Om media

Åh, vad jag är trött på mig själv. Typ varje timme går jag in på kvällstidningarnas VM-sidor och varenda gång förbannar jag mig själv. Jag tycker ju det är så dåligt. Ointressant, uppblåst, sökt, hårdvinklat, meningslöst - och skrivet så fullständigt utan talang, så totalt utan känsla och så otroligt tomt på passion.
Expressens redaktion slår det ena bottenrekordet efter det andra. Jag gillade förvisso varken Hans Linné eller Olof Lundh - men det blir bara värre. Dessutom undrar jag varför sporten som enda redaktion på en tidning envisas med att anställa sådana som kan sitt ämne men inte har en aning om hur man får det på pränt. Mattias Lühr har en blogg från VM som är helt fruktansvärd. Malin Roos vill jag bara inte prata om - hon är det kvinnliga alibit som aldrig skriver om fotboll utan mer om att Christian Wilhelmsson borde klippa av sig flätan eller om att Zlatans flickvän inte hade Sverigetröja när alla de andra hade. Jag blir så trött - och på något sätt verkar det som om också Mats Olsson gett upp. Han har inte samma driv i sina krönikor längre, har tappat lite av sin stilistik - som tidigare var hans signum.
Nu är verkligen inte Aftonbladet speciellt mycket bättre. Robert Laul och Mikael Wagner skapar nyheter som inte finns och klagar sedan på att allt fler landslagsspelare stänger in sig och pratar så lite som möjligt med pressen. Tack och lov för Aftonbladets del så finns Simon Bank - nyanserad, kunnig och dessutom en mycket god skribent. Men så är han också krönikör, liksom Mats Olsson - det verkar stört omöjligt att hitta nyhetsjournalister som kan skriva.
Så varför fortsätter jag att läsa skiten då? Ärligt talat vet jag inte. Det blir som ett gift. Och det är ju inte heller direkt så att svenska morgontidningar är sprängfyllda av duktiga sportjournalister. Så. What the hell.
Det är bra för hjärtat att brusa upp då och då.

Italien bra

Italien imponerade. Men inte mer än i en halvlek - och Ghana var bättre än jag trodde. Så mönstret håller i sig; storlagen vinner men utan att köra över.

Kanske har ändå den extra veckan vila mellan ligaavslutningar och VM-start gjort sitt till att få spelarna fräscha - det gynnar i så fall definitivt storlagen.

Jag, som bara vill se så många stora spelare så bra som möjligt, tycker det känns alldeles utmärkt.

TV4 vs SVT

Jag gillar Glenn Strömberg och har börjat vänja mig vid Chris Härenstams röst så pass mycket att jag hör hur kunnig han är - och dessutom kompletterar han Glenn alldeles utmärkt. De är hittils bäst under VM. Annars har också Jens Fjellström skött sig bra.

Däremot kan jag inte bestämma mig om de olika studioexperterna. Jag gillar både SVT och TV4, på olika sätt. Sladjan Osmanagic är ju helt genial som statistiknörd och tittarombudsman i SVT. Rolig, rapp och intressant. Ola Andersson är stabil, Peter Jidhe lika folklig som alltid medan kanske Anna Pohjanen är sådär. Eller - helt okej. TV4 har mer traditionell uppställning med Ola Wennström i studion och Magnus Hedman och Hasse Backe som expert. Hedman är ärlig och hård och oväntat klok - men kanske ibland lite överlägsen i sin attityd mot de inringande tittarna (vilket jag ofta förstår - det är inte menzamedlemmar som ringer precis). Hasse Backe är fantastisk, den absolut bäste experten. Lugn, analyserande och inte överhuvudtaget rubrikhungrande.

Sedan är det ju det här med krönikörerna. TV4 har Café Opera-Ekwall som trots sitt rykte och sin yta faktiskt ofta har bra åsikter och reflektioner. Jonas Karlsson på SVT, däremot är ju fruktansvärd. Sensationssökande och ändå ointressant - vilken kombination. Att propagera för petning av Zlatan var droppen på i:et (som min gamla gymnasiekamrat skulle sagt).

Så. Kanske TV4 i alla fall. Men så var det ju Glenn & Chris... Äsch. Jag gillar båda kanalerna, helt enkelt.

Afonso förlorad

Afonso är överens med Heerenveen och alltså förlorad för Malmö FF. Inte helt oväntat, det har känts som om Afonso velat bort sedan guldet i princip. Men nu är det definitivt dags för Hasse Borg att knäppa av tv:n och presentera en ersättare. Av rang. Inga Kouakou-reservlösningar den här gången, bitte.
Vad konstigt det känns att fundera över Allsvenskan mitt under brinnande VM förresten.

Tjeckien-USA 3-0

Shit alltså. Tjeckien är två år sämre än under EM 2004, sade jag och trodde inte mycket på laget. Men det var fel. Tjeckien har imponerat mest hittills - men fick å andra sidan Koller skadad och kanske borta resten av turneringen.
Det kan fortfarande hända vad som helst.
Ikväll ger sig Italien in i diskussionen.

Jesper om VM!

Jesper Högström bloggar VM och det finns banne mig inte mycket bättre därute.

http://blogg.expressen.se/jesper/

Festivalsommar

Jag har aldrig varit på en festival. Nu menar jag självklart inte Malmöfestivalen, som de flesta i staden gör sitt bästa för att fly ifrån. Utan typ Hultsfred. Roskilde. Emmaboda. Sånt. Festivaler där man bor i tält och ölar nätterna igenom medan man vandrar från scen till scen för att hinna med alla band man ringat in i festivalprogrammet. Och kanske ett och annat man inte kände till på förhand.
När jag läser Virtanens blogg om festivalsomrarna och de specialbrända blandskivorna, efterfesterna och de många konserterna blir jag grymt sugen. När Daniel berättar om vad som händer i Roskilde, dit han ska för jag vet inte vilken gång i ordningen, är jag i princip beredd att köpa biljett (efter några öl).
Sedan kommer jag på att jag för gammal.
Jag vill inte sova i tält.
Vill inte vara full eller bakfull varenda dag.
Vill kunna duscha ensam och när jag vill.
Vill äta ordentlig frukost.
Ni vet.
"Bo på hotell då", var det någon som sade.
Men det förtar ju hela grejen.
Det kommer aldrig att blir någon festival för min del. Bara till att acceptera.

Sveriges vidrigaste

Alltså, jag vet att det inte alltid är kul när någon är elak eller klankar ner på andra personer. Men den här listan (http://www.boyahed.com./?363-Sveriges_69_Osexigaste_2006) är inte bara elak, den är ruggigt elak och fantastiskt kul. Om man gillar sådant.
De har dessutom bra poänger.

Ett par ord om fotboll

Jag skrev ett långt initierat inlägg om Sveriges insats mot Trinidad & Tobago med det försvann i en framtvingad omstart av datorn. Så, helt enkelt;

- Sverige var inte bra. Att skapa chanser mot Trinidad & Tobago är ingen bedrift, det är ett krav. För den sakens skull var Sverige förstås inte heller dåligt. Men. Allt annat än vinst mot ett av VM:s tre sämsta lag är ett misslyckande och det är ett stort fett förbannat misslyckande.

– Inget lag har imponerat i sina första matcher. Tyskland mötte ett Costa Rica som var lika dåligt som Trinidad & Tobago men var ändå lite skakat, England vann på ett självmål, Holland var bra i en halvlek men inte mer, Argentina effektivt men långt ifrån den nivå alla trodde om dem och Portugal gjorde ett tidigt mål men det var också allt. Det är inte många som spelar bra i de första matcherna. Sverige är inget undantag (uppenbarligen).

- Jonas Karlsson, SVT:s krönikör, vill peta Zlatan ur startelvan och får medhåll från Malin Swedberg på samma kanal. Lasse Sandlin på Aftonbladet är halvt om halvt inne på samma linje.
Jag, jag blir mest mållös.

- Skönt för kvällstidningarna att både Ljungberg och Mellberg var irriterade efter matchen (med all rätt, för tusan!) och diskuterade högljutt. Annars hade det blivit svårt att fylla sidorna idag. Men det är klart, ett par uppslag med paparazzibilder på spelarna och deras familjer inne på hotellområdet kanske också hade funkat.

Tennisintresset som försvann

Det är ändå lite märkligt att det enda jag vet om Franska Öppna mästerskapen i år är att Rafael Nadal vann igen och mötte Federer i en final som tydligen var jämn.

När jag var liten var Franska Öppna och Wimbledon det bästa jag visste.

Förutom fotbolls-VM, förstås.

Snart dags

Tyskland gjorde sitt jobb utan att imponera, England gjorde sitt jobb utan att imponera och nu är det bara 40 minuter kvar innan allt börjar på riktigt.

Det börjar ta mig tusan bli nervöst.

Äntligen

Tio minuter kvar.

Dags att korka upp rosévinet.

Mat man bara gillar

Alltså, vad är det som gör att man aldrig tröttnar på viss mat? Trots att man ätit den hundratals gånger. Spaghetti med köttfärssås, till exempel. Eller Korv stroganoff. Chili con carne. Enkla utvägar när man inte kommer på något och en typ av snabb vardagsmat som vi väl alla vuxit upp med, som vi ätit i skolan och på otaliga lunchresturanger genom åren. Ändå. – Vad är du sugen på idag? – Vet inte... spaghetti med köttfärssås?
Bra idé.

Mer VM (vänj er, det varar till 9 juli)

Det verkar som om vi aldrig kommer att få se ett VM med alla världens bästa spelare. Inte ens bland de kvalificerade lagen. Men trots att Isaksson nu missar första matchen är Sverige ändå hyfsat skonat. Och jag menar, ska Isaksson missa någon match känns det okej att det är just mot Trinidad & Tobago. Även om det faktum att jag tänker så oroar mig lite.

Italien har det värre. Varken Zambrotta, Nesta eller Gattuso kommer förmodligen att kunna spela första matchen. I England är det 50/50 chans att Gerrard kan vara med i premiären och laget får som bekant också vänta på Wayne Rooney. Tyskland vågar knappt andas innan Michael Ballack är tillbaka i spel. Och i Tjeckien oroar man sig för Milan Baros.

Men värst är det såklart för Frankrikes Cissé, som tacklades till ett benbrott i genrepet mot Kina. Fy vilket öde.

Det blir allt svårare att tippa. Brasilien ligger i var mans mun men ger tydligen tre gånger pengarna på Svenska Spel, lider inte av några störande skador (även om Edmilson fått åka hem och Ronaldo klev av träningen häromdagen - men sedan gick han ju på diskotek till halv sex på morgonen så helt kass lär han inte vara) och får väl gälla som favoriter. Det är svårt att inte tycka om Brasilien, men jag har alltid haft svårt för sådant som bara rinner på och där inget överraskande sker. Brasilien får gå långt alltså, men inte vinna. Inte i min bok.

Italien, England och Tyskland kan alla hota Brasilien och har tillräckligt bra defensiv för att dämpa samban. Argentina kan man väl aldrig räkna bort och Holland imponerade ju väldigt i kvalet. Elfenbenskusten är Afrikas klart bästa lag med hamnade i dödens grupp med Argentina, Holland och Serbien/Montenegro. Tyvärr. Men något överraskningslag blir det ju alltid som går långt; Sverige och Bulgarien 1994, Kroatien 1998 och Sydkorea och Turkiet 2002. Undras vem det kan bli i år? Mexiko? Schweiz? Kroatien igen? Ukraina? Australien? Omöjligt att säga.

Spanien genrepade mot Kroatien och startade med offensiva trion Reyes, David Villa och Raul. Sedan kom Fernando Torres in och avgjorde matchen på övertid. Fan vet om inte Spanien blir rätt farliga ändå.

Filmtopp

Det var länge sedan jag var på bio. Länge sedan jag såg en film. 27 april, faktiskt.

Topplista hittills i år:

1. Dråpet (Per Fly)
2. Walk the line (James Mangold)
3. Brokeback mountain (Ang Lee)
4. Matchpoint (Woody Allen)
5. Good night, and good luck (George Clooney)
6. Capote (Bennett Miller)

Enda besvikelsen hittills: Syriana (Stephen Gaghan). Men den var på intet sätt dålig - bara sämre än jag trodde.

Bra vår.

VM-elvan

Högerbacken? Jag sade Alexandersson för flera månader sedan och det finns ingen anledning att ändra. Han kommer att bli bättre och bättre i takt med att han kommer in i positionsspelet. Kan faktiskt bli hur bra som helst tror jag - och med två bolltekniska ytterbackar får Sverige ett mer varierat spel.

Kim eller Anders? Tja. Jag tror på Kim Källström, mest för att han kommer från en framgångsrik säsong i ett franskt topplag och har ett annat tempo i kroppen. De allsvenska matcher jag sett i år har i flera fall kunnat jämföras med Korpen. Anders Svensson måste ha tappat på hemflytten. Helt klart dock; det gäller att bestämma sig och sedan hålla fast vid det. Både Anders Svensson eller Kim Källström behöver grundmurat förtroende för att spela som bäst.

Zlatans form? Ah. Vem bryr sig om hur bra han är på träningar eller i matcher som betyder något? Zlatan kommer att vara Zlatan. Herregud vad det räcker.

54 timmar kvar till avspark mot Trinidad & Tobago.

Hu.

Tillbaka i verkligheten

Fyra dagars ledighet – inte en minut vid datorn, inte en sekunds musik, en enda film på TV men i övrigt avstängt och nedkopplat. God mat, bra samtal och ren luft har det blivit istället och det känns som om det var typ vad jag behövde.

Noterat:
- såg en rosig recension i Sydsvenskan vad det gäller Stieg Larssons andra bok "Flickan som lekte med elden". Började under ledigheten läsa den första, "Män som hatar kvinnor" och är hittills mycket förtjust. Få saker slår välskrivna deckare under sommartid.
- är normalt sett inte så glad i rosévin men drack ett helt underbart under dagarna i Abbekås. Det är ett Torres-vin, namnet är Santa Digna och det görs i Chile. 65 spänn flaskan, väl värt vartenda öre.
- VM-feber rasat ut bland våra fjällar. Alla pratar fotboll, alla pratar högerbackar, alla pratar Svennis - och alla pratar självklart om Zlatan Ibrahimovic. Om bara några dagar inleds den bästa månaden på fyra år. Henry, Ronaldinho, Lampard, Toni, Riquelme, Robben, Touré, Cech, Deco, Nesta, Gerrard, Drogba, Christiano Ronaldo, Puyol, Totti, Joe Cole, Robinho, Nedved, Van Nistelrooy, Eboué, Buffon, Terry, Ronaldo, Cannavaro, Beckham, Kaká... jag blir helt yr.
- i Tjörnarp finns nu åtta olika sorters potatis planterade. Med sju olika förutsättningar vad det gäller väderstreck, vind, sol och fuktighet. Så får vi se hur det går.
- fetaostsås är bland det absolut godaste man kan äta till grillat kött. Glöm bara inte en skvätt olivolja och Philadelphiasost! Lite lite vitlök har eller aldrig skadat någon.

Återstår alltså bara att bestämma sig för VM-tipset som ska lämnas in (både på jobbet och i vänkretsen). Italien. England. Brasilien (såklart). Tyskland som värdnation, kanske Holland och Argentina. Elfenbenskusten med lite tur. Där har ni alternativen - som jag ser det. 51,5 timmar kvar till avspark!

Mållös

Pratade precis med en kund som skulle sälja sitt företag. En riktig lustigkurre. Skämtade om allt, ha ha. Vem som ska debiteras? – Kronofogden, hi hi.
Sedan bad jag om hans personnummer, det görs nämligen en kreditkoll på alla som annonserar (de som inte godkänns måste betala i förskott). Då blev han lite irriterad. Så var det inte för tio år sedan, berättade han. – Vet du vad det handlar om? Det är utlänningarna. De luras mer.
– Nja, så enkelt kan det väl knappast vara, svarade jag neutralt och serviceminded.
– Jo. Vet du vad, jag är medlem i Sverigedemokraterna, sade lustigkurren.
Eller alltså, han försökte inte var lustig. Tror jag. Han lät allvarlig. Väldigt allvarlig. Och jag, jag kom mig inte för att säga mer än;
– Grattis.

Det hade funnits så mycket mer att tala om.

Dags att gå till Jukebox

Janne Adeen (http://frihetensklockspel.blogspot.com/) skriver på sin blogg om att Stuart A Staples, sångaren i Tindersticks, gett ut ny skiva där han tagit hjälp av Maria McKee. "Leaving Songs" knuffar därmed ut T-Bone från måste-skaffa-listans topp 5.

Janne Adeen har snabbt marscherat in i mappen över bloggar jag kollar varje dag. Eller, beroende på hur mycket jag har att göra, många många gånger per dag.

Tjörnarp 31 maj

Pappa har varit Tjörnarp och kontrollerat vilken skada koinvasionen gjort. Det mesta verkar ha klarat sig hyfsat. Eller, raderna blir väl knappast fullständiga - men vi behöver å andra sidan inte gödsla på ett par år...

Gamla kära videoband

Det är inte ofta man ser på video nuförtiden, men klart mest frekvent rullar:

1. Gamla fotbolls-VM eller -EM (1986, 1990, 1994, 1998, 2000, 2002, 2004)
2. Gamla inspelade avsnitt av Tinas Mat
3. inspelade avsnitt av Hitlers Hantlangare

Med kladdkaka i ugnen

Blir man verkligen aldrig för gammal för att slicka skålen?

Godtrogen

Gjorde just ett försök att sitta på balkongen och läsa. Jag menar hey, det är ju 31 maj och solen skiner.
Jag är den naiva typen.

Just nu i Tjörnarp

27 kor.
29 blajjor.
2 odlingsland nedtrampade.

Och så låtsas de som om ingenting har hänt.

Det är ingen hyfs på kossorna nuförtiden.

Önskelista

De här böckerna vill jag ha allra mest just nu:

1. Våld (Joyce Carol Oates)
2. Kärlekens raseri (Ian McEwan)
3. Ormöga (Rosamund Smith)
4. I en klass för sig (Curtis Sittenfeld)
5. Svinalängorna (Susanna Alakoski)

De här skivorna vill jag ha allra mest just nu:

1. Time being (Ron Sexsmith)
2. No wish to reminisce (Neal Casal)
3. My remembrance of you (Diana Jones)
4. The day the river sang (John Stewart)
5. The true false identity (T-Bone Burnett)

Välkomna!

Nytt hopp

Sopranos går på sin sista säsong i USA. Vita Huset har precis haft sin avslutning. Men det finns hopp, vänner!

I höst har en ny Aaron Sorkin-serie premiär på NBC – med Bradley Whitford, Matthew Perry och Amanda Peet. Studio 60 on Sunset Strip.

Kan bara bli bra, eh?

Saker jag njuter av just nu:

- Vita Huset varje måndagskväll
- sommarens första rabarberpajer
- bokhögen på mitt nattduksbord (lockande, inte skrämmande)
- utsikten om vila, god mat och ren luft hela helgen (två dagar i Abbekås, två i Tjörnarp)
- 100-listorna på rycktussarna.nu som självklart inspirerat mig till att göra en egen. Det är typ allt jag tänker på.
- årets första nypotatis hos mamma i söndags
- bilden i mitt huvud med alla likör- och snapsflaskor på rad i köket till hösten
- VM i fotboll (en och en halv vecka kvar!)

Hjälp

Har äntligen fått hem senaste Harry Potter-boken, men vågar inte börja läsa förrän jag kan minnas vad som hände i den förra. Det var så länge sedan jag läste den (och ärligt talat tyckte jag inte speciellt mycket om den), så jag kan inte ens komma ihåg slutet. En snabbresumé av Fenixorden, någon?

Helena is a punk rocker

Jag vet inte vad det var. Regnet kanske. Kylan. Tristessen. Den avhuggna arbetsvardagen. Men förra veckan försökte jag för första gången på länge vara lite rock'n'roll. Det gick sådär.
Rivstart redan på måndagen. Nytt album från my baby. Victoriateatern, bra med folk, cool miljö, riktigt bra spelning och gratis vin - skulle tvunget och självklart avrundas på Bullen med fler öl och kanske någon snaps till nattmaten. Morgonen efter: örrrk. Men på kvällen hade jag bestämt middag med bokcirkeln och bokcirkeln varken sviker eller nonchalerar man så det blev Metro, det blev mat och det blev vin. Men ganska tidigt, eftersom övriga bokcirkelmedlemmar helt saknar rock'n'rollambitioner. Tack och lov. Onsdag: vilodag (fotboll). Torsdag: ledigt på dagen firas bäst med kaffe och kanske skulle man kunna tänka sig att se landskampen på puben klockan tre och sedan är man ju ändå igång och det är bara en dag kvar att jobba innan helgen så det klarar man och så på fredag morgon: örrrk. Men är det helg så är det. Plötsligt, efter elva timmars arbete är det som om cykeln liksom vänder av åt fel håll och några minuter senare står man där bredvid Doktor Rock med en öl i handen och tänker att det var länge sedan man hörde The Verve. Och då vet man också att det kanske är lika bra att gå bort till Möllan efteråt och kanske när man ändå är där kan man ju ta en öl och kanske en Becherovka, ja varför inte en Irish Coffee? Lördag morgon: helt okej. Upp i stan för presentinhandling, hej hej Lina och vi kan väl ta en öl såhär på eftermiddagen och det är ju fint väder så kanske Bullen igen och när Lisa sedan anslutit och Lina dragit sig hemåt blev det pizza hemma, lite mer vin innan det var dags för sweet baby att spela och för oss att kanske beställa ännu en öl och en Jack Daniels.
Söndag, helt överraskande: helt okej. Jag bakade till och med rabarberpaj.
Och tänkte att det får vara slut på de många utflykterna i rock'n'roll-land för den här gången.
Till helgen blir det Abbekås. Och Tjörnarp.

Bryggeriet

Träffade en gammal vän i fredags kväll och pratade ofrånkomligen kvällen igenom om feminism, Hoola Bandoola Band, ett hus på landet - och snaps.
Jag satte ju vinbärssnaps ifjol som jag inte alls blev nöjd med (bara röda vinbär, i år ska jag mixa svarta och röda) och dessutom en krusbärslikör som jag däremot blev väldigt nöjd med. För att inte prata om den där julsnapsen (och glöggen) vi satte i december. Suberb.
Så det blir utökat flaskputter i år.
Likörer: krusbär, blåbär, citron (italiensk Limoncello), äpple med kanel och kärnlikör.
Snaps: bäsk, pors (om vi hittar någon pors men enligt min vän borde det absolut växa nere vi brynet till Tjörnarpssjön), dill och så vinbär då.
Och så vill jag ha en saftmaja!

Landet var det ja

Tsss. Nu har det klampat omkring en massa kor i de båda landen uppe vid huset i Tjörnarp, vilket torde betyda att omkring 130 potatisplantor, tre rader morötter, en rad rödbetor och en rad rädisor nu är helt förstörda.
Så kan det gå när man odlar på landsbygden.
Jättekul.

Kenwood (this bird has flown)

Åh. Jag har suktat efter den i många år, nu är den min! Mammas gamla hushålls- assistent, en klassisk orange Kenwood - med tillhörande mixer och köttkvarn. Så fin!

Annat som vi välkomnat från föräldrahåll idag: öl och vin, filékniv, majskolvsgafflar och bruna Höganäskrus (två små, ett stort och en tillbringare). Plus två tomatplantor.

En oväntat bra dag, helt enkelt.

Nasseprinsen (som kunde blivit vår kung)

Per Svensson verkar ha skrivit en intressant bok om kungens pappa, han som faktiskt kunde blivit vår kung (hemska tanke). Boken verkar inte direkt vara ett vedträ i den lilla rojalistiska eld som trots allt brinner någonstans i mig - men en hemsk och nödvändig sanning om Sveriges absoluta överklass och ett styrandesystem som inte alltid kan rättfärdigas.
Läs Aftonbladets recension här: http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,814305,00.html

Apropå Henrik Larsson

"People always talk about Ronaldinho, and everything, but I didn't see him today - I saw Henrik Larsson.

Two times he came on - he changed the game, that is what killed the game - sometimes you talk about Ronaldinho and Eto'o and people like that, you need to talk about the proper footballer who made the difference and that was Henrik Larsson tonight because I didn't see no Ronaldinho or no Eto'o."

- Thierry Henry efter matchen igår.

Done!

Life's a box of chocolate

Tänk en så vacker final det hade kunnat bli om man inte valt en norsk domare till årets mest prestigefyllda match. Vilket tempo i upptakten, vilken teknik, vilken fart - och vilket Arsenal! Men Barcelona hade börjat tugga sig in in matchen redan innan Lehmann blev utvisad, förstås. Det hade kunnat bli hur jämnt och fantastiskt som helst, allra mest för oss neutrala åskådare. Jag gillar verkligen samhörigheten i att hålla på ett lag - men ibland är det skönt att kunna luta sig tillbaka och njuta. Och Champions league-final – det är njutning på högsta nivå.

Därför dukades självklart också lämplig buffé in. Gazpacho (himmelsk!), stark salami i tunna skivor (från Zin Zino), parmaskinka i rullar med getostkräm, saltiner, S:t Agur, en stor bit parmesanost, chilimarinerade vitlöksklyftor, oliver med ansjovisfyllning, guacamole, kapris, honungsmelon, ett grövre italienskt lantbröd (också från Zin Zino) och en liten skål med olivolja, grovsalt, hackad persilja och vitlök att doppa det i. Samt några Pilsner Urquell och ett mustigt, spanskt Rioja-vin.
Hej njutning.

Det blev en bra final trots Arsenals decimerade manskap. Det blev mer kämpa och mindre finess kanske, men så tempostarkt och i många stunder så genialiskt att man satt och hoppades på oavgjort och en förlängning lika lång som en månresa. Mest genialisk av alla i avgörande lägen - Henrik Larsson. Två målgivande passningar gav honom precis den sortin han ville ha när han nu lämnar världens vackraste stad och världens bästa spelare för ett betydligt gråare Helsingborg. VM-formen verkar god hos de svenska toppspelarna, onekligen. Tack tack.

Ändå tror jag inte Henrik Larsson blir så fruktansvärt dominant i allsvenskan denna höst. Betänk att han är van vid att spela snabbt, att tänka snabbt, springa i luckor där han får bollen i rätt ögonblick och på skosnöret. Han kommer att tänka mycket fortare än sina medspelare i Helsingborg. Det kommer att ta ett tag att vänja sig vid det.

Men alltså, jag kommer aldrig att förstå det. Barcelona. Eller Helsingborg.

Märklig människa, den där Larsson.

Livet på entreprenad

Världen går sannerligen inte framåt. Läs artiklarna om vad som händer med städerskorna som tidigare varit anställda av Kävlinge kommun men gick över till Förenade Service när kommunen valde att lägga ut uppdraget på entreprenad här:

http://sydsvenskan.se/skane/article159583.ece

Lägg märke till trevliga formuleringar som att det var rätt att "läxa upp" personal efter att den kommunicerat med omvärlden och inte minst att de som känner att de inte hinner med utan måste avsluta sitt arbete på obetald övertid får skylla sig själva eftersom de då inte följer företagets uträknade MTM (mätning, tid och metod), som räknat ut i vilken ordning och på vilket sätt arbetet ska utföras samt hur lång tid det då tar.
Tänk er. Det finns en metod. För att få städningen så effektiv som möjligt. Så tidsbesparande, pengasparande som möjligt. Gör på precis samma sätt, på precis samma plätt, på precis samma tid - dag ut och dag in. Robotmässigt.

Fy fan.

My way

Har hon blivit galen, tänker ni.
Odlingar, blommor, balkonglådor, sättpotatis, lantliv, fotboll, fotboll, fotboll. Är det allt hon lever för?
Ja, säger jag.
Så är det.
Just nu.

Fotbollsfeber

VM-trupperna staplas på varandra nu. England, Sverige - och nu Italien, Frankrike, Brasilien, Argentina, Spanien, Holland och Tyskland. Vilka spelare, vilken turnering.

De flesta pratar såklart om Brasilien. Naturligtvis. Men försvaret känns inte så självklart, tycker jag. Både Roberto Carlos och Cafu är äldre och sämre. Men okej, startelvan skulle kunna se ut som så:

Dida (Milan)
Cafu (Milan), Lucio (Bayern München), Juan (Bayer Leverkusen), Roberto Carlos (Real Madrid)
Kaka (Milan), Edmilson (Barcelona)/Gilberto Silva (Arsenal), Juninho (Lyon), Ronaldinho (Barcelona)
Ronaldo (Real Madrid), Robinho (Real Madrid)

Vilket lag. Men förbundskapten Parreira har redan meddelat sin startuppställning i första matchen - och då är varken Robinho, Edmilson, Gilberto Silva eller Juninho med (istället Adriano, Ze Roberto och ässetråkiga Juventus-Emerson). Så. Man vet aldrig.

Det finns förstås fler drömlag, tro inte annat. Lek med dessa:

Gianluigi Buffon ( Juventus)
Fabio Grosso (Palermo), Fabio Cannavaro (Juventus), Alessandro Nesta (Milan), Gianluca Zambrotta (Juventus)
Gennaro Gattuso (Milan), Andrea Pirlo (Milan), Daniele De Rossi (Roma)
Francesco Totti (Roma)
Luca Toni (Fiorentina), Alberto Gilardino (Milan)

Paul Robinson (Tottenham)
Gary Neville (Manchester United), Rio Ferdinand (Manchester United), John Terry (Chelsea), Ashley Cole (Arsenal)
Owen Hargreaves (Bayern München)
David Beckham (Real Madrid), Frank Lampard (Chelsea), Steven Gerrard (Liverpool), Joe Cole (Chelsea)
Wayne Rooney (Manchester United)

Gregory Coupet (Lyon)
Willy Sagnol (Bayern München), Lilian Thuram (Juventus), William Gallas (Chelsea), Eric Abidal (Lyon)
Zinedine Zidane (Real Madrid), Patrick Vieira (Juventus), Claude Makelele (Chelsea), Alou Diarra (Lens)
Thierry Henry (Arsenal), David Trezeguet (Juventus)

24 dagar kvar till VM.

Imorgon är det final i Champions league.

Förra veckan vann F25 seriefinalen mot [auh - laug - eth] och är obesegrat efter fyra matcher, med 30-2 i målskillnad.

Livet är fotboll.

Grymt duktig (och väldigt trött)

Trött. Stel. Men nöjd.

Dagens Tjörnarp: planterade fem pelargonior, rensade rabatter, klippte ner klängblommor, satte tre smultronplantor vid stenröset, två rabarberplantor, tog bort ogräs runt jordgubbarna, sådde två längder morötter (ca 10 meter vardera) och satte fyra rader potatis (25 stycken i varje rad).

Kvar (brådskande): tre längder potatis i Östra Parken samt persilja på Västbanken. Och lite senare tomater (min hemmaodlade sticklingar) vid södra gaveln plus gräslök om den tar sig lite.

Konstaterade också att bigarråträdet blommade för första gången. Om något år blir det skörd!

Det betyder att vi i år kan njuta av potatis i mängder, morötter (både sommar och höst), rödbetor, rädisor, persilja, gräslök och tomater. Dessutom krusbär, röda vinbär, svarta vinbär (kanske, den var rätt skral ifjol - kanske får sätta ny nästa år?), hallon, jordgubbar, smultron och rabarber.

Om något år kan vi lägga till bigarråer och plommon och, om jag får som jag vill, blåbär. Plus lite mer kryddväxter.

Jag älskar Tjörnarp.

Lite duktig

Det är konstigt det där med förväntningar man ställer på sig själv. Det är ju så, när man jämför sig med andra inom ett specifikt område glömmer man allt det där de inte är bra på. Då är det klart att man finner sig själv i skuggan. Då är det klart att man känner sig lite misslyckad och slö.
Men.
Samtidigt är det svårt att låta bli att försöka. Ibland kommer man ändå rätt nära.
Kanske är det gott nog.

Igår planterade jag om mina vintervilande pelargonior och klippte ner dem, bytte jord till en stackars blomma jag haft på soffbordet som sett lite vissen ut i ett par månader, valde ut de starkaste av tomat-, chili-, gräslöks- och basilikasticklingarna och satte dem i ett steg större krukor med ny gödning i förhoppning om att de nu ska utveckla sig till de frodigheter som ska krydda sommaren.

Nu drar jag till Tjörnarp.
Dags att sätta potatis.
Och smultron, morötter och rabarber.

Sedär, inte helt tokigt ändå.

Lugn

Inte varje helg men ibland, är jag så pigg att jag kan gå ut och sätta mig med en kopp kaffe och läsa tidningen på balkongen vid nio. Då är stan helt tyst, bara fåglarna hörs. Och kastanjeträden som rasslar.
Det är en av de vackraste stunderna på hela veckan.

Zlatan igen

Glömde:

"Tänk att det fanns
mänskor som sade att Zlatan var trams
Dom hade fel, vi hade rätt –
du är den bäste vi nånsin sett
Yeah yeah
yeah yeah
yeah yeah"

Minns en dag på Vångavallen för många år sedan när vi stod bakom ett gäng gubbar från Trelleborg och de hela matchen igenom högljutt förklarade att den där ZlAtan (rimmar på gatan) inte var något att ha och honom kommer snart ingen att komma ihåg.

Yeah yeah. Yeah yeah. Yeah yeah.

Såhär, Ledin, precis såhär!

Alldeles självklart handlar den bästa VM-låten på decennier om Zlatan.
Alldeles självklart är den charmig, svängig, kärleksfull och medryckande, alldeles självklart är den talangfull och gjord med glimten i ögat men på blodigt allvar - alldeles sjävklart är den precis allt det där som Tomas Ledin aldrig någonsin varit i närheten av.
Ystadsgruppen Elias tar med sjuåringen Frans och gör "Who's da man" och kommer undan med att använda fraser som "vårt fosterland", kommer undan med "visst det gör ont, men du är min kung - kom hela Sverige var med och sjung" - för ingen står stilla, ingen kan värja sig - och ingen kan annat än älska en låt som har en refräng lik "I love you, ich liebe dich - Zlatan Ibrahimovic".
Ingen utom Lars-Åke Lagrell borde vara förvånad.
Till bra musik - till all bra musik - krävs passion.
Tomas Ledin, någon?

Beröm...

Åh! Jag har fått mitt första berömmande mail som respons på Rootsy-recensionerna (nu låter det kanske som om jag fått en massa nedklankande mail istället - men jag har alltså inte hört någon så mycket som andas om vad de tycker). Nu blir mitt dåliga samvete än sämre för att jag inte tagit tag i den lilla högen skivor som ligger vid spelaren...

Läs här:

"Jag väntar ivrigt på dina bidrag på Rootsy!
Det du skrivit so far är kanon."

Inte illa.

Tyskar är tyskar är tyskar

Precis när man satt och fräste åt Tomas Ledin som bäst, åt den trygga, förbannade, osexiga, apatiintvingande, sömniga Tomas Ledin - som inte ens kunde ha vett nog att skriva en NY låt till VM (men okej, med "Gilla-la-la-la-la läget" som senaste merit så förstår jag honom) utan dammar av något gammalt trams (herreguuuuud - "vi är laddade, vi är tända" - jag vill bara dra en filt över huvudet) - så, som en räddare i nöden, som en bardisk i dimman; den officiella VM-låten.
Sjunges av Il Divo och Toni Braxton.
Jag dör.
Il Divo och Toni Braxton.
Tyskarna ska alltid vara värst.

Facit

Eh. Jag känner visst mig själv. Det blev ett litet besök hos Hockey och Elin, färdig gulaschsoppa på burk (Felix, yummie), EM-sammandraget från 2004, telefonprat med mamma, Söderläge kl 20 på SVT (nytt favoritprogram) och sedan någon timme framför datorn med Söderlägeprogram jag missat, tips om olika planteringar och hur man får bort nässlor.

Men jag beställde böcker också; Jesper Högströms "VM-boken", nyaste Harry Potter (jag har inte läst den, det är synd och skam särskilt som jag de senaste veckorna varit helt Potterifierad när jag för första gången sett filmerna) - och Morgans Spurlocks "Jag och extra allt".

Fotboll, fantasivärldar och mat.

Jag i ett nötskal.

Slutet är nära

Ser trailer för nästa omgång av Krönikan på svensk TV, den jag redan sett på danska kanaler - och är tvungen att gå in på hemsidan för att få reda på när nästa danska avsnitt kommer.
I slutet av året, säger informationen.
Kommer de sista två avsnitten.
Sista TVÅ.
Två.
Ska all denna längtan få ett så abrupt slut?

Inlåst

Ikväll borde jag verkligen utnyttja det faktum att jag är ensam med att skriva minst en recension (eller åtminstone lyssna på de skivor jag ska tycka till om), dammsuga, handla middag och frukost, gå två varv i Pildammarna så att jag än en gång får kramp i de där musklerna bredvid smalbenet som jag aldrig vetat vad de heter, laga god mat och skriva ett utkast till det nya provisionsförslaget som ska lämnas in i nästa vecka.

Men egentligen vill jag bara sitta på balkongen - och när det blir för kallt gå in och sätta på videobandet med VM-fotboll från 1986.

Att inte kunna vara ute i solen när den väl skiner kan sannerligen suga musten ur en.

Himla på bara

Inser att jag nog tillhör den generationen i alla fall, bara genom att undra vad "ungdomarna" säger om saker och ting.

Herregud.

Hasta la vista Orvar

Jag har inte alltid varit överens med Orvar. Men jag gillar honom. Och jag gillar hans program (även om mellansäsongen med en miljon recensenter inte var hellyckad).
Nu är det slut.

Under sina sju år på Filmkrönikan har Orvar gett åtta filmer högsta betyg; Timmarna, Hero, Big Fish, Lost in Translation, Good Night and Good Luck, Alien Directors Cut, Guds Stad och Återkomsten.
Jag har inte sett "Återkomsten" (utbudet av smala ryska filmer är inte gigantiskt i min videobutik), jag är inte förtjust i vackra kampfilmer som "Hero" (men har inte sett den) och avskyr sådant som "Alien" - men i övrigt är ju urvalet underbart.

Jag kanske inte borde skryta om det men... av de fem filmer vi är överens om har jag allihop på dvd utom "Good night and good luck" - men den går å andra sidan fortfarande på bio.

Säger ungdomarna "videobutik" förresten? Eller tillhör jag plötsligt generationen man himlar med ögonen åt?

Nya bloggfavoriter

Ah, denna flod av människor - intressanta eller ointressanta - som bloggar landet över!

Två nya favoriter:

HERMANN DILL (pseudonym):
http://www.fotbolldirekt.com/bloggen/
KJELL HÄGLUND:
http://www.weirdscience.se/index.php?sida=blogg

Om bara LISA (http://lisakristiansson.blogspot.com/) och DANIEL (http://windstorms.blogspot.com/) kunde komma igång lite mer frekvent skulle jag nästan alltid ha något att läsa. Ljuva tanke.

Sveriges trupp

Sjäklvart måste man tycka. Det är VM. Sveriges trupp är uttagen.
Och den här gången känns det faktiskt riktigt bra.

Det är klart - i min bok hade Marcus Lantz varit självskriven. Kanske hade det varit skönt med någon mer rutinerad målvakt att falla tillbaka på om Isakssons skada går upp igen, men någonstans är det kul med förbundskaptener som ändå tänker ungt. Nu är ju i och för sig Rami Shaaban 30 år fyllda så framtidslöfte är kanske att ta i. Men ändå.

Alexander Östlund ut. Bra. Förvånande för att vi inte vant oss vid Lagerbäck/Andersson istället för Lagerbäck/Söderberg (då hade det aldrig hänt) - men inte många hade gjort annorlunda. En spelare som inte ens platsar i engelska division 1 ska självklart inte tas ut i en svensk VM-trupp. Att sedan alternativen inte varit som en ocean av möjligheter är ju sin sak - jag tycker Niclas Alexandersson är det klart bästa alternativet som det ser ut idag. Han är bättre på mittfältet men ändå det formstarkaste valet - och en spelande högerback är vi inte helt bortskämda med.

Daniel Andersson kom med. Inte mycket att säga om eftersom Lantz aldrig var påtänkt. Daniel har varit en dominant i Allsvenskan sedan han kom hem - men Allsvenskan är å andra sidan Allsvenskan.

Roligt att både Rosenberg och Elmander kom med. Vi behöver den typen av spelare. Mattias Jonsson är väl okej (och skulle aldrig falla bort ur Lagerbäcks trupp) och Allbäck har ju på något sätt skaffat sig ett imponerande facit i landslaget. Så det vore svårt att stryka någon ur den fyrklövern.

Kalle Svensson? Har inte sett så mycket av honom, men det känns som ett fräscht och bra val. En sådan kille som skulle höja sig om han fick chansen, var min första spontana reaktion. Som Kåmark 1994, typ. Men Petter Hansson är trist - och har inte gjort en bra minut i landslaget. Jag hade långt hellre sett Daniel Majstorovic, med ett bra år med Basel (också i UEFA-cupen) bakom sig. Men Petter Hansson kommer förstås inte att få spela en minut så det kan kanske kvitta.

För att Sverige ska gå långt i VM krävs en frisk Edman, en formtoppad Mellberg, en funktionell Alexandersson, en Anders Svensson med självförtroende och supertrion Ljungberg, Zlatan och Henke avslappande, hela och hungriga. Plus en Isaksson i sitt livs form, en Linderoth som kan springa hur mycket som helst och en Christian Wilhelmsson som visar att han håller på allra högsta nivå. Kanske en Rosenberg som visar sig vara den i sammanhanget perfekte inhopparen också.

I stort sett är det bara Teddy Lucic som jag litar helhjärtat på, med andra ord.

Guld ska glimma där det hör himma

Äh, jag babblar så mycket. Över 23.000 på Malmö Stadion och sol över en inte direkt ogrön gräsmatta skapade förutsättningar lika förtrollande som de var... 2004. Typ. Och Jari Litmanen alltså. Vilket geni. Väldigt bra inhopp av Emil Hallfredsson också, även om den utbytte Behrang Safari också varit pigg - vänsterkanten var MFF:s bästa anfallsvapen om man undantar Jari.
Men det var ändå nervöst i andra halvlek. Glenn och Safari kom inte rätt i positionerna till vänster, fick ingen direkt hjälp av en förvirrad mittbacks-Daniel och inte heller av en ambitiös och lovande men lite orutinerad Jocke Nilsson från mittfältet.
Det största intrycket ändå - om detta är vad MFF kan prestera med Anders, Järdler, Skoog och Jon på skadelistan (Yksel får nog stå tillbaka lite) så lär motståndarna darra i byxan nu - kommer bara de defensiva nyckelspelarna tillbaka blir det mycket svårt att rubba Malmö. Och om Höiland återvänder... oj oj oj.

32 dagar kvar till VM

En dryg vecka kvar till Champions League-finalen, en dryg månad till VM. Det är bara fotboll nu - och trots Skånederby ikväll på Stadion känns min närvaro lite pliktskyldig. Sorry.

Sven-Göran Eriksson har tagit ut sin preliminära trupp till VM och, jag menar, han skulle kunna matcha följande lag (om Wayne Rooney hinner blir frisk):

Robinson
Gary Neville - Rio Ferdinand - John Terry - Jamie Carragher (nu har vi Sol Campbell, Ashley Cole och Wayne Bridge på bänken)
David Beckham - Frank Lampard - Steven Gerrard - Joe Cole
Wayne Rooney - Michael Owen (kan säkert bli Peter Crouch istället för Rooney).

Jag menar hallå hallå hallå. Och då tror jag ändå inte riktigt på att England går hela vägen. Italien, Brasilien, Argentina, Tyskland, Holland och Frankrike har alla lag med samma kapacitet. Med outsiders som Mexiko och Sydkorea. Eller Elfenbenskusten kanske kan skrälla?

Det blir en lång månad det här.

Plantagen i västra parken

Östra Parken ståtar med hallon och jordgubbar, om en vecka stoppas tre rader potatis också ner i marken. Västra Parken är nästan klar, som synes. Morötter, rädisor, rödbetor och potatis. Jag undrar jag om vi inte får sätta ännu mer morötter. Det finns få saker som är godare än egna morötter, precis upplockade ur jorden och avsköljda i pumpen nere vid hagen. Så får det bli.

Stegräknare, cykeltävlingar och motion i vardagen

Ja, men, alltså, jo det är klart att jag ska gå ner lite i vikt till bröllopet. Och jag måste erkänna att sedan jag funnit min klänning så är det inte lika svårt att hålla motivationen uppe. En gång för alla dock; jag älskar mat. Jag älskar njutning. God mat, god ost, gott godis, god öl, god likör - är njutning. Det kan jag bara inte avvara. Det går inte. Kommer aldrig att göra det.

Så. Nu har jag satt igång projekt vardagsmotion. Lina gränsar till S:t Lars i sin frenetiska jakt på vinst i jobbets stegräknartävling - där har en sann latmask som jag själv lite att dra nytta av. Dessutom har Sydsvenskan startat en cykla-till-jobbet-tävling, som imorse satte min häck på en sadel och fötterna på pedaler - tävlingar är ändå tävlingar och jag förstår lite var Lina kommer ifrån.

Vi får väl vart allt detta leder. Och vad det resulterar i. Bäst kanske att inte hoppas på för mycket.

Vårstök i Tjörnarp

Jag har aldrig haft trädgård. I två år har jag hjälpt pappa att vårrensa och förbereda i Tjörnarp - men det har mer handlat om att utföra hans instruktioner och strävan efter att allt ska bli så mycket förr som det bara går. Men det gör det ju inte. Och jag har fått ny energi.

Igår var det dags för det första racet. Våren kommer alltid lite senare i Tjörnarp än i Malmö och på marken ligger de fallna löven i lika tjockt täcke som i november. Men i bäcken forsar undansmält snö och vattennivån är så hög att det inte går att ta sig över på andra sidan hagen utan meterhöga stövlar (och det har ju ingen). Gräset är på flera ställen avbrutet av påskliljor som tyckts sprida sig lite som de vill.

Agenda var på förhand rätt självklar. Både hallonen och jordgubbarna, som tillhörde förra årets lyckade skördar, behövde rensas och klippas, jorden fräsas, landet luckras upp och gräset gödas. Inte gjort i en handvändning kan jag meddela och min stackars kropp, alldeles ovan vi denna typ av arbete, värker idag i både underarmar, axlar, rygg och baksidan av låren. Men grunden är i alla fall lagd - förvisso har pappa lite kvar att fräsa i Östra Parken och den gamla rosenrabatten. Sedan kommer såklart det viktigaste - sådden.
I år ska vi ha rädisor, potatis, morötter, purjolök och rödbetor i landet, persilja, dill och gräslök i gamla rosenrabatten (tillsammans med potatis antagligen), ännu mer potatis i Östra Parken och längs med södra gaveln på huset ska vi ha tomater. Där hade jag också tänkt sätta några smultronplantor (hög mysfaktor, inte sant?). Det hade också varit trevligt om de flyttade rosorna från ifjol tagit sig lite till i år om antingen plommonträdet eller bigarråträdet kunnat ge frukt för första gången och om busken med svarta vinbär på något mirakulöst sätt återfunnit krafterna efter det som tycktes vara den sista sucken förra sommaren. Det finns väl oändliga möjligheter, antar jag.

Om man bara hade tid att vara där lite mer. Om man bara kunde lite mer.
Så hade Tjörnarp kunnat bli som förr. Kanske.

Återuppstånden

Men. Går en kommer en annan. Shakespeare Pub, också i Höllviken och länge byns stolthet, har i många år körts i botten av krögare som struntat i anor och än mer i ambitioner. Men, som mycket lyckad avslutning på lördagskvällen efter den fantastiska skivan på Aptit, gick vi över gatan för att se om inte den beryktade renoveringen kanske ändå gjort skillnad. Och minsann. Anders Morand och sonen Martin har tagit över och gett stället ett verkligt lyft. Anders har varit på Bishops Arms i många år och tagit med sig hela konceptet till Näset, med massor av god öl - både på flaska och fat, stor whiskeysamling och ny inredning som andas gammal stil men ny fräschör (randiga engelska tapeter, bokhyllor och lädersoffor - hela paketet). Dessutom, och för detta bör de få någon typ av utmärkelse, är den gamla heltäckningsmattan (med decennier av spilld öl och fimpade cigaretter) uppriven och ersatt med trägolv.
Ett riktigt bra ställe mitt i gamla Höllviken. Vem kunde tro det?

R.I.P.

Var i lördags på Aptit Deli i Höllviken för att avnjuta den sista måltiden på detta underbara ställe. Det är en god väns bror som äger restaurangen och herregud vad god mat vi fick. Musslor i chilisås med viss syrlighet, scampiskjärtar, friterade bläckfiskringar och vårrullar (till dessa tre; sötsur sås och aioli), bruchetta med getost, honung och valnötter samt lammracks med risotto - och vid sidan självklart ett utsökt rött vin. Efteråt espresso och en stor bit tiramisu.
Om en vecka stänger Aptit Deli.
Jag kommer att bära sorgband.

I cd-spelaren

Det är konstigt, men vissa lördagar kräver Rickie Lee Jones.

Elin

Jag satte visserligen mina pengar på Hockey i det vad vars svar vi inte kunde skönja då för många år sedan under en helt vanlig kväll på Ölcaféet.
Och här är hon.
Nunnornas första lilla bäbis.
Elin.
Söt som bara den.

Ursäkta...

...om jag farit med osanning. Djingis Far har alls inte tagit död på 54 möss denna vinter. Bara 53. Men så är säsongen heller inte riktigt slut.

Sommar och paradis

Det är märkligt men en hel del av mina vänner har faktiskt sommarställen. Självklart, i en värld som till större delen består av f.d. studenter som just fått sitt första riktiga arbete och musiker som hankar sig fram i den lilla scenvärld som är Malmö - har ingen köpt sina sommarställen själva. Hå hå hå nej.

Vi snackar primitivt och ärvt. Hockey har, mitt i all barnsudd, fått ta över föräldrarnas kolonistuga. Lina(s föräldrar) har stuga i Nybrostrand, Ulli(s morfar) också. Mange har stuga i Sandhammaren och Micke i Hyllstofta. Och vi, vi har ju Tjörnarp. Eller Ebbarp (som egentligen ligger närmare Häglinge än Tjörnarp men de första åren, på femtiotalet, när min farmor och farfar tog sig upp till sitt sommarparadis så fick de ta tåget till Tjörnarp och sedan gå 5 km därifrån. Jag antar att det är därför vi säger Tjörnarp).

De flesta ställena har inget rinnande vatten, något har ingen el. I Tjörnarp har vi faktiskt både och, numera. Inte illa. Att huset sedan i övrigt hade behövt rustas upp ordentligt är det ingen som varken pratar om eller gör något åt. Vi är nämligen livrädda att minsta lilla förändring drar undan benen på farmor, nu 93 år gammal, och fäller henne förevigt. Vidskepligt värre. Inte så att farmor inte skulle tillåta förändring. Inte heller så att hon i sin respektabla ålder egentligen gör så mycket annat än tänker på hur vackert och välskött allting var när hon fortfarande hade sina fulla krafter kvar. Vilket för övrigt är sant. Nej, mer för att ingen egentligen vågar tänka på Tjörnarp utan farmor. Och att rusta upp huset vore att förbereda för just det.

För egen del har jag till slut kommit till insikt vad det gäller mina egna bostadsdrömmar. Länge sade jag att ett liv utanför 21420 eller möjligtvis 21146 vore fullständigt otänkbart. Möllan och Triangeln var mitt hood. Sedan vandrade jag över alldeles och började se ett vackert hus på landet med pump på innergården och blommor i gamla vattenkannor av plåt. Sedan insåg jag att ingenting, inget hus och ingen miljö - någonsin kommer att kunna mäta sig med Tjörnarp. Jag älskar Ebbarp, jag älskar korna och hagarna och grusvägen och det faktum att det finns grannar nära men inte intill. Jag älskar det röda huset med vita knutar, älskar odlingarna i det som pappa kallar Östra Parken, älskar krusbären, vinbären och hallonen, jag älskar den rena luften, det ogenomträngliga mörkret, den fullständiga tystnaden. Tjörnarp är mitt förflutna. Min barndom. Men det är inte bara därför jag fylls av kärlek och lugn när jag kommer dit. Jag älskar Tjörnarp för att det är mitt, för att ingen i släkten (förutom farmor och till stor del pappa) kan förstå den fullkomliga skönheten jag ser.

Men. Det går inte att bo där på heltid. Det ligger för långt bort. Så - ska man då skaffa något liknande närmare Malmö? Omöjligt. Det finns inga sådana miljöer nära Malmö - det är förbehållet Mellan- och norra Skåne. Så. Det ultimata är såklart att behålla Tjörnarp som sommarställe. Några veckor om sommaren kan vem som helst pendla de extra milen och om vintern blir det ändå besvärligt att bo i Tjörnarp med all snö och is och den isolering det skulle innebära. Men om sommaren...

Det är avgjort. Lägenhet i stan. Hus på landet. Kakan är bakad, uppäten och sparad. Kanske är det så mina vänner också känner. Vi får väl se.

Good night, and good luck.

4.

Den är oerhört snyggt filmad (i svarvitt dessutom), George Clooneys film om CBS-legendaren Edward R Murrow - mest känd för sin granskning av senator McCarthy och hans hänsynslösa kommunistjakt. Det är också precis den delen av Murrows karriär som filmen handlar om. Och det är inte speciellt svårt att dra paralleller till dagens USA. Filmen handlar nämligen inte bara om människor som döms utan bevis, som får sina liv förstörda pga en rädsla som eldas på från myndigheter och media - utan också om media i sig. Om mod att berätta något, att offra något. Och om kunskapen och förmedlandet av den istället för lättköpt underhållning. Filmen börjar och slutar med Edward R Murrows tacktal vid en hyllning 1938 - och varenda ord skulle utan problem kunna appliceras på dagens USA, på dagens Sverige. Därför känns "Good night, and good luck." också oerhört viktig.
Men det är inte bara det. David Strathairn, som spelar huvudrollen, är helt underbar - och vilken röst! Stora delar av filmen visar tv-programmen i sändning och det var inte bara en gång jag nästan misstog bioduken och den bekväma röda stolen för min egen tv-ruta och soffa.
Så varför inte en 5:a då? Tja. Jag gick inte därifrån med ambitionen att förändra världen. Det kräver jag av en sådan film för att nå ända fram.
Men det måste ändå nämnas - ingenting är så snyggt som cigarettrök i svartvit film.

54 möss, inspiration och en läsupplevelse

Imorse kände jag mig lika död som de 54 möss pappa fångat under vintern i diverse fällor uppe i farmors stuga i Tjörnarp. Men det börjar ordna upp sig. Därför har jag bestämt mig för att inom de närmaste dagarna:
- börja läsa antingen Klas Östergrens "Gentlemän" (tack Mia för inspiration) eller Carlos Ruiz Zafóns "Vindens skugga".
- lägga in nya skivor i iPoden (ny tid, ny musik!).
- gå på bio (det var länge sedan).

Andra små konstateranden:
- det är inte utan rädsla man köper biljett till allsvenska matcher. MFF-HBK på onsdag kan efter de två senaste dagarnas semifinaler i Champions league bli en ren skräckupplevelse.
- bokcirkelboken "I skuggan av ett brott" (Helena Henschen), en blandad fakta- och fiktiv historia om de Sydowska morden som skakade Sverige i nästan lika hög grad som när Kreuger tog livet av sig någon vecka senare 1932. En fascinerande berättelse om det tidiga nittonhundratalets överklass, en inblick i samhället då, personliga tragedier, misslyckanden och öden framställda på ett så drivande sätt att jag faktiskt inte kunde sluta läsa. Började på morgonen. Avslutade på kvällen. En släkthistoria av högsta klass och en hemlighet så begraven att det inte fanns möjlighet för författaren, dotterdotter till offret, att gräva fram det hon ville ha. Men inte en hemlighet i traditionen gömda skatter. Nej. Bara det enkla, men i dunkel höjda, svaret - varför? Läs!

Tjat tjat

Alltså, nu har jag plågat min omgivning ytterst frekvent med det här - men Morticia Nightshade!
Själva definitionen på tufft.

My name is Nightshade. Morticia Nightshade.

Via Virtanens blogg hamnar jag på en sida som gör om ditt namn till goth-style. Mitt namn blev Morticia Nightshade. Morticia Nightshade... Cool.

Richard heter Mordren Darkside, Hockey Phantasm Black och hennes lilla nyfödda dotter Vampyra Rhesus. Ha ha!

http://www.gothicstyle.co.uk/my-goth-name.php

Hej sommar!

På min tallrik ikväll: löksill, löjromsgravad sill, Smygesill, nypotatis, gräddfil och gräslök. Till detta naturligtvis ett glas öl och en Ålborg Export.

Energinivå just nu: hög.

Upp och ner

Min energinivå är som en guttaperkaboll. Ena timmen full av idéer och vilja att genomföra dem – andra timmen sömning, yr och däst. Vad händer här?

Är det våren som har kommit?

Klack-humor

Stefan Selakovic och hans vänner i IFK Göteborg upprörs över Djurgårdsklackens häcklande ramsor igår och tycker att de gick över gränsen. Det tycker jag är ganska humorlöst. Jag menar, en klack som sjunger "Dags att deklarera, det är visst dags att deklarera" till en motståndarspelare som snart åtalas för skattefusk - det är ju hur kul som helst.

I samma klass, nästan, är MFF Supports eviga skanderande att "Tina lagar äcklig mat" när vi möter Helsingborg.

Ibland, till och med rätt ofta, är klack-humorn i Sverige på rätt hög nivå.

Poeten från Halmstad

Per Gessle (eller Per Gödsel som en vän envisas med att kalla honom) har ju aldrig försökt göra sken av att han gör annat än meningslösa poptrudelutter. Som förstås är en konstart i sig.
Men det har kommit blunders också från hans lätta penna, se här - texten till en gammal Gyllene Tider-låt betitlad "Rembrandt":

Snuten kom och tog min
hembränt
sånt hände aldrig Rembrandt
Det är nästan för djävligt
för att vara sant
Men ibland önskar man
revolution
Så är det!
Snuten kom och högg min grogg
Sånt hände aldrig Van Gogh

Butiker Malmö, topp 10

1. Möllans Ost (Bergsg. 32c)
2. Fiskehoddorna (Banérskajen)
3. Möllevångstorgets torghandel
4. Zin Zino (Köpenhamnsv. 5)
5. Te- och kaffehuset (Fersens V. 14a)
6. Egeisk import (Bergsg. 41)
7. Union kött (Simrishamnsg./Ängelholmsg.)
8. Delikatessen (Holmg. 4)
9. GotteLisa (Engelbrektsg. 20)
10. Hemköp (Kronprinsen)

Jag handlar inte så ofta choklad, annars hade det säkert funnits några kandidater där. Och viltbutiken på Amiralsgatan verkar rätt gördig också. Sedan har jag hört talas om en butik som bara säljer korv - det låter lite småtrevligt.

Någon som har andra förslag?

Vackert, så vackert

Ibland är fotboll större än allt annat. Vackrare än allt annat. Varmare. När Milan mötte Barcelona igår var förväntningarna på matchen så höga att det borde slutat 0-0, det borde blivit tillknäppt, lagen borde ha tagit ut varandra, filat ner varandras spetsar.
Men det blir sällan så när Ronaldinho är på planen.
Giulys 0-1 på en helt fantastisk lyftning från hela världens nummer 10 var så vackert att varenda spelare i allsvenskan borde säga upp sig och ta anställning som materialförvaltare i en division 5-klubb istället.
Stillastående, en snabb blick, en precis (millimeterprecis) passning över Alessandro Nesta och Giuly var helt fri på en yta som egentligen aldrig hade funnits.
Tycker man inte att fotboll är vacker i sådana stunder har man faktiskt ingen aning om någonting.

Vardagsnjutning

Man kan klaga på många världsliga ting om man vill men i morse fick jag bacon och scrambled eggs med skinka och parmesanost till frukost tillsammans med espresso på nymalda bönor.

Helt ärligt så kräver jag inte så mycket mer av livet.

Aj

För övrigt har jag grym träningsvärk i ljumskar, vader och mage, samt lite i låren - efter fotbollen i tisdags.

Otränad var ordet, sade Bull.

Högsäsongen över

Det verkar som om biograferna lugnat ner sig lite. Ska se "Good night, and good luck" i nästa vecka - men känner i övrigt inga riktiga måsten. Skönt. Men trist. Kanske Wim Wenders "Don't come knockin'" kan vara något förresten?

Jag har varit i Lund

Det kanske inte verkar som någon särskild händelse i sig. Men jag har varit i Lund blott kanske tio gånger i mitt liv - och då bor jag ju ändå bara någon mil därifrån.

Nu var det förstås inte för Lund i sig som jag var där igår. Utan för Willard Grant Conspiracy. Turnépaketet tillsammans med Micah P Hinson och Mark Eitzel kändes väldigt lockande på förhand och levererade... ibland.

Micah P Hinson var bra och hade nog varit riktigt bra med band bakom sig för nu är jag en gång för alla sådan att jag föredrar flera musiker på scen framför en ensam. Mark Eitzel var. Rätt märklig. Lite långdragen. Ganska underlig. Men för den sakens skull inte dålig. Willard Grant Conspiracy var grymt i de låtar där det lät som härliga 1999 och det årets "Mojave" (ett mästerverk) - men mindre intressant när det skulle inledas någon sorts rockkakafoni. "Texmexmetal" kallade min bror det. Han hade en poäng.

Men det var värt en resa till Lund i alla fall, det var det.

Back in Korpen

Så var säsongspremiären avklarad, puh. Efter att inte ha tagit ett löpsteg sedan i oktober och inte rört en boll sedan september var min förväntan hyfsat låg, kan jag säga. Men alltså. Vi spelade hur jäkla bra som helst. Och bollen satt som ett skosnöre på vristen.
8-0 (1-0), 2 mål från mina silverdojjor - och lungor som verkade större än de pingpongbollar jag trott dem om. Det kan förstås vara så att jag är bättre på att lata mig än man kan tro.
Också på en fotbollsplan.

Är det fradga jag tuggar?

Igår startade Expressen en ny debattserie om feminismens hälsotillstånd.

Först ut var Linda Skugge, som glatt deklarerade att nu var det slut på gamla tider och minsann om hon från och med i skrivande stund inte också slutar kalla sig feminist. Forever. Varför? "När jag träffar skolelever så rusar en massa utstyrda småbrudar fram och frågar, 'hur ska vi tackla att vi blir kallade manshatande feministhoror' och 'alla snackar skit om oss bara för att vi är feminister'. De vill ha stöd i sin utsatta situation som dårpippis.
Jag tycker så synd om dessa sjukt utspökade brudar. De har svartfärgat hår, gärna med slingor i starka färger, superkorta luggar, crazy frisyrer, svarta och röda kläder, punkrandiga strumpbrallor, en massa pins med kommunistslogans på, sotiga ögon och i allra värsta fall, kritvitt puder och påmålade 'tårar'. Man vill bara springa fram till dem med en tvättlapp och be dem tvätta bort all den där skiten. Det är inte coolt att se ut så där, ni sabbar bara för er själva. Ingen kommer ta nåt av det ni säger på allvar. Era lärare kommer att behandla er sämre, ni kommer inte få några jobb. Ni förstör för hela er kommande karriär genom att kalla er feminister."

Good Lord.

Idag, i seriens nummer två, skriver liberalen Thomas Idergard i sin ingress: "Låt er inte luras. Feminismen är inte död bara för att några av fansen börjar vackla. Den svenska feminismen står stark och omger oss överallt. Just därför måste den bekämpas.".
Han driver den sanna liberala tesen om varje individs ansvar, om varje individs chans - och plikt - att påverka sitt eget öde och påpekar att "När fakta dessutom visar att tjejer lyckas bättre i skolan än killar, att män drabbas mer av våld och att kvinnor har bättre hälsa måste man ju fråga sig vari underordningen ligger.". Att flickor är bättre i skolan men ändå i betydligt mindre utsträckning sitter på toppjobb nämner han självklart inte. Inte heller att en mattant tjänar mindre än en bilmekaniker. Eller att det krävs så mycket för att döma en våldtäktsman att många offer inte ens orkar anmäla.

Efter denna fullständigt lysande inledning på debattserien kan man ju inte annat än darra av förväntan inför fortsättningen. Kan det bli värre? Får andra åsikter komma till tals? Blir det bara olika varianter på samma budskap?

Men det är klart. Är det bara provokation man vill orsaka så är jobbet gjort.

Utan tvivel.

Örgryte-MFF 1-2

Afonso vinner skytteligan. MFF vinner guld.

Avgjort.

Bodil Malmsten

Det var länge sedan jag seglade in på hennes sida, men det här är så bra så bra:

http://www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=356

Hata vintern och dess effekter på människan

Borde egentligen läsa ut "Damernas detektivbyrå" som legat i väskan alldeles för länge, laga en god paj som jag lovat min käresta ikväll, lyssna på någon av mina fyra recensionsskivor, läsa nya Offside, bläddra igenom Sydsvenskans Helgbilaga som jag inte orkat röra än, fixa med inbjudningskorten till bröllopet, bada i c-vitaminer för att bli frisk till premiärmatchen imorgon kväll, engagera mig ännu mer i feministdebatten så att jag kan slå Linda Skugge på käften vid tillfälle (men hon är inte värst, tro för tusan inte att hon är värst), diska upp det sista sedan i fredags, kamma katterna, fundera över min strategi inför provisionsmötet imorgon, börja leta present till Hockeys lille bebbe som snart ska se sina första solstrålar, städa balkongen, storhandla och fylla på frys och skafferi, gå en lång stärkande promenad, sätta allt det där i krukor som jag köpte på Plantagen för några veckor sedan, ringa min mormor och höra hur hon har det efter ögonoperationen, bjuda hem min pappa på middag eller åtminstone hälsa på min bror och hans flickvän i deras nya lägenhet.

Men jag orkar inte.

Fy vad tradig jag är.

Ny bok

Just det, vi (jag) valde såklart ny bok till bokcirkeln också; "I skuggan av ett brott" av Helena Henschen.

Joan Didions "Lagt kort", som vi läste till i fredags, fick snittbetyget 3- och allmäna omdömen som svår att få grepp om, ytlighet, svår att komma in ni, apati, svårt att förstå karaktärerna - samt beröm för att känslan av allt detta trots allt stannade kvar länge efter att vi läst ut den. Dessutom var just apati själva essensen av boken.

Själv låg jag högst i betygslistan med en 3+.

Bokcirkelsmeny

Åh, menyn i fredags?

- Topinka (tjeckisk grej med grönmögelost på fullkornsbröd och hackad färsk chili + cayennepeppar, bakas i ugnen) och tjeckisk öl (Gambrinus).
- Quesadilla med västerbottenost, Saint Agur och ruccolasallad.
- Tagliatelle med hemmagjord tomatsås och italiensk salami, grönsallad med avocado, dessutom en stor karaff rött vin.
- Liten chokladkaka (serverad i kaffekopp) med vaniljglass rullad i krossad polkagris eller vit choklad. Till detta nyinköpta espressobönor tillagade i mokabryggaren.

Trött och förfyld

Örrrk. Förvisso lagade jag en superb liten middag i fredags till vårt bokcirkelmöte men det blev sent och jag trodde ett tag att jag var rätt bakis på lördagen för visserligen tog jag mig ner till tvättstugan men övrig tid tillbringades liggande framför tv:n - dock är jag såhär i efterhand rätt övertygad om att en bitande förkylning försvagat kroppen redan då. Nåväl, tvätt tvätt tvätt, sedan sova sova sova - och så ett par stadiga bloody marys, Totta & Wiehe i stereon och en för dagen ovanligt energirik älskling som sällskap innan vi tog en taxi ner till The Watt där Anna fick visa leg för en vakt som inte trodde att hon var tjugo. Release, Brickhouse, öl, sista timmen på Zam, hem för efterfest och efter bara två bloody-klunkar gick jag in för att gosa med katterna men somnade där och då. Utan att säga godnatt. Så ohövligt.
Söndagens blev väldigt trött. Och väldigt förkyld.
Idag är det etter värre.
Men en snabb titt i tv-programmet ger i alla fall visst hopp. Hur kan en hel söndag gå förbi utan att en enda kanal visar något enda program man skulle vilja se? Galet.

Vinter schminter

Nu. Är. Det. Vår.

Basta.

Expressen

Så var den så kallade Hagamannen - våldtäktsmannen i Umeå - gripen. Och anhållen. Det finns DNA som kopplar samman honom med de åtta våldtäkter eller våldtäktsförsök som, på klassiskt tidningsspråk, gäckat polisen i flera år.

I Aftonbladet får vi veta att mannen är 33 år och att omgivningen är chockad över beskedet då han levt ett normalt familje- och yrkesliv inför alla andra.

I Expressen får vi veta 33-åringens namn, exakt var han jobbar och i vilken stadsdel, samt vilken liten by utanför Umeå han bor i. Plus flera fotografier, helt ocensurerade.

Tidningar har olika policys kring sådant här och kvällstidningar går oftast längre än morgontidningar. De senaste åren har också Expressen gått längre än Aftonbladet. Utan hänsyn till om gärningsmannen är dömd eller inte (i det här fallet finns förvisso starka bevis i DNA:t, men ändå), utan hänsyn till hans familj och andra runtom honom som, helt oskyldiga, drabbas av utpekandet som dessutom inbegriper flera foton på den röda stuga där familjen bor.

När jag gick journalistutbildning i Skurup hade vi som två av våra gäster Hörby-flickan Heléns bror och syster. De pratade om hur de drabbats av det mediadrev som med jämna mellanrum dykt upp i Hörby efter mordet. Det var fruktansvärda historier - fotografer som hängde i träden för att plåta begravningen, journalister som stack foten i dörren så att den inte gick att stänga, reportrar som gömde sig i buskarna, snokade i privatliv. Förnedrande, hänsynslöst och fullkomligt hårresande. Värst av dem alla - Expressen.

Och det enda som kan hindra utvecklingen är att folk slutar köpa skiten. Så gör det.

Wiehe igen

När jag ändå är inne på ämnet; bästa låtarna ur Mikael Wiehes senare katalog är, och det här säger jag med viss vånda, "Sevilla" och "Nadja". Så att ni vet.

Syriana

3.

Alltså, jag trodde aldrig att jag skulle ge en film jag sett på bio sämre än en 4:a. Särskilt inte när jag i grund och botten tycker att det är en bra film. Men. Syriana är för komplex, för omständlig och för... mycket. Flera sidospår som inte har någon betydelse men som i sig hade varit intressanta nog för en egen film - snuddas bara vid och tar tid från huvudhistorien. Eller historierna. Tid som hade behövts för att hjälpa publiken att förstå vad som egentligen händer.

Några gånger råkade jag under några sekunder titta på bildrutan, på miljöerna eller på något som hände i bakgrunden istället för att ägna dialogen full koncentration. Då försvann en pusselbit direkt. Och man behöver dem alla.

Förutom denna svårighet att förstå handlingen, som dels blir bättre efter några timmars funderande och dels kan bero på min egen tröga skalle - så fattar jag verkligen inte vad som är grejen med George Clooney och Matt Damon. Alltså, inte som skådespelare, de gör båda bra insatser i Syriana. Men deras rollkaraktärer. Jag fattar dem inte. Jag fattar inte varför de gör som de gör. Ett tag fattar jag inte ens vad de gör.

Det är faktiskt inte ett speciellt bra betyg åt en film. Men jag ska se den igen. Det ska jag.

Kanske kan jag då höja till en 4:a.

Annars får jag ont i hjärtat.

Fler...

... just det. Lyckades också trycka ner Rosanne Cash och Josh Rouse i påsen innan det var dags att fly skivaffären. Men det får jag återkomma till senare. Hinner inte lyssna just nu.

Totta & Wiehe: Dylan

Lyssnar just på nyinköpt Totta & Wiehe. För tusan, det är precis som det ska vara. Alltså, jag har aldrig lyssnat mycket på Totta utöver det han gjorde med Nationalteatern (apropå Dylan så är ju "Men bara om min älskade väntar" helt överjävlig) men WIehe kan jag och det är precis såhär Mikael Wiehe ska låta. Strunta i att leta nytt, släng föryngringsmusiker i brunnen och låt alltid som om du inte kan släppa Eldkvarns "Limbo" ur sikte!

Vad det gäller låtvalet här så känns det rätt gjutet, tycker jag. "Ni som tjänar på krig" (Masters of war) är kanske inte helt klockren, men "Längesen" (Things have changed), "Där anar jag din hand" (Every grain of sand, åh denna ljuvliga låt) och "Inte natt än" (Not dark yet) - som Totta sjunger och "Jag ska bli fri" (I shall be released) som Wiehe sjunger och definitivt duetten "Du får hålla dej här" (You aint goin' nowhere) - är riktigt riktigt bra.

Det var längesen jag var uppspelt efter att ha hört en Wieheskiva första gången (eller ja, sex år sedan) - men det här... vill jag inte sluta lyssna på.

Vad var det någon skrev här i bloggen? Att Wiehe påminde om känslan av ett jordgubbsfrö som fastnar mellan tänderna och vägrar lossna? Well. Det kan man ju tycka.

Men då är det nog dags att skaffa tandpetare.

Vad trött jag blir

Idag kom Sydsvenskans bilaga inför Allsvenskan. Flera bra grejor med speciellt fokus på Brasilien, något bra porträtt i övrigt.

Men en liten reflektion bara:

av bilagans 28 sidor bestod 23 av redaktionellt material. Av dessa handlade 20 om herrfotboll. Tio skribenter användes, varav en kvinna. Vad hon skrev om? Säg... 2 av 3 damfotbollsartiklar och inget annat?

Det behöver inte nädvändigtvis ha med något att göra men på något sätt hoppas jag ändå det; medelåldern bland de sju Sydsvenskananställda skribenter som bilagan använder sig av (utan enda kvinnan) är 52,6. Vita, småtjocka, grånade män.

Knappast drömklimatet för varken kvinnor eller nya idéer.

Irritationsmoment i vardagen

Vi har lite problem med spolningen på tjejtoaletten här på jobbet. Alltså, när man tryckt ner knoppen kommer den inte upp igen och det slutar alltså inte rinna så att man kan spola igen. Det man helt enkelt behöver göra är att knacka till toalettstolen i ryggens sida, så hamnar allt rätt och bekymret är ur världen.

Så har det variti tre veckor nu. Varenda gång, utan undantag, jag gått dit har toaletten stått och runnit. Då frågar man sig:

A. varför har ingen sett till att toaletten blivit lagad, så att man överhuvudtaget inte behöver knacka den i sidan?
B. är tanterna för lata för att knacka toaletten i sidan så att näste man inte behöver stå och vänta i tre minuter innan den är färdigrunnen?
C. fattar inte tanterna att det enda man behöver göra är att just knacka i sidan?

Alternativ A skulle indikera att vi hade en bra service och fungerande organisation, så den kan vi väl stryka direkt. Alternativ B är förvisso inte omöjligt, men inte så troligt faktiskt. Här sprutar energin i korridorerna (energi är inte samma sak som livsglädje). Så då återstår alternativ C.

Är det verkligen så att jag tillhör den första generation som inte tror att allt som är mer mekaniskt än stickpinnar är mannens kunskapsområde?

Eller?

Mitt fotbollshjärta är engelskt

Shit pommes frites alltså. Nu börjar fotbollsnerverna dallra å det värsta.

En vecka till allsvensk premiär och äntligen - äntligen - lite feeling. Få skador, ny tränare, nytt system, bättre trupp (men sämre elva?) - och snön bortsmält. På måndag bänkar jag mig på Malmö Stadion för första gången i år. Jag tänker sjunga med i hymnen.

Samtidigt är det inte utan att ett stundande VM ändå tar över lite. De stora ligorna är på upploppet, temperaturen höjd och bara tanken på att få se alla världens bästa koncentrerat under några veckor är banne mig helt underbar. Jag läste David Beckhams självbiografi häromveckan och han skrev inte mycket intressant men däremot om den där kvällen när Manchester United vände och vann Champions league-finalen mot Bayern München och folk pratar så mycket om Tipsextra men det var precis då min kärlek till brittisk fotboll började på riktigt.

När jag var liten älskade jag tyska landslaget och läste Franz Beckenbauers memoarer ("Fotboll på heltid", den var magasinerad redan på den tiden men om man beställde den någon dag i förtid kunde man låna den på Höllvikens bibliotek) fram och tillbaka ett otal gånger. England var liksom bara... Gary Lineker. Men okej, jag höll på Liverpool, det gjorde jag. Min bror också.

När pappa kom hem efter att ha bevakat EM 1996 i England hade han köpt med sig cd-singeln med Englands turneringslåt; "Three lions". Den spelade vi hela sommaren, han och jag. "Three lions on a shirt, Jules Rimet still gleaming. Thirty years of hurt, never stopped me dreaming". Poesi vänner, poesi. Andra versen; "So many jokes, so many sneers - but all those oh-so-nears, wear you down through the years. But I still see that tackle by Moore and when Lineker scored, Bobby belting the ball - and Nobby dancing". Fan alltså.

Som svensk får man njuta av Galenskaparna (Ciao ciao Italia - herregud), Staffan Hellstrand (zzzzzz) och nu toppen på isberget: Tomas Ledin.

Det är tur, säger jag - TUR - att vi i alla fall har Zlatan.

Annars kändes det rätt mörkt.

Skräphelg med höjdpunkter

Bah, lönehelger brukar vara skräphelger. Och helger där man förlorar en timme är inget man längtar efter precis. Så det blev som det blev.

Fredag: lääängtade efter öl och det blev Pickwick med alldeles för mycket folk och det var trevligt men dumt för jag gillar egentligen inte att vara bakis på lördagar.

Lördag, dag: småbakis men okej, Cia lyfte min dag med förslaget att åka till Plantagen. Köpte påskliljor, en röd blomma man inte kan begära att jag ska komma ihåg namnet på, lökar till annan röd blomma jag inte heller minns namnet på, två minikaktusar, två vackra krukor och fröpåsar med persilja, dill, basilika, gräslök, tomat och chilipeppar. Jag har aldrig odlat någonting från grunden förut. Känns grymt nervöst. Men jag antar att man lär sig av varje års misstag och har alltså inga större förhoppningar.

Lördag, kväll: middag hos mamma och Lasse tillsammans med svärföräldrar. Fler lördagar borde egentligen innehålla generös och gördig gratismat med trevligt sällskap. Meny: västerbottenost i mördeg, ädelostgratinerade kycklingfiléer med ungsbakade rotfrukter, hemmagjord glass med varma jordgubbar. Helgens absoluta höjdpunkt.

Söndag: pizza, cheezeballs, coca, "When Harry met Sally", "Bara en dag" och "Vänner". Sunk sunk sunk.

Ny recension på rootsy.nu

Beth Orton-recensionen ligger ute.

http://www.rootsy.nu/recension.php?id=395

Onsdag

Vissa onsdagskvällar faller liksom bara på plats. Eller, alltså, det gäller såklart inte bara onsdagskvällar. Men ändå.

Igår kom jag hem till i princip färdiglagad middag bestående av stekt sill från hoddorna, kokt potatis och remouladesås. Så gott så gott. Med sprickfärdig mage vandrade jag sedan iväg ett par hundra meter för att ta en av stans bästa kaffe latte på Holmgatan tillsammans med en höggravid Hockey - herregud vad nära det är nu förresten. Hem igen, lurar i öronen - Beth Orton åh denna Beth Orton - recension klar och sedan ner i säng för att avsluta bokcirkelsboken "Lagt kort" av Joan Didion. Sedan ännu en kaptiel i den formidabla "Fans" av Fredrik Strage, denna gång avsnittet om Agnetha Fältskog och hennes holländske stalker. Han skriver bra, Strage, och temat fans är rätt tacksamt. Fans är ju galna. De flesta människor tycker jag är galen och jag, jag har bara en bråkdels engagemang om man jämför med de riktigt hängivna.

Anyways, en förbannat bra kväll och inte en minuts tv-tittande. Sedär, det går ju.

En skiva till

Totta Näslunds sista skivinspelning.
Nya översättningar av Bob Dylan.
Tillsammans med Mikael Wiehe.

Det kan väl för tusan inte bli annat än bra?

Skivpengar önskas

Arrrgh. När är det lön?

Rosanne Cash, Josh Ritter, Ray Davies, Josh Rouse, Kris Kristofferson och kanske Andreas Mattsson, Neil Diamond och John Stewart står alla på min måstelista.

Det verkar lite osannolikt.