Jag tror att jag gör det. Släpper blogger. Går framåt, bortåt.
Ni hittar mig numera här.
Så får vi se hur det går.
onsdag, februari 25, 2009
tisdag, februari 24, 2009
Om vår, fastlagsbullar och Ingvar Oldsberg
Så var februari nästan slut och det gick... ja, inte direkt smärtfritt - men det gick. Som vanligt. Det kom snö, det kom kyla och mellan de fallande flingorna kom det gråa och blåsiga dagar och vi förbannade och klagade, vi längtade bakåt och framåt. Men det gick. Årets värsta tid ligger bakom oss och nu kommer mars med alla sina löften, våren som aldrig anländer trots att vi naivt nog hoppas år efter år, mars kommer som vanligt att bli en besvikelse - men inget blir trots allt så mörkt, så grått, så intetsägande och långdraget som de 28 dagar som är februari. Det känns faktiskt som en tröst i snålblåsten.
***
Oscars-statyetterna är utdelade och det var väl ingen större överraskning i något läger. Jag är glad att Sean Penn fick en. Han är sin generations absolute gigant. Och dessutom: Kate Winslet, Penelope Cruz, Heath Ledger – jag gillar ju dem allihop. Fint år, det här.
***
I samband med sådana tillställningar och i desperation över att tid denna vecka tycks vara en bristvara, varför de planerade biobesöken delvis upplöses i grusade förhoppningar - drogs min muspekare på eget bevåg iväg mot Discshops lockrop. Il Postino, Casablanca, De älskande på Pont Neuf och Outfoxed är plötsligt på väg till ett postkontor nära mig. Trots att jag lovat mig själv att inte göra sådär. Beställa nytt och slösa pengar. Men är det några löften jag ofta bryter, så är det förstås dem jag ger till mig själv. Så är jag också en väldigt förlåtande person.
***
Rastlöst surfande omkring sprang jag plötsligt på en blogg från och om Tjörnarp. Det är ju alldeles otroligt. En blogg om Tjörnarp! Ni ser, världen kommer närmare.
***
Vi är trots allt så nära våren nu att bara jag ser bilder på gröna gräsmattor, kritade linjer och hörnflaggor som vajar i vinden - så känner jag doften av svett, jag hör män och kvinnor ropandes gååå pååå så det ekar ut över nejden, min näsa kittlas av nyklippt gräs och mellan tänderna kan jag känna det kokta korvskinnet klyvas i halvtidsvilans första tugga. Det är den lokala fotbollen, de lägre divisionerna och den intima känslan som hänger samman med allt detta. Matcherna i de skånska byarna - eller för all del i damfotbollens finaste salonger - har mycket närmare till idrottens själ än det som händer runt nybygget på Malmö Stadion. Allsvensk herrfotboll har en annan dragningskraft och charm, en annan attraktionsförmåga, som jag inte på något sätt vill värja mig mot. Den känns, på något sätt, bara inte riktigt lika hjärtlig. Jag vet inte varför.
***
Efter att ha tjuvlyssnat på bidragen till förra veckans delfinal i Melodifestivalen tappade jag alldeles lusten att skriva ett ord om möget. Mer menlösa och ointressanta låtar får man leta efter. Nya tag på lördag – i Malmö.
***
För mer än femtio år sedan steg mina farföräldrar av tåget i Tjörnarp och påbörjade sin första vandring mot stugan vi alla älskar. Stationen är sedan många år nedlagd och med den en del av den charm som förstås hänger ihop med att allt alltid var lite bättre förr. Men nu händer det saker i regionen. Tågtrafiken ska utökas och Tjörnarp får därmed tillbaka sin pågatågsstation - 2010 ska de första tågen rulla in. Det tycker jag känns stort. Jag har aldrig tagit tåget till Tjörnarp.
***
Helt oväntat hade jag en eftermiddag av musikaler i lördags. Jag gillar inte musikaler direkt. Men Jesus Christ Superstar har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, där min gamle mellanstadielärare Claes spelar den om och om igen.
Snart är det påsk Claes, då kör vi hela skivan från start till korsfästning.
Jag tänker på dig.
Ofta.
***
Januari och februari är de månader då min matlagningslust brukar vara som tröttast. Men det märks att våren är på väg, de senaste dagarna har jag börjat bläddra i kokböckerna igen (det är så jag avslutar dagen bäst - nerbäddad i sängen med vackra matbilder framför mig).
I fredags lagade vi kreolsk kycklinggryta med stark korv, paprika och syltlök, i söndags fläskfilé (från Lillehem-grisen) med bakad potatis och krämig gorgonzolasås, igår pannbiff med lök, kokt potatis och klassisk brunsås. Det behöver inte vara svårare än så.
***
Apropå att det var bättre förr, så tycker jag nog att det är synd och skam att gedigna yrken som stins och grosshandlare försvann i den moderna utvecklingens namn. Riskanalytiker och IT-konsult har inte alls samma klang.
***
Och när vi ändå är inne på tåg och stinsar (överlämningarna i detta inlägg når Rapport-nivåer), så kommer jag att sakna På Spåret, jag kommer att sakna Ingvar Oldsberg och jag kommer att sakna Björn Hellberg. Inget annat underhållningsprogram i svensk tv håller samma fina balans mellan humor, intelligens, förmåga att entusiasmera tittarna och ha gäster som får vara smarta - inte utfläkta. Ingvar Oldsberg ska göra Här är ditt liv till hösten. Det kan banne mig bli väldigt bra, det också.
***
Sport och politik hör inte ihop, hävdar man och skakar på huvudet åt att Malmö beslutat att spela Davis Cup-matchen utan publik. Reepalu och vänsterstyret politiserar, säger borgerliga partier i Stockholm, Malmö och överallt. Men det är klart som fan att idrott kan vara politik - hur såg det ut i OS 1936, hur såg det ut i OS 1980 och 1984 - och hur såg det ut i OS 2008? Idrott kan och ska förbrödra i den mån det går, jag köper det. Hade denna Davis Cup-match spelats mellan Israel och Palestina hade saken kommit i ett helt annat läge, då hade förbrödringen kunnat vara på riktigt, sända signaler, betyda något. Men varför skulle en match mellan Sverige och Israel handla om förbrödring? I denna fråga finns det viktigare saker att säga.
***
På tal om Ingvar Oldsberg, så var han efter sista programmet av På Spåret gäst hos Fredrik Skavlan, där också amerikanske sångaren Seasick Steve medverkade. Seasick Steve berättade att han har en faiblesse för att åka gratis tåg, att springa bredvid och ”jump on”. Ingvar Oldsberg replikerade omedelbart ”I just jumped off”.
Torr humor när den är som mest älskvärd.
***
Under söndagen spred sig i vårt hem en ljuv doft av nybakade vetebullar i lägenheten - som på kvällen serverades helt traditionsenligt med vispad grädde, mandelmassa och siktat florsocker. R. förnyade på studs sina äktenskapliga löften, tindrade med ögonen och älskade mig sönder och samman.
Som sig bör.
***
Solen skiner och mina drömmar om kommande sådd hindrar mig att arbeta effektivt (jag är redan uppsagt, vad ska de göra...?). I år vill jag gräva i Tjörnarpsträdgården hela april. Jag vill ha massor av grönsaker och jag vill ha massor av blommor. Blommor är jag dålig på, men jag tycker om sådana med vackra namn - och som gärna får ha nämnts i någon av böckerna om Anne på Grönkulla. Luktärter och lavendel måste jag ha. Och kaprifol. Och löjtnantshjärtan.
Ambitionsnivån är som vanligt hög.
***
Jag är inte säker på att denna form av bloggande passar mig. Det blir dålig frekvens och mycket att avhandla på en gång. Å andra sidan kan man skriva korta notiser på ett sätt som inte fungerar om man ska göra ett helt inlägg av dem. Jag funderar kring detta och återkommer. Kanske återkommer jag på wordpress istället för blogger.
***
Den som lever får se.
***
Oscars-statyetterna är utdelade och det var väl ingen större överraskning i något läger. Jag är glad att Sean Penn fick en. Han är sin generations absolute gigant. Och dessutom: Kate Winslet, Penelope Cruz, Heath Ledger – jag gillar ju dem allihop. Fint år, det här.
***
I samband med sådana tillställningar och i desperation över att tid denna vecka tycks vara en bristvara, varför de planerade biobesöken delvis upplöses i grusade förhoppningar - drogs min muspekare på eget bevåg iväg mot Discshops lockrop. Il Postino, Casablanca, De älskande på Pont Neuf och Outfoxed är plötsligt på väg till ett postkontor nära mig. Trots att jag lovat mig själv att inte göra sådär. Beställa nytt och slösa pengar. Men är det några löften jag ofta bryter, så är det förstås dem jag ger till mig själv. Så är jag också en väldigt förlåtande person.
***
Rastlöst surfande omkring sprang jag plötsligt på en blogg från och om Tjörnarp. Det är ju alldeles otroligt. En blogg om Tjörnarp! Ni ser, världen kommer närmare.
***
Vi är trots allt så nära våren nu att bara jag ser bilder på gröna gräsmattor, kritade linjer och hörnflaggor som vajar i vinden - så känner jag doften av svett, jag hör män och kvinnor ropandes gååå pååå så det ekar ut över nejden, min näsa kittlas av nyklippt gräs och mellan tänderna kan jag känna det kokta korvskinnet klyvas i halvtidsvilans första tugga. Det är den lokala fotbollen, de lägre divisionerna och den intima känslan som hänger samman med allt detta. Matcherna i de skånska byarna - eller för all del i damfotbollens finaste salonger - har mycket närmare till idrottens själ än det som händer runt nybygget på Malmö Stadion. Allsvensk herrfotboll har en annan dragningskraft och charm, en annan attraktionsförmåga, som jag inte på något sätt vill värja mig mot. Den känns, på något sätt, bara inte riktigt lika hjärtlig. Jag vet inte varför.
***
Efter att ha tjuvlyssnat på bidragen till förra veckans delfinal i Melodifestivalen tappade jag alldeles lusten att skriva ett ord om möget. Mer menlösa och ointressanta låtar får man leta efter. Nya tag på lördag – i Malmö.
***
För mer än femtio år sedan steg mina farföräldrar av tåget i Tjörnarp och påbörjade sin första vandring mot stugan vi alla älskar. Stationen är sedan många år nedlagd och med den en del av den charm som förstås hänger ihop med att allt alltid var lite bättre förr. Men nu händer det saker i regionen. Tågtrafiken ska utökas och Tjörnarp får därmed tillbaka sin pågatågsstation - 2010 ska de första tågen rulla in. Det tycker jag känns stort. Jag har aldrig tagit tåget till Tjörnarp.
***
Helt oväntat hade jag en eftermiddag av musikaler i lördags. Jag gillar inte musikaler direkt. Men Jesus Christ Superstar har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, där min gamle mellanstadielärare Claes spelar den om och om igen.
Snart är det påsk Claes, då kör vi hela skivan från start till korsfästning.
Jag tänker på dig.
Ofta.
***
Januari och februari är de månader då min matlagningslust brukar vara som tröttast. Men det märks att våren är på väg, de senaste dagarna har jag börjat bläddra i kokböckerna igen (det är så jag avslutar dagen bäst - nerbäddad i sängen med vackra matbilder framför mig).
I fredags lagade vi kreolsk kycklinggryta med stark korv, paprika och syltlök, i söndags fläskfilé (från Lillehem-grisen) med bakad potatis och krämig gorgonzolasås, igår pannbiff med lök, kokt potatis och klassisk brunsås. Det behöver inte vara svårare än så.
***
Apropå att det var bättre förr, så tycker jag nog att det är synd och skam att gedigna yrken som stins och grosshandlare försvann i den moderna utvecklingens namn. Riskanalytiker och IT-konsult har inte alls samma klang.
***
Och när vi ändå är inne på tåg och stinsar (överlämningarna i detta inlägg når Rapport-nivåer), så kommer jag att sakna På Spåret, jag kommer att sakna Ingvar Oldsberg och jag kommer att sakna Björn Hellberg. Inget annat underhållningsprogram i svensk tv håller samma fina balans mellan humor, intelligens, förmåga att entusiasmera tittarna och ha gäster som får vara smarta - inte utfläkta. Ingvar Oldsberg ska göra Här är ditt liv till hösten. Det kan banne mig bli väldigt bra, det också.
***
Sport och politik hör inte ihop, hävdar man och skakar på huvudet åt att Malmö beslutat att spela Davis Cup-matchen utan publik. Reepalu och vänsterstyret politiserar, säger borgerliga partier i Stockholm, Malmö och överallt. Men det är klart som fan att idrott kan vara politik - hur såg det ut i OS 1936, hur såg det ut i OS 1980 och 1984 - och hur såg det ut i OS 2008? Idrott kan och ska förbrödra i den mån det går, jag köper det. Hade denna Davis Cup-match spelats mellan Israel och Palestina hade saken kommit i ett helt annat läge, då hade förbrödringen kunnat vara på riktigt, sända signaler, betyda något. Men varför skulle en match mellan Sverige och Israel handla om förbrödring? I denna fråga finns det viktigare saker att säga.
***
På tal om Ingvar Oldsberg, så var han efter sista programmet av På Spåret gäst hos Fredrik Skavlan, där också amerikanske sångaren Seasick Steve medverkade. Seasick Steve berättade att han har en faiblesse för att åka gratis tåg, att springa bredvid och ”jump on”. Ingvar Oldsberg replikerade omedelbart ”I just jumped off”.
Torr humor när den är som mest älskvärd.
***
Under söndagen spred sig i vårt hem en ljuv doft av nybakade vetebullar i lägenheten - som på kvällen serverades helt traditionsenligt med vispad grädde, mandelmassa och siktat florsocker. R. förnyade på studs sina äktenskapliga löften, tindrade med ögonen och älskade mig sönder och samman.
Som sig bör.
***
Solen skiner och mina drömmar om kommande sådd hindrar mig att arbeta effektivt (jag är redan uppsagt, vad ska de göra...?). I år vill jag gräva i Tjörnarpsträdgården hela april. Jag vill ha massor av grönsaker och jag vill ha massor av blommor. Blommor är jag dålig på, men jag tycker om sådana med vackra namn - och som gärna får ha nämnts i någon av böckerna om Anne på Grönkulla. Luktärter och lavendel måste jag ha. Och kaprifol. Och löjtnantshjärtan.
Ambitionsnivån är som vanligt hög.
***
Jag är inte säker på att denna form av bloggande passar mig. Det blir dålig frekvens och mycket att avhandla på en gång. Å andra sidan kan man skriva korta notiser på ett sätt som inte fungerar om man ska göra ett helt inlägg av dem. Jag funderar kring detta och återkommer. Kanske återkommer jag på wordpress istället för blogger.
***
Den som lever får se.
onsdag, februari 18, 2009
Om intolerans och annat oviktigt
Allting är ett enda virrvarr, som snön därute – snön, som för en gångs skull lagt sig på marken för att stanna några dagar. Det har varit en skön kyla, en kyla man kan hantera och andas djupt i, en kyla som inte viner genom de tätast stickade tröjorna och minsta maskorna i material som i alla andra städer och länder betraktas som vindtäta. En torr, krispig, hög kyla. I februari kom vintern. Det var inte en dag för tidigt och inte en dag för sent.
***
Mikael Wiehes senaste, ja. Sånger från en inställd skilsmässa. Det är bra, bra på riktigt. Ärligt, vackert och texter som bränner. Jag bokade en plats på Palladium på momangen.
***
TV4:s program Halv åtta hos mig utspelas denna vecka i Malmö, varför jag gav det en chans ikväll. Men nej, jag klarar inte av det. Kommentarer från speakern som nog ska vara lustiga, medverkande med mer slutna sinnen än gamla DDR – jag mår bara dåligt.
***
Det värsta, du vet, med kallbrand
är inte att man ruttnar
Det värsta är när man själv ibland
kan känna hur man luktar
(förord till Mannen, om svartsjuka)
***
Patrik Svenssons kommentar i Sydsvenskan efter det moderata inlägget i DN debatt angående flyktingpolitiken, slår verkligen huvudet på spiken. Det är klart, moderaternas syn kan nog stjäla röster från sverigedemokraterna i kommande val. Men när politiken är densamma är förstås intet vunnet. Lex Vellinge.
***
Jag har hört så många genom åren som beklagat sig för att de har vänner som är vegetarianer och därför inte serverar kött när de bjuder på middag. ”Vi anstränger ju oss och bjuder vegetariskt när vi bjuder hem dem, varför kan de då inte bjuda oss på kött?”. Men gud. Vilket resonemang. Om jag hatar lever så tänker jag inte servera det, oavsett om det är min gästs absoluta favoriträtt. Inte så länge det finns tusen andra rätter, som vi båda tycker om och äter, att bjuda på. Hur svårt kan det egentligen vara? I minsta sak ska vi i detta samhälle alltid rädas det som inte är enligt våra egna mallar, verkar det som. Varför?
***
Bokrean står för dörren och själv spetsar jag in mig på några Stig Claesson-böcker, ett par kokböcker (förstås) och förmodligen Naomi Kleins Chockdoktrinen. Har jag missat något?
***
Bob Dylan, Bob Hund och Mikael Wiehe. Vårens inplanerade konsertbesök bjuder på idel gamla ess i rockärmen. Har jag blivit gammal?
***
Mycket bra på bio nu. Jag försöker göra plats i veckoschemat mellan spansklektioner, squashtider och kaffestinna radiotimmar och komma iväg innan allt försvinner. The Wrestler, Frost/Nixon, Sjunde himlen och Drottningen och jag står för tillfället överst på listan.
***
Apropå Drottningen och jag, som är en dokumentär om Farah Pahlavi – hustru till Irans siste shah, så hoppas jag ingen missar Dokument utifråns serie Spelet om Iran, vars första del (av tre) gick i söndags. Välgjort, informativt och spännande i maktens dolda korridorer. Vi vet alldeles för lite om vad som hänt och händer i de delarna av Asien. Vi vet för lite överhuvudtaget. Vi måste skärpa oss.
***
Jag trodde jag kunde göra allt
för att få ha dej kvar
och att jag skulle tåla
allt du gjorde eller sa
Jag trodde att min kärlek
var stark och osårbar
Men det var bara som jag trodde
det var inte så det var
(ur Bara som jag trodde)
***
Den som gillar Bob Dylan – och den som inte gör det borde genast börja (mycket milt uttryckt) – missar förstås inte Mats Wemans ypperliga uppladdning inför spelningen på Malmö Arena den 28 mars.
***
På lördag är det Melodifestivalen igen. Då blir det ännu ett inlägg här på bloggen som ingen vill kommentera.
***
Ta det som en pik.
För jag gör det inte.
***
Mikael Wiehes senaste, ja. Sånger från en inställd skilsmässa. Det är bra, bra på riktigt. Ärligt, vackert och texter som bränner. Jag bokade en plats på Palladium på momangen.
***
TV4:s program Halv åtta hos mig utspelas denna vecka i Malmö, varför jag gav det en chans ikväll. Men nej, jag klarar inte av det. Kommentarer från speakern som nog ska vara lustiga, medverkande med mer slutna sinnen än gamla DDR – jag mår bara dåligt.
***
Det värsta, du vet, med kallbrand
är inte att man ruttnar
Det värsta är när man själv ibland
kan känna hur man luktar
(förord till Mannen, om svartsjuka)
***
Patrik Svenssons kommentar i Sydsvenskan efter det moderata inlägget i DN debatt angående flyktingpolitiken, slår verkligen huvudet på spiken. Det är klart, moderaternas syn kan nog stjäla röster från sverigedemokraterna i kommande val. Men när politiken är densamma är förstås intet vunnet. Lex Vellinge.
***
Jag har hört så många genom åren som beklagat sig för att de har vänner som är vegetarianer och därför inte serverar kött när de bjuder på middag. ”Vi anstränger ju oss och bjuder vegetariskt när vi bjuder hem dem, varför kan de då inte bjuda oss på kött?”. Men gud. Vilket resonemang. Om jag hatar lever så tänker jag inte servera det, oavsett om det är min gästs absoluta favoriträtt. Inte så länge det finns tusen andra rätter, som vi båda tycker om och äter, att bjuda på. Hur svårt kan det egentligen vara? I minsta sak ska vi i detta samhälle alltid rädas det som inte är enligt våra egna mallar, verkar det som. Varför?
***
Bokrean står för dörren och själv spetsar jag in mig på några Stig Claesson-böcker, ett par kokböcker (förstås) och förmodligen Naomi Kleins Chockdoktrinen. Har jag missat något?
***
Bob Dylan, Bob Hund och Mikael Wiehe. Vårens inplanerade konsertbesök bjuder på idel gamla ess i rockärmen. Har jag blivit gammal?
***
Mycket bra på bio nu. Jag försöker göra plats i veckoschemat mellan spansklektioner, squashtider och kaffestinna radiotimmar och komma iväg innan allt försvinner. The Wrestler, Frost/Nixon, Sjunde himlen och Drottningen och jag står för tillfället överst på listan.
***
Apropå Drottningen och jag, som är en dokumentär om Farah Pahlavi – hustru till Irans siste shah, så hoppas jag ingen missar Dokument utifråns serie Spelet om Iran, vars första del (av tre) gick i söndags. Välgjort, informativt och spännande i maktens dolda korridorer. Vi vet alldeles för lite om vad som hänt och händer i de delarna av Asien. Vi vet för lite överhuvudtaget. Vi måste skärpa oss.
***
Jag trodde jag kunde göra allt
för att få ha dej kvar
och att jag skulle tåla
allt du gjorde eller sa
Jag trodde att min kärlek
var stark och osårbar
Men det var bara som jag trodde
det var inte så det var
(ur Bara som jag trodde)
***
Den som gillar Bob Dylan – och den som inte gör det borde genast börja (mycket milt uttryckt) – missar förstås inte Mats Wemans ypperliga uppladdning inför spelningen på Malmö Arena den 28 mars.
***
På lördag är det Melodifestivalen igen. Då blir det ännu ett inlägg här på bloggen som ingen vill kommentera.
***
Ta det som en pik.
För jag gör det inte.
lördag, februari 14, 2009
Melodifestival (del 2)
Tre dagar i Budapest sätter sina spår och jag har därför bara hunnit lyssna igenom veckans låtar helt kort. Jag hoppas dock på Måns och Lili & Sussie. Cookies'n'beans har ju egentligen en låt av ett slag jag gillar, men i min bok räcker det med en (1) icke-traditionell låt i finalen - och af Ugglas var mycket mycket bättre.
Ska jag tippa så tror jag förstås att det blir svårt att komma runt de där hårdrockarna. Östra Grevies telefonnät kommer att krascha.
Måns är oavsett vilket helt given som finalist.
Så det så.
Uppdatering med facit i hand: tipset satt ju som en smäck, även om min önskan på intet sätt gick i uppfyllelse. Hårdrock som genre lyckas oftast inte infria något av mina tre grundkrav på musik (vackert, berörande, glädjande) - och hårdrock i Melodifestivalen är extra skräpig. Men föga oväntad framgång, som sagt. Östra Grevie-borna har makten! Måns var klart värd sin finalplats, men visst borde Lili & Sussie gått vidare? Och Amy Diamond, varför klär de henne som en nioåring? Jag fick kalla kårar.
Ska jag tippa så tror jag förstås att det blir svårt att komma runt de där hårdrockarna. Östra Grevies telefonnät kommer att krascha.
Måns är oavsett vilket helt given som finalist.
Så det så.
Uppdatering med facit i hand: tipset satt ju som en smäck, även om min önskan på intet sätt gick i uppfyllelse. Hårdrock som genre lyckas oftast inte infria något av mina tre grundkrav på musik (vackert, berörande, glädjande) - och hårdrock i Melodifestivalen är extra skräpig. Men föga oväntad framgång, som sagt. Östra Grevie-borna har makten! Måns var klart värd sin finalplats, men visst borde Lili & Sussie gått vidare? Och Amy Diamond, varför klär de henne som en nioåring? Jag fick kalla kårar.
tisdag, februari 10, 2009
Snart blir det Budapest
Utanför fönstret faller snön, det är februari och vinden viner rakt igenom jackor och handskar - det är vinter och precis som det ska vara. Det här är en tid av trötthet, av ständig småkyla, en tid att förbanna. Det är väl okej. Sådana månader får också finnas. Det är ju för övrigt svårt att ändra på det naturen nu en gång bestämt.
***
Däremot får man lov att klaga, högljutt och ofta.
Det hör också februari till.
***
Jag tyckte mycket om Revolutionary Road som film, även om jag bion igenom inte kunde låta bli att tänka på hur briljant boken måste vara. De spelar övertygande, både Di Caprio och Winslet - verkligen bra - men handlingen är så mycket tankar och känslor, så mycket dolt och subtilt att man omöjligt kan få med allt på en bioduk. Jag återkommer dock med ett säkert omdöme när jag (snart) har boken i min hand. Richard Yates, glöm aldrig det.
***
Melodifestivalen, ja. Cirkusen är igång, onekligen - underbart och galet. Själv tänker jag i år ohämmat låta mig svepas iväg av denna soppa som jag hatar att älska. Jag gissar att många av de övriga tre miljonerna framför tv-apparaterna (det är galet, säger jag ju) har ungefär samma förhållande till programmet som jag och alldeles oavsett vilket tycks de flesta ha väldigt starka åsikter och känslor kring resultatet. Men, än en gång; Caroline af Ugglas - absolut och utan tvekan värd en plats i finalen. Alla mina tummar hålls självklart för detta och dessutom alla mina vänners, eftersom jag utsätter dem för hot.
***
Igår såg vi om Jan Hemmels Veberödsmannen, som ingår i serien Skånska Mord. Ernst-Hugo Järegård var verkligen helt fantastisk. Det var bara det.
***
Mitt i Suzanne Bröggers Sölve damp det ner en massa tidskrifter i brevlådan och nu ligger Elle i tre olika slag plus en joggingbok ovanpå stackars Bröggers utmärkta historia. Det är allt lite orättvist. Men jag kan bara inte låta bli att bläddra i de blanksidiga magasinen, fångas av den fina redigeringen och de vackra bilderna, jag struntar i att det till viss del är nonsens för ibland vill man bara få vara med i Sex and the citys sorglösa värld en stund. Denna avdelning kan man annars tycka fick sin bägare fylld i lördags, då gamla minnen kanske aningen för ärligt diskuterades över vad jag själv måste säga var årets hittills godaste cosmopolitan.
***
Apropå gamla minnen och sådant som är förknippat med detta, så tar jag en kort avstickare till Budapest snart. Torsdag till lördag, två kvällar, spritzers, cigaretter, Billy, Keep on rocking in the free world och en fullkomligt galen, bångstyrig, självsäker och på alla sätt sinnesrubbad vän som jag råkar älska och dessutom älskar att skratta åt och med.
***
Jag är förstås dum i huvudet, men ibland kan jag inte låta bli att läsa Kent Hanssons krönikor i Kvällsposten. Det är den absolut minst kompetenta journalist jag stött på. Han har ingenting som förmildrar, ingenting som motiverar ens en millimeter publikation i minsta tänkbara tidning utan läsare. Språket är förstås bedrövligt, åsikterna så dåligt underbyggda att det är skrämmande och tonen så totalt omotiverat raljant och självsäkert att man bara läser med ena ögat. Ändå blir jag provocerad – och trots detta läser jag. För det är också otroligt underhållande. Vi som älskade att lyssna på Carl P Herslow i Skånepartiets närradio har här fått en skrivande motsvarighet till löjets outsinliga källa.
***
Gillar man Melodifestivalen och kan sjunga refrängen till alla låtar som någonsin vunnit den svenska uttagningen – och dessutom placera dem i korrekt årtal, så har man också rätt att kalla alla som inte tycker som en själv för idioter. Eftersom det handlar om Melodifestivalen måste man dock göra det med glimten i ögat.
***
Igår gick jag på min första lektion spanska. Vi lärde oss inte mycket, men nu kan jag säga buenos dias, hola och me llamo Helena.
Det kunde jag förstås innan också.
Jag känner i alla fall att huvudet behöver aktiveras lite, att intellektet behöver jobba på traditionellt skolmanér och det ska bli väldigt kul att åtminstone lära sig ett brottstycke av ett annat språk, vilande på en annan språkstam än de jag tidigare studerat.
Men det skulle nog behövas fler än de elva lektioner som återstår för att kunna ha ett meningsutbyte – det får bli fortsättning till hösten.
***
Den 18 februari släpper Mikael Wiehe sitt nya album Sånger från en inställd skilsmässa.
Jag vet inte varför, men det var faktiskt ett tag sedan jag kände mig så uppspelt inför ett albumsläpp från min gamle idol. Det finns ingen logisk förklaring, jag har ingen aning om hur det låter. Men jag kommer att stå och bulta på butiksdörren i alla fall. Magkänsla, ej att förakta. Och titeln, för tusan, titeln!
***
Ikväll blir det kött, pommes och gorgonzolasås från Mando.
Till Vita Huset, förstås.
Det är tisdag, vet ni.
***
Däremot får man lov att klaga, högljutt och ofta.
Det hör också februari till.
***
Jag tyckte mycket om Revolutionary Road som film, även om jag bion igenom inte kunde låta bli att tänka på hur briljant boken måste vara. De spelar övertygande, både Di Caprio och Winslet - verkligen bra - men handlingen är så mycket tankar och känslor, så mycket dolt och subtilt att man omöjligt kan få med allt på en bioduk. Jag återkommer dock med ett säkert omdöme när jag (snart) har boken i min hand. Richard Yates, glöm aldrig det.
***
Melodifestivalen, ja. Cirkusen är igång, onekligen - underbart och galet. Själv tänker jag i år ohämmat låta mig svepas iväg av denna soppa som jag hatar att älska. Jag gissar att många av de övriga tre miljonerna framför tv-apparaterna (det är galet, säger jag ju) har ungefär samma förhållande till programmet som jag och alldeles oavsett vilket tycks de flesta ha väldigt starka åsikter och känslor kring resultatet. Men, än en gång; Caroline af Ugglas - absolut och utan tvekan värd en plats i finalen. Alla mina tummar hålls självklart för detta och dessutom alla mina vänners, eftersom jag utsätter dem för hot.
***
Igår såg vi om Jan Hemmels Veberödsmannen, som ingår i serien Skånska Mord. Ernst-Hugo Järegård var verkligen helt fantastisk. Det var bara det.
***
Mitt i Suzanne Bröggers Sölve damp det ner en massa tidskrifter i brevlådan och nu ligger Elle i tre olika slag plus en joggingbok ovanpå stackars Bröggers utmärkta historia. Det är allt lite orättvist. Men jag kan bara inte låta bli att bläddra i de blanksidiga magasinen, fångas av den fina redigeringen och de vackra bilderna, jag struntar i att det till viss del är nonsens för ibland vill man bara få vara med i Sex and the citys sorglösa värld en stund. Denna avdelning kan man annars tycka fick sin bägare fylld i lördags, då gamla minnen kanske aningen för ärligt diskuterades över vad jag själv måste säga var årets hittills godaste cosmopolitan.
***
Apropå gamla minnen och sådant som är förknippat med detta, så tar jag en kort avstickare till Budapest snart. Torsdag till lördag, två kvällar, spritzers, cigaretter, Billy, Keep on rocking in the free world och en fullkomligt galen, bångstyrig, självsäker och på alla sätt sinnesrubbad vän som jag råkar älska och dessutom älskar att skratta åt och med.
***
Jag är förstås dum i huvudet, men ibland kan jag inte låta bli att läsa Kent Hanssons krönikor i Kvällsposten. Det är den absolut minst kompetenta journalist jag stött på. Han har ingenting som förmildrar, ingenting som motiverar ens en millimeter publikation i minsta tänkbara tidning utan läsare. Språket är förstås bedrövligt, åsikterna så dåligt underbyggda att det är skrämmande och tonen så totalt omotiverat raljant och självsäkert att man bara läser med ena ögat. Ändå blir jag provocerad – och trots detta läser jag. För det är också otroligt underhållande. Vi som älskade att lyssna på Carl P Herslow i Skånepartiets närradio har här fått en skrivande motsvarighet till löjets outsinliga källa.
***
Gillar man Melodifestivalen och kan sjunga refrängen till alla låtar som någonsin vunnit den svenska uttagningen – och dessutom placera dem i korrekt årtal, så har man också rätt att kalla alla som inte tycker som en själv för idioter. Eftersom det handlar om Melodifestivalen måste man dock göra det med glimten i ögat.
***
Igår gick jag på min första lektion spanska. Vi lärde oss inte mycket, men nu kan jag säga buenos dias, hola och me llamo Helena.
Det kunde jag förstås innan också.
Jag känner i alla fall att huvudet behöver aktiveras lite, att intellektet behöver jobba på traditionellt skolmanér och det ska bli väldigt kul att åtminstone lära sig ett brottstycke av ett annat språk, vilande på en annan språkstam än de jag tidigare studerat.
Men det skulle nog behövas fler än de elva lektioner som återstår för att kunna ha ett meningsutbyte – det får bli fortsättning till hösten.
***
Den 18 februari släpper Mikael Wiehe sitt nya album Sånger från en inställd skilsmässa.
Jag vet inte varför, men det var faktiskt ett tag sedan jag kände mig så uppspelt inför ett albumsläpp från min gamle idol. Det finns ingen logisk förklaring, jag har ingen aning om hur det låter. Men jag kommer att stå och bulta på butiksdörren i alla fall. Magkänsla, ej att förakta. Och titeln, för tusan, titeln!
***
Ikväll blir det kött, pommes och gorgonzolasås från Mando.
Till Vita Huset, förstås.
Det är tisdag, vet ni.
fredag, februari 06, 2009
Melodifestival (del 1)
Åh, jag kan inte låta bli... Nu har jag lyssnat igenom den minut som SVT bjuder på för varje låt och det låter väl precis som det alltid gjort - eller i alla fall de senaste åren. Blandade genrer, blandad kvalitet men oftast uselt - och förstås sprudlande, galet underbart! Hur kan man bli så lycklig över något så dåligt?
Låt oss inte gräva ner oss i det.
Nu börjar schlagerfesten!
Snabba reaktioner på genomlyssningen:
Nina Söderquist: Tick tock
Usch nej, Wallmans-sång goes Poodles. Jag verkligen hatar E-Type-rösten som följer efter refrängen och hela grejen med hårdrocksvibben... Nej fy.
Men den har stor chans att gå vidare på något sätt, förmodligen till andra chansen.
Jonathan Fagerlund: Welcome to my life
Hej alla Jimmy Jansson-fans! Inget större fel på detta, men snacka om att drunkna - trots en grymt klistrig refräng. Bye bye Jonathan, välkommen tillbaka när du är gammal nog att gå på Systemet.
Shirley Clamp: Med hjärtat fyllt av ljus
Shirley Clamp har aldrig passat in i min besticklåda. Här har hon sin tråkigaste låt någonsin, vilket i min bok säger en hel del, men tack vare sin erfarenhet och breda folklighet (urk) – plus det faktum att vi tydligen gillar sådana här ballader nuförtiden – så kan hon boka in Globen på momangen.
Scotts: Jag tror på oss
Visst andas det Linda Bengtzing – men hon tackade ju nej. Trots allt kommer Scotts att flyga raka vägen till Globen, med hela Dansbandskampspubliken i ryggen. Lite orättvist skrattar folk åt texten, men det är mer utsatt att sjunga på svenska – det är inte precis Nobelpriskandidater som skrivit de engelska bidragen.
Emilia: You’re my world
Lite happy happy, väl genomfört och ganska talangfullt i denna omgivning. Man sitter liksom och skakar på huvudet i takt och undrar när man senast tittade på Nyckeln till framgång - i tjugotalsmiljö. Låter kanske förvirrat, men ändå.
Har dock svårt att tro att den går vidare, kanske bland de fem. Men där slutar festen.
Alcazar: Stay the night
Det enda man kan vara säker på är väl att Alcazar hamnar i andra chansen, precis som vanligt. Jag tror att detta är låten som tjänar minst på att genomlyssnas snabbt i en minut. Med scenshow kommer det att lyfta rejält – och potential finns.
Caroline af Ugglas: Snälla snälla snälla
Den enda låten som har kvaliteter utanför Melodifestivalen, dessutom hjärtligt framförd och med precis rätt mängd Motown-vibbar för att det ska kännas okej i sådana här sammanhang.
Men tyvärr, af Ugglas har inte en suck. En sådan färgstark fågel finns det inte en chans att svenska folket skickar vidare.
Marie Serneholt: Disconnect me
En typisk sådan där låt som man inte kommer att minnas en ton av när april väl är här och vintern är begravd under vårlökarna. Kanske lyfter det på scen, men såhär lite snabbt känns det alldeles för anonymt. Marie får sätta sig i publiken och heja på Måns istället.
Så..
Helena tycker
1. Caroline af Ugglas
2. Emilia
3. Alcazar
resten diskas
Helena tror
1. Shirley Clamp
1. Scotts
---
3. Alcazar
3. Nina Söderquist
---
5. Emilia
Uppdatering med facit i hand: Jag underskattade för en gångs skull svenska folket, som i detta unika fall faktiskt visade god smak. Nästa vecka kan omöjligt avlöpa lika väl...
Uppdatering #2: I min närhet var det inte många som var lika förtjusta i af Ugglas som jag - och läser man kommentarerna till olika tidningsartiklar så verkar många nästan provocerade av hennes framgång. Uppenbarligen var det många som tyckte om af Ugglas soul-doftande ballad med den enkla, raka texten - för att inte prata om hennes känsliga framförande. Men vi skriker förstås inte lika högt. Förmodligen är vi förstummade av chock inför det faktum att vi inte var ensamma om att tycka om henne.
Uppdatering #3: Det var väldans vad det klagas på det nya röstsystemet och hur krångligt allting blivit. Men, ärligt talat, att kritisera det är väl helt okej om det nu känns så att spänningen inte ökat (vilket väl var meningen) och att internationella juryn kommer in vid ett konstigt tillfälle - men svårt att förstå? Låt oss hoppas att dessa människor stannar hemma nästa riksdagsval. Låt oss hoppas att de ännu inte gått ut grundskolan. Eller förskolan.
Låt oss inte gräva ner oss i det.
Nu börjar schlagerfesten!
Snabba reaktioner på genomlyssningen:
Nina Söderquist: Tick tock
Usch nej, Wallmans-sång goes Poodles. Jag verkligen hatar E-Type-rösten som följer efter refrängen och hela grejen med hårdrocksvibben... Nej fy.
Men den har stor chans att gå vidare på något sätt, förmodligen till andra chansen.
Jonathan Fagerlund: Welcome to my life
Hej alla Jimmy Jansson-fans! Inget större fel på detta, men snacka om att drunkna - trots en grymt klistrig refräng. Bye bye Jonathan, välkommen tillbaka när du är gammal nog att gå på Systemet.
Shirley Clamp: Med hjärtat fyllt av ljus
Shirley Clamp har aldrig passat in i min besticklåda. Här har hon sin tråkigaste låt någonsin, vilket i min bok säger en hel del, men tack vare sin erfarenhet och breda folklighet (urk) – plus det faktum att vi tydligen gillar sådana här ballader nuförtiden – så kan hon boka in Globen på momangen.
Scotts: Jag tror på oss
Visst andas det Linda Bengtzing – men hon tackade ju nej. Trots allt kommer Scotts att flyga raka vägen till Globen, med hela Dansbandskampspubliken i ryggen. Lite orättvist skrattar folk åt texten, men det är mer utsatt att sjunga på svenska – det är inte precis Nobelpriskandidater som skrivit de engelska bidragen.
Emilia: You’re my world
Lite happy happy, väl genomfört och ganska talangfullt i denna omgivning. Man sitter liksom och skakar på huvudet i takt och undrar när man senast tittade på Nyckeln till framgång - i tjugotalsmiljö. Låter kanske förvirrat, men ändå.
Har dock svårt att tro att den går vidare, kanske bland de fem. Men där slutar festen.
Alcazar: Stay the night
Det enda man kan vara säker på är väl att Alcazar hamnar i andra chansen, precis som vanligt. Jag tror att detta är låten som tjänar minst på att genomlyssnas snabbt i en minut. Med scenshow kommer det att lyfta rejält – och potential finns.
Caroline af Ugglas: Snälla snälla snälla
Den enda låten som har kvaliteter utanför Melodifestivalen, dessutom hjärtligt framförd och med precis rätt mängd Motown-vibbar för att det ska kännas okej i sådana här sammanhang.
Men tyvärr, af Ugglas har inte en suck. En sådan färgstark fågel finns det inte en chans att svenska folket skickar vidare.
Marie Serneholt: Disconnect me
En typisk sådan där låt som man inte kommer att minnas en ton av när april väl är här och vintern är begravd under vårlökarna. Kanske lyfter det på scen, men såhär lite snabbt känns det alldeles för anonymt. Marie får sätta sig i publiken och heja på Måns istället.
Så..
Helena tycker
1. Caroline af Ugglas
2. Emilia
3. Alcazar
resten diskas
Helena tror
1. Shirley Clamp
1. Scotts
---
3. Alcazar
3. Nina Söderquist
---
5. Emilia
Uppdatering med facit i hand: Jag underskattade för en gångs skull svenska folket, som i detta unika fall faktiskt visade god smak. Nästa vecka kan omöjligt avlöpa lika väl...
Uppdatering #2: I min närhet var det inte många som var lika förtjusta i af Ugglas som jag - och läser man kommentarerna till olika tidningsartiklar så verkar många nästan provocerade av hennes framgång. Uppenbarligen var det många som tyckte om af Ugglas soul-doftande ballad med den enkla, raka texten - för att inte prata om hennes känsliga framförande. Men vi skriker förstås inte lika högt. Förmodligen är vi förstummade av chock inför det faktum att vi inte var ensamma om att tycka om henne.
Uppdatering #3: Det var väldans vad det klagas på det nya röstsystemet och hur krångligt allting blivit. Men, ärligt talat, att kritisera det är väl helt okej om det nu känns så att spänningen inte ökat (vilket väl var meningen) och att internationella juryn kommer in vid ett konstigt tillfälle - men svårt att förstå? Låt oss hoppas att dessa människor stannar hemma nästa riksdagsval. Låt oss hoppas att de ännu inte gått ut grundskolan. Eller förskolan.
tisdag, februari 03, 2009
Ännu ett kickeri
Det händer inte mycket dramatiskt såhär i vintermörkret. Inte mycket berör på djupet. Inte mycket upprör heller, tack och lov. Så då blir det stiltje på bloggen, då blir det tyst och dessutom har jag haft näsan i en burk med målarfärg i vad som känns som hela veckan, men nu är vardagsrummet nästan klart och soffan hämtas på lördag. Första steg: bekväm ställning i schäslongen, varma popcorn och Suzanne Bröggers Sölve. Det ska nog bli bra. Mer än så.
***
Allsvenskan rycker närmare och hade det inte varit för nya Stadion så hade känslorna för MFF:s kommande äventyr kunnat betraktas som hyfsat svala. Inga spännande nya namn, inget som alls indikerar på att tabellplaceringen skulle bli ett dugg bättre än ifjol - mer än möjligtvis att Roland Nilsson och Hans Gren har haft ett år på sig att förankra sitt sätt att tänka i truppen. Kanske blommmar ett par unga spelare ut. Men inget glimrar som guld.
***
Ett hem utan espressobönor är ett fattigt hem.
***
Jag läser i Fokus att man i en studie på Berkley-universitet kunnat se att av 350 miljoner spammejl som skickades ut under den aktuella månaden studien gjordes, så resulterade bara 28 st i köp. 28! Av 350 miljoner! Hur orkar de?
***
Det råder en galen Vita Huset-feber i vårt hem för tillfället. Jag har börjat om från början och precis sett färdigt första säsongen i en box som är bland det vackraste mina ögon någonsin skådat, inklusive de kreolska kycklingvingarna på Jones i New York. Första säsongen är briljant och den andra ännu bättre. En total rangordning kommer att göras när jag sett alla och detta kommer förstås inte att undanhållas mina trogna läsare, men preliminärt skulle jag nog säga att ordningsföljden 2-1-3-4-7-5-6 inte känns helt långt borta. Jag älskar alla karaktärer i Vita Huset. Mer än livet självt.
***
Damallsvenskan känns betydligt hetare än herrallsvenskan i år. LdB har visioner, de har kunskapen och viljan - och presenterar intressanta nyförvärv som både spetsar och breddar en redan i grunden guldaspirerande trupp. 2009 kan bli LdB:s år. På alla sätt. Själv tänker jag för första gången på många år försöka gå på alla hemmamatcher. Det är en sådan säsong.
***
Nu har jag beställt prenumeration på iForm och Elle Interiör. Så att jag har något att göra när jag blir arbetslös.
***
Så var cirkusen kring Melodifestivalen i full gång, på lördag är det första deltävlingen. Som vanligt är det idel typiska artister som återkommer gång efter annan och sedan går i ide under resten av året, toppat med gamla stofiler vars avsomnande karriärer hittats under diverse stenar. Men, som alla vet, så rör inte detta mig i ryggen eftersom min kärlek till hela spektaklet är lika grundmurad som ologisk. Följaktligen bänkar jag mig på lördag och håller på förhand tummarna för Scotts och Alcazar, med reservation för att jag förstås inte hört en ton av deras låtar. Jag gillar förresten inte Scotts. Men konkurrensen är inte knivskarp direkt.
***
Säsongen 2009 blir förresten den första för MFF/LdB utan en enda spelare som haft mig som lagkamrat. Caroline Jönsson var den sista att lämna in. Det är ju inte klokt.
***
Revolutionary Road ligger och väntar i paketutlämningen och imorgon ska jag se filmatiseringen på bio. Jag våndades länge innan detta beslut. Men det känns ändå som att först film och sedan bok blir bästa ordningen om man nu vill uppleva båda.
***
Nu är det officiellt. Jag har bestämt datum för rökupphör. Den 26 september blir lungorna renare och kläderna väldoftande.
***
Hade jag kunnat skulle jag just i detta ögonblick beamat mig bort till det lilla torget i Barcelona som vi alltid hamnar på, jag hade tittat upp mot solen, lagt jackan på stolen bredvid och beställt en cortado medan jag eftertänksamt diskuterat med min make hur många musslor som egentligen ska inköpas till kvällens middag.
***
Allsvenskan rycker närmare och hade det inte varit för nya Stadion så hade känslorna för MFF:s kommande äventyr kunnat betraktas som hyfsat svala. Inga spännande nya namn, inget som alls indikerar på att tabellplaceringen skulle bli ett dugg bättre än ifjol - mer än möjligtvis att Roland Nilsson och Hans Gren har haft ett år på sig att förankra sitt sätt att tänka i truppen. Kanske blommmar ett par unga spelare ut. Men inget glimrar som guld.
***
Ett hem utan espressobönor är ett fattigt hem.
***
Jag läser i Fokus att man i en studie på Berkley-universitet kunnat se att av 350 miljoner spammejl som skickades ut under den aktuella månaden studien gjordes, så resulterade bara 28 st i köp. 28! Av 350 miljoner! Hur orkar de?
***
Det råder en galen Vita Huset-feber i vårt hem för tillfället. Jag har börjat om från början och precis sett färdigt första säsongen i en box som är bland det vackraste mina ögon någonsin skådat, inklusive de kreolska kycklingvingarna på Jones i New York. Första säsongen är briljant och den andra ännu bättre. En total rangordning kommer att göras när jag sett alla och detta kommer förstås inte att undanhållas mina trogna läsare, men preliminärt skulle jag nog säga att ordningsföljden 2-1-3-4-7-5-6 inte känns helt långt borta. Jag älskar alla karaktärer i Vita Huset. Mer än livet självt.
***
Damallsvenskan känns betydligt hetare än herrallsvenskan i år. LdB har visioner, de har kunskapen och viljan - och presenterar intressanta nyförvärv som både spetsar och breddar en redan i grunden guldaspirerande trupp. 2009 kan bli LdB:s år. På alla sätt. Själv tänker jag för första gången på många år försöka gå på alla hemmamatcher. Det är en sådan säsong.
***
Nu har jag beställt prenumeration på iForm och Elle Interiör. Så att jag har något att göra när jag blir arbetslös.
***
Så var cirkusen kring Melodifestivalen i full gång, på lördag är det första deltävlingen. Som vanligt är det idel typiska artister som återkommer gång efter annan och sedan går i ide under resten av året, toppat med gamla stofiler vars avsomnande karriärer hittats under diverse stenar. Men, som alla vet, så rör inte detta mig i ryggen eftersom min kärlek till hela spektaklet är lika grundmurad som ologisk. Följaktligen bänkar jag mig på lördag och håller på förhand tummarna för Scotts och Alcazar, med reservation för att jag förstås inte hört en ton av deras låtar. Jag gillar förresten inte Scotts. Men konkurrensen är inte knivskarp direkt.
***
Säsongen 2009 blir förresten den första för MFF/LdB utan en enda spelare som haft mig som lagkamrat. Caroline Jönsson var den sista att lämna in. Det är ju inte klokt.
***
Revolutionary Road ligger och väntar i paketutlämningen och imorgon ska jag se filmatiseringen på bio. Jag våndades länge innan detta beslut. Men det känns ändå som att först film och sedan bok blir bästa ordningen om man nu vill uppleva båda.
***
Nu är det officiellt. Jag har bestämt datum för rökupphör. Den 26 september blir lungorna renare och kläderna väldoftande.
***
Hade jag kunnat skulle jag just i detta ögonblick beamat mig bort till det lilla torget i Barcelona som vi alltid hamnar på, jag hade tittat upp mot solen, lagt jackan på stolen bredvid och beställt en cortado medan jag eftertänksamt diskuterat med min make hur många musslor som egentligen ska inköpas till kvällens middag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
