på, bara att hänga med från start. Bio är oslagbar underhållning.
- ÖVRIGT
Bygga om klädkammaren, få extra frys och fylla den med mat (särskilt av typen stek och tupp).
Fler måltider i köket, färre vid tv:n.
Använda både stekgryta, lergryta och hushållsassistent betydligt oftare.
Laga ännu mer mat, speciellt söndagar. Långkok, grytor och stek - allt det där vi inte orkar nu.
Köpa espressomaskin, kaffemalare och sedan bara dricka gott gott kaffe.
Badi badi badi - that's all folks!
Let Bartlet be Bartlet
Har nu sett de två första säsongerna av Vita Huset, förresten. Under ledigheten. Jag vet mer om fiktiv amerikansk politik än om världen utanför mitt fönster. Och det är fem säsonger kvar. You gotta love it!
Inte konstigt att jeansen sitter tight
God Jul, gott slut, god fortsättning och gott nytt år!
Eftersom vår dator med perfekt timing valde att lägga av redan lillejulafton har jag inte satt min fot på internet över julledigheten. Vilket kanske var nödvändigt. Eller rätt trist. Struntsamma, konstigt kändes det i alla fall - det måste vara det längsta uppehållet från internet och datorer jag haft sedan 1999. Well.
Nu skulle man kanske kunna förvänta sig att listgalningen i mig ändå funnit sin väg runt detta och nu kan rapa upp alla årets bästa skivor, filmer, böcker, upplevelser och annat. Så icke. Jag har inte ägnat det en tanke. Ledighet, på min ära! Men det kommer, det kommer. Senare i veckan. Eller så.
Julen var självklart god och trevlig. Traditionellt julbord på själva aftonen tillsammans med pappa, farmor, faster och kusiner. Och kusinbarn, förresten. Det var mysigt. Vi har trevlig släkt. Hos mamma dagen efter böjds det kalkon, denna underbara skapelse. Plus liiite julbord. En trevlig kväll, med spel och familjen samlad. Men magen mådde inte helt bra dagen efter, två dagars frosseri brukar inte skapa de bästa förutsättningarna för det. Tur då att vi fick några dagars respit innan bilen styrde mot Abbekås och rådjurssadel hos svärföräldrarna.
Julklappar då? Dollares, of course - bara två månader kvar (lite drygt) till bröllopsresan i N.Y. Böcker, skiva, presentkort till espressomaskin, underkläder, strumpor... Bara bra saker, jag är mycket nöjd. I år blir ett bokår, jag känner det på mig (igen).
Så - ut med det gamla, in med det nya. Och bort med ett par kilon julmat. No probs.
Eftersom vår dator med perfekt timing valde att lägga av redan lillejulafton har jag inte satt min fot på internet över julledigheten. Vilket kanske var nödvändigt. Eller rätt trist. Struntsamma, konstigt kändes det i alla fall - det måste vara det längsta uppehållet från internet och datorer jag haft sedan 1999. Well.
Nu skulle man kanske kunna förvänta sig att listgalningen i mig ändå funnit sin väg runt detta och nu kan rapa upp alla årets bästa skivor, filmer, böcker, upplevelser och annat. Så icke. Jag har inte ägnat det en tanke. Ledighet, på min ära! Men det kommer, det kommer. Senare i veckan. Eller så.
Julen var självklart god och trevlig. Traditionellt julbord på själva aftonen tillsammans med pappa, farmor, faster och kusiner. Och kusinbarn, förresten. Det var mysigt. Vi har trevlig släkt. Hos mamma dagen efter böjds det kalkon, denna underbara skapelse. Plus liiite julbord. En trevlig kväll, med spel och familjen samlad. Men magen mådde inte helt bra dagen efter, två dagars frosseri brukar inte skapa de bästa förutsättningarna för det. Tur då att vi fick några dagars respit innan bilen styrde mot Abbekås och rådjurssadel hos svärföräldrarna.
Julklappar då? Dollares, of course - bara två månader kvar (lite drygt) till bröllopsresan i N.Y. Böcker, skiva, presentkort till espressomaskin, underkläder, strumpor... Bara bra saker, jag är mycket nöjd. I år blir ett bokår, jag känner det på mig (igen).
Så - ut med det gamla, in med det nya. Och bort med ett par kilon julmat. No probs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
