Elin

Jag satte visserligen mina pengar på Hockey i det vad vars svar vi inte kunde skönja då för många år sedan under en helt vanlig kväll på Ölcaféet.
Och här är hon.
Nunnornas första lilla bäbis.
Elin.
Söt som bara den.

Ursäkta...

...om jag farit med osanning. Djingis Far har alls inte tagit död på 54 möss denna vinter. Bara 53. Men så är säsongen heller inte riktigt slut.

Sommar och paradis

Det är märkligt men en hel del av mina vänner har faktiskt sommarställen. Självklart, i en värld som till större delen består av f.d. studenter som just fått sitt första riktiga arbete och musiker som hankar sig fram i den lilla scenvärld som är Malmö - har ingen köpt sina sommarställen själva. Hå hå hå nej.

Vi snackar primitivt och ärvt. Hockey har, mitt i all barnsudd, fått ta över föräldrarnas kolonistuga. Lina(s föräldrar) har stuga i Nybrostrand, Ulli(s morfar) också. Mange har stuga i Sandhammaren och Micke i Hyllstofta. Och vi, vi har ju Tjörnarp. Eller Ebbarp (som egentligen ligger närmare Häglinge än Tjörnarp men de första åren, på femtiotalet, när min farmor och farfar tog sig upp till sitt sommarparadis så fick de ta tåget till Tjörnarp och sedan gå 5 km därifrån. Jag antar att det är därför vi säger Tjörnarp).

De flesta ställena har inget rinnande vatten, något har ingen el. I Tjörnarp har vi faktiskt både och, numera. Inte illa. Att huset sedan i övrigt hade behövt rustas upp ordentligt är det ingen som varken pratar om eller gör något åt. Vi är nämligen livrädda att minsta lilla förändring drar undan benen på farmor, nu 93 år gammal, och fäller henne förevigt. Vidskepligt värre. Inte så att farmor inte skulle tillåta förändring. Inte heller så att hon i sin respektabla ålder egentligen gör så mycket annat än tänker på hur vackert och välskött allting var när hon fortfarande hade sina fulla krafter kvar. Vilket för övrigt är sant. Nej, mer för att ingen egentligen vågar tänka på Tjörnarp utan farmor. Och att rusta upp huset vore att förbereda för just det.

För egen del har jag till slut kommit till insikt vad det gäller mina egna bostadsdrömmar. Länge sade jag att ett liv utanför 21420 eller möjligtvis 21146 vore fullständigt otänkbart. Möllan och Triangeln var mitt hood. Sedan vandrade jag över alldeles och började se ett vackert hus på landet med pump på innergården och blommor i gamla vattenkannor av plåt. Sedan insåg jag att ingenting, inget hus och ingen miljö - någonsin kommer att kunna mäta sig med Tjörnarp. Jag älskar Ebbarp, jag älskar korna och hagarna och grusvägen och det faktum att det finns grannar nära men inte intill. Jag älskar det röda huset med vita knutar, älskar odlingarna i det som pappa kallar Östra Parken, älskar krusbären, vinbären och hallonen, jag älskar den rena luften, det ogenomträngliga mörkret, den fullständiga tystnaden. Tjörnarp är mitt förflutna. Min barndom. Men det är inte bara därför jag fylls av kärlek och lugn när jag kommer dit. Jag älskar Tjörnarp för att det är mitt, för att ingen i släkten (förutom farmor och till stor del pappa) kan förstå den fullkomliga skönheten jag ser.

Men. Det går inte att bo där på heltid. Det ligger för långt bort. Så - ska man då skaffa något liknande närmare Malmö? Omöjligt. Det finns inga sådana miljöer nära Malmö - det är förbehållet Mellan- och norra Skåne. Så. Det ultimata är såklart att behålla Tjörnarp som sommarställe. Några veckor om sommaren kan vem som helst pendla de extra milen och om vintern blir det ändå besvärligt att bo i Tjörnarp med all snö och is och den isolering det skulle innebära. Men om sommaren...

Det är avgjort. Lägenhet i stan. Hus på landet. Kakan är bakad, uppäten och sparad. Kanske är det så mina vänner också känner. Vi får väl se.

Good night, and good luck.

4.

Den är oerhört snyggt filmad (i svarvitt dessutom), George Clooneys film om CBS-legendaren Edward R Murrow - mest känd för sin granskning av senator McCarthy och hans hänsynslösa kommunistjakt. Det är också precis den delen av Murrows karriär som filmen handlar om. Och det är inte speciellt svårt att dra paralleller till dagens USA. Filmen handlar nämligen inte bara om människor som döms utan bevis, som får sina liv förstörda pga en rädsla som eldas på från myndigheter och media - utan också om media i sig. Om mod att berätta något, att offra något. Och om kunskapen och förmedlandet av den istället för lättköpt underhållning. Filmen börjar och slutar med Edward R Murrows tacktal vid en hyllning 1938 - och varenda ord skulle utan problem kunna appliceras på dagens USA, på dagens Sverige. Därför känns "Good night, and good luck." också oerhört viktig.
Men det är inte bara det. David Strathairn, som spelar huvudrollen, är helt underbar - och vilken röst! Stora delar av filmen visar tv-programmen i sändning och det var inte bara en gång jag nästan misstog bioduken och den bekväma röda stolen för min egen tv-ruta och soffa.
Så varför inte en 5:a då? Tja. Jag gick inte därifrån med ambitionen att förändra världen. Det kräver jag av en sådan film för att nå ända fram.
Men det måste ändå nämnas - ingenting är så snyggt som cigarettrök i svartvit film.

54 möss, inspiration och en läsupplevelse

Imorse kände jag mig lika död som de 54 möss pappa fångat under vintern i diverse fällor uppe i farmors stuga i Tjörnarp. Men det börjar ordna upp sig. Därför har jag bestämt mig för att inom de närmaste dagarna:
- börja läsa antingen Klas Östergrens "Gentlemän" (tack Mia för inspiration) eller Carlos Ruiz Zafóns "Vindens skugga".
- lägga in nya skivor i iPoden (ny tid, ny musik!).
- gå på bio (det var länge sedan).

Andra små konstateranden:
- det är inte utan rädsla man köper biljett till allsvenska matcher. MFF-HBK på onsdag kan efter de två senaste dagarnas semifinaler i Champions league bli en ren skräckupplevelse.
- bokcirkelboken "I skuggan av ett brott" (Helena Henschen), en blandad fakta- och fiktiv historia om de Sydowska morden som skakade Sverige i nästan lika hög grad som när Kreuger tog livet av sig någon vecka senare 1932. En fascinerande berättelse om det tidiga nittonhundratalets överklass, en inblick i samhället då, personliga tragedier, misslyckanden och öden framställda på ett så drivande sätt att jag faktiskt inte kunde sluta läsa. Började på morgonen. Avslutade på kvällen. En släkthistoria av högsta klass och en hemlighet så begraven att det inte fanns möjlighet för författaren, dotterdotter till offret, att gräva fram det hon ville ha. Men inte en hemlighet i traditionen gömda skatter. Nej. Bara det enkla, men i dunkel höjda, svaret - varför? Läs!

Tjat tjat

Alltså, nu har jag plågat min omgivning ytterst frekvent med det här - men Morticia Nightshade!
Själva definitionen på tufft.

My name is Nightshade. Morticia Nightshade.

Via Virtanens blogg hamnar jag på en sida som gör om ditt namn till goth-style. Mitt namn blev Morticia Nightshade. Morticia Nightshade... Cool.

Richard heter Mordren Darkside, Hockey Phantasm Black och hennes lilla nyfödda dotter Vampyra Rhesus. Ha ha!

http://www.gothicstyle.co.uk/my-goth-name.php

Hej sommar!

På min tallrik ikväll: löksill, löjromsgravad sill, Smygesill, nypotatis, gräddfil och gräslök. Till detta naturligtvis ett glas öl och en Ålborg Export.

Energinivå just nu: hög.

Upp och ner

Min energinivå är som en guttaperkaboll. Ena timmen full av idéer och vilja att genomföra dem – andra timmen sömning, yr och däst. Vad händer här?

Är det våren som har kommit?

Klack-humor

Stefan Selakovic och hans vänner i IFK Göteborg upprörs över Djurgårdsklackens häcklande ramsor igår och tycker att de gick över gränsen. Det tycker jag är ganska humorlöst. Jag menar, en klack som sjunger "Dags att deklarera, det är visst dags att deklarera" till en motståndarspelare som snart åtalas för skattefusk - det är ju hur kul som helst.

I samma klass, nästan, är MFF Supports eviga skanderande att "Tina lagar äcklig mat" när vi möter Helsingborg.

Ibland, till och med rätt ofta, är klack-humorn i Sverige på rätt hög nivå.

Poeten från Halmstad

Per Gessle (eller Per Gödsel som en vän envisas med att kalla honom) har ju aldrig försökt göra sken av att han gör annat än meningslösa poptrudelutter. Som förstås är en konstart i sig.
Men det har kommit blunders också från hans lätta penna, se här - texten till en gammal Gyllene Tider-låt betitlad "Rembrandt":

Snuten kom och tog min
hembränt
sånt hände aldrig Rembrandt
Det är nästan för djävligt
för att vara sant
Men ibland önskar man
revolution
Så är det!
Snuten kom och högg min grogg
Sånt hände aldrig Van Gogh

Butiker Malmö, topp 10

1. Möllans Ost (Bergsg. 32c)
2. Fiskehoddorna (Banérskajen)
3. Möllevångstorgets torghandel
4. Zin Zino (Köpenhamnsv. 5)
5. Te- och kaffehuset (Fersens V. 14a)
6. Egeisk import (Bergsg. 41)
7. Union kött (Simrishamnsg./Ängelholmsg.)
8. Delikatessen (Holmg. 4)
9. GotteLisa (Engelbrektsg. 20)
10. Hemköp (Kronprinsen)

Jag handlar inte så ofta choklad, annars hade det säkert funnits några kandidater där. Och viltbutiken på Amiralsgatan verkar rätt gördig också. Sedan har jag hört talas om en butik som bara säljer korv - det låter lite småtrevligt.

Någon som har andra förslag?

Vackert, så vackert

Ibland är fotboll större än allt annat. Vackrare än allt annat. Varmare. När Milan mötte Barcelona igår var förväntningarna på matchen så höga att det borde slutat 0-0, det borde blivit tillknäppt, lagen borde ha tagit ut varandra, filat ner varandras spetsar.
Men det blir sällan så när Ronaldinho är på planen.
Giulys 0-1 på en helt fantastisk lyftning från hela världens nummer 10 var så vackert att varenda spelare i allsvenskan borde säga upp sig och ta anställning som materialförvaltare i en division 5-klubb istället.
Stillastående, en snabb blick, en precis (millimeterprecis) passning över Alessandro Nesta och Giuly var helt fri på en yta som egentligen aldrig hade funnits.
Tycker man inte att fotboll är vacker i sådana stunder har man faktiskt ingen aning om någonting.

Vardagsnjutning

Man kan klaga på många världsliga ting om man vill men i morse fick jag bacon och scrambled eggs med skinka och parmesanost till frukost tillsammans med espresso på nymalda bönor.

Helt ärligt så kräver jag inte så mycket mer av livet.

Aj

För övrigt har jag grym träningsvärk i ljumskar, vader och mage, samt lite i låren - efter fotbollen i tisdags.

Otränad var ordet, sade Bull.

Högsäsongen över

Det verkar som om biograferna lugnat ner sig lite. Ska se "Good night, and good luck" i nästa vecka - men känner i övrigt inga riktiga måsten. Skönt. Men trist. Kanske Wim Wenders "Don't come knockin'" kan vara något förresten?

Jag har varit i Lund

Det kanske inte verkar som någon särskild händelse i sig. Men jag har varit i Lund blott kanske tio gånger i mitt liv - och då bor jag ju ändå bara någon mil därifrån.

Nu var det förstås inte för Lund i sig som jag var där igår. Utan för Willard Grant Conspiracy. Turnépaketet tillsammans med Micah P Hinson och Mark Eitzel kändes väldigt lockande på förhand och levererade... ibland.

Micah P Hinson var bra och hade nog varit riktigt bra med band bakom sig för nu är jag en gång för alla sådan att jag föredrar flera musiker på scen framför en ensam. Mark Eitzel var. Rätt märklig. Lite långdragen. Ganska underlig. Men för den sakens skull inte dålig. Willard Grant Conspiracy var grymt i de låtar där det lät som härliga 1999 och det årets "Mojave" (ett mästerverk) - men mindre intressant när det skulle inledas någon sorts rockkakafoni. "Texmexmetal" kallade min bror det. Han hade en poäng.

Men det var värt en resa till Lund i alla fall, det var det.

Back in Korpen

Så var säsongspremiären avklarad, puh. Efter att inte ha tagit ett löpsteg sedan i oktober och inte rört en boll sedan september var min förväntan hyfsat låg, kan jag säga. Men alltså. Vi spelade hur jäkla bra som helst. Och bollen satt som ett skosnöre på vristen.
8-0 (1-0), 2 mål från mina silverdojjor - och lungor som verkade större än de pingpongbollar jag trott dem om. Det kan förstås vara så att jag är bättre på att lata mig än man kan tro.
Också på en fotbollsplan.

Är det fradga jag tuggar?

Igår startade Expressen en ny debattserie om feminismens hälsotillstånd.

Först ut var Linda Skugge, som glatt deklarerade att nu var det slut på gamla tider och minsann om hon från och med i skrivande stund inte också slutar kalla sig feminist. Forever. Varför? "När jag träffar skolelever så rusar en massa utstyrda småbrudar fram och frågar, 'hur ska vi tackla att vi blir kallade manshatande feministhoror' och 'alla snackar skit om oss bara för att vi är feminister'. De vill ha stöd i sin utsatta situation som dårpippis.
Jag tycker så synd om dessa sjukt utspökade brudar. De har svartfärgat hår, gärna med slingor i starka färger, superkorta luggar, crazy frisyrer, svarta och röda kläder, punkrandiga strumpbrallor, en massa pins med kommunistslogans på, sotiga ögon och i allra värsta fall, kritvitt puder och påmålade 'tårar'. Man vill bara springa fram till dem med en tvättlapp och be dem tvätta bort all den där skiten. Det är inte coolt att se ut så där, ni sabbar bara för er själva. Ingen kommer ta nåt av det ni säger på allvar. Era lärare kommer att behandla er sämre, ni kommer inte få några jobb. Ni förstör för hela er kommande karriär genom att kalla er feminister."

Good Lord.

Idag, i seriens nummer två, skriver liberalen Thomas Idergard i sin ingress: "Låt er inte luras. Feminismen är inte död bara för att några av fansen börjar vackla. Den svenska feminismen står stark och omger oss överallt. Just därför måste den bekämpas.".
Han driver den sanna liberala tesen om varje individs ansvar, om varje individs chans - och plikt - att påverka sitt eget öde och påpekar att "När fakta dessutom visar att tjejer lyckas bättre i skolan än killar, att män drabbas mer av våld och att kvinnor har bättre hälsa måste man ju fråga sig vari underordningen ligger.". Att flickor är bättre i skolan men ändå i betydligt mindre utsträckning sitter på toppjobb nämner han självklart inte. Inte heller att en mattant tjänar mindre än en bilmekaniker. Eller att det krävs så mycket för att döma en våldtäktsman att många offer inte ens orkar anmäla.

Efter denna fullständigt lysande inledning på debattserien kan man ju inte annat än darra av förväntan inför fortsättningen. Kan det bli värre? Får andra åsikter komma till tals? Blir det bara olika varianter på samma budskap?

Men det är klart. Är det bara provokation man vill orsaka så är jobbet gjort.

Utan tvivel.

Örgryte-MFF 1-2

Afonso vinner skytteligan. MFF vinner guld.

Avgjort.

Bodil Malmsten

Det var länge sedan jag seglade in på hennes sida, men det här är så bra så bra:

http://www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=356

Hata vintern och dess effekter på människan

Borde egentligen läsa ut "Damernas detektivbyrå" som legat i väskan alldeles för länge, laga en god paj som jag lovat min käresta ikväll, lyssna på någon av mina fyra recensionsskivor, läsa nya Offside, bläddra igenom Sydsvenskans Helgbilaga som jag inte orkat röra än, fixa med inbjudningskorten till bröllopet, bada i c-vitaminer för att bli frisk till premiärmatchen imorgon kväll, engagera mig ännu mer i feministdebatten så att jag kan slå Linda Skugge på käften vid tillfälle (men hon är inte värst, tro för tusan inte att hon är värst), diska upp det sista sedan i fredags, kamma katterna, fundera över min strategi inför provisionsmötet imorgon, börja leta present till Hockeys lille bebbe som snart ska se sina första solstrålar, städa balkongen, storhandla och fylla på frys och skafferi, gå en lång stärkande promenad, sätta allt det där i krukor som jag köpte på Plantagen för några veckor sedan, ringa min mormor och höra hur hon har det efter ögonoperationen, bjuda hem min pappa på middag eller åtminstone hälsa på min bror och hans flickvän i deras nya lägenhet.

Men jag orkar inte.

Fy vad tradig jag är.

Ny bok

Just det, vi (jag) valde såklart ny bok till bokcirkeln också; "I skuggan av ett brott" av Helena Henschen.

Joan Didions "Lagt kort", som vi läste till i fredags, fick snittbetyget 3- och allmäna omdömen som svår att få grepp om, ytlighet, svår att komma in ni, apati, svårt att förstå karaktärerna - samt beröm för att känslan av allt detta trots allt stannade kvar länge efter att vi läst ut den. Dessutom var just apati själva essensen av boken.

Själv låg jag högst i betygslistan med en 3+.

Bokcirkelsmeny

Åh, menyn i fredags?

- Topinka (tjeckisk grej med grönmögelost på fullkornsbröd och hackad färsk chili + cayennepeppar, bakas i ugnen) och tjeckisk öl (Gambrinus).
- Quesadilla med västerbottenost, Saint Agur och ruccolasallad.
- Tagliatelle med hemmagjord tomatsås och italiensk salami, grönsallad med avocado, dessutom en stor karaff rött vin.
- Liten chokladkaka (serverad i kaffekopp) med vaniljglass rullad i krossad polkagris eller vit choklad. Till detta nyinköpta espressobönor tillagade i mokabryggaren.

Trött och förfyld

Örrrk. Förvisso lagade jag en superb liten middag i fredags till vårt bokcirkelmöte men det blev sent och jag trodde ett tag att jag var rätt bakis på lördagen för visserligen tog jag mig ner till tvättstugan men övrig tid tillbringades liggande framför tv:n - dock är jag såhär i efterhand rätt övertygad om att en bitande förkylning försvagat kroppen redan då. Nåväl, tvätt tvätt tvätt, sedan sova sova sova - och så ett par stadiga bloody marys, Totta & Wiehe i stereon och en för dagen ovanligt energirik älskling som sällskap innan vi tog en taxi ner till The Watt där Anna fick visa leg för en vakt som inte trodde att hon var tjugo. Release, Brickhouse, öl, sista timmen på Zam, hem för efterfest och efter bara två bloody-klunkar gick jag in för att gosa med katterna men somnade där och då. Utan att säga godnatt. Så ohövligt.
Söndagens blev väldigt trött. Och väldigt förkyld.
Idag är det etter värre.
Men en snabb titt i tv-programmet ger i alla fall visst hopp. Hur kan en hel söndag gå förbi utan att en enda kanal visar något enda program man skulle vilja se? Galet.

Vinter schminter

Nu. Är. Det. Vår.

Basta.

Expressen

Så var den så kallade Hagamannen - våldtäktsmannen i Umeå - gripen. Och anhållen. Det finns DNA som kopplar samman honom med de åtta våldtäkter eller våldtäktsförsök som, på klassiskt tidningsspråk, gäckat polisen i flera år.

I Aftonbladet får vi veta att mannen är 33 år och att omgivningen är chockad över beskedet då han levt ett normalt familje- och yrkesliv inför alla andra.

I Expressen får vi veta 33-åringens namn, exakt var han jobbar och i vilken stadsdel, samt vilken liten by utanför Umeå han bor i. Plus flera fotografier, helt ocensurerade.

Tidningar har olika policys kring sådant här och kvällstidningar går oftast längre än morgontidningar. De senaste åren har också Expressen gått längre än Aftonbladet. Utan hänsyn till om gärningsmannen är dömd eller inte (i det här fallet finns förvisso starka bevis i DNA:t, men ändå), utan hänsyn till hans familj och andra runtom honom som, helt oskyldiga, drabbas av utpekandet som dessutom inbegriper flera foton på den röda stuga där familjen bor.

När jag gick journalistutbildning i Skurup hade vi som två av våra gäster Hörby-flickan Heléns bror och syster. De pratade om hur de drabbats av det mediadrev som med jämna mellanrum dykt upp i Hörby efter mordet. Det var fruktansvärda historier - fotografer som hängde i träden för att plåta begravningen, journalister som stack foten i dörren så att den inte gick att stänga, reportrar som gömde sig i buskarna, snokade i privatliv. Förnedrande, hänsynslöst och fullkomligt hårresande. Värst av dem alla - Expressen.

Och det enda som kan hindra utvecklingen är att folk slutar köpa skiten. Så gör det.

Wiehe igen

När jag ändå är inne på ämnet; bästa låtarna ur Mikael Wiehes senare katalog är, och det här säger jag med viss vånda, "Sevilla" och "Nadja". Så att ni vet.

Syriana

3.

Alltså, jag trodde aldrig att jag skulle ge en film jag sett på bio sämre än en 4:a. Särskilt inte när jag i grund och botten tycker att det är en bra film. Men. Syriana är för komplex, för omständlig och för... mycket. Flera sidospår som inte har någon betydelse men som i sig hade varit intressanta nog för en egen film - snuddas bara vid och tar tid från huvudhistorien. Eller historierna. Tid som hade behövts för att hjälpa publiken att förstå vad som egentligen händer.

Några gånger råkade jag under några sekunder titta på bildrutan, på miljöerna eller på något som hände i bakgrunden istället för att ägna dialogen full koncentration. Då försvann en pusselbit direkt. Och man behöver dem alla.

Förutom denna svårighet att förstå handlingen, som dels blir bättre efter några timmars funderande och dels kan bero på min egen tröga skalle - så fattar jag verkligen inte vad som är grejen med George Clooney och Matt Damon. Alltså, inte som skådespelare, de gör båda bra insatser i Syriana. Men deras rollkaraktärer. Jag fattar dem inte. Jag fattar inte varför de gör som de gör. Ett tag fattar jag inte ens vad de gör.

Det är faktiskt inte ett speciellt bra betyg åt en film. Men jag ska se den igen. Det ska jag.

Kanske kan jag då höja till en 4:a.

Annars får jag ont i hjärtat.

Fler...

... just det. Lyckades också trycka ner Rosanne Cash och Josh Rouse i påsen innan det var dags att fly skivaffären. Men det får jag återkomma till senare. Hinner inte lyssna just nu.

Totta & Wiehe: Dylan

Lyssnar just på nyinköpt Totta & Wiehe. För tusan, det är precis som det ska vara. Alltså, jag har aldrig lyssnat mycket på Totta utöver det han gjorde med Nationalteatern (apropå Dylan så är ju "Men bara om min älskade väntar" helt överjävlig) men WIehe kan jag och det är precis såhär Mikael Wiehe ska låta. Strunta i att leta nytt, släng föryngringsmusiker i brunnen och låt alltid som om du inte kan släppa Eldkvarns "Limbo" ur sikte!

Vad det gäller låtvalet här så känns det rätt gjutet, tycker jag. "Ni som tjänar på krig" (Masters of war) är kanske inte helt klockren, men "Längesen" (Things have changed), "Där anar jag din hand" (Every grain of sand, åh denna ljuvliga låt) och "Inte natt än" (Not dark yet) - som Totta sjunger och "Jag ska bli fri" (I shall be released) som Wiehe sjunger och definitivt duetten "Du får hålla dej här" (You aint goin' nowhere) - är riktigt riktigt bra.

Det var längesen jag var uppspelt efter att ha hört en Wieheskiva första gången (eller ja, sex år sedan) - men det här... vill jag inte sluta lyssna på.

Vad var det någon skrev här i bloggen? Att Wiehe påminde om känslan av ett jordgubbsfrö som fastnar mellan tänderna och vägrar lossna? Well. Det kan man ju tycka.

Men då är det nog dags att skaffa tandpetare.

Vad trött jag blir

Idag kom Sydsvenskans bilaga inför Allsvenskan. Flera bra grejor med speciellt fokus på Brasilien, något bra porträtt i övrigt.

Men en liten reflektion bara:

av bilagans 28 sidor bestod 23 av redaktionellt material. Av dessa handlade 20 om herrfotboll. Tio skribenter användes, varav en kvinna. Vad hon skrev om? Säg... 2 av 3 damfotbollsartiklar och inget annat?

Det behöver inte nädvändigtvis ha med något att göra men på något sätt hoppas jag ändå det; medelåldern bland de sju Sydsvenskananställda skribenter som bilagan använder sig av (utan enda kvinnan) är 52,6. Vita, småtjocka, grånade män.

Knappast drömklimatet för varken kvinnor eller nya idéer.

Irritationsmoment i vardagen

Vi har lite problem med spolningen på tjejtoaletten här på jobbet. Alltså, när man tryckt ner knoppen kommer den inte upp igen och det slutar alltså inte rinna så att man kan spola igen. Det man helt enkelt behöver göra är att knacka till toalettstolen i ryggens sida, så hamnar allt rätt och bekymret är ur världen.

Så har det variti tre veckor nu. Varenda gång, utan undantag, jag gått dit har toaletten stått och runnit. Då frågar man sig:

A. varför har ingen sett till att toaletten blivit lagad, så att man överhuvudtaget inte behöver knacka den i sidan?
B. är tanterna för lata för att knacka toaletten i sidan så att näste man inte behöver stå och vänta i tre minuter innan den är färdigrunnen?
C. fattar inte tanterna att det enda man behöver göra är att just knacka i sidan?

Alternativ A skulle indikera att vi hade en bra service och fungerande organisation, så den kan vi väl stryka direkt. Alternativ B är förvisso inte omöjligt, men inte så troligt faktiskt. Här sprutar energin i korridorerna (energi är inte samma sak som livsglädje). Så då återstår alternativ C.

Är det verkligen så att jag tillhör den första generation som inte tror att allt som är mer mekaniskt än stickpinnar är mannens kunskapsområde?

Eller?

Mitt fotbollshjärta är engelskt

Shit pommes frites alltså. Nu börjar fotbollsnerverna dallra å det värsta.

En vecka till allsvensk premiär och äntligen - äntligen - lite feeling. Få skador, ny tränare, nytt system, bättre trupp (men sämre elva?) - och snön bortsmält. På måndag bänkar jag mig på Malmö Stadion för första gången i år. Jag tänker sjunga med i hymnen.

Samtidigt är det inte utan att ett stundande VM ändå tar över lite. De stora ligorna är på upploppet, temperaturen höjd och bara tanken på att få se alla världens bästa koncentrerat under några veckor är banne mig helt underbar. Jag läste David Beckhams självbiografi häromveckan och han skrev inte mycket intressant men däremot om den där kvällen när Manchester United vände och vann Champions league-finalen mot Bayern München och folk pratar så mycket om Tipsextra men det var precis då min kärlek till brittisk fotboll började på riktigt.

När jag var liten älskade jag tyska landslaget och läste Franz Beckenbauers memoarer ("Fotboll på heltid", den var magasinerad redan på den tiden men om man beställde den någon dag i förtid kunde man låna den på Höllvikens bibliotek) fram och tillbaka ett otal gånger. England var liksom bara... Gary Lineker. Men okej, jag höll på Liverpool, det gjorde jag. Min bror också.

När pappa kom hem efter att ha bevakat EM 1996 i England hade han köpt med sig cd-singeln med Englands turneringslåt; "Three lions". Den spelade vi hela sommaren, han och jag. "Three lions on a shirt, Jules Rimet still gleaming. Thirty years of hurt, never stopped me dreaming". Poesi vänner, poesi. Andra versen; "So many jokes, so many sneers - but all those oh-so-nears, wear you down through the years. But I still see that tackle by Moore and when Lineker scored, Bobby belting the ball - and Nobby dancing". Fan alltså.

Som svensk får man njuta av Galenskaparna (Ciao ciao Italia - herregud), Staffan Hellstrand (zzzzzz) och nu toppen på isberget: Tomas Ledin.

Det är tur, säger jag - TUR - att vi i alla fall har Zlatan.

Annars kändes det rätt mörkt.

Skräphelg med höjdpunkter

Bah, lönehelger brukar vara skräphelger. Och helger där man förlorar en timme är inget man längtar efter precis. Så det blev som det blev.

Fredag: lääängtade efter öl och det blev Pickwick med alldeles för mycket folk och det var trevligt men dumt för jag gillar egentligen inte att vara bakis på lördagar.

Lördag, dag: småbakis men okej, Cia lyfte min dag med förslaget att åka till Plantagen. Köpte påskliljor, en röd blomma man inte kan begära att jag ska komma ihåg namnet på, lökar till annan röd blomma jag inte heller minns namnet på, två minikaktusar, två vackra krukor och fröpåsar med persilja, dill, basilika, gräslök, tomat och chilipeppar. Jag har aldrig odlat någonting från grunden förut. Känns grymt nervöst. Men jag antar att man lär sig av varje års misstag och har alltså inga större förhoppningar.

Lördag, kväll: middag hos mamma och Lasse tillsammans med svärföräldrar. Fler lördagar borde egentligen innehålla generös och gördig gratismat med trevligt sällskap. Meny: västerbottenost i mördeg, ädelostgratinerade kycklingfiléer med ungsbakade rotfrukter, hemmagjord glass med varma jordgubbar. Helgens absoluta höjdpunkt.

Söndag: pizza, cheezeballs, coca, "When Harry met Sally", "Bara en dag" och "Vänner". Sunk sunk sunk.

Ny recension på rootsy.nu

Beth Orton-recensionen ligger ute.

http://www.rootsy.nu/recension.php?id=395

Onsdag

Vissa onsdagskvällar faller liksom bara på plats. Eller, alltså, det gäller såklart inte bara onsdagskvällar. Men ändå.

Igår kom jag hem till i princip färdiglagad middag bestående av stekt sill från hoddorna, kokt potatis och remouladesås. Så gott så gott. Med sprickfärdig mage vandrade jag sedan iväg ett par hundra meter för att ta en av stans bästa kaffe latte på Holmgatan tillsammans med en höggravid Hockey - herregud vad nära det är nu förresten. Hem igen, lurar i öronen - Beth Orton åh denna Beth Orton - recension klar och sedan ner i säng för att avsluta bokcirkelsboken "Lagt kort" av Joan Didion. Sedan ännu en kaptiel i den formidabla "Fans" av Fredrik Strage, denna gång avsnittet om Agnetha Fältskog och hennes holländske stalker. Han skriver bra, Strage, och temat fans är rätt tacksamt. Fans är ju galna. De flesta människor tycker jag är galen och jag, jag har bara en bråkdels engagemang om man jämför med de riktigt hängivna.

Anyways, en förbannat bra kväll och inte en minuts tv-tittande. Sedär, det går ju.

En skiva till

Totta Näslunds sista skivinspelning.
Nya översättningar av Bob Dylan.
Tillsammans med Mikael Wiehe.

Det kan väl för tusan inte bli annat än bra?

Skivpengar önskas

Arrrgh. När är det lön?

Rosanne Cash, Josh Ritter, Ray Davies, Josh Rouse, Kris Kristofferson och kanske Andreas Mattsson, Neil Diamond och John Stewart står alla på min måstelista.

Det verkar lite osannolikt.

Rapport från biomörkret

CAPOTE

4.

En fantastisk skådespelarinsats (såklart), en fascinerande förlaga. Hur långt är man beredd att gå för sin egen äras skull? För den stora konstens skull? Det finns en scen i filmen, när Truman Capotes bok egentligen är färdigskriven och författaren bara väntar på att hans ganska nära vänner ska bli avrättade så att han får den stora final han tycker sig värd - och Capote sitter i Perry Smiths cell. Titeln "In cold blood" är klar sedan länge - men när Perry Smith frågar om just detta låtsas Capote som ingenting. Han vill inte förlora sin vän, han vill inte förlora sin källa, han vågar inte erkänna det han några kvällar tidigare skrutit om på ett societetsparty i New York. Det är skrämmande. Och beräknande.
Ändå känns det som om den här historien hade kunnat ge ännu lite mer. Framför allt hade den kunnat beröra ännu lite mer. I precis den bristen förlorar den högsta betyget. Men för tusan, se den!


DRÅPET

5-.

Ah, du ljuva danska film. Tredje delen i Per Flys trilogi med klasstema - sist ut medelklassen. Idén med att göra en film i varje samhällsklass må kännas krystad, men han gör det banne mig bra. Jag har faktiskt inte sett de andra två - men my god vad han ser medelklassen med klara ögon. Hej hej. I korthet; medelålders lärare med samhällsengagemang lever i ett döende äktenskap, ser sin betydelse och sin kampvilja rinna bort och har ett passionerat förhållande vid sidan om med en gammal elev - som har ett desto engagemang. Och ett våldsamt sådant. Vid en aktion går allt fel och den unga kvinnan och hennes två kumpaner dödar en polis. Rättegång, lojaliteter, orättvisor, större och mindre perspektiv, offer för val, offer för handlingar, konsekvenser av varenda tanke och varenda gest. Per Fly får med allt. Och det är vackert. Välspelat. Så otroligt bra.
Jag satte minustecken efter femman bara av den anledningen att jag inte vill dra för stora växlar så nära inpå. Men Dråpet är årets bästa film hittills - det säger en del!

Detta ynnige land

Danmark stänger porten för icke-akademiker som vill bli danska medborgare.

Läs meningen igen.

Det handlar alltså om att ingen som inte gått i skola under minst tolv år i sitt hemland får bli dansk på riktigt. Inga undantag för tortyroffer, handikappade eller svårt sjuka. Inga undantag för någon. Ingen utbildning? Fuck off.

Läs Karen Söderbergs skrämmande rapport från ett allt sjukare Danmark på http://sydsvenskan.se/varlden/article148874.ece.

Det finns säkert många som sitter framför frukostbordet just nu, tar en sipp kaffe och tänker "danskarna vet precis hur det ska vara. Inget mjäkande som här".

Kanske är det just det som skrämmer mig mest.

I hård konkurrens.

Misslyckanden all over

Den 10:e januari vägde vi in oss i jobbets viktklubb. Alltså en helt privat sådan - bara menad att inspirera och motivera. Varje tisdag lägger vi 10:- i en pott som den som gått ner mest för veckan får.

Självklart satte vi också mål. Första delmålet är den 28:e mars. Min målvikt är då den nedre linjen i diagrammet här ovanför. Den linjen som jag alltså inte alls är i närheten av.

Min enda tröst är att den som gått ner mest sedan vi började har gått ner 1,2 kg. På nio veckor. Vår viktklubb är ett skämt. Jag är ett skämt. Nu får det fanimej bli andra bullar.

Bara vintern kan försvinna så.

MELODIFESTIVALEN

Well, det är obligatoriskt. Dags för Melodifestivalfinal. I år sämre än på mycket längre - och då var ändå 2005 ett riktigt lågvattenmärke. Men vad ska man göra? Det är bara att bänka sig. Mitt tips är att det hela kommer att stå mellan Carola (traditionalisterna), Andreas Johnson (alla stackare som tvingats stanna hemma av ond partner och röstar på den enda låt som egentligen har några kvaliteter utanför schlagervärlden) och BWO (taktikerna och modernisterna). Kanske Kikki D kan ro hem några pensionärsröster också. Vinner Poodles flyttar jag till ett annat land.

Här övriga åsikter, i min egen rankingordning:

CAROLA - EVIGHET
Text: Thomas G:son, Carola Häggkvist
Musik: Thomas G:son, Bobby Ljunggren, Henrik Wikström
Alltså, jag tycks vara en av få som gillar schlagers men avskydde Carolas fjolårshit ”Genom eld”. Skrik och wail, tyckte jag. Utan mening. Det här är bättre (även om det wailas rätt mycket här också) – men inte så bra som man förväntat sig. Endast Carola förväntningarna höjer så till den grad – och ett folk som förra året fick genomlida den klart sämsta finalen sedan systemet med delfinaler infördes satte hela sitt hopp till hennes smak, hennes röst och Carola som fenomen. Det räcker en bit och blir säkert ett bra avstamp för den nya skivan. Men ända fram – icke. Särskilt inte med de där hemska nittiotalsdiscobeatsen som varenda Mix Megapol-hit tvunget ska dränkas i.

ANDREAS JOHNSON - SING FOR ME
Text och musik: Andreas Johnson, Peter Kvint
Skeptisk så det förslog var jag till att popenhitsundret Andreas Johnson tänkte rädda sin karriär med medverkan i Melodifestivalen. Om det räddar hans karriär är jag fortfarande rätt skeptisk till – men det är en catchy skotskklingande sak han fått till här. Andreas påstod själv att låten tog tjugo minuter att skriva men den tar betydligt kortare tid att fastna. Kan vara en nackdel. Kan vara en fördel. Bästa låten i år – men i fel forum. Jag vill ha en riktig schlager och helst på svenska.

BJÖRN KJELLMAN - ÄLSKAR DU LIVET
Text och musik: Calle Kindbom, Dan Fernström
Ah! Klassisk schlagerballad! Dessutom med otroligt vacker melodi – hade bara Björn Kjellman haft en starkare röst hade jag nästan önskat mig tillbaka till den härliga tid då Tommy Körberg sopade mattan med alla utan att röra sig ur fläcken och med så ohysteriska kläder som svarta byxor och tröja. Å andra sidan är han inte direkt ovan på scenen, Björn Kjellman. Det räddar hem det hela. Det och melodins dramatik.

MAGNUS CARLSSON - LEV LIVET
Text och musik: Anders Glenmark, Niklas Strömstedt
Tja, det låter Glenmark, det låter Strömstedt och det låter lite Orup – men räcker inte riktigt. Jag har svårt för att inte gilla Magnus Carlsson för han verkar tycka så mycket om det han gör och han gör det med rätt glimt i ögat – men ”Not a sinner nor a saint” är fortfarande den överlägset bästa schlager han medverkat med. Plus för de patenterade Glenmarkstråkarna dock!

KIKKI DANIELSSON - IDAG & IMORGON
Text: Thomas G:son
Musik: Thomas G:son, Calle Kindbom
Härlig tantschlagerpop. Alla visste på förhand att Carola aldrig skulle ställa upp med en låt som inte kunde vinna – men Kikki D har trots allt gått med på att göra en Dr Alban-version av ”Papaya coconut” en gång i tiden så det var lite svårt att veta. Dock har hon alltid lyckats i Melodifestivalen. Och hon gör det igen. Låten är lite färglös men fastnar lätt och det spelar rätt lite roll att Kikki kört rattfull, blivit fet, skilt sig, hade rosa glitter på kinderna på singelbilden till ”Bra vibrationer” och prenumerade på gråtutartiklar i kvällstidningarna under alldeles för många år – det här kan hon. Och hon har en given publik.

BODIES WITHOUT ORGANS - TEMPLE OF LOVE
Text och musik: Alexander Bard, Anders Hansson
BWO är så kompetent att det räcker och blir över och skulle antagligen vara det klart smartaste valet om man vill vara taktisk inför europafinalen i maj. Men det är en gång för alla inte min grej. Jag gillar schlagers men inte den här typen av ny listmusik. Det är för själlöst (men det är de flesta schlagers) – och ännu värre; det är glädjelöst. Mekaniskt. Uträknat. Bra men förbannat trist.

REDNEX - MAMA TAKE ME HOME
Text: Matthews Green
Musik: Michael Clauss, Matthews Green
Jag fattar inte det här och har aldrig gjort det. Jag fattar överhuvudtaget inte varför man ska skämta om musik – men antar att det handlar om lika delar tvivel på sin talang och brist på just densamma. Låten har dock en självklar melodi och hade man bara sluppit att se fanskapet kanske det hade funkat lite bättre. Synd att det är tv-tävling det handlar om alltså. Eller kanske snarare tur.

MAGNUS BÄCKLUND - THE NAME OF LOVE
Text: Lina Eriksson
Musik: Lina Eriksson, Mårten Eriksson
Jaha, i år slapp vi Nordman – men fick en blekare kopia (jo det är möjligt) med skotsk whiskeyröst serverad istället. Magnus Bäcklund har försökt vara John Farnham sedan finalen i Fame Factorys första omgång och varken skinnbrallor, keltiska flöjter eller stylad frisyr döljer att det är en av de uslaste förebilder man kan ha. Så kan det gå när man kombinerar dålig smak med minimal passion.

LINDA BENGTZING - JAG LJUGER SÅ BRA
Text: Ingela ”Pling” Forsman, Lars ”Dille” Diedricson, Martin Hedström
Musik: Ingela ”Pling” Forsman, Lars ”Dille” Diedricson, Martin Hedström
Pust, stånk och generat blossande kinder. Vilken text, vilken artist, vilket arr. Hemskt hemskt hemskt och precis när man trodde att Linda Bengtzing åkt tillbaka till den Wallmanbakgård hon hämtades ifrån dyker hon upp men en ännu värre sak än förra året. Klökningarna stockar sig i halsen.

THE POODLES - NIGHT OF PASSION
Text: Sonya
Musik: Robert Olausson, Matti Alfonzetti, Johan Lyander
Jag försöker verkligen fatta skämtet. Men nej. Det här är bara fruktansvärt, osmakligt, talanglöst och helt felplacerat. Tomas Ledin, var är du?

Bitte bitte

Jag försöker verkligen (numera) att respektera alla människors tycke och smak. Liza Marklund? Jaha du. Tomas Ledin? Arrrgh, okej då. Magdalena Forsberg? Hm.

Men alltså, ärligt, hur kan det finnas 4 022 människor som är så dumma att de väljer allsvensk hockey framför Arsenal-Real Madrid i Champion's league? Där går gränsen.

Kvar i kvarten, listat efter nation: Milan, Juventus, Barcelona, Villareal, Arsenal, Lyon och Benfica.
Italien 2/3, Spanien 2, England 1, Frankrike 1, Portugal 1, Holland 0/1.

Fjolårsvinnaren Liverpool och Premier League-dominanten Chelsea borta. Engelsmännen verkar spara sitt krut till VM... (ingen i Arsenals starlelva igår var för övrigt engelsman).

Åh, vilket fotbollsår det här är!

Slutsats

Jag läser aaaaaaaaaaaaaaaalldeles för lite nu. Men förra året började i ett vårvarmt Barcelona och det finns få saker jag tycker så mycket om som att sitta på ett soligt café i Barcelona och läsa böcker. Skyller alltså årets misslyckande på den här förbannade vintern!

På biofronten ser det däremot klart ljusare ut. Även om jag faktiskt sett fler filmer vid den här tiden förra året så känns årets program klart mer intressant (även om både Sideways och En långvarig förlovning ju hamnade på min tio-i-topp). Där har jag rätt bra koll, tror jag.

Live. Har jag inte varit bra på sedan år 2000, tror jag. Förra våren var riktigt blek. Kan bara bli bättre.

Vad det gäller skivor är det visserligen oavgjort än så länge, men nu har jag till den 21 april på mig att gå om. Jag köpte mycket skivor på hösten ifjol, men inte på våren. Bör bli bättre i år.

Avslutar detta meningslösa och för andra helt ointressanta resonemang med en anbefallning att läsa Mias inlägg om att försöka vara superkvinna, som förutom att hänga med i alla kulturella svängar också vill dricka lite öl, sylta, safta, baka, laga mat och träna. Bland annat. Jag förstår henne precis.

Läs här: http://miafriedner.blogg.se/230206081139_prestationsngest.html

2006 vs 2005

En liten temperaturmätare på upptakten av 2006:

ANTAL LÄSTA BÖCKER: 0 st (men tre påbörjade, häpp!). (2005: 8 st)
2006: -
2005: Stig Dagerman (Olof Lagercrantz), Och solen har sin gång (Ernest Hemingway), Ewa Morenos fall (Håkan Nesser), Egalias döttrar (Gerd Branterberg), Mrs Dalloway (Virginia Woolf), Timmarna (Michael Cunningham), Verkan (Torbjörn Flygt), Linas kvällsbok (Emma Hamberg).

ANTAL FILMER PÅ BIO: 4 st (varav 1 st med premiär 2005). (2005: 5 st, varav 2 st med premiär 2004)
2006: Mun mot mun (Björn Runge 2005), Brokeback mountain (Ang Lee), Walk the line (James Mangold), Match point (Woody Allen).
2005: Masjävlar (Maria Blom 2004), Så som i himmelen (Kay Pollak 2004), En långvarig förlovning (Jean-Pierre Jeunet), Closer (Mike Nichols), Sideways (Alexander Payne).

ANTAL LIVEAKTER: 2 st (2005: 0 st)
2006: Nyårsrevy (Wiehe, Gonza, Emil Jensen & Sanna Persson), Mark Olson.
2005: -

ANTAL KÖPTA SKIVOR: 3 st (varav 1 st utgiven 2005). (2005: 3 st, varav 1 st utgiven 2004)
2006: Prairie wind (Neil Young 2005), Ballad of the broken seas (Isobel Campbell & Mark Lanegan), Comfort of strangers (Beth Orton).
2005: I'm wide awake it's morning (Bright eyes), Nashville (Josh Rouse), Game preserve (Bart Davenport 2004).

Match point

4.

Jag gillar ju Woody Allen. Jag älskar Annie Hall och Manhattan. Men Match point har ytterst lite gemensamt med den typen av neurotiska dialogfilmer. Interiors från 1978, däremot, ligger närmare till hands - och Små och stora brott i ännu högre grad. Det är ju då verkligen inget dåligt betyg.

Det har pratats om att Match point ska vara Woody Allens bästa film på tusen år och att den lyfts av att utspela sig i London istället för i New York. Den har kritiserats för en snedvriden kvinnosyn (frun är bildad men känns aldrig intelligent och älskarinnan är... ja sexig) - men jämställdhet har väl aldrig varit Woody Allens signum.

Jag gillade verkligen Match point för att den gav en kvardröjande känsla som inte tycks försvinna. Inte av lugn, inte av värme eller melankoli - utan av inspiration. Inspiration att bli en bättre människa.

Märkligt nog.

Lost in the blåst

Sitter och funderar över alla jag tappat bort med tiden. En del av dem var ju mina närmaste vänner, de flesta träffade jag så gott som varje dag under fotbollstiden. Nu? Då och då. Hjälpligt. Jag fattar inte de interna skämten längre.

Livet är ju sådant.

Men det slog mig också att det faktiskt är jag som tappat bort dem, inte vi som tappat bort varandra. Alltså, de är lika nära som alltid. Bara utan mig.

Det är, däremot, en rätt märklig känsla.

Walk the line

4+.

Men jag menar, hur stor risk var det att jag inte skulle falla för en välspelad kärlekshistoria om ett av rockens coolaste par - allt till toner och bilder av Johnny Cash?

Inte så troligt.

Mitt Turin-OS

Jag klagade ju på uteblivna tårar i början av OS. Tack gode gud för damkronorna - de vred om kranen rejält. De svenska olympiska spelen, utifrån flest tårar, störst anspänning eller bara största spontana kärlek:

1. Lag Anette Norberg
(curling - guld)
Jag såg inte många matcher, det gjorde jag inte. Jag såg inte ens hela finalen. Men herregud, sista stenen. När tv-publiken hade huvudet fullt med "hur kunde de tappa en sådan ledning" tog Anette Norberg curlingstenen i handen, visste att den skulle avgöra hela finalen och att hon var tvungen att knocka bort två schweiziska stenar och stanna kvar själv - och så gjorde hon precis det. Så kyligt, så fulländat, så coolt, så vackert. Och den spontana glädjen (inte släppt anspänning utan verkligen glädje), pussen mitt på munnen - åtminstone var mitt hjärta förlorat precis där precis då.

2. Tre Kronor, dam
(ishockey - silver)
Såklart inte för finalen, även om det i sig var en ganska imponerande insats med tanke på den tidigare klasskillnaden. Men semin. Herre-du-min-gud. Jag satt i bilen på väg till spabehandling och vi hade radion på, Lasse Granqvist har aldrig varit mer högljudd, mer upprörd, mer i falsett. Och för tusan vilka coola tjejer. Så unga. Jag menar; Erika Holst! Chans att slå ut USA i en OS-semi och så gör hon en Kenta Nilsson-variant (eller Foppa- då, mer känd som kanske). Visst, hon missade, med så vadå? Pernilla Winberg (16 år - hallå!) och Kim Martin ska vi bara inte prata om. Hua.

3. Anna Dahlberg, Elin Ek, Britta Norgren & Anna Karin Strömstedt
(skidstafett - 4:a)
Alla fyra presterade klart bättre än någon trott och var så näääära brons. Men Anna Karin Strömstedt, 47:a i inledande 15 km, satsade allt på guld i sista stigningen, tappade kraft och förlorade medaljen på upploppet. Det kan jag leva med. Och på. Rätt förbannat länge, dessutom - svenska skidåkare har saknat precis den inställningen i alltför många år.

4. Anja Pärsson
(alpin kombination - brons)
Det andra bronset (fatta, andra bronset i samma OS - det är rätt stort) och TV kablade ut bilder på Anja som bröt sin turstav mitt itu och såg surare ut på prispallen än min ene katt när han inte får smaka av vår mat. Så jäkla coolt. Inget jag-har-vunnit-sex-världscuper-i-rad-men-oj-vad-glad-jag-är-för-att-jag-i-alla-fall-fick-medalj-leende (ja, jag menar Magdalena Forsberg) - Anja var sur för Anja ville ha guld, hon ville vara bäst och det fick hela världen veta. Respekt.

5. Tre Kronor, herr
(ishockey - guld)
Efter ett urtråkigt gruppspel satte ju OS igång till slut (men ärligt, var det någon som hetsade upp sig över någon match förutom semifinal och final?) och inte för att jag grät av glädje, inte för att jag knappt ville titta sista sekunderna innan det var klart - inte för att jag alls blev mer engagerad än ett uppsprickande leende - men det är riktigt imponerande att vinna en turnering där alla de bästa spelarna i världen finns med. Den största herrhockeytriumfen jag varit med om. Men jag grät klart mer vid VM 1987 i Wien. Min syn på hockeyspelare fick sig en törn den där kvällen på ett hotellrum för ett år sedan eller så.

6. Anja Pärsson (slalom - guld)
7. Mats Larsson, Johan Olsson, Anders Södergren & Mathias Fredriksson (skidstafett - brons)
8. Björn Lind (sprint - guld)
9. Anna Ottosson (storslalom - brons)
10. Anna Carin Olofsson (skidskytte - guld)

Debut på rootsy.nu

Okidoki, nu finns jag på rootsy.nu. Presentation och bäst-just-nu ligger ute, första recension kommer imorgon.

New journalism all over the place

Det är mycket new journalism nu. Först Martin Gelins reportage i Sydsvenskan om tidningen New Yorkers historia, där new journalism till stor del föddes - och där också "In cold blood", Truman Capotes mästerverk, publicerades första gången. Capote som är bioaktuell och därför förärades ett kulturuppslag i lördags och ett nöjesuppslag (vinklat på skådespelaren Philip Seymour Hoffman) i söndags - båda läsvärda. Lägg därtill att jag just påbörjat vårt nya bokcirkelsverk, Joan Didions "Lagt kort" från 1970 - och man kan undra hur slumpmässigt allt detta är.

Fascinerande är det, dock. Inte timingen - men eran. Och intressant. Förbannat intressant.

Ännu en läsvärd blogg

Ibland blir han kanske lite omständlig, ibland aningens långrandig - men mestadels är Martin Gelins blogg faktiskt ett litet mästerverk. Om man gillar amerikansk kultur, vill säga. Men det gör väl de flesta.

Ett exempel: http://www.modernista.se/martin/entry.asp?ENTRY_ID=162

Slagfärdighet

Den amerikanska författarinnan Flannery O´Connor fick en gång ett brev från en läsare som skrev att en av O'Connors historier "left a bad taste in my mouth".

Svaret: "You weren´t supposed to eat it".

Var är Helena? Tittut!

Nej, jag har inte grävt ner mig efter Fredrik Nybergs missade medalj. Det där har jag alldeles lagt bakom mig. Men fortsatt OS, Champions league (Chelsea-Barcelona ikväll - hallå!), ommålning, uppröjning och en ocean av musik jag måste lyssna på väldigt snart för att kunna tycka något - har blivit mig övermäktig. Jag har inget att säga. Bobby torterades, Alexander Bard har hemliga maillistor, kungen har rest hem. Men Beth Ortons nya är förbannat bra.

Nähä

Skit i det då.

Väntan

För tusan om inte OS börjat. Sitter nervöst och följer Aftonbladets och SVTs minut-för-minut-rapporteringar från andra åket i storslalom. Snart är det Fredrik Nyberg.

Hemskt vad hjärtat slår.

Jagade döda fåglar

Enligt Kvällspostens förstasida idag jagade tydligen tullen döda fåglar hela natten.

Förutsättningarna tycks mig något ojämna.

Den bortglömde Per Ahlmark

Jag och Lydia tillbringade rätt många timmar i rätt många år åt att hata Per Ahlmark. Sedan orkade vi inte längre. Till skillnad från herr Ahlmark själv, som tyvärr aldrig tycks tystna.

Hursomhelst; på rootsy.nu:s forum har det under några dagar pågått en mycket het debatt om USA-hat/antiamerikanism. Magnus Eriksson, inte heller normalt sett direkt en av mina favoriter, fick efter ett långt inlägg följande kommentar:

PAJSARN: Magnus Eriksson - populärkulturens Per Ahlmark.

Och svarade med ett snärtigt (och inte så lite dagisaktigt):

MAGNUS ERIKSSON: Käre pajsarfjant (...) det tar jag som en hedersbetygelse. Precis som Ahlmark är jag blockerad. Jag hatar folkmord, diktatur och nationalism.

Herregud.

Tillbaka på Jukebox

Hämtade biljetterna till Mark Olson på Jukebox idag, det var väldigt länge sedan jag var på Jukebox. Egentligen är det ju förbannat slött. Jag älskar Jukebox. Det är en skön doft av gamla dammiga skivor i det där hörnet på Värnhemstorget, så långt från ett butiks-AA-läge man bara kan komma. Väggarna är svartmålade och den minimala butiksytan späckad med cd-skivor, vinyler, planscher, tidningsklipp och märkliga handskrivna lappar med små kommentarer om artisterna.
Så jag hämtade biljetterna. Jag lyssnade på nya album. Och jag köpte såklart två stycken. Den som går ut tomhänt från Jukebox är antingen pank och inte beredd att panta sina ägodelar eller helt ointresserad av musik.

Nya i samlingen alltså; Beth Orton (Comfort of strangers) och Isobel Campbell & Mark Lanegan (Ballad of the broken seas).

Det är bråda tider i iPod-världen nu. Förutom dessa två nya lyssnar jag självklart på recensionsskivan (vilken? Det får ni väl se...) och ett helt gäng bra grejer jag fått inlagt av Karin & BG, de mest älskvärda av arbetskamrater. Se bara:
Adam Carroll (Far away blues, 2005)
Alison Brown (Stolen moments, 2005)
Brokeback mountain (soundtrack, 2005)
Darden Smith (Field of crows, 2005)
David Francey (The waking hour, 2004)
David Olney (Migration, 2005)
Eliza Gilkyson (Paradise hotel, 2005)
Greencards (Movin' on, 2003)
Hem (Eveningland, 2004)
Kate Campbell (The portable Kate Campbell, 2004)
Maggie & Suzzy Roche (Why the long face, 2005)
Sexsmiht & Kerr (Destination unknown, 2005)

Lägg därtill att jag inte hunnit lyssna så mycket på Ryan Adams (29, 2005) och ni förstår att jag behöver många och långa promenader mer än någonting annat just nu.

Synd att det är så kallt, bara.

Otto Sjöberg for president

Expressen sände ut två medarbetare med kamera inmonterad i cigarettpaket för att smygfotografera Svennis privata middag med familjen.

Det är vad jag kallar journalistik av rang.

Kim Martin!

Så kom de äntligen. Tårarna. Hörde straffläggningen Sverige-USA på radion och Lasse Grankvist var helt galen, spänningen var precis så olidlig som den bara blir om man lyssnar på radio och inte vet vad som händer om ingen berättar det för en, men tack och lov var alltså Lasse Grankvist i tjänst och Kim Martin tydligen helt fantastisk och Pernilla Winberg bara 16 år. Så jag kunde inte hålla mig längre. Kunde inte rycka på axlarna. Äntligen har OS börjat.

He was a friend of mine

Brokeback mountain. En himmelsk film, säger Sara. En historia som inte lämnar en, säger Cecilia. Själv nöjer jag mig med en vanlig fyra, några tårar på slutet och Willie Nelson.

Visst är det en bra film, över mängden bra - till och med riktigt bra. Homosexuell kärlek visst, men framför allt förbjuden kärlek, passionerad kärlek. Och bra skådespeleri. Fantastiska bilder.

Jag vet inte riktigt vad det är som inte får mig att vara mer lyrisk. Men ärligt talat kan det vara så enkelt som att jag alltid haft svårt för westernmiljöer. Förlåt.

För mig blev det som allra bäst när sista ciggen var släckt och känslorna fortfarande låg utanpå skjortan, innan eftertexterna börjat rulla, och Willie Nelson sjöng första raden på Dylans "He was a friend of mine". Ståpäls.

When the president stands, nobody sits

Alltså, än en gång. Vita huset. De två första säsongerna måste vara den bästa TV som någonsin gjorts. Jag har varit inne på avsnittet och replikskiftet förr, men här är ett av de tillfällen då jag tårögt rest mig upp ur soffan och bara i sista stund hindrat mig själv från att skriva yesssss!

PRESIDENT BARTLET: Good. I like your show. I like how you call homosexuality an abomination.

JENNA JACOBS: I don’t say homosexuality is an abomination, Mr. President. The Bible does.

PRESIDENT BARTLET: Yes it does. Leviticus.

JENNA JACOBS: 18:22.

PRESIDENT BARTLET: Chapter and verse. I wanted to ask you a couple of questions while I have you here. I’m interested in selling my youngest daughter into slavery as sanctioned in Exodus 21:7. She’s a Georgetown sophomore, speaks fluent Italian, always cleared the table when it was her turn. What would a good price for her be? While thinking about that, can I ask another? My Chief of Staff Leo McGarry insists on working on the Sabbath. Exodus 35:2 clearly says he should be put to death. Am I morally obligated to kill him myself or is it okay to call the police? Here’s one that’s really important because we’ve got a lot of sports fans in this town: touching the skin of a dead pig makes one unclean. Leviticus 11:7. If they promise to wear gloves, can the Washington Redskins still play football? Can Notre Dame? Can West Point? Does the whole town really have to be together to stone my brother John for planting different crops side by side? Can I burn my mother in a small family gathering for wearing garments made from two different threads? Think about those questions, would you? One last thing: while you may be mistaking this for your monthly meeting of the Ignorant Tight-Ass Club, in this building, when the President stands, nobody sits.

Holger och John en dag i Vinslöv

Bästa scenen ur Plötsligt i Vinslöv är självklart när originalet Holger sitter med sin kompis John på en bänk och tittar ut över byvägen. Det är en solig sommardag och det enda som bryter tystnaden är fågelkvitter och bilar som kör förbi. Efter en stund säger Holger på bredaste göingemål:

– Jöhö. Daer keör en vaijt Völvö åpp på Reingvaegen.

Helt genialiskt i all sin enkelhet.

Mark Olson till Malmö

Kan bli magiskt. Jag ska dit.

Medaljregn

2 guld, 1 silver och 1 brons.

Och jag har ännu inte gråtit en enda gång.

Vita huset i samlad box

Kom till mamma.

Ronnie Sandahl

Det har pratats en del om Aftonbladets krönikör Ronnie Sandahl på olika mediebloggar och jag brukar försöka hålla mig skeptisk till nya kvällstidningskrönikörer som ska skriva om singellivet i Stockholm men jag har faktiskt fallit lite för just Ronnie Sandahl. Han påminner så mycket om mig. När jag, som han, var 21 år. Läste ikapp några månader i eftermiddags och jag menar, grabben använder ju min teknik. Och brinner av samma lust att förmedla sin kärlek till språket som jag gjorde då.

När han dessutom i en av sina krönikor nämner att han under några år innan de tjugo läste Mats Olssons "De ensamma pojkarna" runt femton gånger faller allting på plats. Det ÄR ju jag. Förmodligen är det för övrigt också därifrån det berömda ensammaradenskrivandet kommer ifrån. När man liksom fångar upp allt i en sista mening. Mats Olsson är expert på det. Och det är ju ett vacker knep som oavsett om man vet att det är ett medvetet och lite småfult grepp för att få hela texten att låta bättre än den kanske är - så faller man ju handlöst.

Läs Ronnie på http://www.aftonbladet.se/ettor/webb/2769_normal.html

Fotbollsfeber (i begynnande)

För tusan, såg Inter-Juventus i söndags och jag vet inte men visst var Björn Linds spurt fantastisk och ja guld är alltid kul men ärligt - Inter-Juventus i tidig men avgörande seriefinal; fotboll när den är som bäst. Underhållning när den är som bäst. Och mitt i allt, såklart, Zlatan. Peter Forsberg må vara en av Sveriges största idrottare alla kategorier, kanske världens allra bäste i sin sport - men han har ju utstrålning som ett kylskåp. Anja Pärsson, Kajsa Bergkvist, Tony... nej inte Tony, jag vägrar, men säg Stefan Holm och Carolina Klüft, Christian Olsson, Annika Sörenstam - vi har många stora att se upp till, hylla och älska - men ändå, ä-n-d-å, är Zlatan större än dem allihop. Han är inte bara en av världens bästa anfallare i världens absolut största sport utan den ojämförligt störste STJÄRNAN. Och han är från Malmö (sorry, men det kunde inte hjälpas).

Men det är inte bara Serie A, Premier League, La Liga och till sist VM i huvudet just nu. Det är bara två månader kvar till allsvensk start. Premiärnerverna har börjat dallra. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men nog känns det rätt bra i år? Tror att jag redan fått förtroende för Sören Åkeby. Det verkar i alla fall inte som om några matcher kommer att förloras på ork i alla fall. Ny favoritblogg som visar detta och endast (varning för alla andra) uppskattas av himmelsblåa nördar med stort fotbollshjärta; http://www.inkstore.se/blog/index.php - där Hasse Mattisson i detalj berättar om lagets förehavanden. När fanssidan Himmelriket gått från klarhet till oklarhet är detta sidan där man känner febern stiga.

Mycket mer kan man väl ändå inte önska sig en kall kväll i mitten av februari?

Bokrearace

Tittar igenom bokreakataloger för att göra årets inköpslista. Men hittar ingen inspiration ens till detta. Vad är det som händer?

Nåja, nu har jag en gång för alla presentkort på 600 spänn som måste användas så jag lyckades hitta lite kokböcker. Verkar som om jag bara tänker på mat och färg nuförtiden.

Anyways; Italienska bufféer, Texmex, Toscana och Den nakna kocken blir årets kokbokskvot, kompletterat med Drömmen om ett hus på landet (för framtida bruk...), I skuggan av ett brott och Bob Dylans memoarer. 700 spänn - vecket kläpp!

OS - ointressant

Vet inte vad det är med mig. Jag kan inte uppbåda någon som helst entusiasm kring detta vinter-OS. Möjligtvis, kanske kanske kanske, tar jag mig igenom några åk med Anja. Men kom inte dragande med några nyheter om Peter Forsberg eller annat hockeytjafs och ärligt talat så struntar jag rätt högaktningsfullt i om Sverige tar två guld i något påfund som ingen visste existerade förrän en törstande nation plötsligt kunde vittra medalj.

Men jag orkar faktiskt inte bry mig om det heller. I år är det fotbolls-VM. Allt annat bleknar.

Angels 2005

Tunes 2005

Pappa 60 år

Idag fyller min pappa 60 år. När han fyllde 50 trodde jag att det skulle kännas helt annorlunda på 60-årsdagen. Det lät så mycket äldre, tänkte jag då och såg framför mig en helt gråhårig pappa i glasögon med sådana där tjocka sextiotalsbågar jag sett min farfar ha på bild. Men liksom jag inte längre tycker att 30-åringar är gamla kärringar med halvvuxna ungar och som borde flytta på sig och ge plats för ungdomen tycker jag inte längre att 60-åringar är gamla gubbar och tanter som knappt kan klara sig själv. Jag tror inte att min bild av pappa överhuvudtaget förändrats sedan jag var liten. Han har liksom alltid varit... pappa. Med konstant ålder. 32 år äldre än jag.

Kanske det förändras den dagen krämporna kommer? När han inte längre är stöttepelaren utan trygghetslarmet? När det inte längre är honom jag frågar om allt möjligt, när han inte vill gå ensam till läkaren för då vet man inte hur det kan gå, när han inte vill ha kontakt med okända per telefon eftersom han inte hör vad de säger? Jag antar det. Då blir han nog gammal i mina ögon.

Det är konstigt att tänka sig att det inte är en evighet borta längre. Men det är å andra sidan väldigt skönt att inte heller är speciellt nära.

Praktiskt arbete, pust

Alltså... min familj har ingen storslagen historik vad det gäller praktiskt arbete. Men vi hankar oss fram. Skruvar lite här, målar lite där. Anlitar hantverkar det börjar bli avancerat. Det kräver bara mycket tankearbete, god planering och en jäkla motivation. Därför tar det lite tid innan vi kommer igång. Men det blir noggrant gjort.

Nu ska kök och hall göras om hemma. Igår hämtades alltså diskmaskin (som inte kan användas eftersom det fattas både strömuttag och rör - hur störigt är inte det?), lämnades skåpdörrar och köptes färg. Det där med färg är inte helt lätt. Jag menar, man ska avgöra hur ett helt kök ska te sig utifrån en liten rektangel färgprov om typ 3x5 cm! Så det blir väl en del sömnlösa nätter framöver.

Det brukar bli det när vi malmströmare ska göra något praktiskt.

Pengarnas svarta hål

Jag imponeras av människor som har pengar i slutet av månaden. Som liksom kan gå ut och köpa jeans helt oberört dagen innan lön. Det är så svårt att förstå hur de gör. Jag menar, jag jobbar. Jag bor inte i ett upp till sista takbjälken belånat slott. Jag har inte bil. Inte barn. Inga fetestora plasma-tv:s på väggarna. Mina vinterskor har spruckit i sulan men jag lyckas aldrig prioritera in ett par nya i månadsbudgeten.

Förvirrande var ordet. Jag har tillbringat timmar, dagar, månader - år - på att luska ut vad allt detta kan bero på. Inlett projekt att spara kvitton men kommer aldrig ihåg det tillräckligt länge för att det ska vara lönt. Men okej, låt mig göra en uppskattning på de vardagliga inköpen som tär på lönekontot:

1. Mat (ca 35%)
2. Krogen (ca 25%)
3. Skivor (ca 8%)
4. Filmer och tv-serier på dvd (ca 7%)
5. Konsert eller bio (ca 4%)
6. Böcker (ca 3%)

Det är ju inga skrämmande siffor i sig. Men säg såhär då:

1. Mat (ca 35%)
2. Krogen (ca 25%)
3. Kulturkonsumtion (ca 22%)

Jag tittar ut över vårt bibliotek, sprängfyllt av dvd-filmer och -boxar, böcker huller om buller i hyllorna eftersom de inte får plats, skivor överallt - och inser att det förmodligen är precis så enkelt. Jag kan inte begränsa mig att gilla en grej.

Antar att det kostar lite att ligga på topp.

Vanliga människor och lyckliga tider

Herregud, lyssnar på Pulps "Common people" och hela slutet av tonåren bara trillar över mig igen. Och just den tiden har jag faktiskt inget emot att återuppleva. Inga mutor, ingen världsfred, ingenting skulle få mig att gå igenom högstadiet en gång till - men gymnasiet var liksom då allt började. Nunnorna. Mikael Wiehe. Bob Dylan. Vem hade inte velat uppleva det för första gången igen?

C.J. forever

Den nya säsongen av Vita huset är den bästa sedan Aaron Sorkin slutade. Och nu ska C.J. blir chief of staff.

C.J! Självklart!

Knockad

Ibland hör man låtar man trodde man glömt och så knockas man på samma sätt som den allra första gången.
Just nu i mina lurar: "For a dancer" med Jackson Browne.

Rootsy

Så var det klart, om någon vecka blir jag fast skribent på rootsy.nu. Framför allt recensioner men också krönikor och bäst-just-nu-listor kommer att levereras frekvent. Ska bli otroligt skönt att komma igång med skrivandet lite igen.

Söndagsmiddag

Köttfärslimpa med champinjonfyllning, senapsstuvad potatis och brysselkål.

Ja, jag säger då det.

Lavendel och surrande flugor

Ordet lavendel har jag för övrigt älskat ända sedan jag läste Anne på Grönkulla första gången.

Jag har också älskat själva berättelsen Anne på Grönkulla så att ryggen numera är alldeles sönderbruten. Den boken, tillsammans med Barnen i Bullerbyn och filmatiseringen av Rasmus på luffen (med Allan Edwall som luffaren), är de tre stora anledningarna till att jag totalromantiserar ett liv på landet. De tre och barndomssomrarna hos farmor i Tjörnarp.

Nu ska jag gifta mig i de trakterna. Bland korna. Och hagarna. Och de surrande flugorna.

Det blir en minnesvärd sommar och höst det här.

Balkongodling '06

I år ska jag ta det här med odlingar på balkongen ett steg längre än ifjol. Njuta av värmen och av sommaren. Av dofterna. Friskheten. Så att man inte glömmer allt det där när februari precis börjat och mörkret tycks oändligt.

Så; fler krukor, fler blommor, fler kryddor. De som varit på vår balkong sitter säkert med ett snett leende och läser detta - men man måste ha visioner, eh? Problem är till för att lösas, så även platsbrist.

Följande kryddor använder jag ofta och de är alltså självskrivna:
Persilja, basilika och gräslök.

Dessa använder jag inte så ofta som jag vill, men de känns ändå rätt givna:
Dill, rosmarin, malört (till beska droppar, of course) och citronmeliss.

Svåraste katergorin så - de jag nästan aldrig använder men är rätt nyfiken på och därför måste odla i alla fall någon av dem:
Mejram, oregano, timjan, salvia och dragon.

Dessutom vill jag gärna ha en tomatplanta.

Och lavendel.

Och en ny, betydligt större, balkong.

Hatar hatar hatar den här tiden på året

Alltså, ärligt. Jag är så trött på den här vintern. Trött på kylan, trött på snön, trött på slasket, trött på min vinterjacka, trött på att ständigt vara småsjuk, trött på att vandra omkring med tio kilo kläder på mig, trött på att vara blek, trött på sallad som inte smakar något, trött på att bara överleva.

Har tillbringat min andra sjukdag med att ligga med datorn i knäet och titta på Tinas senaste säsong i Mat. Inspelad i somras, men sol och glittrande hav i varenda bild...

Bara två månaders konstant mörker kvar nu.

Sedan kan det bli en till.

Eller två.

Förkyld och ynklig

Hade jag inte varit förkyld och ynklig hade jag med all säkerhet gått på om den fantastiska middagen i lördags (piquillos med chevrefyllning tillsammans med gudomlig sallad överströdd av parmesan och oxfilé som smälter i munnen ihop med torr men fyllig potatisgratäng och syrlig ostsås - hallå hallå).
Kanske hade jag också nämnt att vi trots bankade huvudvärk dagen efter lyckades få till en helt superb fisksoppa med hallonkaka och limegrädde till efterrätt.

Men jag orkar inte.

Varför blir jag förresten alltid så sugen på lösgodis när jag känner mig sjuk?

Det var bättre förr...

Har helt snöat in på härliga låtar från allas vårt femtio- och sextiotal. Den här blandningen går sjukt varm hemma just nu:

Will you still love me tomorrow (Shirelles)
These arms of mine (Otis Redding)
Oh girl (Chi-Lites)
Be My Baby (Ronettes)
Cry To Me (Solomon Burke)
Blueberry Hill (Fats Domino)
Spanish Harlem (Ben E. King)
Unchained Melody (Righteous Brothers)
In Dreams (Roy Orbison)
Walk right in (Rooftop Singers)
Da Doo Ron Ron (Crystals)
(I don't know why) But I do (Clarence "Frogman" Henry)
Peggy Sue (Buddy Holly)
Jimmy Mack (Martha Reeves & the Vandellas)
I know (Barbara George)
The Locomotion (Little Eva)
Wasted days and wasted nights (Freddy Fender)
Save the last dance for me (Drifters)
He's so fine (Chiffons)
Runaway (Del Shannon)
Only sixteen (Sam Cooke)
Rocket 88 (Ike Turner)

Ett kval att se framemot!

EM-kvalet, som sätter igång i baksmällan efter de underbara VM-veckorna i sommar, är lottat. I mina ögon fick Sverige en drömlottning. Inte för att det blir enkelt. Utan för att det kommer att bli riktigt bra matcher.

GRUPP F:
Sverige, Spanien, Danmark, Lettland, Island, Nordirland, Lichtenstein.

Danmark! Spanien! Va?

Det kommer att bli riktigt tufft.

Gött.

Prylar - you gotta love them!

Hm, jag tror inte att jag någonsin levt i ett sådant tekniskt välstånd som nu. Jag är nöjd med min mobiltelefon, som är lättmanövrerad, lagom stor och klarar av det jag mest behöver (sms, mms och kalender). Min dator, bärbar för första gången i livet och endast ett år gammal, är hur bra som helst och snygg som pocker (Power Book, alltså - världens stilsäkraste datorer). TV:n är gördig, vi har dessutom en till i sovrummet, högtalarna och stereon är suveräna (den första riktiga, alltså inte micro, stereon jag haft med bra högtalare), jag har en vacker och lysande iPod (mina trogna läsare behöver väl inte mer info om den, va?), köksmaskinerna hopas i skåpen och snart kommer diskmaskinen (hallelujah). Så, igår, fick vi en digitalkamera i födelsedagspresent av mamma och Lasse. Åh! Nu är jag komplett!

Nej nej nej nej.

Jag är inte prylgalen. Alls.

Uttryck som ger mig kalla kårar #1

Det är något speciellt löjeväckande med män som använder ordet "brudar".

Meny ikväll

Ah, dessa födelsedagskalas... plockade undan igår inför firandet ikväll, tärnade rotfrukter till soppan och gjorde chokladkaka som jag inte har en aning om hur den blev.

MENY:
Rotfruktssoppa a la Lilly - kålrot, morötter, potatis, lök och palsternacka mixas tillsammans med kryddpeppar och dijonsenap. Till detta krutonger och knäckebröd med ost - såklart.
Chokladtårta a la Nigella - med marängbotten och ett stänk av rom.

Meny på Davidshall

På lördag blir det födelsedagsmiddag på Restaurang Davidshall! Min meny (tapasen delas med Richard):

TAPAS
Ensalada mixa - mixad sallad i fransk vinaigrette, strödd med rödlök, pinjenötter och riven parmesan.
Piquillos con chevre - honungschevrefyllda piquillos.
Queso manchego - manchegoost.

VARMRÄTT
Oxfilé toppad med knaperstekt Serranoskinka, sauterade champinjoner och grillad salladslök, till det en krämig brandysås med vår potatisgratäng och vitkålstzatziki vid sidan.

Mmm, till detta lite gott vin, en härlig cappuccino efteråt och kanske en pannacotta? Kan också bli en chocolatina (liten chokladtryffel) om jag är för mätt.

Böcker på ingång

Visst ja! Ny bok till bokcirkeln (som möts igen i slutet av mars) blev "Lagt kort" av Joan Didion. Lisas val. Nästa gång är det hemma hos mig - jag har redan börjar klura lite på kandidater. Av detta skäl kan jag inte avslöja hela innehållet i min senaste bokbeställning på adlibris (älskade adlibris!), men i övrigt såg den ut såhär:

ÖSTERGREN, KLAS: GENTLEMEN
LARSSON, STIEG: MÄN SOM HATAR KVINNOR
JORDAHL, ANNELI: KLASS - ÄR DU FIN NOG
DIDION, JOAN: LAGT KORT

Slöa tankar men bråda dagar

Känns inte som om jag tänkt många intressanta tankar på sistone. Ibland är det så. Alltså, man är så upptagen med att leva (eller, i mitt fall, planera) att man inte kommer för sig att reflektera. Jag kan dock avlägga följande, inte helt intressanta, rapport från veckorna som gått:

- vi har nu satt datum, kyrka och festlokal till bröllopet. Överhuvudtaget är bröllopet i princip allt jag tänker på - när jag inte drömmer om goda ostar, bläddrar i nyinköpta kokböcker, fördömer min slöhet eller gör upp listor med saker jag borde fixa och bocka av.
- viktklubben på jobbet har haft nypremiär. Detta är tredje veckan, jag har på två veckor gått ner 0,7 kg. Vilken prestation! Eh?
- det är bestämt att vi ska göra ett återbesök på S:t Marcus Vinkällare med jobbet. Fredagen den 3:e februari är det dags!
- förra veckan var vi och såg "Mun mot mun" av Björn Runge. Jag, som fullkomligt älskade "Om jag vänder mig om", hade stora förväntningar - som till större delen infriades. Det är en extremt mörk och dyster film och jag kommer nog aldrig att se om den. Men jag gillar det på något sätt. Att han vågar ta ut svängarna så att de nästan slirar av banan. Betyg: 4.
- av de nya kokböckerna tyckte jag faktiskt nästan bäst om Tinas (den tredje, röda, boken). Men Nigella är alltid Nigella och Sopranos-boken innehåller självklart en hel del godbitar. Och dessutom en del roliga stories.
- också måndagssquashen har haft nypremiär. Med MYCKET smärtande rumpmuskler som följd. Nu blir det uppehåll i en vecka innan vi är tillbaka - då på tisdagar. Min kondition är för övrigt körd i botten efter en hel vinter utan minsta tillstymmelse till motion.
- det är mycket film på gång in på bio i vår. Redan har "Me and you and everyone we know" och "Matchpoint" haft premiär, i nästa vecka kommer "Brokeback mountain" och "Walk the line", därnäst "Förälskad, förvirrad", "Dråpet" och "Capote". Betygslistorna är förberedda.
- i nästa vecka ska det skaffas diskmaskin. Vi har bara väntat på den här förbannade lönen. Hata januari.
- bokåret har inte börjat lysande men nästa enligt planen ändå. Har snart läst två böcker vilket är tämligen i fas med målet. Ena boken var för bokcirkeln; "Till Afghanistan kommer gud bara för att gråta" - intressant (och sant) livsöde skrivet med ett okej språk. Hm. En 3:a. Trots en människoöde så hemskt, så tragiskt, men ändå så stolt och fyllt av tacksamhet och glädje - ändå har jag varken gråtit, knytit näven eller funderat särskilt mycket över mellan läsningarna. Inte ett jättebra betyg. Den andra boken? "Fans" av Fredrik Strage. Har bara läst ett kapitel men den verkar lovande. I sin genre. Strage kan skriva och han har hittat intressanta kufar, besatta av det många har i bakgrunden.
- nästa hemprojekt blir hallen. Måla om (i samma färg = vitt) både väggar och tak, dra om alla sladdar (den förra ägarinnan har dragit tjocka gråa sladdar över alla dörrlister genom hela hallen - som en grå tråd genom rummet kan man säga) och lägga nytt golv (fortfarande plastmatta - vi pratar trots allt om katternas start- och stoppsträcka - men en betydligt snyggare sådan). Efter diskmaskin och hall kommer i prioriteringsordning: 1. köket (spreja om skåpdörrar, måla om väggar, tak och skåpstommar). 2. badrummet (kakel, klinker, måla om tak, helt nytt porslin och nytt skåp. Det vi har nu är okej men sunkigt och omöjligt att få helt rent). 3. vardagsrummet (måla om tak och väggar). 4. klädkammaren (ta bort befintliga byråer och skåp för att effektivisera ytan betydligt och dessutom skapa ett städskåp). 5. ny spis (rostfri, med keramikhäll). 6. nya soffor. 7. slipa parkettgolvet i vardagsrummet. Antar att vi får sprida ut de här projekten under ett par år...
- "Krönikan" har hittills, efter tre avsnitt, motsvarat alla förväntingar. Det är en underbar serie. Jag ska börja om från början endera dagen. Och "Vita huset"s första avsnitt var lovande, liksom sista säsongens två första av "Six feet under". Nya storsatsningen "Rome", däremot, var inte min kopp te. Men det kunde man ana på förhand.
- jag har blivit vuxen. Undrar om det hade med det fasta jobbet, skruvdragaren eller förlovningen att göra - men numera är jag i alla fall både glad pensionssparare och uppe i tid på morgonen för att äta frukost hemma ("då känner man sig piggare när man kommer till jobbet" - herregud). Jag ber alla jag svikit om ursäkt. Men det var nog dags.

Usla nöjessidor

Sydsvenskans nöjessidor måste vara bland de sämsta av de stora tidningarnas. Idag, en söndag då tidningen har fler läsare och med mer tid att läsa än någon annan dag i veckan, slår man till med att på de tre sidor man har till sitt förfogande ha ett reportage om Fredrik Roos konstsamling, en mindre nyhet om SVT:s inriktning de närmaste två åren, en kort telefonare om TV4:s nya kändissajt, en recension av Operakonfetti på Musikteatern och en recension av hästshowen på Baltiska hallen. Plus notiser. Bara två bilder är i färg och de är små (två av Fredrik Roos tavlor).

Det är sunkigt, gammalt, tråkigt, sömnigt och ett fett skrik på hjälp.

Lägg därtill en redation utan profiler, utan stilister och helt utan passion.

Sydsvenskans nöje har varit uselt i många år.

Men ingenting händer.

Coolaste karaktärerna i Sopranos

1. Corrado (uncle Junior)
2. Sil
3. Christopher
4. Furio
5. Dr Melfi

Klart töntigast: Paulie
Klart töntigast #2: Artie Bucco

Som det ska lagas mat

Jag är lättpåverkad. Jag är svag. Jag har lätt för att svepas med.

Nu är kokböckerna beställda.

Nyårsrevy

Har för övrigt också lyckats klämma in en nyårsrevy i veckan. På Chokladfabriken bjöd Emil Jensen, Gonza Blatteskånska, Sanna Persson och Mikael Wiehe på en kavalkad av roliga och bitska nummer. Wiehe var arg och politisk som väntat, men också rätt kul i några sketcher och hade befriande självironi i ännu några nummer. Annars var själva sångnumren i huvudsak från hans senaste skiva vilket väl kanske kändes lite... sådär. Gonza var däremot Gonza som bara Gonza kan vara men utan att någonsin vara något annat än just Gonza. Det kändes dock som om det räckte. Eftersom Gonza nu en gång för alla är Gonza. Den stora överraskningen var faktiskt Emil Jensen som jag aldrig sett förut men som hade ett fantastiskt flöde av ord och sinne för detaljer som gjorde honom till lite av kvällens stjärna. Om det nu inte egentligen var Sanna Persson, som är en stor komisk begåvning. Hennes malmöitiska dialekt är klockren och kroppsspråket underbart. Jag skrattade bara hon kom upp på scen. En bra revy, förmodligen den bästa revyn jag sett men så ser jag heller inte många revyer. Eller något. Men ett par roliga timmar var det i alla fall!

Nytt år, nya ambitioner

Okidoki, nytt år, ny bloggbakgrund och nya ambitioner.

Men gamla vanor.

Har tillbringat hela helgen med att titta på Sopranosboxar och har nu mycket svårt att låt bli att köpa Artie Buccos kokbok, Tina Nordströms tredje, en GI-bok av Fredrik Paulún och Nigella Lawsons "Fest". Jag vill nämligen bara äta. Och laga mat. Omge mig med färska kryddor och örter, fina olivoljor, skimrande köksredskap och os ut i trappen.

Sopranos är fantastiskt.

Jag lyckades dock slita mig tillräckligt för att se Six feet under och Krönikan också. Hade ju varit retligt att missa början när man nu sett framemot en bra tv-vår så länge.

Tjobidoo och livet leker. Jag har fler avsnitt kvar i vår sista Sopranos-box!

Januari, pfft.

Ljus i TV-mörkret

KRÖNIKAN börjar ny säsong på dansk TV den 8 januari - alltså på söndag! Fem färska avsnitt. Åh, hur ska det gå utan Erik?
VITA HUSET börjar ny säsong på SVT den 23 januari!
SIX FEET UNDER börjar sin sista säsong på Canal Plus den 6 januari - alltså på fredag! Jag har visserligen inte sett den nästsista säsongen men vem orkar egentligen vänta på SVT och deras förbannade, evighetslånga, uppehåll?

Dessutom; premiär på HBO:s nya satsning ROME på Canal Plus den 18 januari. Är inte en jättefan av kostymfilmer, men en serie som HBO gjort i samarbete med BBC kan väl ändå inte vara annat än välgjord?

Det ljusnar på TV-fronten!