Livsnjutare

Om han bara kunde skulle Elvis tillbringa alla dygnets timmar på balkongen...

PS. Elvis är inte sur, även om det ser så ut. Han odlar bara sin rock'n'roll-image.

Vackert

Så var man där igen. Kanske berodde det på klibbande värme och vätskebrist, kanske på glaset rosé som stod framför mig, men när Agon Mehmeti först firade sin kvittering mot Kalmar med att klappa sig på klubbmärket och ännu mer när han, efter att ha gjort segermålet i slutminuterna, rusade ut till klacken och inledde ett kramkalas, ja då var det kört för min del.
Tårar rann, stämband vibrerade.
Egen talang, vändning i finaste Malmöväder under blå himmel - ibland är fotboll bättre än romantiska komedier.
När jag läste tidningarna idag grät jag en skvätt igen.
Den bästa sortens tårar.

Inte konstigt att polerna smälter

Alltså, det är inte bara jag som drömmer. Kvällstidningarna toppar med nyheter som att Ernst hamnat i blåsväder på havet under inspelning, på TV sjungs det allsång eller leks lekar, eller ja, hurtfriskt är det i alla fall men knappast särskilt givande, bloggarna är döda, människor såsiga - till och med luften står banne mig stilla.
Här sitter jag, halvt nöjd med att jag trots allt bockade av några av punkterna på förra veckans lista - och halvt misströstande över tillvaron i denna svårt paralyserade tid.
Och ja ja, semester och allt det där, sol och avslappning och batterier som ska laddas. Visst visst.
Men det är ändå åttahundra grader på både kontoret och i lägenheten.
Hör du det, Thåström? Åttahundra grader!
Den texten håller än.

Miljösatsning

Nu har jag gjort ett våghalsigt köp.
Av hänsyn till mina läsare kommer jag dock inte att avslöja vad.

På egen hand

Alltmedan den hårt arbetande maken lyser med sin frånvaro i hemmet står undertecknad och svettas i ett kök vars värme knappast är lämplig i sommartider. Hallon har syltats, gelé har silats och paraffinerats, bröd har bakats, surdeg bubblar och Tinas form av tigerkaka, med Philadelphiakräm istället för sockerkaka, har långsamt stelnat i ugnen.

Min stolthet är, som ni förstår, obegränsad - en självgodhet som jag misstänker är allt annat än klädsam.

Det har förstås sina fördelar att ensam regera familjens borg om kvällarna. En av dem är att man kan passa på att titta på inspelade tv-program som annars skulle ackompanjerats av djupa suckar och så småningom högljudda snarkningar.

Ernst, till exempel. Denne gigant. Nu inte bara pysselfarbror och hobbysnickare, utan också kock med svulstigt bildspråk och överentusiastiska beskrivningar. Sommarprojekt kombineras med storslagna vyer över hav och lantliga nejder, deltagare skrattar nöjt, Ernst cyklar turer som bör vara flera mil långa i verkligheten, lokala specialiteter inhandlas och Taube-visor sjunges mot en blå himmel i solnedgång... I love it. Jag sväljer det med hull och hår. Invändningar får andra ha, själv tänker jag njuta.

Och att njuta av Ernst görs ju, som tydliggjorts tidigare, allra bäst i ensamhet.

Åh...

Okej, läser ett recept på honungs- och rödvinsbräserad lammlägg och känner håren resa sig i nacken, salivet flöda under tungan och käkarna nästan omärkligt dra ihop sig.
Ikväll vågar jag inte bläddra i receptpärmen.

Snart, strax - nu

Jag älskar sensommar och tidig höst.
Augusti, september, oktober - då lever jag. Då älskar jag livet utan att anstränga mig.

Sylt.
Inläggning.
Styckfrysning.

Du store tid.

Veckans projekt

Koka hallonsylt check
Baka Maritims mörka bröd check
Råröra hallon för infrysning check
Koka vinbärsgelé check
Sätta och baka surdegsbröd check (del 1)
Sätta likörer: Limoncello, äpple med kanel, citron, blåbär (konjak), rabarber, blåbär (vodka), rabarber och hallon check x2
Baka kalljästa rågbullar
Göra äppelmust

Vi får väl se vad det blir...

Lugn

Förr om åren hade jag svårt att riktigt njuta av sommaren. Aldrig ikapp, aldrig i tid missade jag att skörda eftersom ingenting såtts. Istället koncentrerade jag mig på hösten, på det som komma skulle, på det jag fortfarande kunde kontrollera som om ingenting hade hänt. Det hade ju inte det heller.
Timingen är inte mycket bättre i år, men jag försöker slappna av. Lägenhetsprojekten är förvisso ständigt i startgroparna, men får vänta. Odlingsboken studeras flitigt i perioder och förbättringar planeras, man för i år får det vara som det är. Den jobbiga tiden i våras lämnar fortfarande spår, men det kommer nya tillfällen, nya vårar och nya somrar.
I helgen körde jag upp till Tjörnarp, jag plockade hallon och vinbär, klippte häcken, röjde det vildvuxna runt bärbuskarna i det vi kallar Östra Parken, åt pannkakor och läste böcker medan regnet sakta strilade utanför fönstret. När jag gick ut för en nypa luft på kvällen hade det slutat regna, men ljudet var detsamma när träden runt bäcken, hagen och odlingarna lät de gamla dropparna slå mot marken.
Förbättringar och storslagna planer får helt enkelt vänta.
Jag måste nog lära mig att njuta.

Luckor

Jag höll ett anförande för några stackare som satt bredvid mig på en middag att alla människor tänker minst en intressant tanke om dagen och att man därför bör kunna uppdatera en blogg i minst den mängden.
Jag tror förvisso inte att det i grunden var direkt felaktigt, men måste erkänna att tid och rum saknas för att alltid fånga tanken i flykten.
Därför blir det glapp ibland.

Rättelse till min chef, om hon läser detta

Jag är givetvis hundraprocentigt koncentrerad på mina arbetsuppgifter, även om annat påståtts i tidigare inlägg.

Ursäkta röran, vi organiserar om

Det är dags igen. Skivorna måste omorganiseras. De behöver det, då och då, för att samlingen ska kännas fräsch. Problemet är bara att man måste komma på något nytt system varje gång, så att skivorna hamnar på annan plats i hyllorna och de där man inte sett i mängden dyker upp framför ögonen.

Jag började min tid som musiksamlare med strikt alfabetisk ordning. Sedan splittrade jag svenskspråkiga och övriga språk (vilket i princip bara innebär engelska, men en och annan alternativ lingvistisk inriktning poppar ju upp). Ett tag hade jag svag genreindelning, men det var kortvarigt för det mesta hamnade ändå på pop/rock. I några år testade jag kronologisk ordning, där varje årtionde stod för sig (det var ett av de mest lyckade men hade nackdelen att artisterna inte fick sina skivor samlade) och de senaste två åren har jag försökt köra någon form av kvalitetsordning, där de bästa skivorna kommer först (i alfabetisk ordning), sedan de som typ får betyg 4, sedan betyg 3 och så vidare. Längst ner i hyllan har de skivor stått som antingen köpts i ungdomens skamfyllda dagar eller bara varit misstag. Dessutom har musikaler, visor, årets skivor (utgivna i år alltså, inte inköpta), Bob Dylan och Mikael Wiehe fått egna hyllplan.

Nu har jag, efter mycket funderande, beslutat mig för att återgå till genreindelningen. Pop/rock blir fortfarande störst, men kommer i sin tur att delas in i ungdomssynder samt brittiskt och amerikanskt. Dessutom blir det en kategori för country, en för soul, en för jazz & vocal, en för blues, en för tidig rock/pop (pre-Beatles), en för singer/songwriter (mycket vag kategori, kan komma att strykas), en för schlager (jag ber er att skilja på schlager och melodifestival), en för svenskspråkig rock/pop, en för skräp - och fortfarande är Bob Dylan och Mikael Wiehe så omfångsrika att de får behålla sina egna platser. Förmodligen kommer de samlingsskivor (alltså med blandade artister) att stå inom respektive genre i de fall det går, övriga får en egen plats.

Som antydes är detta inget projekt man kastar sig in i hursomhelst och inget som avslutas i en handvändning. Högar med skivor fyller just nu biblioteket och min hjärna är mer bland plastfordral än i arbetsuppgifterna. Ni förstår, det är allvarliga saker det här.

Slutresultatet blir naturligtvis att min käre make inte kommer att hitta ett album när han vill ha det, han har precis lärt sig det gamla systemet och suckar nu djupt när jag, fylld av energi och tillförsikt, hoppar runt bland högarna. Så djup är sucken faktiskt att han tagit sitt pick och pack (= gitarr och anteckningsblock) och tänker tillbringa några dagar på annan ort...

Men det är som jag så vist påpekar för honom; man måste se möjligheter där andra ser svårigheter (och, misstänker jag, meningslösheter)!

Drömaktigt

En märklig dröm i natt där allt var olyckligt och uppvaknandet skedde innan det ordnat sig - och jag känner mig märkligt nedstämd idag.
Märkligt eftersom allt uppenbarligen skedde i mitt undermedvetna och knappast hade någon förankring i verkligheten, men ändå.
Jag blir liksom inte av med olusten.
Hjärtat är inte logiskt och det är väl sannolikt varken första eller sista gången detta konstateras.

Svenskar reser inte till någonting utan från någonting, eller hur var det nu?

Ack, det är inte den surmulna himlen eller placeringen vid kontorets skrivbord, eller ens den försenade skivleveransen eller svidande skatteskulder som bär mina tankar bortåt. Över sundet, ja över havet, genom ett glänsande Europa och ner på ett litet runt bord på en grusknastrande uteservering där citronträden doftar och oliverna glänser i solens sista strålar.
Jag bara hamnar där, i mina drömmar, någon helt annanstans, bort ifrån detta och det är inte för att detta inte är älskvärt eller trivsamt, inte för att detta är sorgligt eller trist - men detta är detta och ibland måste man komma bort.

Jag klubbar mig själv i huvudet med min kaffemugg och påminner argt att ska någon klaga så inte bör det vara jag, som varit i New York, Barcelona, Bangkok/Chiang Mai/Phuket, London, Washington och Budapest inom 16 månader, men jag klagar ändå för så är människan en gång skapad och bara för att det finns sådana som inte klagar högt betyder det inte att de inte klagar. Ibland. Tyst för sig själv, bara en liten stund.

New York igen, förstås, åh vad jag längtar till New York och Jones, Sylvia's och White Horse Tavern! Den här gången ska jag inte heller missa Mario Batali och jag ska gå hand i hand med min älskade i ett röd-, orange- och gulflammande Central Park.

Men det är alltså inte bara New York. En liten lista borde lämpligen smygas in:

1. Toscana
2. amerikanska södern (Texas, Louisiana, Mississippi, Tennessee)
3. Corsica
4. Rom
5. Sicilien
6. Buenos Aires
7. Paris
8. Mellanamerika (kan inte bestämma mig mer exakt)
9. Neapel
10. Bretagne
11. Irland (inte Dublin, mer än i passerande syfte)
12. Chile och/eller Peru
13. Sydafrika

Äsch, det går ju inte att göra en sådan lista, det finns för mycket att se, för mycket att känna och dofta. Det enda som är helt säkert är kanske att Australien och dess enorma omnejd inte lockar mig alls och inte heller Asien i speciellt stor utsträckning, även om det skulle vara intressant att åka till Indien och eventuellt Nepal, kanske att uppleva kinesiska muren också.

Gud, jag orkar inte fantisera mer. Hela Spanien återstår ju, jag skulle vilja åka runt där, jag skulle vilja se Sevilla och vara med om San Fermìn.

Det är så väldigt mycket man vill. Böcker är det enda som tröstar.
Böcker och mat.

Och drömmarna, ständigt dessa drömmar.

You don't need a weather man to know which way the wind blows

Jag har alltid haft svårt att förstå detta eviga tjatande om väder som är som allra intensivast under dessa de tre sommarmånaderna. Som om livet hängde på en skör solstråle, som om semester och ledighet inte vore något värt om inte molnen försvunnit och kläderna åkt av.
Jag har inga problem med regn, tvärtom.
Jag tycker om regn.
Jag tycker om ljudet, om känslan, om lugnet det för med sig.
Jag tycker om det stilla, strilande regnet och jag tycker om det hastiga, hotfulla.
Jag tycker naturligtvis också om solsken.
Jag tycker om snö, även om det ska erkännas att jag föredrar det i december framför juni.
Men mest av allt tycker jag om skiftningarna, himlen just innan vädret slår om, eller just efter. Jag tycker om att inte veta, att inte kunna läsa i tidningarna och sedan tvärsäkert säga hur det blir.
Det enda jag verkligen hatar är vind. Hår som blåser in i munnen, blåst som verkar som en ogenomtränglig vägg när jag cyklar, tidningar som måste hålla på plats av tyngder för att inte försvinna.
Ja, vind hatar jag och det gör jag sommar som vinter.
Med precis samma intensitet.

Trögt i kubik

Fortfarande helt slut efter helgens festligheter, en veckas utebliven sömn och en icke oansenlig mängd öl därtill gör knappast underverk för hälsan, särskilt inte i denna heller icke oansenliga ålder jag nu tycks ha uppnått.
Men man ska inte klaga.
Det kunde varit värre.
Eller hur det nu är man måste tänka i stunder som dessa.

Meningen

Det här med yrken. Och gärningar. Ånger och ålder. Ibland tänker jag på det, men det vore lögn att påstå att det upptar större delen av min tid. Det vore inte heller rätt att säga att jag annat än i undantagsfall, det involverar oftast regn, ensamhet och rött vin, funderar på risken för bitterhet.
Ska jag en dag ångra mina val?
Mitt jobb innefattar knappast någon av de komponenter jag funderade fram i ungdomen och basunerade ut så gott det gick i kvällskrökens ökande volym på Skolgatans Ölcafé. Jag får ingen att skratta, ingen att tänka efter, ingen att byta riktning, överleva eller få en drägligare tillvaro. Jag påverkar ingen och inget. Min insats för framtiden är direkt noll.
Ändå känner jag ingen olust och absolut ingen ånger. Mina val är bara mina och mitt hjärta lika envist som alltid.
Men så småningom?
Kanske.
Jag har på senare år på allvar börjat ångra att jag slutade spela fotboll så tidigt. Att jag inte orkade fullfölja och finslipa min talang till det yttersta. Samtidigt vet jag med säkerhet att det var rätt val då, jag kunde inte mer, ville inte mer, jag hade glömt bort varför jag älskade sporten och det tog tio år för någon form av motivation att komma tillbaka – jag kunde inte resonerat annorlunda.
Men ändå.
Tänk om.
Nu sitter jag här med en annan talang jag inte fullföljer och det beror på tusen anledningar, förutsättningar och ekvationer, en talang som inte är lika tidsbunden som idrott mer än att man bara har ett liv och en dag tar det slut.
Det som oroar mig är egentligen inte att jag ska sitta i gungstolen och känna att jag inte levt ett bra liv, tvärtom, jag lever ett utmärkt liv och gör så gott jag kan när det kommer till respekt för andra människor, för andras liv, jag röstar troget vart fjärde år och protesterar när någon påstår något jag uppfattar som inhumant eller orättvist. Jag finns där för dem som behöver mig och jag försöker att inte glömma bort att berätta för dem som står mig nära att jag älskar dem. Jag fuskar inte. Jag eftersträvar kanske mer än något annat att inte vara nyanslös, enkelspårig, nivåfattig.
Jag lever ett rikt liv, bokstavligt och bildligt.
Inför detta känner jag ingen oro.
Däremot finner jag det inte bara möjligt utan också troligt att jag, när det är för sent eller bara överspelat, undrar hur det kunde bli så att jag förblev den evige talangen. Den som inte orkade. Inte kunde. Som bara använde sig av sin gåva så länge den var gratis, när hårt arbete blev involverat var det tack och adjö.
Man kan nog inte göra annat än att acceptera sitt öde och sin läggning, sina styrkor och tillkortakommanden. Man kan nog inte göra så mycket annat än att njuta av livet, försöka vara snäll mot så många som möjligt och hoppas på att den ångerfulla dagen aldrig kommer.
Gör den inte det har man ju annars oroat sig alldeles i odödan.
Det vore väl slöseri om något.

Slas

Jag är för övrigt helt säker på att jag hade älskat Stig Claessons böcker (det är verkligen märkligt att jag undvikit honom i alla dessa år) om jag bara visste vilken jag skulle börja med.
Någon som har tips?

Oklart

Ibland undrar jag var alla intressanta människor får sina intressanta tankar ifrån.
Hur de hinner vara så intressanta.
Och vad som egentligen är intressant.

När referenserna ramar in

Någon gång mitt i nattbadet i lördags hör jag min kusin ropa, just innan han plaskar i det böljande blå, What kind of bomb was it? Zi explöööding kind!
Man har den släkt man förtjänar.
Jag känner mig högst belåten.

Fem veckor

Jag jobbar långsamt idag. Skriver listor över sådant jag måste göra i veckan så att det i alla fall känns som att jag faktiskt gör något. Tar pauser med Bodil Malmsten på kontorets balkong, ser vädret vända från solig sommar till molnig sommar, räknar veckorna till semestern och undrar skuldmedvetet om jag är värd någon lön.
Men det är jag, såklart.
Jag hade bara behövt vara lite ledig först.

Fattig men rik

Det är för övrigt helt och hållet Bodil Malmstens fel att jag nu är 800 kronor fattigare då jag var tvungen att beställa första säsongen av The Shield (efter snabb koll bland folk jag litar på om serien verkligen håller den kvalitet Bodil Malmsten påstår), som i sin tur också blev en beställning av About Schmidt, No country for old men och första säsongen av Uppdrag Mord.
Det var nära att första säsongen av Frasier och Boston Legal slank ner också, men även jag har en gräns.
Jag hittar den bara alltför sällan.

Kommentar 14.40: det är för övrigt såhär i efterhand rätt intressant att jag helt medvetet undanhöll er sanningen om denna order, som i verkligheten också innefattade den romantiska komedin Music & Lyrics. Den är säkert inte speciellt bra utan precis den typ av film jag svurit på inte skulle komma in i min dvd-samling, men rätt ofta regnar det om söndagarna och lika ofta är jag rätt trött och då tycker jag om att gråta till skräp. Detta sagt utan minsta underton av ironi eller känsla av skam - vilket ju är totalt motsägelsefullt eftersom jag inte tog med filmen i listan ovan. Intressant, som sagt.
Slutsats: kluven personlighet.

Då: skratt. Nu: vila

Festen, ja. En vecka av blod, svett och tårar, värmeslag, stress, huvudbry och muskelvärk försvann som vanligt i ett huj, allt flöt på och det som inte flöt på flöt absolut in. Mat avnjöts, drycker svalkade, vänner skrattade, kramar utdelades och poolen bebadades under den kanske varmaste natten hittills i sommar.
Lisa klagade på musiken men hade samlat tillräckligt med pluspoäng tidigare i veckan för att komma undan helskinnad...
Som vanligt var min största behållning ändå att se så många av dem jag älskar samlade under samma tälttak.
De flesta verkade dessutom ha hyfs nog att ha trevligt.

Meny: kycklingvingar i het sås, hamburgare med tillbehör, chili med rödlök och riven ost, majsbröd, tomatsalsa, sallad av svarta bönor och lime, cole slaw, grillade majskolvar, blue cheese-sås och guacamole. Efterrätt: brownies med kokosglasyr och pekannötspaj.

Bodil igen

Läser Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år och slås än en gång av hennes otroliga värme, humor, ordvändningar, de träffsäkra iakttagelserna, jag beundrar henne som människa och som skribent. Jag skrattar, nickar och ler.
Och undrar hur i hela världen jag kunde lämna boken på nattduksbordet i flera månader innan jag började läsa.

Tillägg: Det bör naturligtvis påpekas, att förutom textens briljans är också bokens formgivning, signerad Lasse Sundh, som vanligt av högsta klass. Modernista gör de snyggaste böckerna. Så är det bara.

Reklampaus

Här bryter vi för reklam.

Den som har vägarna förbi Hammenhög ikväll gör klokt i att njuta av herr Lindgren och hans gode vän Andi Almqvist, som spelar på Valnöt & Kaprifol. Det lär bli något utöver det vanliga, de har till och med repat.

För att ladda upp läses med fördel den intervju i Ystads Allehanda som publicerades idag.

Långsamt

Nästa vecka har jag, som avbrott och välbehövlig lugnare lunk efter denna veckas hyperstress, föresatt mig att för första gången göra surdegsbröd.
Återkommer med resultat.

En vecka i köket (och bilen)

Har hon nu dragit sig tillbaka igen? Alls icke! De uteblivna tankarna i denna enkla boning för ditt och datt beror främst på tre saker:

1. Tidsbrist
2. Tidsbrist
3. Tidsbrist

På lördag ska vi nämligen ha sommarfest (jovisst ja, det är visst så att två i hushållet fyllt jämnt i år också) och det är ett evigt stressande med turer till Tyskland för dryckesinköp, beräkning av ingrediensbehov, tältresande, bakande, närvarokontrollerande, bordshämtande och allmän oro för väderlek.

Men i söndags hann jag med en runda till Tjörnarp i alla fall, som med varierande delar sol och stilla regn visade sig från sin allra finaste sida.
En spann välvuxna och krispiga rädisor följde med hem.