Helenas funderingar och skryt

Flyttlasset går

2009-02-25T10:27:00.002+01:00

Jag tror att jag gör det. Släpper blogger. Går framåt, bortåt.
Ni hittar mig numera här.

Så får vi se hur det går.

Om vår, fastlagsbullar och Ingvar Oldsberg

2009-02-24T16:05:00.004+01:00

Så var februari nästan slut och det gick... ja, inte direkt smärtfritt - men det gick. Som vanligt. Det kom snö, det kom kyla och mellan de fallande flingorna kom det gråa och blåsiga dagar och vi förbannade och klagade, vi längtade bakåt och framåt. Men det gick. Årets värsta tid ligger bakom oss och nu kommer mars med alla sina löften, våren som aldrig anländer trots att vi naivt nog hoppas år efter år, mars kommer som vanligt att bli en besvikelse - men inget blir trots allt så mörkt, så grått, så intetsägande och långdraget som de 28 dagar som är februari. Det känns faktiskt som en tröst i snålblåsten.

***

Oscars-statyetterna är utdelade och det var väl ingen större överraskning i något läger. Jag är glad att Sean Penn fick en. Han är sin generations absolute gigant. Och dessutom: Kate Winslet, Penelope Cruz, Heath Ledger – jag gillar ju dem allihop. Fint år, det här.

***

I samband med sådana tillställningar och i desperation över att tid denna vecka tycks vara en bristvara, varför de planerade biobesöken delvis upplöses i grusade förhoppningar - drogs min muspekare på eget bevåg iväg mot Discshop s lockrop. Il Postino, Casablanca, De älskande på Pont Neuf och Outfoxed är plötsligt på väg till ett postkontor nära mig. Trots att jag lovat mig själv att inte göra sådär. Beställa nytt och slösa pengar. Men är det några löften jag ofta bryter, så är det förstås dem jag ger till mig själv. Så är jag också en väldigt förlåtande person.

***

Rastlöst surfande omkring sprang jag plötsligt på en blogg från och om Tjörnarp. Det är ju alldeles otroligt. En blogg om Tjörnarp! Ni ser, världen kommer närmare.

***

Vi är trots allt så nära våren nu att bara jag ser bilder på gröna gräsmattor, kritade linjer och hörnflaggor som vajar i vinden - så känner jag doften av svett, jag hör män och kvinnor ropandes gååå pååå så det ekar ut över nejden, min näsa kittlas av nyklippt gräs och mellan tänderna kan jag känna det kokta korvskinnet klyvas i halvtidsvilans första tugga. Det är den lokala fotbollen, de lägre divisionerna och den intima känslan som hänger samman med allt detta. Matcherna i de skånska byarna - eller för all del i damfotbollens finaste salonger - har mycket närmare till idrottens själ än det som händer runt nybygget på Malmö Stadion. Allsvensk herrfotboll har en annan dragningskraft och charm, en annan attraktionsförmåga, som jag inte på något sätt vill värja mig mot. Den känns, på något sätt, bara inte riktigt lika hjärtlig. Jag vet inte varför.

***

Efter att ha tjuvlyssnat på bidragen till förra veckans delfinal i Melodifestivalen tappade jag alldeles lusten att skriva ett ord om möget. Mer menlösa och ointressanta låtar får man leta efter. Nya tag på lördag – i Malmö.

***

För mer än femtio år sedan steg mina farföräldrar av tåget i Tjörnarp och påbörjade sin första vandring mot stugan vi alla älskar. Stationen är sedan många år nedlagd och med den en del av den charm som förstås hänger ihop med att allt alltid var lite bättre förr. Men nu händer det saker i regionen. Tågtrafiken ska utökas och Tjörnarp får därmed tillbaka sin pågatågsstation - 2010 ska de första tågen rulla in. Det tycker jag känns stort. Jag har aldrig tagit tåget till Tjörnarp.

***

Helt oväntat hade jag en eftermiddag av musikaler i lördags. Jag gillar inte musikaler direkt. Men Jesus Christ Superstar har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, där min gamle mellanstadielärare Claes spelar den om och om igen.
Snart är det påsk Claes, då kör vi hela skivan från start till korsfästning.
Jag tänker på dig.
Ofta.

***

Januari och februari är de månader då min matlagningslust brukar vara som tröttast. Men det märks att våren är på väg, de senaste dagarna har jag börjat bläddra i kokböckerna igen (det är så jag avslutar dagen bäst - nerbäddad i sängen med vackra matbilder framför mig).
I fredags lagade vi kreolsk kycklinggryta med stark korv, paprika och syltlök, i söndags fläskfilé (från Lillehem-grisen) med bakad potatis och krämig gorgonzolasås, igår pannbiff med lök, kokt potatis och klassisk brunsås. Det behöver inte vara svårare än så.

***

Apropå att det var bättre förr, så tycker jag nog att det är synd och skam att gedigna yrken som stins och grosshandlare försvann i den moderna utvecklingens namn. Riskanalytiker och IT-konsult har inte alls samma klang.

***

Och när vi ändå är inne på tåg och stinsar (överlämningarna i detta inlägg når Rapport-nivåer), så kommer jag att sakna På Spåret, jag kommer att sakna Ingvar Oldsberg och jag kommer att sakna Björn Hellberg. Inget annat underhållningsprogram i svensk tv håller samma fina balans mellan humor, intelligens, förmåga att entusiasmera tittarna och ha gäster som får vara smarta - inte utfläkta. Ingvar Oldsberg ska göra Här är ditt liv till hösten. Det kan banne mig bli väldigt bra, det också.

***

Sport och politik hör inte ihop, hävdar man och skakar på huvudet åt att Malmö beslutat att spela Davis Cup-matchen utan publik. Reepalu och vänsterstyret politiserar, säger borgerliga partier i Stockholm, Malmö och överallt. Men det är klart som fan att idrott kan vara politik - hur såg det ut i OS 1936, hur såg det ut i OS 1980 och 1984 - och hur såg det ut i OS 2008? Idrott kan och ska förbrödra i den mån det går, jag köper det. Hade denna Davis Cup-match spelats mellan Israel och Palestina hade saken kommit i ett helt annat läge, då hade förbrödringen kunnat vara på riktigt, sända signaler, betyda något. Men varför skulle en match mellan Sverige och Israel handla om förbrödring? I denna fråga finns det viktigare saker att säga.

***

På tal om Ingvar Oldsberg, så var han efter sista programmet av På Spåret gäst hos Fredrik Skavlan, där också amerikanske sångaren Seasick Steve medverkade. Seasick Steve berättade att han har en faiblesse för att åka gratis tåg, att springa bredvid och ”jump on”. Ingvar Oldsberg replikerade omedelbart ”I just jumped off”.
Torr humor när den är som mest älskvärd.

***

Under söndagen spred sig i vårt hem en ljuv doft av nybakade vetebullar i lägenheten - som på kvällen serverades helt traditionsenligt med vispad grädde, mandelmassa och siktat florsocker. R. förnyade på studs sina äktenskapliga löften, tindrade med ögonen och älskade mig sönder och samman.
Som sig bör.

***

Solen skiner och mina drömmar om kommande sådd hindrar mig att arbeta effektivt (jag är redan uppsagt, vad ska de göra...?). I år vill jag gräva i Tjörnarpsträdgården hela april. Jag vill ha massor av grönsaker och jag vill ha massor av blommor. Blommor är jag dålig på, men jag tycker om sådana med vackra namn - och som gärna får ha nämnts i någon av böckerna om Anne på Grönkulla. Luktärter och lavendel måste jag ha. Och kaprifol. Och löjtnantshjärtan.
Ambitionsnivån är som vanligt hög.

***

Jag är inte säker på att denna form av bloggande passar mig. Det blir dålig frekvens och mycket att avhandla på en gång. Å andra sidan kan man skriva korta notiser på ett sätt som inte fungerar om man ska göra ett helt inlägg av dem. Jag funderar kring detta och återkommer. Kanske återkommer jag på wordpress istället för blogger.

***

Den som lever får se.

Om intolerans och annat oviktigt

2009-02-18T20:50:00.005+01:00

Allting är ett enda virrvarr, som snön därute – snön, som för en gångs skull lagt sig på marken för att stanna några dagar. Det har varit en skön kyla, en kyla man kan hantera och andas djupt i, en kyla som inte viner genom de tätast stickade tröjorna och minsta maskorna i material som i alla andra städer och länder betraktas som vindtäta. En torr, krispig, hög kyla. I februari kom vintern. Det var inte en dag för tidigt och inte en dag för sent.

***

Mikael Wiehes senaste, ja. Sånger från en inställd skilsmässa. Det är bra, bra på riktigt. Ärligt, vackert och texter som bränner. Jag bokade en plats på Palladium på momangen.

***

TV4:s program Halv åtta hos mig utspelas denna vecka i Malmö, varför jag gav det en chans ikväll. Men nej, jag klarar inte av det. Kommentarer från speakern som nog ska vara lustiga, medverkande med mer slutna sinnen än gamla DDR – jag mår bara dåligt.

***

Det värsta, du vet, med kallbrand
är inte att man ruttnar
Det värsta är när man själv ibland
kan känna hur man luktar
(förord till Mannen, om svartsjuka)

***

Patrik Svenssons kommentar i Sydsvenskan efter det moderata inlägget i DN debatt angående flyktingpolitiken, slår verkligen huvudet på spiken. Det är klart, moderaternas syn kan nog stjäla röster från sverigedemokraterna i kommande val. Men när politiken är densamma är förstås intet vunnet. Lex Vellinge.

***

Jag har hört så många genom åren som beklagat sig för att de har vänner som är vegetarianer och därför inte serverar kött när de bjuder på middag. ”Vi anstränger ju oss och bjuder vegetariskt när vi bjuder hem dem, varför kan de då inte bjuda oss på kött?”. Men gud. Vilket resonemang. Om jag hatar lever så tänker jag inte servera det, oavsett om det är min gästs absoluta favoriträtt. Inte så länge det finns tusen andra rätter, som vi båda tycker om och äter, att bjuda på. Hur svårt kan det egentligen vara? I minsta sak ska vi i detta samhälle alltid rädas det som inte är enligt våra egna mallar, verkar det som. Varför?

***

Bokrean står för dörren och själv spetsar jag in mig på några Stig Claesson-böcker, ett par kokböcker (förstås) och förmodligen Naomi Kleins Chockdoktrinen. Har jag missat något?

***

Bob Dylan, Bob Hund och Mikael Wiehe. Vårens inplanerade konsertbesök bjuder på idel gamla ess i rockärmen. Har jag blivit gammal?

***

Mycket bra på bio nu. Jag försöker göra plats i veckoschemat mellan spansklektioner, squashtider och kaffestinna radiotimmar och komma iväg innan allt försvinner. The Wrestler, Frost/Nixon, Sjunde himlen och Drottningen och jag står för tillfället överst på listan.

***

Apropå Drottningen och jag, som är en dokumentär om Farah Pahlavi – hustru till Irans siste shah, så hoppas jag ingen missar Dokument utifråns serie Spelet om Iran, vars första del (av tre) gick i söndags. Välgjort, informativt och spännande i maktens dolda korridorer. Vi vet alldeles för lite om vad som hänt och händer i de delarna av Asien. Vi vet för lite överhuvudtaget. Vi måste skärpa oss.

***

Jag trodde jag kunde göra allt
för att få ha dej kvar
och att jag skulle tåla
allt du gjorde eller sa
Jag trodde att min kärlek
var stark och osårbar
Men det var bara som jag trodde
det var inte så det var
(ur Bara som jag trodde)

***

Den som gillar Bob Dylan – och den som inte gör det borde genast börja (mycket milt uttryckt) – missar förstås inte Mats Wemans ypperliga uppladdning inför spelningen på Malmö Arena den 28 mars.

***

På lördag är det Melodifestivalen igen. Då blir det ännu ett inlägg här på bloggen som ingen vill kommentera.

***

Ta det som en pik.
För jag gör det inte.

Melodifestival (del 2)

2009-02-14T14:50:00.006+01:00

Tre dagar i Budapest sätter sina spår och jag har därför bara hunnit lyssna igenom veckans låtar helt kort. Jag hoppas dock på Måns och Lili & Sussie. Cookies'n'beans har ju egentligen en låt av ett slag jag gillar, men i min bok räcker det med en (1) icke-traditionell låt i finalen - och af Ugglas var mycket mycket bättre.
Ska jag tippa så tror jag förstås att det blir svårt att komma runt de där hårdrockarna. Östra Grevies telefonnät kommer att krascha.
Måns är oavsett vilket helt given som finalist.
Så det så.

Uppdatering med facit i hand: tipset satt ju som en smäck, även om min önskan på intet sätt gick i uppfyllelse. Hårdrock som genre lyckas oftast inte infria något av mina tre grundkrav på musik (vackert, berörande, glädjande) - och hårdrock i Melodifestivalen är extra skräpig. Men föga oväntad framgång, som sagt. Östra Grevie-borna har makten! Måns var klart värd sin finalplats, men visst borde Lili & Sussie gått vidare? Och Amy Diamond, varför klär de henne som en nioåring? Jag fick kalla kårar.

Snart blir det Budapest

2009-02-10T16:45:00.004+01:00

Utanför fönstret faller snön, det är februari och vinden viner rakt igenom jackor och handskar - det är vinter och precis som det ska vara. Det här är en tid av trötthet, av ständig småkyla, en tid att förbanna. Det är väl okej. Sådana månader får också finnas. Det är ju för övrigt svårt att ändra på det naturen nu en gång bestämt.

***

Däremot får man lov att klaga, högljutt och ofta.
Det hör också februari till.

***

Jag tyckte mycket om Revolutionary Road som film, även om jag bion igenom inte kunde låta bli att tänka på hur briljant boken måste vara. De spelar övertygande, både Di Caprio och Winslet - verkligen bra - men handlingen är så mycket tankar och känslor, så mycket dolt och subtilt att man omöjligt kan få med allt på en bioduk. Jag återkommer dock med ett säkert omdöme när jag (snart) har boken i min hand. Richard Yates, glöm aldrig det.

***

Melodifestivalen, ja. Cirkusen är igång, onekligen - underbart och galet. Själv tänker jag i år ohämmat låta mig svepas iväg av denna soppa som jag hatar att älska. Jag gissar att många av de övriga tre miljonerna framför tv-apparaterna (det är galet, säger jag ju) har ungefär samma förhållande till programmet som jag och alldeles oavsett vilket tycks de flesta ha väldigt starka åsikter och känslor kring resultatet. Men, än en gång; Caroline af Ugglas - absolut och utan tvekan värd en plats i finalen. Alla mina tummar hålls självklart för detta och dessutom alla mina vänners, eftersom jag utsätter dem för hot.

***

Igår såg vi om Jan Hemmels Veberödsmannen, som ingår i serien Skånska Mord. Ernst-Hugo Järegård var verkligen helt fantastisk. Det var bara det.

***

Mitt i Suzanne Bröggers Sölve damp det ner en massa tidskrifter i brevlådan och nu ligger Elle i tre olika slag plus en joggingbok ovanpå stackars Bröggers utmärkta historia. Det är allt lite orättvist. Men jag kan bara inte låta bli att bläddra i de blanksidiga magasinen, fångas av den fina redigeringen och de vackra bilderna, jag struntar i att det till viss del är nonsens för ibland vill man bara få vara med i Sex and the citys sorglösa värld en stund. Denna avdelning kan man annars tycka fick sin bägare fylld i lördags, då gamla minnen kanske aningen för ärligt diskuterades över vad jag själv måste säga var årets hittills godaste cosmopolitan.

***

Apropå gamla minnen och sådant som är förknippat med detta, så tar jag en kort avstickare till Budapest snart. Torsdag till lördag, två kvällar, spritzers, cigaretter, Billy, Keep on rocking in the free world och en fullkomligt galen, bångstyrig, självsäker och på alla sätt sinnesrubbad vän som jag råkar älska och dessutom älskar att skratta åt och med.

***

Jag är förstås dum i huvudet, men ibland kan jag inte låta bli att läsa Kent Hanssons krönikor i Kvällsposten. Det är den absolut minst kompetenta journalist jag stött på. Han har ingenting som förmildrar, ingenting som motiverar ens en millimeter publikation i minsta tänkbara tidning utan läsare. Språket är förstås bedrövligt, åsikterna så dåligt underbyggda att det är skrämmande och tonen så totalt omotiverat raljant och självsäkert att man bara läser med ena ögat. Ändå blir jag provocerad – och trots detta läser jag. För det är också otroligt underhållande. Vi som älskade att lyssna på Carl P Herslow i Skånepartiets närradio har här fått en skrivande motsvarighet till löjets outsinliga källa.

***

Gillar man Melodifestivalen och kan sjunga refrängen till alla låtar som någonsin vunnit den svenska uttagningen – och dessutom placera dem i korrekt årtal, så har man också rätt att kalla alla som inte tycker som en själv för idioter. Eftersom det handlar om Melodifestivalen måste man dock göra det med glimten i ögat.

***

Igår gick jag på min första lektion spanska. Vi lärde oss inte mycket, men nu kan jag säga buenos dias, hola och me llamo Helena.
Det kunde jag förstås innan också.
Jag känner i alla fall att huvudet behöver aktiveras lite, att intellektet behöver jobba på traditionellt skolmanér och det ska bli väldigt kul att åtminstone lära sig ett brottstycke av ett annat språk, vilande på en annan språkstam än de jag tidigare studerat.
Men det skulle nog behövas fler än de elva lektioner som återstår för att kunna ha ett meningsutbyte – det får bli fortsättning till hösten.

***

Den 18 februari släpper Mikael Wiehe sitt nya album Sånger från en inställd skilsmässa.
Jag vet inte varför, men det var faktiskt ett tag sedan jag kände mig så uppspelt inför ett albumsläpp från min gamle idol. Det finns ingen logisk förklaring, jag har ingen aning om hur det låter. Men jag kommer att stå och bulta på butiksdörren i alla fall. Magkänsla, ej att förakta. Och titeln, för tusan, titeln!

***

Ikväll blir det kött, pommes och gorgonzolasås från Mando.
Till Vita Huset, förstås.
Det är tisdag, vet ni.

Melodifestival (del 1)

2009-02-06T15:55:00.006+01:00

Åh, jag kan inte låta bli... Nu har jag lyssnat igenom den minut som SVT bjuder på för varje låt och det låter väl precis som det alltid gjort - eller i alla fall de senaste åren. Blandade genrer, blandad kvalitet men oftast uselt - och förstås sprudlande, galet underbart! Hur kan man bli så lycklig över något så dåligt?
Låt oss inte gräva ner oss i det.
Nu börjar schlagerfesten!

Snabba reaktioner på genomlyssningen:

Nina Söderquist: Tick tock
Usch nej, Wallmans-sång goes Poodles. Jag verkligen hatar E-Type-rösten som följer efter refrängen och hela grejen med hårdrocksvibben... Nej fy.
Men den har stor chans att gå vidare på något sätt, förmodligen till andra chansen.

Jonathan Fagerlund: Welcome to my life
Hej alla Jimmy Jansson-fans! Inget större fel på detta, men snacka om att drunkna - trots en grymt klistrig refräng. Bye bye Jonathan, välkommen tillbaka när du är gammal nog att gå på Systemet.

Shirley Clamp: Med hjärtat fyllt av ljus
Shirley Clamp har aldrig passat in i min besticklåda. Här har hon sin tråkigaste låt någonsin, vilket i min bok säger en hel del, men tack vare sin erfarenhet och breda folklighet (urk) – plus det faktum att vi tydligen gillar sådana här ballader nuförtiden – så kan hon boka in Globen på momangen.

Scotts: Jag tror på oss
Visst andas det Linda Bengtzing – men hon tackade ju nej. Trots allt kommer Scotts att flyga raka vägen till Globen, med hela Dansbandskampspubliken i ryggen. Lite orättvist skrattar folk åt texten, men det är mer utsatt att sjunga på svenska – det är inte precis Nobelpriskandidater som skrivit de engelska bidragen.

Emilia: You’re my world
Lite happy happy, väl genomfört och ganska talangfullt i denna omgivning. Man sitter liksom och skakar på huvudet i takt och undrar när man senast tittade på Nyckeln till framgång - i tjugotalsmiljö. Låter kanske förvirrat, men ändå.
Har dock svårt att tro att den går vidare, kanske bland de fem. Men där slutar festen.

Alcazar: Stay the night
Det enda man kan vara säker på är väl att Alcazar hamnar i andra chansen, precis som vanligt. Jag tror att detta är låten som tjänar minst på att genomlyssnas snabbt i en minut. Med scenshow kommer det att lyfta rejält – och potential finns.

Caroline af Ugglas: Snälla snälla snälla
Den enda låten som har kvaliteter utanför Melodifestivalen, dessutom hjärtligt framförd och med precis rätt mängd Motown-vibbar för att det ska kännas okej i sådana här sammanhang.
Men tyvärr, af Ugglas har inte en suck. En sådan färgstark fågel finns det inte en chans att svenska folket skickar vidare.

Marie Serneholt: Disconnect me
En typisk sådan där låt som man inte kommer att minnas en ton av när april väl är här och vintern är begravd under vårlökarna. Kanske lyfter det på scen, men såhär lite snabbt känns det alldeles för anonymt. Marie får sätta sig i publiken och heja på Måns istället.

Så..

Helena tycker
1. Caroline af Ugglas
2. Emilia
3. Alcazar
resten diskas

Helena tror
1. Shirley Clamp
1. Scotts
---
3. Alcazar
3. Nina Söderquist
---
5. Emilia

Uppdatering med facit i hand: Jag underskattade för en gångs skull svenska folket, som i detta unika fall faktiskt visade god smak. Nästa vecka kan omöjligt avlöpa lika väl...

Uppdatering #2: I min närhet var det inte många som var lika förtjusta i af Ugglas som jag - och läser man kommentarerna till olika tidningsartiklar så verkar många nästan provocerade av hennes framgång. Uppenbarligen var det många som tyckte om af Ugglas soul-doftande ballad med den enkla, raka texten - för att inte prata om hennes känsliga framförande. Men vi skriker förstås inte lika högt. Förmodligen är vi förstummade av chock inför det faktum att vi inte var ensamma om att tycka om henne.

Uppdatering #3: Det var väldans vad det klagas på det nya röstsystemet och hur krångligt allting blivit. Men, ärligt talat, att kritisera det är väl helt okej om det nu känns så att spänningen inte ökat (vilket väl var meningen) och att internationella juryn kommer in vid ett konstigt tillfälle - men svårt att förstå? Låt oss hoppas att dessa människor stannar hemma nästa riksdagsval. Låt oss hoppas att de ännu inte gått ut grundskolan. Eller förskolan.

Ännu ett kickeri

2009-02-03T10:25:00.003+01:00

Det händer inte mycket dramatiskt såhär i vintermörkret. Inte mycket berör på djupet. Inte mycket upprör heller, tack och lov. Så då blir det stiltje på bloggen, då blir det tyst och dessutom har jag haft näsan i en burk med målarfärg i vad som känns som hela veckan, men nu är vardagsrummet nästan klart och soffan hämtas på lördag. Första steg: bekväm ställning i schäslongen, varma popcorn och Suzanne Bröggers Sölve. Det ska nog bli bra. Mer än så.

***

Allsvenskan rycker närmare och hade det inte varit för nya Stadion så hade känslorna för MFF:s kommande äventyr kunnat betraktas som hyfsat svala. Inga spännande nya namn, inget som alls indikerar på att tabellplaceringen skulle bli ett dugg bättre än ifjol - mer än möjligtvis att Roland Nilsson och Hans Gren har haft ett år på sig att förankra sitt sätt att tänka i truppen. Kanske blommmar ett par unga spelare ut. Men inget glimrar som guld.

***

Ett hem utan espressobönor är ett fattigt hem.

***

Jag läser i Fokus att man i en studie på Berkley-universitet kunnat se att av 350 miljoner spammejl som skickades ut under den aktuella månaden studien gjordes, så resulterade bara 28 st i köp. 28! Av 350 miljoner! Hur orkar de?

***

Det råder en galen Vita Huset-feber i vårt hem för tillfället. Jag har börjat om från början och precis sett färdigt första säsongen i en box som är bland det vackraste mina ögon någonsin skådat, inklusive de kreolska kycklingvingarna på Jones i New York. Första säsongen är briljant och den andra ännu bättre. En total rangordning kommer att göras när jag sett alla och detta kommer förstås inte att undanhållas mina trogna läsare, men preliminärt skulle jag nog säga att ordningsföljden 2-1-3-4-7-5-6 inte känns helt långt borta. Jag älskar alla karaktärer i Vita Huset. Mer än livet självt.

***

Damallsvenskan känns betydligt hetare än herrallsvenskan i år. LdB har visioner, de har kunskapen och viljan - och presenterar intressanta nyförvärv som både spetsar och breddar en redan i grunden guldaspirerande trupp. 2009 kan bli LdB:s år. På alla sätt. Själv tänker jag för första gången på många år försöka gå på alla hemmamatcher. Det är en sådan säsong.

***

Nu har jag beställt prenumeration på iForm och Elle Interiör. Så att jag har något att göra när jag blir arbetslös.

***

Så var cirkusen kring Melodifestivalen i full gång, på lördag är det första deltävlingen. Som vanligt är det idel typiska artister som återkommer gång efter annan och sedan går i ide under resten av året, toppat med gamla stofiler vars avsomnande karriärer hittats under diverse stenar. Men, som alla vet, så rör inte detta mig i ryggen eftersom min kärlek till hela spektaklet är lika grundmurad som ologisk. Följaktligen bänkar jag mig på lördag och håller på förhand tummarna för Scotts och Alcazar, med reservation för att jag förstås inte hört en ton av deras låtar. Jag gillar förresten inte Scotts. Men konkurrensen är inte knivskarp direkt.

***

Säsongen 2009 blir förresten den första för MFF/LdB utan en enda spelare som haft mig som lagkamrat. Caroline Jönsson var den sista att lämna in. Det är ju inte klokt.

***

Revolutionary Road ligger och väntar i paketutlämningen och imorgon ska jag se filmatiseringen på bio. Jag våndades länge innan detta beslut. Men det känns ändå som att först film och sedan bok blir bästa ordningen om man nu vill uppleva båda.

***

Nu är det officiellt. Jag har bestämt datum för rökupphör. Den 26 september blir lungorna renare och kläderna väldoftande.

***

Hade jag kunnat skulle jag just i detta ögonblick beamat mig bort till det lilla torget i Barcelona som vi alltid hamnar på, jag hade tittat upp mot solen, lagt jackan på stolen bredvid och beställt en cortado medan jag eftertänksamt diskuterat med min make hur många musslor som egentligen ska inköpas till kvällens middag.

In Sweden we call it a kick

2009-01-26T14:25:00.004+01:00

Eftersom jag för tillfället inte har lust med några djuplodande åsiktsutgjutelser, så får det bli vad Halvar brukar kallar för kickskrivning. Det är en rolig form av skrivande. Och, i alla fall i Halvars version, en rolig form av läsande.

***

Boken om Jussi Björling rör sig obönhörligt mot slutet, när hjärtat viker. Jag lade mig i badet för att avsluta det hela värdigt, med ett urval av hans arior från fyrtio- och femtiotalen på hög volym i stereon. Han har verkligen en underbar röst, Jussi Björling - och för mig, vars operaintresse knappt ens lämnat startblocken, är det verkligen som att öppna dörren till en helt ny värld. Så mycket känslor - storslagna, tidlösa, bombastiska - med samtidigt finlemmade och mjuka. För mig har Jussi Björling aldrig varit mer än Till havs och opera aldrig mer än några skrigehönor som får spegelglasen att spricka (jag kom aldrig längre i min uppfattning än till Madame Castafiore i Tintin-böckerna), men jag känner nu att mitt hjärta veknar så till den milda grad att jag förbannar de dryga trettio år som gick innan jag förstod vad det handlar om.

***

I enlighet med denna insikt bevistade jag och R. igår våra livs blott andra operaföreställning. Efter Aida, som vi såg ifjol, var det dags för Verdis berömda La Traviata. Kelly Kaduce, som spelade den kvinnliga huvudrollen, var inget annat än fantastisk - så otroligt kraftfull i rösten och med ett imponerande dramatiskt uttryck i sitt agerande. La Traviata (för den okunnige kan jag avslöja att det är denna opera som figurerar i Pretty woman...) fångade verkligen den sista, skeptiska delen av mig i sitt nät och tvingade mig på knä inför denna konstform, så stark och berörande. Jag tycker dessutom att det är väldigt trevligt att få tillfälle att besöka Stadsteatern (jag vet att den heter Operan och att Hipp heter Stadsteatern, men jag är en gammal hund nu och sitter när jag vill), jag tycker mycket om atmosfären där (invändigt).

***

Presentkortet på Bokus, som jag fick av min älskade svägerska i födelsedagspresent, är nu utnyttjat efter några tekniska om och men. Barack Obama: Min far hade en dröm (nästa bokcirkelsläsning), Kjell Östberg: I takt med tiden (Olof Palme 1927-1969) och Richard Yates: Revolutionary road blev skörden som under de återstående kalla vintermånaderna ska värma ett mörkt och fattigt hjärta.

***

Det räcker med ett ögonblicks solsken för att jag ska känna doften av gräs som förtvivlat försöker resa sig genom vätan, höra de första ropen från MFF-klackens marsch mot Stadion och känna värmen mot händerna från kaffe i plastmugg. April närmar sig. Vem ska ersätta Ola Toivonen? Bör vi inte ha en ny målvakt? Är det inte dags att flytta ner Daniel till mittbackspositionen? De allsvenska nerverna börjar dallra.

***

I lördags hade vi en återföreningsträff med elva gamla flicklagsspelare plus tränare som varade i tolv timmar. Det var en kväll och en natt av skratt, gamla filmer från läger och cuper, bevingade ord, foton och historier från förr. Under de tio år jag spelade i himmelsblått samlade jag på mig så många minnen, nästan alla av ljusaste slag, som formade min uppväxt och min person. Det var en underbar tid med underbara människor, lagsport i dess vackraste form. Jag gissar att mycket är internt av slaget man-måste-ha-varit-där, men jag tror att det finns en bok där någonstans ändå. En tjock en.

***

Januari och februari är på många sätt månader av grå tristess och en verklighet på paus. Det är då planerna för förändring har sina starkaste förutsättningar att födas. Följaktligen har vi nu äntligen gjort slag i saken och beställt en ny soffa, som ersätter den vinröda, nötta, sönderslitna skinnsoffa som aldrig var menad att stanna i hemmet mer än ett par månader. Vi har haft den i fem år. Nu måste vi måla om vardagsrummet. Förändring!

***

Att hylla Offside börjar kanske bli tjatigt, men senaste numret - med tema Proffsliv - är på alla sätt eminent.

***

Min farmor är mycket dålig. Det hade krävts mer än ett par rader för att beskriva mina känslor inför detta, men det finns inget annat att göra än att konstatera faktum; den 96:e födelsedagen är bara två månader bort och hon har till slut kommit ikapp sin ålder. Inte oväntat. Men det gör det inte lättare att hantera hennes tårar när hon sitter mittemot mig och önskar att allt ska få en ände. Flyg bort, farmor. Flyg dit ingen smärta finns och påta i dina rabatter i himmelens Tjörnarp. Eller stanna och känn min hand mot din kind i ett tafatt försök att förklara min kärlek.

En historisk dag av hopp

2009-01-21T11:56:00.003+01:00

För nästan ett år sedan stod jag och tittade mot Vita Huset och Capitoleum. Blommorna från de japanska körsbärsträden flög som snöflingor genom luften och landade på axlarna när vi vandrade längs Pennsylvania Avenue med en känsla av att vara i maktens centrum.
Det var en upplevelse jag sent ska glömma.

Under livets gång är man med om många omvälvande händelser, historiska landmärken. Jag minns, likt alla i min generation, hur God morgon Sverige inte sändes för att Olof Palme hade mördats. Jag minns sorgen när Anna Lindh bragtes om livet. Den 11 september 2001 stod jag framför en TV på journalistlinjen i Skurup och såg chockat på när flygplanen flög in i World Trade Center. Estonia-katastrofen, tsunamin. Alla dessa händelser som lamslog och berörde, som förtvivlade och samlade så många människor kring gemensamma känslor.

Nu skriver jag in 20 januari 2009 i dagboken, en dag då hela världen samlades i hopp och förväntningar. Istället för alla dessa händelser i motvind kan vi nu äntligen säga att jag var där, just då, jag minns känslan, det var en omskakande dag – och den var alltigenom positiv. Oavsett vad Barack Obama lyckas uppnå under sin tid som president, så var gårdagens ed en historisk händelse – en fantastisk, tårdrypande föreställning.

Jag vet ingenting om den unisona utandning och frihet hela Europa genomsyrades av 1945. Jag var inte med när Martin Luther King berättade om sin dröm.

Men likt en hel värld vilade mina ögon på tv-bilden när en färgad man blev världens mäktigaste för första gången i historien. Det var förstås oundvikligt att kinden blev fuktig.

Nelson Mandelas presidenttillträde efter den långa apartheidregimen, Sovjetsväldets och murens fall - och Barack Obama med handen på Abraham Lincolns bibel två dagar efter min trettioförsta födelsedag. Historiska händelser av hopp, stolthet och glädje.

Stunder att berätta om för kommande generationer.

Dofter från köket

2009-01-19T15:44:00.003+01:00

Som presentbonus fick jag av min mormor dels receptet på hennes legendariska hovmästarsås och dels på ett lantbröd med surdegsbas.
Recepten var handskrivna på små lappar.
Hovmästarsåsen har jag tjatat om länge och det finns ingen särskild hemlighet eller ingrediens, det handlar om balans.
Lantbrödet var en överraskning. Men, när jag tänker efter, ändå fullständigt logiskt.
Om mitt doftminne av farmor kretsar kring kåldolmar, plättar, nystekta köttbullar och kokt höna med persiljesås - så är minnet av min mormor snarare av nybakat. Jag kommer inte att tänka på någon särskilt paradrätt - men det lilla köket på Polgatan var alltid fyllt av en arom från mjuka, ljumma bröd och söta bullar till kaffet. När jag såg receptet kom alla dessa dofter tillbaka, bilder av kryddhyllan ovanför det danska matbordet, av den lilla radion som alltid stod på med låg volym. Smörgåsar där smöret smälte under ostskivorna och ett glas mjölk intill.
Det finns mycket att bevara efter både farmor och mormor, dessa kvinnor som båda redan nått en aktningsvärd ålder med en kraft och styrka jag själv bara kan drömma om.
Det finns mycket kärlek att ösa över dem.
Om man bara inte var så förbannat upptagen med sig själv och sina problem.

Söndag: kalas

2009-01-19T15:19:00.002+01:00

Vi har ett problem. Ett så kallat i-landsproblem. Det är gigantiskt, ibland föder det en ångest som varar i dagar - ja, i veckor. Vi pratar om det med sorgsna ögon, vi darrar på rösten när tiden är kommen.
Vi har inget matbord.
Varenda eviga gång vi ska ha folk på middag, vilket av förståeliga skäl händer ytterst sällan, så måste vi skruva av benen på köksbordet, bära ut det i vardagsrummet och skruva på benen igen.
Det är skitjobbigt.
Skiftnyckeln tappar greppet, katternas svansar kittlar i näsan när de nyfiket lägger sig i det koncentrerade arbetet, dammråttorna dansar samba längs listerna, bordsskivan landar på tårna och stöter emot dörrar när den bärs genom lägenheten. Svordomar utdelas.
Igår var det dags igen. Kalas. Födelsedagskalas. Bara de närmaste förstås och tack vare ett par sjukdomar endast en liten skara på tolv personer. Tolv!
Men men, fiskgratänger gjordes, rum doftade, kärlek vibrerade i väggarna och finstämmig sång fick grannarna att lämna byggnaden.
Jag fick presenter, bra presenter; bidrag till soffa, nya glas, Kan du säga schibbolet? och Klass - är du fin nog?.
Man blir aldrig för gammal för presenter.
Inte ens en söndag i januari.

Lördag: vin och skratt

2009-01-19T15:03:00.003+01:00

Jag fyllde alltså år i helgen. 31. Denna magiska siffra.
På senare tid har jag märkt att jag inte gärna går och sätter mig på en pub för att ta en öl. Det kan ha med årstiden att göra, som inbiten rökare finns inget tråkigare än att dricka gott och sedan tvingas frysa häcken av sig när Malmövinden viner runt knutarna vid rökrutan. Men det är nog inte hela sanningen. Jag avskyr att stå i kö till toaletten, jag retar mig på musiken som både är usel och högljudd, är trött på alla dessa flyktiga bekantskaper som det ska utbytas artigheter med eller les inför. Det är kul ibland, då och då kan jag längta efter det - men jag föredrar ändå att avstå.
I lördags drack vi champagne, R. gjorde egen pasta som vi sedan blandade ihop med en len tomatsås smaksatt med vitlök och basilika, hackade ner mozzarella och hårdkokt ägg, toppade med en massa riven ricotta innan allt gratinerades i ugnen och serverades med ett vin som förvisso knappast var värt sina 400 kronor. Sedan avrundade vi med en spansk mögelost som lagrats i en grotta i ett par hundra år (smakade det som) och en fin Gruyère som fullständigt gifte sig med den brunaktiga skogsbärsgelé som rekommenderats oss. Till detta min egen blåbärslikör, med en smak som nuddar vid portvin, och en mix av Bob Dylan, Otis Redding, Shirelles, Vera Lynn och Nina Simone på precis lagom volym. L. berättade om sina ungdomseskapader. Vi skrattade så vi grät.
Det var en mycket fin kväll.

Fredag: bokcirkel

2009-01-19T14:43:00.003+01:00

Det är som det är, ibland flyter tiden och ibland stapplar den fram. I helgen har den flutit.

I fredags var det bokcirkel. För första gången på mer än ett år hade alla fyra deltagarna lyckats läsa ut den bok vi träffades för att diskutera, bara det en upplevelse utöver det vanliga. Men bokcirkeln är så mycket mer än då. Fyra kvinnor i samma ålder, med det på ytan enda gemensamma att vi en sommar jobbade i samma skyskrapa på Segevång. Men det finns, förutom det obestridliga faktum att vi alla är barn av medelklass, så mycket mer - och framför allt så mycket mer oväntat. Spektrat inom vilket diskussionerna flödar i en jämn ström är obegränsat, nyfikenheten stark, detaljerna i centrum för helheten. Tack vare att vi inte ses särskilt ofta (ungefär varannan månad) - och aldrig gjort det - kommer det fram nya erfarenheter, nya tankar varje gång. Det finns en enorm trygghet i att ha sin familj nära och vänner som funnits i ens liv under många år, som känner en utan och innan. Men bokcirkeln, med sina nya infall och vinklar, med sin energi - är som portvinet till osten. Den lyfter tillvaron till en annan nivå. I fredags pratade vi om arbetslöshet, direkt och allmänt, om nittiotalets pompösa ballader, om stressen i sjukvården, om barn och framtid, vi såg Barack Obamas tacktal efter valvinsten, berörde situationen i Gaza och böckers språkliga stilar kontra tema och idé. Mest av allt pratade vi kanske ändå om de stunder då man önskar att man åter vore sjutton, om det första hånglet, om den stora kärleken som aldrig förlorar sin glans. Om att man kan längta tillbaka till den tid då inga handlingar fick betydande konsekvenser och ingen lycka hade en sorgkant av morgondag.
Jag gick därifrån alltigenom lycklig.

Vi kan inte blunda

2009-01-16T14:20:00.005+01:00

Gaza. Död. Barn som blöder, gamla som gråter, söner, döttrar, mödrar och fäder som desperat försöker skydda sina älskade. Det är svårt att inte se, svårt att inte förskräckas - och svårt att inte slå ner blicken och försöka glömma.
Men vi kan inte och får inte blunda för den situation som råder och sedan länge rått för de palestinska invånarna.

I början av mars ska Sverige spela Davis Cup mot Israel här i Malmö. Många säger att sport och politik är fristående från varandra, att idrottsrörelsen inte kan ta det moraliska ansvaret, att så länge Sverige som nation fortsätter att bedriva handel med ett land som Israel, så länge folk fortsätter att köpa israelisk frukt och varor - så vore en bojkott av en tennismatch en fjärt i vinden. Det är förstås sant. Vill man tydligt ta avstånd från Israels olagliga och inhumana ockupation av Palestina, så finns förstås ingen annan utväg än att stänga export- och importvägarna. Men det hindrar ju inte att man gör de små markeringar som går att göra. Det hindrar inte att man vågar visa lite ryggrad.

Om konflikten i Israel och Palestina har de allra flesta de mest brinnande åsikter. Även om hopplöshet ständigt tycks vara den gemensamma nämnaren, så finns det en avgörande majoritet som helt enkelt tycker att palestinierna får skylla sig själva. Skjuter man in raketer mot Israel, så kommer svaret att komma. Skickar man in självmordsbombare så kommer israelerna i skräck att göra allt - allt - för att hindra att detta sker igen.

För ett par år sedan åkte min vän L. till Palestina för att arbeta för en människorättsorganisation (hon är utbildad jurist med specialisering just inom mänskliga rättigheter).
Hon åkte dit utan förutfattade meningar, utan starkare åsikter än insikten att denna konflikt är extremt komplicerad.
Hon kom hem med palestinasjal.
Vad hon sett, vad hon förstått och varit med om hade gjort henne allt annat än neutral. De övergrepp som ständigt begicks av den israeliska staten mot det palestinska folket hade påverkat henne djupt.

Om vad som händer i Gaza just nu låter jag därför hellre henne berätta. Hon är mer insatt än de allra flesta i vad det innebär att leva i Palestina. Hon har varit där, även om hon tack och lov inte befinner sig på plats för tillfället.

Mikael Wiehe skrev än en gång, i en låt som då var menad att stoppa en Davis Cup-match mot Pinochets Chile men som är lätt att i detta läge damma av:

"Man måste välja sida
och man måste ta parti
Man kan inte dra sig undan
eller ställa sig bredvid"

Läs vad L. har att säga nedan, läs vad hennes kollega skriver i brev till henne direkt från Gaza - och slå aldrig någonsin ner blicken igen.

Stoppa matchen.
Stoppa dessa vedervärdiga övergrepp.

Blodbadet i Gaza (en hälsning från L.)

2009-01-16T14:00:00.004+01:00

Som de flesta andra följer även jag nyhetsrapporteringarna från Gaza via alla möjliga nyhetskanaler. Vi hör om tusentals Hamasraketer som skjutits mot israeliska städer i söder sedan 2000, om hur Hamas håller befolkningen som gisslan och använder dem som mänskliga sköldar. Vi hör om Hamas som bryter vapenvilor och terrorn de utsätter den israeliska civilbefolkningen för. Vi hör om den humana israeliska armén, IDF (Israel Defence Forces) som gör allt i sin makt för att mildra de civila offren i Gaza. Vi hör om Israels rätt till självförsvar mot terrorister. Vi hör Israel be om ursäkt när de av misstag bombar FN-byggnader, Röda Kors-personal och ambulanser. Vi hör allt detta från internationell press som inte ens släpps in i Gaza.

Vad vi hör mindre om är palestiniernas rätt till självförsvar, att de palestinska områdena, Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem har varit under israelisk ockupation sedan 1967. Israels uttåg ur Gaza 2005 har inte förändrat detta i sak. Gaza var, är och förblir ockuperat område enligt internationell humanitär rätt som relaterar till krigets lagar och som även reglerar ockupation och ockupationsmaktens skyldigheter gentemot den ockuperade befolkningen. Gaza är helt avstängt. Samtliga landgränser är stängda och folket i Gaza lever i princip i ett öppet fängelse utan möjligheter att fly eller lämna. Israel kontrollerar även luftrummet ovanför Gaza samt Gazas territorialvatten. Administrativt sett kontrollerar Israel import och export från Gaza, eltillförseln, vattentillförseln, biståndet, bensintillförseln, gastillförseln samt befolkningsregistret. Enligt ockupationslagarna innebär detta de facto en ockupation av ett område. Det behövs inte militär närvaro i dagsläget för att kunna uppnå full och de facto kontroll över ett landområde eller territorium. Dagens teknik möjliggör ockupation utifrån. Denna rättsliga analys delas av de flesta; FN, ICRC, och nästan alla människorättsorganisationer, däribland Amnesty och Human Rights Watch.

Efter tre veckors blodbad i Gaza har över 1000 palestinier dödats, däribland 300 barn. Över 5000 har skadats. Tretton israeler har dödats, varav tre civila, resten militärer. För vad? Slå ut Hamas och raketramper? Igår rapporterades det att 30 raketer sköts mot södra Israel. Hemmagjorda raketer. Detta förringar på intet sätt det faktum att Hamas när de skjuter mot civila städer begår krigsbrott. Men, i den humanitära rätten finns två vägledande och bindande principer som kallas proportionalitetsprincipen och distinktionsprincipen. Det är rätt logiskt när man tänker efter och dödssiffrorna talar sitt tydliga språk. Tusen kontra tretton. Proportionerligt? Knappast.

För att förstå distinktionsprincipen måste Gaza belysas utifrån hur platsen ser ut rent fysiskt. Gazaremsan är 50 km lång och några få bred. På platsen bor 1,5 miljoner människor. Gaza är det mest tätbefolkade området i världen. Israel har röjt bostäder och träd längs med israeliska gränsen just för att försvåra för palestinska militanter att skjuta raketer mot Israel. Detta har tyvärr lett till att militanta grupper tvingats utöva sitt militära motstånd från civila områden – juridiskt sett en grov kränkning av den humanitära rätten som påkallar distinktion mellan civila och militära byggnader och mål. Praktiskt sett dock den enda möjligheten för ett militärt palestinskt motstånd mot en ockupationsarmé. Israels brutala motangrepp drabbar därför i oproportionerlig mängd civila just eftersom Gaza är så pass tätbefolkat.

Rapporter kommer ideligen om att Israel använder sig av vapen som är förbjudna att använda mot civila, såsom vit fosfor som orsakar fruktansvärda brännskador, volframlegeringar som har liknande effekter samt klusterbomber som ser ut som behållare men innehåller många mindre bomber, ofta flera tusen. Men eftersom varken oberoende rapportörer eller internationell press har tillträde till Gaza förlitar vi oss på civila röster från Gaza, från de få européer som befinner sig där i egenskap av läkare och annan hjälppersonal och andra oberoende bloggare och aktivister. Dessa röster är viktiga för att förstå vad som pågår i detta helvete.

Jag fick ett mejl från en av mina kollegor. Mejlet är skrivet av en man som är psykiatriker, människorättsaktivist och tillika bor med sin familj i Gaza. Mejlet var mycket upprörande. Det var personligt skrivet och det var en desperat man som vädjade till dig och mig för att få stopp på eländet. En man som beskriver attackerna mot folket, som beskriver lidandet, matbristen, elbristen, osäkerheten, hopplösheten, paniken och den ständiga rädslan. En man som inget hellre vill än att skydda sig själv och sin familj från de brutala attackerna som palestinier i Gaza ständigt utsatts för.

Israel har gått ut och sagt att de förvarnar civila genom sms, telefon och flygblad inför kommande bombningar. Men Gaza är ett fängelse och det finns ingenstans att fly. Jag låter mannen, Dr Yasser AbuJamei, vars mejl jag läste och som jag sedermera håller kontakten med via sms och mejl, summera situationen just nu i Gaza: “Många vet att den enda säkra platsen är den vi alla kommer att besöka – kyrkogården”, skriver han i sitt mejl, och vädjar om solidaritet: ”Vi fortsätter att upptäcka den israeliska arméns brutalitet. Jag hoppas att världen kommer att öppna sina ögon inför detta en dag.”

Brev från Gaza

2009-01-16T13:54:00.004+01:00

Hej alla,

Tack för er oro över situationen i Gaza och för min egen säkerhet.

För närvarande är situationen fortfarande lika dålig (kanske ännu värre) än vad som sägs i media. Hela befolkningen är i chock, och fortfarande finns inga säkra platser. Elen är avstängd i mer än 20 timmar per dygn. I Gaza City finns ingen elektricitet sedan två veckor. Med kontinuerlig förstörelse av civila hus och byggnader med F16 och helikoptrar är ingen säker på att han eller hon kommer att överleva dagen. Rapporterna om att israelerna samlar människor i hus för att sedan riva dem, och rapporter om bombningarna av skolor som fungerade som härbärgen för familjer, har intensifierat skräcken bland befolkningen i Gaza. Vi vet inte vad som kommer att hända härnäst... och det verkar som om saker och ting kommer att förvärras…

Som alla andra palestinier väntar jag på beslut av FN. Idag kom beslutet, men kriget fortsätter. Båda sidor anser att FN:s samtal inte räcker. Israel säger att de vill ha garantier för att inga missiler avlossas från Gaza och Hamas vill ha garantier för att belägringen upphör och att attackerna mot Gaza upphör. Under de senaste två veckorna har över 700 civila palestinier dödats, varav minst 400 är kvinnor och barn. Över 2300 har skadats. Jag vet inte hur många människor måste dö innan ett eldupphör kommer till stånd.

Många av oss tror att vi kommer att dö på ett eller annat sätt. De senaste två månaderna har gas som används till matlagning inte anlänt till Gaza. Inte heller bränsle till elverken fick anlända. Tillgången på mjöl är mycket begränsad och har inte funnits alls på marknaden sedan december. Människor lever som under 30- och 40-talen. Många av oss anser att den enda säkra platsen är den plats där vi alla förr eller senare hamnar... kyrkogården.

Under tiden fortsätter vi att upptäcka den israeliska armens brutalitet och snart kommer hela världen att upptäcka saker som ingen anat, inte heller andra palestinier. Jag hoppas att världen en dag öppnar sina ögon.

Kanske borde jag be om ursäkt för detta traumatiserande e-mail men jag har väntat i flera dagar innan jag gick till ett internetcafé med fungerande generator. Jag väntade på att saker skulle förbättras... Jag väntade på att kunna säga att allt är över och att vi alla är säkra och mår bra ... Allteftersom tiden går, kan jag tyvärr inte skriva någonting om det.

Vem kritiserar demokrati?

2009-01-14T11:29:00.006+01:00

Med anledning av diskussionen kring den goda, eller onda, bloggosfären - som blossat upp efter kritiken mot Liza Marklunds Gömda, så vill jag bara klargöra en sak;
generaliserar och nedgraderar man alla bloggare till ett drev utan vare sig intelligens, empati eller urskillningsförmåga, då har man antingen ingen som helst koll eller också värnar man desperat om sin egen, tidigare så upphöjda, position i det vi nu kallar gammelmedia. Internet är den mest demokratiska uppfinning som gjorts sedan... ja, demokratin. Alla har en chans att tycka, att ta in nästan vilken kunskap som helst. Insatta människor i ett specifikt område kan enkelt nå ut till så många fler, gemensamma nämnare i hela världen kan lätt matchas och bli grunden till något starkt, något utvecklande - något bättre. Demokratins grundförutsättning är att den är levande, den är ingenting utan sina anhängare, det vill säga vi, folket, invånarna. Vi har ett ansvar att skaffa oss kunskaper, att tycka, att ifrågasätta och påverka. Med internet är detta så mycket lättare.
Såklart blir det ett brus och en massa slaggprodukter, som en logisk följd av tillgängligheten. Liksom utbudet i allting annat - TV och musik inte minst - har ökat och med det skapat en djungel att hugga sig igenom för att hitta det man vill ha, så innebär ju inte det att utbudet av det som är bra, hur man nu än vill definiera det, har blivit mindre. Det har utan tvekan blivit större. Möjligtvis kräver det mer av sin konsument, detta att sålla och välja i bruset, men faktum kvartstår ändå att den som har energin och intresset har enorma möjligheter att höra, se och läsa sådant som förut varit utom räckhåll.
Likadant är det givetvis med politik och samhälleliga frågor. Förr var man beroende av sin dagstidning och radio/tv för att få information (vinklat eller åtminstone tolkat enligt just de medierna) - om man nu inte i bekantskapskretsen hade en massa kunniga människor i olika frågor. Idag har man vänner över hela världen, vänner man aldrig träffat men vars kunskap man tillgodogör sig utan problem ändå. Hur kan det vara negativt? Hur kan det utgöra en fara för demokratin, för samhället? Det är så outsägligt dumt att man häpnar över att någon överhuvudtaget på allvar kan framföra en sådan åsikt.
Att massor av bloggar kommenterat och upprörts över att den sanna historien om Mia Eriksson inte alls var så sann som det påståtts, att diskussioner förts mellan tusentals människor kring denna fråga - är det verkligen negativt? Att samma diskussioner föddes långt innan de stora drakarna vaknat - och till slut tvingade de etablerade att ändra i sin agendor, är det verkligen negativt?
Några bloggar och kommentatorer har säkerligen gått över gränsen för mänsklig anständighet. Några har lika säkert sett chansen att bespotta det självklart otroligt viktiga huvudtemat i boken - hur oskyddade misshandlade kvinnor kan vara, men det är tyvärr en bieffekt vi får leva med. Det är upp till oss andra att verka och argumentera också mot detta.
Jag är själv en sann vän av stora drakar och institutioner som SVT och SR, jag älskar att bläddra i min morgontidning och får ståpäls av signaturen till Rapport. Men internet är och förblir utveckling - och om inte annat är det nya klimatet den verklighet vi har att förhålla oss till.
Att inte inse det är att förlora sin plats i debatten.

Mats Weman har kommenterat denna fråga här, här och här.
Vad det gäller Liza Marklund har hon själv bemött kritiken mot Gömda här och fått mothugg här, medan andra gjort intressanta reflektioner här och här.

Signalen har ljudit

2009-01-13T21:23:00.004+01:00

2009 ska definitivt bli ett bokår. Och ett filmår. Jag känner verkligen för att riktigt grotta ner mig i de dammigaste av sidor, i de svartvitaste av filmer och ändå få plats med det glättiga, det kittlande - och det nutidsförankrade. Jag känner kort sagt för att läsa allt. Se allt.
Jag lär ju snart också få tid att göra både det ena och det andra...
Nåväl, ständigt argumenterandes om vem som läser mest och bäst i vår familj har nu en lista upprättats, där både jag och R. fyller i vad våra ögon fladdrat över.
Det ska bli spännande att se var vi hamnar.

Trots allt

2009-01-11T14:52:00.004+01:00

Efter den självömkande svadan kan det vara på sin plats att berätta att jag just nu sitter framför en sprakande kamin och tittar på elden som aldrig slocknar, i ena handen har jag en kopp varm choklad och i den andra en välskriven bok, i huvudet spelas sakta bilder av gårdagen upp - bilder av stekt kolja, kryddad med bara salt, peppar och pressad citron, av potatismos med en gnutta muskotnöt och kokta, knapriga morötter, av en frostig natt i fullständig tystnad utanför fönstret och långa timmar under ett värmande täcke med min älskade tätt intill, framför ett par avsnitt av Krig och Hågkomst.
Ni förstår, livet är inte det ena eller det andra.
Alltid både och.

Nytt år, nya... besked

2009-01-11T13:48:00.002+01:00

Så hur var det nu då? Omfamna 2009, gör det till ett bättre år – ett ljusare, lättare, mer hoppfullt år.
Det visade sig att 2009 istället skulle omfamna mig.
Utan någon större värme.
För två dagar sedan fick jag beskedet att det om tre månader sannolikt är så att jag inte längre har ett arbete. Det var chockerande att höra - ja chockerande är nog det enda ord som kan beskriva det rus av känslor som snabbt sköljde över mig. Kanske inte helt och hållet oväntat, men likväl just chockerande.
Sedan jag var tjugo år har jag själv utgjort min egen trygghet. Nu är det inte längre så.
Det är skrämmande hur snabbt man färdas nedåt vid ett sådant besked.
Likt alla andra har jag med jämna mellanrum klagat över bristen på pengar, men det har handlat om att inte kunna resa som man vill, att inte kunna renovera sommarstugan, köpa en ny soffa, bilda en samling av finare viner. Med dagens arbetsmarknadspolitik kan jag knappast ens överleva – utan hjälp. Den ersättning som utgår från a-kassan räcker till att betala fasta utgifter; hyra, el, telefon, försäkring. Men någon mat blir det inte marginal till.
Jag har pratat mycket om detta med min vän L, som själv hamnat i samma situation. Ingen av oss lever särskilt extravagant, vi har inte dyra boenden, lyxkonsumerar inte, har inte flera hundra kanaler eller dyra bilar. Vad kan man begära att vi ska göra annorlunda?
Ändå är det inte dessa omständigheter som skrämmer, eller oroar, mig mest. Jag är lyckligt lottad, jag har en familj med möjligheter att hjälpa om det skulle bli nödvändigt. Min arbetsmoral är hög, hur övertygad min regering än är om motsatsen.
Det är ovissheten.
När andra ser framemot våren, sommaren, blommor som knoppas och värmen som stiger – ser jag istället ett blankt papper, bränt i kanterna.
Det känns inte särskilt rättvist.
Om nu något sådant egentligen existerar.
Den lättsinnige kanske skulle se ett sådant här besked som en möjlighet, en chans att bryta upp, bryta loss, skapa en ny framtid. Problemet är bara att jag var väldigt nöjd med den framtid jag redan såg. Jag vill inte ha någon annan.
Om ett halvår kanske jag halvligger på balkongen med en kopp kaffe i handen och tänker att det hela mest var en storm i ett vattenglas, att allt ordnade sig till det bästa, att all denna oro och rädsla i stort sett var ogrundad. Eller också sitter jag i den gamla nötta soffan med en cigarett i handen som sakta pyr iväg till aska, stirrar tomt framför mig och undrar hur jag någonsin skall orka resa mig.
Det finns aldrig garantier för någonting – minst av allt lycka. Men att ta bort min trygghet känns som att peta bort det understa lagret tegelstenar i en mur.
Ovissheten.
Det är den som är svårast att hantera.

Gott Nytt

2009-01-06T21:03:00.001+01:00

Jag stod med mitt glas, fyllt med champagne – eller mousserande vin. Ensam på balkongen i två sekunder, inifrån hördes Jussi Björling och jag hann tänka på både vilka prettopoäng jag just inkasserat och hur glad jag var att jag just där, just då, hörde just Jussi Björling. I havet speglades ljusen från fasaderna, från fyrarna, från båtarna och det var vindstilla, livet var stilla. Det är i sådana ögonblick melankolin får fritt spelrum om man nu har en fallenhet för just det.
Vi var precis i begrepp att välkomna 2009.
Jag var precis i begrepp att lämna 2008.
Jag tänkte på det som varit. Jag tänkte på det som var. På vänner, på familj, på det som hänt dem och det som hänt mig. Jag tänkte att livet alltid överraskar, att det tvingar en till saker man inte trodde man var förmögen till. Förutsättningar ändras, man anpassar sig, man berättar eller håller inne, man älskar och håller tillbaka. Beroende på.
Jag stod där och kände vågorna skvalpa mot kajen samtidigt som vinet skvalpade i glaset, i två sekunder stod jag där och lät livet skölja över mig med alla dess förväntningar, alla dess drömmar, kärlekar, vänskap och avsked – så höjde jag glaset, tittade mot staden som är min och såg fyrverkerier skjuta mot höjden samtidigt som en unison lyckönskan flög genom luften, ett gemensamt förlåt, ett samtidigt låt oss börja om. En universal kärlek, en logisk förhoppning.
Så kom resten av herrskapet ut och ögonblicket dog.
Medan ett nytt år tog sin början.

Bokslut

2008-12-30T21:36:00.004+01:00

Så, vad säger ni? Ska vi göra en liten lista över de sorgligt få böckerna som blivit lästa? Visst ska vi det! Snart är det nytt år, skynda skynda!

Bästa böckerna 2008:
1. Julian Barnes: Arthur & George
2. Truman Capote: Med kallt blod
3. Bodil Malmsten: Kom och hälsa på mig om tusen år
4. Marguerite Duras: Smärtan
5. Åsa Linderborg: Mig äger ingen
6. Märta Tikkanen: Två
7. Katia Wagner: Alexandramannen
8. Johan Theorin: Skumtimmen
9. Mats Olsson: En pinne i skogen
10. Plura Jonsson: Resa genom ensamheten

Just utanför topp 10, i rangordning:
Bill Buford: Bland huliganerna, Bodil Malmsten: Det är fortfarande ingen ordning på mina papper, Martin Bengtsson: I skuggan av San Siro, Hanne-Vibeke Holst: Kungamordet, Petter Karlsson: Min pappa hette Stikkan, Theodor Kallifatides: Kärleken, Håkan Nesser: Människa utan hund.

Heja Eslöv!

2008-12-29T17:30:00.002+01:00

Som de som känner mig förstår är denna tid på året som en porrfilm (utan förnedringsdelen) för en sådan som jag. Listor som summerar, listor om vad som kommer, tillbakablickar på det goda, planer för det ännu godare. Det vattnas i munnen bara jag tänker på det.

Tillbakablickar väntar jag lite med, det här året känns ännu lite för stort, lite för komplicerat. Jag är inte riktigt säker på var gränsen går mellan det privata och det öppna här, det är inte bara mig det rör. Å andra sidan känns det meningslöst att arkivera de senaste tolv månaderna utan att ge hela bilden. Men jag väntar, som sagt. Om nu något blir sagt alls.

Lättare då att se framåt.

Inför 2007 lämnade jag en lång lista över nyårslöften och jag ler för mig själv när jag inser att jag trots allt infriat en del. På två år vi lyckats köpa en espressomaskin. Och använt stekgrytan. Och... nej, det var nog allt. Men men, nya friska tag 2009 - ett år som bara kan bli bättre än det som just passerat, även om det inte saknats ljusglimtar.

Jag vill varna känsliga personer för starka scener och konstaterar samtidigt att jag varken kommer att begränsa mig eller vara särskilt realistisk, ty den typen av planer är alltför trista. Storvulet ska det vara!

Mat, vikt och form
Frukost: bör ätas. Från och med snart.
Lunch: medhavt mestadels, annars sallad. Punkt slut.
Middag: njae, det känns bra redan. Vi lagar mycket mat, vi lagar god mat och några planer på GI eller annat tjafs har jag inte denna gång.
Dryck: vatten måste jag bli bättre på, dricker alldeles för lite. Den där flaskan jag tog med till jobbet för att kunna mäta att jag säkert drack den obligatoriska litern har dammat igen. Men det var en god idé som bör återupplivas.
Övrigt: frukt, för tusan! Och grönsaker. Vi är så otroligt dåliga på det, jag och R. Bättring utlovas. Dessutom ska vi – fanfar här för medelåldern – börja veckohandla. Vi har smygstartat. Det blir inget annat framöver, fy för dålig och dyr mat som ger sena middagar!
Just det – sedan ska jag ju börja baka mer bröd nu också ju. Av alla slag. Framför allt surdeg. Utan tillsatser av något som börjar på E.

Träning: vågar man verkligen skriva något om detta? Åh, alla dessa löften kring träning... Men, vad tusan. Jag är väldigt trött på slappa armar och dallriga magar (jag varnade ju för starka scener). Så Paolos kvart om dagen under våren, löpning under senvår och sommar - 2009 blir året då det händer!

Läsning
Efter ett alldeles lysande 2007 har 2008 varit något sämre läsningsmässigt. Färre böcker och inte samma toppar som föregående år. Totalt har jag läst 17 böcker i år, det är förstås alldeles för lite – en var tredje vecka bara. Nej, minst två i månaden är kravet för ett anständigt liv. Plus lite noggrannare bläddring i Fokus. Mina andra prenumerationer Offside och Lantliv sköter jag med den äran. Men är lite sugen på Filter också? Hm.

Musik
Skivor: Spotify har ju öppnat dörrarna till ett år där det faktiskt går att hänga med. Sedan jag tappat förtroendet för i stort sett alla aktiva musikjournalister (vad kan jag säga? Jag är varken en r’n’b- eller Håkan Hellström-tjej) försvann någonstans också det brinnande intresset för att hela tiden hitta något nytt, något fantastiskt man aldrig hört förr. Det har blivit många säkra kort. Jag tycker recensenterna idag känns lite urskillningslösa, det hyllas och sågas lite väl enkelt. Då tappar det också i trovärdighet. Med Spotify kan man snabbt bilda sin egen uppfattning om vad som är köpvärt utan något som helst klydd. Och tipsa varandra genom att byta spellistor. Jag ser mycket ljust på framtiden.
Live: det var ett par år sedan jag gav upp hoppet om att någonsin ha samma driv som i tjugoårsåldern. Då gick jag på allt, allt var nytt och allt var prisvärt. Idag vill jag ha bättre förutsättningar för att kvällen ska bli lyckad för att jag ska ge mig ut. Säkra kort här också, alltså. Det lär förbli så. Men med både Bob Hund och Bob Dylan redan klara i kalendern lär 2009 trots allt bli bättre än 2008.

Film
2007 var ett stort bokår och ett stort bioår. Jag älskar att gå på bio. Men i år har det bara blivit ett fåtal besök och inget särskilt minnesvärt, även om både Sex and the city (med tjejkompisar och påföljande cosmopolitan) och Vicky Cristina Barcelona var sevärda. Den riktigt berörande filmen har dock saknats, vilket förmodligen har mer med min bristande närvaro att göra än skralt utbud. Jag vill verkligen gå ofta på bio, det är bland det mest avslappnande och medryckande jag vet. Skärpning här alltså. Tillbaka till gamla goda vanor.

Övrigt
Förr, när jag var yngre och därför alltså ung, definierade jag människor efter deras smak i musik, film och böcker – förutom de politiska åsikterna då. Det gör jag inte nu längre. Fy, så tramsigt och trångsynt. Nej, nu dömer jag människor efter vad de äter. Och läser. Och ser. Och tycker. Gud, det kan inte vara lätt att vara nära mig. I alla fall så har mat och kärleken till både ätandet och tillagningen blivit en viktig del av min identitet (och därför automatiskt också andras, det är inte rättvist jag vet). Vi lagar mycket mat hemma och i år har jag dessutom lyckats göra en hel del inläggningar, sylt och likörer. Kyl och frys är fulla av sommarens och höstens härligheter, att ta fram och njuta av under årets första, bistra månader. Vi har varit mycket mer i Tjörnarp i år och det är en trend som kommer att hålla i sig. Jag älskar att vara i Tjörnarp, jag drömmer om att göra vid huset och vara där hela somrar, men vågar inte riktigt tänka på att det en dag kanske inte ens finns i familjens ägo. 2009 kan jag i alla fall lova ännu fler besök och ännu fler utgjutelser om landsbygdens alla smultronställen och vad de gör med min själ.

Så – fram för 2009, året då det omöjliga tappar sitt o!

Julen 2008

2008-12-29T15:34:00.004+01:00

Så var man ute på andra sidan - och nu vill jag helst inte ens se åt griskött på ett par månader. Dignande julbord och ljuva drycker slank ner i en aldrig upphörande ström under julaftonen och lade ett lock i min mage så benhårt att det idag blev en sallad till lunch. Ytterst urbant, på alla sätt - med asiatisk touch förstås och äten med pinnar ur pappkartong sittandes vid skrivbordet. Stressat, karriäristiskt, nyttigt - helrätt.

Men julen var förstås så mycket mer än de traditionella rätterna.
Det har blivit en hel massa annan mat också.

Julbordet med kontoret, som på intet sätt egentligen var ett julbord, radade upp tartar på lax och avokado (smaksatt med lime, chili och thai-basilika och serverat med limesoya och wasabi), lätthalstrad tonfisk med grönsallad i syrlig sesamdressing och lime-teriyakisås - och slutligen en superb dessert där Valrhona-choklad gjorts på tre olika sätt (tårtbit, mousse och kräm). Ypperligt gott - och hade inte hela Höllviken/Borgarskolan paraderat in och tagit över stället hade inte heller stämningen lämnat något i övrigt att önska...

På juldagen bjöds det traditionsenligt på middag hos min mamma, som detta år skippat kalkonen och istället gjort den möraste av hjortstekar (jagat av bekant - ekologiskt så det förslår), med de klassiska tillbehören kokt potatis, sås, brysselkål och rödkål. Min mamma gör jordens godaste såser. Ärligt.

I övrigt var det ölstinnt på juldagen, pizzafyllt på annandagen och tillbakalutat resterande ledighet, innan jag med ett skutt påbörjade en ny arbetsvecka i morse. All min kärlek till tidiga morgnar och ringade väckarklockor!

Julklappar då? Joråsåatt. En hel massa böcker som vi lär återkomma till, biljett till Bob Hund på KB i april (det blir helt klart en Bob-vår 2009), efterlängtade bidrag till soffa, en hel hög gamla diabilder från min födsel och tidigaste barndom som pappa digitaliserat, köksgrejor, ostbok - och från min älskade R. Jan Hedhs bok om brödbakning. Jag misstänker drömmande baktankar (den var go' den dö...) med denna gåva men friar hellre än fäller och tänker låta Kenwood-maskinen gå varm nästa år. Åter till detta när det blir dags för nyårslöften.

Sådär. En koncis, kärnfull sammanfattning av senaste veckan - låt oss nu dra igång livet igen. Eller bör man fira nyår först?

God Jul

2008-12-24T11:02:00.003+01:00

Mycket skrivet blir det inte och inte mycket läst heller. Julen är hektisk.
Men nu lutar jag mig tillbaka, värmer min egen glögg och tittar på granens skimrande kulor här i Abbekås, medan lilla N. sjunger Lille katt så att det ekar mot väggarna.
God Jul allihop!
Så hörs vi sedan.

När elden har slocknat

2008-12-15T17:20:00.007+01:00

Min farmor är gammal. Hon har varit gammal sedan jag var liten, men då var hon gammal liksom alla var gamla utanför dagisklassen.
Så länge jag kan minnas har min farmor varit det lysande exemplet på hur man kan vara gammal med styrka, med pondus och med kärleksfull erfarenhet, snarare än med svaghet. Hennes ben har blivit knickigare, hennes rörelser långsammare – men i ögonen har det brunnit en eld och i mungipan ett skratt.
Nu har jag börjat mitt sorgearbete, trots att ingen kan veta när slutet kommer. Kanske dröjer det många år. Kanske några dagar, timmar. Minuter.
Elden har brunnit ut.
Det går i vågor, det gör ofta det hos människor som närmar sig de hundra. Bra dagar och dåliga dagar, dagar av tacksamhet och dagar av trötthet. Men dagarna av trötthet tycks bli längre och längre. Skrattet i mungipan har blivit en rynka blott.
Det senaste halvåret har det gått väldigt fort. Farmor är inte längre den farmor jag kommer att minnas, hon har gett upp, hon väntar. Bistra bilder - ibland förstärkta, ibland sanna och ibland påhittade – fyller hennes huvud och hindrar henne från att somna. Ändå sover hon mer eller mindre hela tiden, med ena ögat halvt på sin vakt. Det är svårt för oss runtomkring, vi hänger inte riktigt med trots att vi förstås vetat att det förr eller senare skulle hända. Ibland vill vi ruska om henne, ibland vill vi skälla på henne, ibland vill vi stoppa om henne och stryka henne på kinden, släppa taget. Skydda henne. Och oss.
Det känns konstigt och orättvist att min egen högsta önskan vore en kropp som bara behöver tre timmars sömn, en kropp som gav mig förutsättningar att utnyttja dygnets fåtaliga timmar till det yttersta – när farmor å sin sida stirrar in i väggen eller på skenet från tv:n och önskar det motsatta. För henne är dygnet för långt. Tiden för långsam. Hur blev det så?
Jag har svårt att hitta den rätta balansen mellan att tro och hoppas, eller målet för min längtan. Jag hoppas att farmor fick leva förevigt, men jag vill vrida tillbaka tiden till den farmor som förut var. Jag älskar henne som hon är men önskar henne mer.
För mig är hon odödlig.
Men även odödliga blir till slut för svaga för att vilja.

Måndag, lunch

2008-12-15T15:48:00.003+01:00

Sysslolös, rastlös vandrade jag omkring under lunchen och frös. Gick in i bokhandeln, bläddrade i böcker, ville köpa men väntar på pocketutgåvorna. Skrattade till när en ung man gick förbi och förklarade för sin kompis att Gomorra "handlar om den italienska maffian, mest den i Nepal".
Etta på försäljningslistan låg Liza Marklund.
Skakade på huvudet, uppgivet.
Tänkte att det förvisso ligger en hög böcker i väntan på läsning både ovanför sängen och i bibliotekshyllorna, men det skadar ändå inte att fylla på. Aktade mig för dem jag önskar i julklapp.
Och köpte istället Låt den rätte komma in (John Ajvide Lindqvist), Kärleken (Theodor Kallifatides) och Dårskaper i Brooklyn (Paul Auster).
Så gick en halvtimme och jag var tillbaka vid skrivbordet igen.

Två, ett, uppe och nere

2008-12-15T15:43:00.003+01:00

Efter en helg full av julmat, vänner, familj och två av världens sötaste ungar springandes fram och tillbaka i vår hall, kastandes en boll på varandra, tavlor, tomtar och oss – hämtade jag andan i ett långt, varmt bad som varade i uppemot två timmar. Det var tyst sånär som på två försiktigt tassande katter och en och annan droppe som föll från kranen ner i mitt stekheta badvatten.

Jag läste ut Märta Tikkanens Två.

Förra året var det Joan Didion som tog över hela min tankeverksamhet med sin bok om den avlidne maken John Gregory Dunne och sorgearbetet efter ett långt, lyckligt konstnärsäktenskap. Den boken var vacker, den var som bomull för själen och samtidigt en inspiration. Det var kärlek utan gränser, utan taggtråd.

På så sätt skiljer sig Ett år av magiskt tänkande milsvitt från Två. Paret Tikkanens äktenskap var knappast lent, där fanns alkoholmissbruk, könsrollsproblematik och narcissism - men någonstans mitt i allt fanns också en kärlek så stark att den varade tills Henrik Tikkanen slutligen dog, 59 år gammal, i cancer. Två skildrar allt detta, naket och ärligt – både avgrunderna och den rena luften högst upp på berget.

Att leva med en konstnär är inte som vilket äktenskap som helst. Det finns en dynamik, en problematik och ett sätt att vara som i varje fall inte jag kan översätta till något annat. I spåren av skapandet och den ständigt pågående processen i huvudet på dem som fötts till detta, kommer utmaningar som inte går att känna igen förrän man själv varit nära. Jag läser och känner igen delar och känslor, kanske är det därför dessa två böcker berört mig så starkt. Det är svårt att förklara och prata om det med vem som helst, det är svårt att få perspektiv när man knappt har en utgångspunkt själv. Att läsa Ett år av magiskt tänkande och Två är som att prata med vänner, genom hela spektrat från ojämförlig lycka till de svartaste av sorger – även om väldigt mycket skiljer såväl Tikkanens som Didions situation från min.

Jag imponeras av Märta Tikkanens kärlek till maken, trots att jag på sitt sätt kan förstå den väl. Det är vackert, inte uppgivet - starkt och inte fegt. Hon sammanfattar det bäst själv när hon avslutar sin bok med

Jag saknar honom ofta.
Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.

Kärlek är aldrig enkel, inte ens när den verkar fulländad. Jag lutar mig mot ett skyddsnät av värme och känner R:s trygga armar runt mig, jag vet att vi är två, att vi är ett. Jag vet att vi kommer att falla, men också att vi klättrar upp. Inte för ett ögonblick skulle jag vilja ha det annorlunda.

Våra öden är sammanflätade, framtiden bestämmer vi själva över.
Kanske är det just i detta kärlekens kärna finns.

Kort igen

2008-12-12T10:58:00.003+01:00

Av förklarliga skäl finns inte mycket tid att tänka igenom såhär två veckor innan jul, de stora filosofierna får ställa sig på vänt.
Det blir snabba reflektioner på bloggen ett tag framöver.

Att Andrée Jeglertz tar över Djurgården är ganska intressant, men knappast ett unikt steg. Uffe Larsson tog ju cupguld med MFF:s damer innan han tog steget över till TFF:s herrar och förde dem upp i Allsvenskan. Jag vet att Uffe då pratade om att skillnaden mellan att träna damer och herrar enkelt sagt låg i att man var tvungen att motivera övningar mer för kvinnor, i meningen att det måste vara genomtänkt. Män beordrade man bara, ingen ifrågasatte. Jag vet inte hur det ligger till med den saken, men har Andrée Jeglertz tränat Sveriges bästa damlag i fem säsonger så vet han nog mycket väl hur man hanterar stora egon och får olika spelartyper att dra åt samma håll - och fotbollskunskapen är ju densamma oavsett kön. Dessutom har Jeglertz spelat på hög nivå själv. Nej, valet av Jeglertz finner jag ingen svårighet i att förstå och tycker inte att det borde bli så omdiskuterat - men varför tar Djurgården tillbaka Zoran Lukic? Han har ju inte lyckats någonstans efter förra sejouren? Märkligt.

Det här med att dela med sig av spellistor på Spotify är helt enormt. Jag fyller annars sysslolösa dagar på jobbet med att gå igenom alla låtar som sveper in från olika bloggar och kommentarer - en ocean av möjligheter som kommer att förändra musiklyssnandet i grunden. Sanna mina ord. Det jag lyssnar på just nu syns i listen till höger.

Årslistorna börjar så smått droppa in lite överallt och själv tar jag som vanligt ett svanhopp rakt ner och botaniserar fritt. Listor och sammanfattningar tillhör som bekant mina favoritsysselsättningar. Vad det gäller mina egna listor så försöker jag förtvivlat ta igen vad jag missat under årets första elva månader. Det går sådär.

När jag gick och lade mig igår doftade köket av nybakat bröd, på tungan dröjde sig en förnimmelse av den avsmakade julsnapsen kvar och utanför fönstret föll snöflingor sakta genom gatlyktornas sken.
Imorse regnade det tungt mot den långt neddragna mössan när jag satte mig på cykeln för att ta mig till jobbet.
Det är väl som det brukar, antar jag.

Rapport om allt och inget

2008-12-11T13:53:00.005+01:00

Mitt i alla julfixerier och trots en begynnande förkylning jag knuffade bort med bestämda krafter och blott känner milda följder av, njuter jag för tillfället av en så kallad medgångsvåg. Kulturellt. 2008 har varit ett jobbigt år på många sätt och jag tappade någonstans mitt i allt kraften att ta in, lusten att känna.
Men mer om det senare.

Nu är hursomhelst inspirationen tillbaka, Två går framåt med intressanta steg, Spotify öppnar nya dörrar till musiklyssnandet och jag lägger till låtlista efter låtlista från kända och okända människor, vars gemensamma nämnare är att de finner det mödan och tiden värt att sätta samman en lista överhuvudtaget. Älskvärt, på alla sätt och vis.

I förra veckan såg jag äntligen Woody Allens Vicky Cristina Barcelona och, nej, visst, såklart inte i närheten av Manhattan eller Annie Hall, men underhållande, rolig och med en briljant Penélope Cruz (som jag varit småförälskad i sedan Att återvända) i en av huvudrollerna. Man kan diskutera den klichéartade bilden av träiga amerikaner (business-pojkvännen är onyanserad) kontra eldiga, kulturella européer, men jag köper det och jag köper att staden Barcelona gick in med pengar i projektet - till full valuta - jag köper berättarrösten och jag köper i alla väder Javier Bardem, den strålande och för all del inte så osexiga Javier Bardem. Vicky Cristina Barcelona kommer att stå i min dvd-hylla i framtiden, ett gott betyg.

Och så Bob Dylan då. Denne gigant. På väg till Sverige men ingen brådska i familjen Lindgren att köpa biljetter för inte säljer väl Bob ut Malmö Arena hur snabbt som helst? Det visar sig dock att gemene man tydligen gott och skaffat sig smak såhär i reklamavbrottet mellan Idol och Melodifestivalen, vi hann med andan i halsen precis boka plats. Så nu spelas det Bob i huset, Bob i lurarna och Bob i datorn, spellistan i Spotify ser ni i föregående inlägg. Mats Weman har nedräkning för sin fru och alla bloggläsare, en adventskalender att älska förstås.

Igår såg vi TV4:s EM-krönika och tårarna rann i vanlig ordning nedför kinden medan rösten stockade sig vid minsta konstaterande. R. har svårt att vänja sig, han ler i mjugg när jag under en knapp timme inte kan prata för att Turkiet vänt 0-2 mo Tjeckien, Ivan Klasnic gjort mål mot Polen eller Buffon räddat Adrian Mutus straff. För att inte tala om när Zlatan gjort 1-0 mot Grekland. Dessa glädjescener, jag kan inte värja mig, det bara blir så - vem kan vara oberörd? Inte jag och inte nu.

En sakta krypande trygghet börjar smyga sig på, det är en välkommen känsla. Ett liv där sådant som är viktigt men inte livsavgörande får ta plats, får ta över. De verkligt svåra tiderna härdar en möjligen. Men det är tiden däremellan som utvecklar.

Utvecklar och förstorar.

This is for all you lovers out there

2008-12-10T12:05:00.002+01:00

Okej, nu har jag två inbjudningar till Spotify att dela ut. Någon som är intresserad?

Ni som redan har tillgång kan njuta av denna ljuvlighet, uppladdningen har börjat.

Vardagsbekymmer

2008-12-08T13:36:00.003+01:00

Kunde inte lägga ifrån mig Märta Tikkanens Två igår, somnade alldeles försent. En förkylning tornar därmed upp sig i halsen.
Och det kan jag säga, att det har jag inte tid med.

100 år

2008-12-06T18:01:00.005+01:00

Idag skulle min farfar ha fyllt 100 år.
Men han dog innan jag tagit mina första steg, han dog innan mitt minne började fungera.
Jag vet inte vem han var.
Tusen och en gånger har jag försökt skapa en bild av den enda av mina mor- och farföräldrar jag aldrig fick lära känna. På fotografier ser jag att han var lik min pappa, eller tvärtom. Vad jag förstår finns det också en del likheter i deras sätt att vara. Men det är suddiga bilder som målas upp, oavsett vem jag frågar. Min pappa mumlar bara, jag kan faktiskt inte minnas att han någonsin egentligen svarat när jag ställt frågan.
Vem var min farfar?
Gösta Malmström var badmästare i Malmö, han föddes 1908 och dog 1979. Han var i perioder sjuklig, låg en lång tid på Orup men när jag ser på de svartvita bilderna i farmors ramar ser han stark ut. Han ser ut att vara en man att lita på.
Jag har försökt fråga farmor också - vem var mannen du älskade, som du sörjde och saknade? Han var snäll, säger hon. Vi hade det bra.
Suddig, bilden är så suddig.
Det har återberättats för mig att farfar så gärna ville hinna med att se mig gå innan han dog och vi var på sjukhuset precis i slutet, mamma hjälpte mig att ta några stapplande steg där på hans säng, han somnade in strax efter det.
Det kan ögonblicksvis sticka till i mig att någon älskat mig så högt, brytt sig så mycket, känt en sådan stolthet över mig - utan att jag har något att ge tillbaka. Jag fick aldrig chansen att göra det.
Etthundra år, tänk farfar.
Tänk om du fått uppleva det.
Tänk om jag kunnat sluta dig i min famn och säga att jag älskar dig också.
Jag får göra så gott jag kan med de medel jag har.
Grattis på födelsedagen, farfar.
Du har din egen plats i mitt hjärta.

Oj

2008-12-05T10:45:00.003+01:00

Jag surfade in på tidningsbutiken.se för att leta efter någon bra tidning att ge i julklapp och förutom förvåningen över det enorma utbudet (herregud så många tidskrifter och magasin det finns), så utbrast jag genast i ett skrattblandat gråt när länkarna livsstil - kvinna och livsstil - man ledde mig in på följande uppdelning (ett urval):

Kvinna - Aktiva Skolföräldrar, Allt om Bröllop, Amelia, Amelia Brud & Bröllop, Amelia Jul, Amelia Sommar, Cardmaking & Papercraft, Cosmopolitan, Damernas Värld, Dolls House & Miniature Scene, Elle, Entertainment Weekly, Existera, Family Living, Glamour, Hemtrevligt, Hennes, Hänt Bild, Icakuriren, Knitting, Mama, Oprah Magazine, PS! Personlig Utveckling & Psykologi, Scrapbook Inspirations, Veckans NU, Veckorevyn, World of Cross Stitching och Vårt Nya Bad.

Man - Bon, Café, Din Teknik, M3, Man, Moore, Playboy, Poker Magazine, Scandinavian Tattoo Magazine och Slitz.

Kvinnor tycks för det första läsa fler tidningar, men också finna nöje i att sticka, brodera, samla på dockhus, satsa på barnen, hänga med i skvallervärlden, mysa till hemmet, köpa mat, utveckla sig som person och - mer än något annat - planera för det mest storslagna bröllop som står att finna.
Män, å andra sidan, grottar hellre ner sig i lättklädda kvinnor, tatueringar, teknikprylar och poker.

Så, min älskade R, nu är det du som ser till att köpa garn och sytråd till mig i julklapp - här får ingen tid gå till spillo!

Vellinge kommun - där friheten är lite större

2008-12-02T14:56:00.004+01:00

Tusen och en gånger har jag dramatiskt utbrustit i ett aldrig mer Vellinge kommun. Jag har skrattat bittert åt inskränktheten, fräst åt självgodheten, kastat pil på den skimrande paradisbubbla näset utmålats som. Mina föräldrar har nog en och annan gång känt sig sårade - här försöker man skapa bästa möjliga förutsättningar för sina barn och sedan får man bara skit tillbaka, liksom. Men Höllviken, den lilla by med storhetsvansinne som jag växte upp i, är ingen drömvärld. Det är förstås heller inget helvete. Bara en vanlig, trångsynt sovort som det finns tusentals av över hela landet, en boplats vid ett hav för folk som har råd, för dem som sökt ett utopia och med obrottslig lokalpatriotism tror sig ha funnit det.

Men såklart, förutom allt annat. Flyktingfrågan. Alltid närvarande, alltid i botten.
Det är bedrövligt, pinsamt och fruktansvärt att en välmående kommun som Vellinge inte tar emot några flyktingar alls. Inställningen bland invånarna är orubblig - inte en chans att man tillåter det i denna lilla marsipanvärld.

Fullmäktigepolitikern Anders Alkewall (kd) krävde våren 2007 att man skulle undersöka möjligheten att ta emot 2-3 ensamkommande flyktingbarn. Nu tvingas han avgå efter ett och ett halvt års trakasserier och hot.

Vi tar det igen.

Undersöka
Möjligheten.
Att hjälpa.
2-3.
Ensamkommande.
Barn.

Okej, igen.

2-3.
Barn.

I Vellinge kommun så upprörande att Alkewall hotats via e-post, fått filmer med misshandelsfrekvenser skickade till sig och sett familjens bilar saboteras vid ett flertal tillfällen.

Jag finner inga ord längre.
Det finns inget mer att säga.

Aldrig mer Vellinge kommun.

Istället för förbud - förvirring

2008-12-02T11:17:00.001+01:00

Janne Gradvall har, apropå Ipred, skrivit en intressant krönika om fildelning som nu ligger på hans hemsida. Omdiskuterad, förstås, men med stora poänger.

Grisen har kommit

2008-11-30T18:19:00.003+01:00

Okej, det är tur att vi har två frysar.
De är nämligen sprängfyllda.
Idag hämtade vi julagrisen, som förstås är så mycket mer än just julagris.
Nu trängs kotletter, grishals, fläsklägg, sidfläsk, bogbitar, soppben, fläskfilé, revben, stekfläsk och späck med kåldolmar, majskolvar, rabarber, rårörda hallon, frukostbullar, persilja, kräftor, kantareller, kanelbullar och kräftskal med lammstek, lammkotletter, lammgrytbitar och lammrevben, samt det som återstår av nötleveransen i höstas; bog, högrev, ryggbiff, oxlägg och entrecote.
Inte en smula till får vi in.
Det bästa av allt?
Allt är plockat i Tjörnarp, ekologiskt närodlat eller uppfött och slaktat enligt samma regler.
Det är jag stolt över.

Tankar från landet

2008-11-29T13:15:00.000+01:00

Tjörnarp igen. Det är kallt, kallare än i sta’n – men utan den råa fuktighet som blåser in från havet. Tystnaden är kompakt, jag vänjer mig aldrig riktigt vid den. Blir alltid lika överraskad. När det börjar regna här så märker man inte det genom att känna en droppe på kinden, man hör det landa mot gräset och löven. Vattnet i bäcken står högt nu på vintern, ljudet av den når ändå upp till huset.
I stugan är det nästan lika kallt som ute. Vi värmer ett rum och håller oss där, sätter elementet på full styrka och eldar i kaminen. Efter ett tag går det att vara i de andra rummen också, när man vant sig.
Jag har svårt att bestämma mig för när jag tycker bäst om att vara i Tjörnarp. Våren är underbar med den höga luften och doften av jord, alla förhoppningar inför sommaren, när odlingar ska förberedas och planer görs upp. Jag gillar ju planer, som bekant. På sommaren är det grönt, så otroligt grönt och jag kan inte se mig mätt på bär som blir allt rödare, grödor som blir allt större. Kattungarna som vi aldrig vet var de hör hemma springer över köksbacken och gömmer sig i gräset, korna betar utanför fönstret. Det är själva sinnebilden av landet, idyllen, det man längtar till när vintern är som tristast. Men hösten är nästan lika, eller minst lika, vacker. Som ett sprängfyllt spektra av färger, likt ett vykort. En matta av gula och röda löv täcker gräsmattan, trädkronorna bildar valv över grusvägen och ramar in tomten. Jag tar tusen bilder och dricker hundra koppar kaffe medan jag bara går runt och betraktar detta vackra. Naturen. Vem trodde att man skulle bli sådan? Vintern, så. Vi har aldrig lyckats pricka in ett riktigt snölandskap, men jag önskar det hett. Det måste vara som landet Narnia då. Men även utan snö, är vintern mysig här. Intimiteten i att kura ihop sig vid brasan är värdefull, frosten i hagarna och isen i bäcken målar upp ett nytt landskap. Även i Tjörnarp kan vintern vara grådaskig, men aldrig som i sta’n. Inte så tråkig och anonym.
Kanske är det förresten just allt detta som är en av de starkaste anledningarna till att jag älskar vårt sneda, gamla hus på landet så mycket. Årstidernas växlingar. Här finns verkligen årstider, de är tydliga och har var och en sin skönhet. I Malmö finns egentligen vara vinter och sommar, kanske någon vecka vår och någon vecka höst. Inte mer.
Det sprakar i kaminen nu, R. har varit ute och kluvit ved. I fönstren lyser adventsstakarna och stjärnorna jag just placerat ut. Det vill inte riktigt bli ljust ute, molntäcket lägger ett lätt mörker över dagen – men det är som det ska vara och i köket ligger doften av gårdagens hjort med pressad potatis, smörstekta kantareller, rödvinssås och hemmagjord gelé kvar i luften. Jag ska snart läsa vidare i Smärtan.
Det är en bra dag.

Gömda fakta

2008-11-27T12:56:00.005+01:00

Liza Marklunds bok Gömda var i många år den mest upprörande bok jag läst. Jag tyckte den var fruktansvärd. Fruktansvärt dålig.

Jag vet inte hur många människor som rekommenderat just Gömda för mig både innan och efter jag tvingade mig igenom den, hur många som hyllat den som bland det bästa de läst. För mig var det ofattbart. Förutom det usla språket - Liza Marklund är trots allt en etablerad journalist - så fann jag det motbjudande hur man på ett så enkelspårigt sätt framställde en historia från en enda vinkel - en historia som uppenbarligen var mycket mer komplicerad än så.

Dessutom, precis som i fallet Inte utan min dotter som jag redan som tolvåring fann osmaklig, så underblåste boken en form av schablonbild av muslimer - eller flyktingar - som man som författare måste ta ansvar för.

Jag hatade Gömda och har aldrig läst någon av uppföljarna, oavsett om Liza Marklund varit inblandad eller som i de senare fallen bara huvudpersonen "Mia" - idag för övrigt mångmiljonär tack vare seriens försäljningssiffror.

När nu Monica Antonsson grävt vidare i historien och funnit att mycket, faktiskt det allra mesta, inte var sant - blir jag ändå förvånad. Marklund (och "Mia") har hela tiden hävdat att detaljer ändrats för att skydda identiteten på de inblandade och anonyma källor, men enligt Antonsson har varken hotbild, sociala myndigheters hantering av fallet eller "Mias" egen bakgrund någon förankring i verkligheten. Detta bygger hon på myndighetsdokument, intervjuer med "Mias" son, polis och - för första gången - mannen som var grunden till hela historien.

Jag vet lika lite som någon annan exakt vad som hänt, det finns knappast en absolut sanning - det gör sällan det - men hela denna soppa kan till slut ändå hällas i precis den terrin jag från början kände för att kasta i väggen. Gömda blev en försäljningssuccé tack vare, eller på grund av, att så många människor så okritiskt svalde en sådan fruktansvärd historia - på samma sätt som man i alla tider manipulerats av propaganda. Det finns inget naturligt ifrågasättande, ingen instinktiv kritisk granskning av enkla fakta eller statistik och det gäller förstås inte bara i fallet Gömda. Denna inställning är tillsammans med rädsla och okunskap själva grogrunden inte minst till Sverigedemokraternas framfart i vårt land.

Liza Marklunds karriär lever för tillfället i motvind. Vi kan väl hoppas att vinden vänder i andra sammanhang också.

Boken Mia - Sanningen om Gömda släpps i början av december. Monica Antonsson har även en blogg som behandlar frågan. Det bör också påpekas att både Liza Marklund och "Mia" vägrat kommentera de nya uppgifterna.

Priset för Ipred är för högt

2008-11-26T15:57:00.007+01:00

Jag försöker sätta mig in i turerna kring Ipred och känner mig, förutom en smula ambivalent (åtminstone till en början), skrämd inför den framtid vi med full fart stormar in i. Med internets utbredning och utveckling har en mängd svåra frågor formulerats, frågor som inte har någon motsvarighet i historien och som det därför knappast finns några enkla svar på.

Till slut handlar det ändå om vilken typ av samhälle vi vill leva i. FRA-lagen skvallrade en hel del om vad vi kan förvänta oss, samtidigt som protesterna mot samma lag var ett utslag av en sorts nya demokratiska krafter som lika starkt inger välbehövligt hopp.

Men Ipred, som sagt. Såsom gift med en fattig konstnär kan jag garantera att illegal nedladdning och fildelning i alla former är något jag förkastar. Jag anser det självklart att den som skapat något ska ha samma rätt till betalning för sitt arbete som inom alla andra områden - och lika självklart är detta en förutsättning för att konsten alls ska kunna överleva. Men utvecklingen är svår att stoppa (vilket till stor del handlar om att de stora jättarna stod handfallna och grät när bollen var i början av backen, istället för att erbjuda ett attraktivt alternativ) - och man gör det knappast genom att köra över allt vad som har med integritet och rättssäkerhet att göra. Att en privat aktör (multinationella företag) ska kunna agera utredare i ett förmodat brott - är det en verklighet vi vill leva i?

Som Fridholm så klokt konstaterar, handlar det till slut knappast om rätt eller fel vad det gäller fildelande - utan om den ojämvikt som vi ofrånkomligen ställs inför. David mot Goliat. Och vi, vi vanliga människor? Vi är förstås David, som vi alltid varit.

Om misstanke finns att min dator fildelat exempelvis musik, då kan jag alltså efter en civilrättslig process dömas till stora bötesbelopp (plus kärandens rättegångskostnader) för ett brott jag inte ens behöver ha begått. Det kan vara någon annan som använt min dator. Någon som smygsurfat på mitt trådlösa nätverk. Det spelar ingen roll, bara IP-adressen räknas - och plötsligt kan en civil aktör ha rätten att begära in mina personuppgifter, eftersom det är min dator. Det är förstås en orättvis jämförelse - men inte fan döms jag för mord bara för att det är min hammare som använts som vapen?

Jag stödjer på alla sätt de artister, författare, regissörer och konstnärer som vill överleva på sitt arbete - något måste göras åt den upphovsrättsliga situationen och debatten om den måste fortsätta. Men priset för Ipred är för högt.

Alldeles för högt.

Läs gärna Alexander Kuprijankos analys i Sydsvenskan, ett flertal artisters debattartikel i DN, Anders Mildners som vanligt insiktsfulla tankar i Sydsvenskan, samt justitieminister Beatrice Asks (m) och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths (m) opinionsartikel i Svenska Dagbladet för mer information.

Spotify? Spotify!

2008-11-26T13:53:00.005+01:00

Tack vare Halvar har jag nu en invite till Spotify, varför mitt huvud för tillfället är fyllt av tankar kring Airtunes, Airfoil och annat som gör vardagen vädigt mycket lättare och mer skimrande.
Tänk att ha tillgång till miljontals låtar, lagligt (Spotify har avtal med alla de större skivbolagen, en del mindre och dessutom Stim), streamat, snabbt - och i första hand anpassat för Mac (även om det funkar för PC också). Det sägs att lyssning genom iPhone inte ligger alltför långt borta heller och när det händer - då slänger jag min SonyEricsson och min iPod överbord utan att fälla en tår och lägger hela lönen på att göra Apple lyckligt.
Spotify är framtiden.
Idag är det julafton.

Mitt i

2008-11-25T12:40:00.001+01:00

Bokstim är det bästa jag vet. När textraderna fångar en i flykten, när boken blir som en klocka man alltid bär runt handleden. Högar av oläst ligger på min hylla ovanför sängen, som en ständig påminnelse om en annan värld, en värld jag dyker in i med liv och lust och sedan lämnar därhän i perioder.
Det är tråkigt att stå på paus.
Men det har varit ett mönster så länge att jag gett upp hoppet om att ändra på det.

Efter Mig äger ingen kastade jag mig igår in i Marguerite Duras Smärtan och redan efter trettio sidor vet jag att denna bok kommer att betyda något. Den kommer att påverka mig. Det är inte alltid den känslan är nödvändig, varken omedelbart eller överhuvudtaget. Men det är å andra sidan sällan andra böcker än dessa stannar kvar, i tankar och i drömmar, i det undermedvetna, det är sällan andra böcker än dessa ploppar upp i korta ögonblick och ibland diffust - som ett eget kapitel i livet.

Min önskelista på adlibris blir allt längre och jag känner att jag måste avverka lite nu, för att kunna trycka på den beställningsknapp mina fingrar kittlar efter.

Där ligger Kinky Friedman (Elvis, Jesus och Coca Cola), Stig Larsson (Autisterna), Bodil Malmsten (Sista boken från Finistère), Margareta Strömstedt (Natten innan de hängde Ruth Ellis), Virginia Woolf (Mot fyren), Charles Bukowski (Factotum), Primo Levi (Är detta en människa), Valerie Solanas (Scum manifest), Anna Politkovskaja (Rysk dagbok), Kjell Östberg (I takt med tiden: Olof Palme 1927-1969), Barbro Alving (Dagbok från Berlinolympiaden 1936) - och en jättehög med böcker som jag förpassat till i väntan på pocket; Marjaneh Bakhtiari (Kan du säga schibbolet), Suzanne Brögger (Sölve: En plats i Danmark), Joan Didion (Att lära sig själv att leva), Lena Ebervall (Ers Majestäts olycklige Kurt), Per Olov Engquist (Ett annat liv) och Benny Haag (Makt, mot och motstånd). Bland många, många andra.

Om jag kunde skulle jag ta en veckas semester och bara läsa.
Det är den tiden nu.
Det stimmet.
Jag kramar ur varenda sekund och hoppas på att det varar länge.

Bland helrör och ziti

2008-11-24T11:23:00.002+01:00

Det kändes möjligen något bisarrt att läsa Åsa Linderborgs väldigt fina barndomskildring Mig äger ingen, samtidigt som Janice äntligen släckte lampan för ärkesvinet Richie Aprile i slutet av Sopranos andra säsong.
Den gemensamma nämnaren är förstås den starka upplevelsen.
Känslorna.
Nu är vi där igen.

Några reflektioner

2008-11-23T12:02:00.003+01:00

Jag ska bara kort konstatera att...

- revben med stark sås från Sylvia's i Harlem (New York), potatismos smaksatt med vitlök samt majskorn dränkta i smör är en perfekt fredagsmiddag. Eller, en perfekt middag närsomhelst, faktiskt.

- Atmosfär (på Fersens väg) än en gång övertygat mig om sin förträfflighet. Gårdagens middag, med en helt fantastisk råbiff (med kapris, dijon, finhackad rödlök och rödbetor) som förrätt, jordärtskockssoppa med ankleverglass som mellanstation, entrecote och innanlår av älg tillsammans med rotfrukter och linser från Alsace som varmrätt, ostbricka serverad med fikonmarmelad och hembakat bröd med valnötter och aprikos som avrundare och crème brulée med det mjukaste av innandömen och den knaprigaste av ytor som dessert - var rakt igenom fantastisk. Dry martini innan maten, Karlovacko (kroatiskt öl) till råbiffen, vatten till soppan, ett mjukt men mustigt Chianti-vin till älgen och italienskt dessertvin till osten höjde rätterna ännu en nivå. Alla restauranger med självaktning serverar också kaffe av klass, vilket var precis vad man säga om den cappuccino som ställdes fram innan den korta vinterpromenaden hem.

- Sopranos verkligen håller kvalitet rakt igenom. Vi är mitt inne i ett maraton från början till slut och jag slås än en gång av de små detaljerna i replikskifte och musik, detaljer som skiljer en mästerlig serie från en som drunknar i nivån strax under. På hemsidan kan man se exakt vilken musik man använt sig av i de olika avsnitten, en superb källa för inspiration.

- rensningen av iTunes som väntat blev en succé. Min randomspelare har precis gett mig i tur och ordning Ryan Adams I taught myself how to grow old, Marlene Dietrich Lili Marlene, Merle Haggard Mama tried, Nina Simone Strange fruit, Neil Diamond Act like a man, The Falcons You're so fine, Josh Ritter Bright smile, Willy DeVille Louise, Bob Dylan Ring them bells (alternativ tagning från Tell tale signs), Tammy Wynette 'Til I get it right, Solomon Burke That's how I got to Memphis, Jerry Lee Lewis What's made Milwaukee famous, Martha Wainwright Bloody motherfucking asshole, Sam & Dave When there's something wrong with my baby, Bob Martin The river turns the wheel och Mikael Wiehe & Ebba Forsberg Spanska stövlar. Detta bara i inledningen av vad som kommer att bli ett långt och passionerat förhållande...

- trots en del glas vin och såväl egen hallonlikör som limoncello och ett paket cigaretter under ett långt samtal i biblioteket medan fredagen övergick till lördag, så lyckades varken jag eller min goda vän L. komma fram till hur människor går och blir moderater. Men det finns säkert en bra anledning. Eller i alla fall logisk.

- Mats Olsson är i New York igen och som vanligt levererar han ovärderliga tips på bra restauranger och barer. Jag antecknar noggrant. Under de två underbara veckor vi var där ifjol, slog inte ett enda av Mats Olssons tips fel. Fantastiska ställen allihop. Och jag, jag fastnar än en gång i drömmen om att åka tillbaka.

- nu spelar iTunes Duke Ellington Blood count. Katterna sover. Och kaffebönorna är slut.

Apropå sådant man måste läsa

2008-11-21T16:03:00.002+01:00

Ända sedan jag läste Mats Olssons eminenta (han är ofta eminent på söndagar) krönika om vår syn på alkohol i allmänhet och Benny Haags nyutkomna bok Makt, mod och motstånd - om den mitt i och de runt omkring i synnerhet, har jag anat att det är en bok jag omöjligen kan undvika. Jag har en groende känsla av att alkohol, hur mycket jag än njuter av den, är en av pelarna på vilken all världens skit står. Halvar (som slutade dricka för nio år sedan), förstärker både denna känsla och insikten att Benny Haags bok är ett måste.

När sedan blir viktigare än nu

2008-11-21T15:52:00.003+01:00

Har man Lennart Persson och Halvars Huvudsaker som ett stående inslag i sin vardag, så blir inköpslistorna och längtan hem, till soffan, stereon och biblioteksfåtöljen en nästan omöjlig frestelse att motstå.
Jag är ju sådan, jag uppfylls av böcker jag ännu inte läst, filmer jag ännu inte sett och skivor jag ännu inte hört så till den milda grad att det spiller över och kokar ner till en lugn sump när jag sedan väl sätter tänderna i det.
Inte så att jag inte njuter.
Jag njuter bara mer på förhand.
Jensen skrev ett klokt inlägg om döden och vår rädsla för den häromdagen, tankar som många säkert är bekanta med. Jag har själv svårt att förhålla mig till livets slut, till skillnad från Jensen har jag gudskelov och tack aldrig sett den sista gnistan släckas medan jag själv sitter bredvid. Jag har aldrig, i vuxen, medveten ålder, förlorat någon som stått mig riktigt nära.
Men.
Det är klart att jag fruktar döden. Ibland. Men lika mycket och kanske oftare fruktar jag just att någon av dem jag älskar ska försvinna ifrån mig förevigt. Jag fruktar livet, vad det har i beredskap för mig. Förutom när jag lagar mat, då finns inga tankar som inte kan dras in genom näsan.
Jensens slutsats, om jag nu ska knyta ihop den här säcken, är att man snarare än att frukta döden bör frukta sin livspassivitet, att man måste stå emot detta rusande mot något annat, eftersom spåret ändå obönhörligen leder mot slutet.
Det är klart att hon rätt.
Men det är inte lika givet att det går att förändra sitt liv i grunden.
Att planera inför något, drömma om något okänt, är den kanske största delen av mitt liv. Jag ser framför mig en bild som ännu inte sotats ner av verklighet, där jag fortfarande har alla möjligheter till perfektion (ett annat, förmodligen lika farligt, nyckelord). Jag längtar efter böcker jag läst om, men vill ofta rusa igenom dem när jag väl fått dem i min hand. Jag vill vidare, till nästa. Det är svårt att njuta av det man har, när världen är så stor.
Undantagen är förstås det vi kallar mästerverk. Då försvinner allt annat, då finns bara nuet, den dallrande sekunden man befinner sig i och det kan vara Lucinda Williams starka men sårade röst, det kan vara Gloria Swanson som glider nedför trappan i Sunset Boulevard, det kan vara ett ångande, fullknökat KB med Bob Hund som trycker att det skulle vara lätt att säga att man inte hittar hem, eller Joan Didion som sörjer sin avlidna livskamrat.
Det är väl det som gör ett mästerverk, antar jag.
Att längta efter det som kommer, eller kanske någon dag kommer om jag har tur, är mitt sätt att njuta av livet. Förväntningar och drömmar är inget negativt, det är inte att fly något utan att känna något. Att utvecklas.
Jag hyllar dem som kan leva i nuet eller försöker göra det, men det är inte för mig. Jag njuter idag av vad jag får imorgon. Uppdraget är då på något sätt ändå slutfört.
Men i Tjörnarp finns ingen morgondag.
Där är varje sekund av kristallklar luft och lugnande tystnad som den allra sista.

iTunes

2008-11-21T14:44:00.002+01:00

Jag satte mig ner för att göra ordningen till de nysammanställda julskivorna igår, men slutade med att organisera om hela iTunes. Det har varit en väldig oreda - högt och lågt, spellistor i olika genrer, nytt och gammalt utan någon som helst sortering.
I min drömvärld är alla låtar i iTunes så bra att jag lugnt kan trycka på play och låta mig överraskas av låtvalet, trygg i det faktum att vilken ton som än flyter ut från högtalarna – så blir jag lycklig.
En hel del måste faktiskt rensas bort. Inför någon fest lade jag in hundratals nostalgilåtar från åttio- och nittiotalet som inte har någon som helst relevans utanför sitt sammanhang. Adjö.
Jag slås av – och älskar – ändå bredden i urvalet. Jag har aldrig och kommer aldrig att förstå skvallyssnande, musik gjord för att inte märkas.
Acceptera – well, det är väl en del av att bli äldre.
Men förstå, det kan jag inte.
All musik jag lyssnar på fyller mig med någon form av känsla. Självklart inte alltid densamma – Bob Dylan och Siw Malmkvist har inte mycket gemensamt – men alltid stark och sann.
Det är just blandningen av olika stilar som jag tänker ska bli mitt nya iTunes huvudstyrka. Pavarotti ska stå jämte Shirelles. Tindersticks jämte Andrew Sisters. Tim Hardin, Duffy, Chet Baker, Townes Van Zandt, Lena Andersson, Lucinda Williams, Glenn Miller, Eldkvarn, Marlene Dietrich, Pretenders, Timbuktu, Kinks, Anita Lindblom – alla ska de få plats, alla ska de få vara lika självklara.
Med uppemot tvåtusen låtar i biblioteket blir det lite av en utmaning.
Ett projekt att försvinna i.
Gud, så jag älskar dessa oöverskådliga galenskaper.

Splittrad

2008-11-21T14:32:00.002+01:00

Jag vet inte vad som har hänt med mig idag, men jag känner mig så överfull av tankar att jag inte får en enda av dem på pränt.

Snön faller

2008-11-21T11:50:00.002+01:00

Det snöar ute. Första flingorna för denna vintern.
Utanför vårt kontorsfönster samlar två pojkar ivrigt ihop snö från bänkarna på torget och kastar på varandra.
Barn har en förmåga att känna glädje över det lilla.
Snö är glädje.
Vintern är vacker.
Och nu är den här.

Hur tänkte ni nu?

2008-11-21T11:03:00.004+01:00

Att Anders Andersson tvingas bort från MFF gör mig ledsen. I en förening som de senaste åren utstrålat en väldig avsaknad av själ, känns det märkligt att göra sig av med det mest himmelsblå hjärtat av alla.
Jag antar att det finns goda grunder för bedömningen, samtidigt som laget haft ett försvar som läckt som ett såll under hela säsongen - då Anders varit skadad.
Ingen mittförsvarare ska heller vara på väg in.
Uppladdningen inför 2009 börjar med ett stort, stukat frågetecken.

En ny ordning

2008-11-21T10:42:00.004+01:00

Jag har uppdaterat mina favoriter i Safari. I uppdelningen Daglig läsning, Bloggar (frekvent läsning), Bloggar (mindre frekventa), Bloggar (mat) och Sport får jag en fin översikt och prioriteringsordning när jag sätter mig vid datorn. Och fastnar.
Jag slås över hur mycket som är så läsvärt, hur mycket som inspirerar och underhåller, hur internet steg för steg blivit det viktigaste instrumentet för alla dessa beståndsdelar.
När jag kommer till jobbet på morgonen har jag efter ett dagligt kontorsmöte en helig stund, då ingen får störa mig och min kaffekopp. Jag behöver den stunden för att börja dagen, för att varmköra motorn. Då läser jag Jensen, Bodil Malmsten, Halvar, Lennart Persson, Fotbollsfrun, Marcus Birro, Mats Weman och mina vänner Mary och Annika. Rätt ofta slår jag också en kik på Isobel Hadley-Kamptz, Andreas Ekström, Peter Englund, Anja Gatu och Janne Gradvall (som inte uppdaterar varje dag).
Det är ett sprudlande möte med människor som har något att berätta.
Människor som har förmågan att berätta på ett sätt som får mig att känna något.
Jag läser inte morgontidningen särskilt noggrant, tidsbristen blir (liksom för många andra) för stor. Men alltid sporten och alltid kultur och nöje. Resten skummar jag och hämtar sedan mina nyheter på nätet. Därför gläder det mig väldigt att Sydsvenskan börjar bli klar med sin nya hemsida, som lanseras till våren. Som alla vet är det en kritisk tid, en tid då de gamla morgontidningsdrakarna måste förändras från grunden för att kunna överleva. Jag älskar min papperstidning, att få en fysisk produkt i brevlådan varje morgon med all information jag egentligen behöver - men det är tyvärr inte framtiden. Jag är inte framtiden. Om sanningen ska fram.
Men Sydsvenskan har så många duktiga skribenter och journalister (vilket bevisas inte minst genom att tre av dem igår mottog Stora Journalistpriset) att det vore otroligt synd om man inte hittade till läsarna också när Xbox-generationen vuxit till sig. Den utökade satsningen på nätet och det sätt på vilket man verkar ta utvecklingen på allvar känns betryggande. Min kärlek till min gamla arbetsplats och familjehögborgen nummer ett rostar aldrig.
Internet är hursomhelst fantastiskt, vi kanske skulle påminna oss själva om det då och då.
Att vi är en del av en tid när detta vuxit fram.
Ett sant privilegium.

Vänlighet i vardagen

2008-11-18T18:29:00.002+01:00

Har letat med ljus och lykta efter svagdricka i olika närbutiker och två Hemköpsbutiker. Inget napp. Jag såg glöggen brinna inne, jag såg julen förlora sin glans - men precis för en stund sedan ringde min arbetskamrat och sade att hon hittat det på Malmborgs och att hon köper med sig fyra flaskor till mig.

"There are people willing to stand up for other people no matter what it costs them..."

Johnny Castle

Domaren! Vi byter!

2008-11-18T14:38:00.006+01:00

Vi handlar ju på Hemköp.
Det skulle man kanske kunna tro är en kvalitetsgarant, men ack nej.
Ett konventionellt utbud, ingen profil som står ut, inte särskilt billiga priser - och ingen större kunskap. Jag har frågat efter i tur och ordning kondenserad mjölk, piri piri, svagdricka och salpeter, med svetten rinnande längs ryggraden och irritationen stigande efter gång upp och gång ner med allt annat än logisk varuindelning.
Frågorna har bemötts med gapande munnar. Irrande blickar. En aura av kom-och-hjälp-mig-att-dö.
Jag betalar gladeligen mer pengar om jag får bra varor och kunnig personal. Jag vill ha eko-satsning, jag vill ha närodlat, jag vill ha glada grisar och frigående höns.
Jag vill ha ett utbud som inte förutsätter att man aldrig lagar något annat än spaghetti med köttfärssås eller shake-and-bake.
Jag vill ha kvalitet, matglädje, engagemang.
Hejdå, Hemköp.

Carmela Lindgren

2008-11-18T11:49:00.003+01:00

En gyllene regel när man beslutar sig för att se om hela Sopranos från början är att man måste vara beredd att tillbringa en del tid i köket.
Men blir så otroligt sugen på att laga mat.
Igår, redo att ta itu med andra säsongen, rullade vi glatt egna gnocchi och ugnsgratinerade dem i ljuvlig tomatsås, mozzarella och parmesan och serverade tillsammans med små köttbullar som kryddats med färsk chili, persilja och vitlök.
Det var himmelskt.
Till och med cappuccinon efteråt, med biscotti, bleknade en aning.
Men bara lite.

Något att berätta för barnbarnen

2008-11-18T11:41:00.002+01:00

I min värld är det förstås självklart att gråta en skvätt när Zlatan Ibrahimovic blir historisk. Min pappa pratar alltid om Bosse Larsson, Bosse är störst och jag sörjer att jag inte sett honom spela, att jag inte är en del av det självklara fenomen som varenda supporter till de himmelsblå helhjärtat låter sig omslutas av.
Men jag var med när Zlatan slog igenom. Jag såg honom i Superettan, jag var på Stadion när han smällde in sitt fantastiska mål mot AIK i den första allsvenska omgången samma år han sedan flyttade till Ajax. Efteråt gick vi till Ölcaféet, stämningen var euforisk, vi visste att vi varit med om något som det skulle pratas om i åratal, att detta bara var början.
Kanske lätt att säga såhär i efterhand.
Men det är faktiskt icke desto mindre sant.
Zlatan är bäst, han är störst och mest populär i hela Sverige - men för oss Malmöbor är han större än så.
Inte konstigt alltså, att tårarna rinner sakta på min kind medan ett fånigt leende sprider sig över ansiktet.
Zlatan är Zlatan.
Och jag var där när det började.

Söndag kväll, 21.00

2008-11-17T16:41:00.002+01:00

En stor kopp cappuccino med nymalda bönor i perfekt beska och den skummade mjölken lagom krämig, två nybakade biscotti med smak av mandel och apelsin, fötterna på bordet, kroppen djupt nedsjunken i den slitna fåtöljen och första säsongen av Sopranos rullande i dvd-spelaren.
Så kan man ha det ibland.

Det är november och klockan är två

2008-11-16T13:56:00.004+01:00

En kaffe och en cigarett, Mats Olssons söndagskrönika i Expressen - och plötsligt är det mörkt i hela lägenheten.
Vad hände?

En dagboksanteckning

2008-11-16T11:33:00.002+01:00

Tyst och lugnt, till och med katterna sover. Det är den första stilla stunden på hela helgen, som annars på ett ytterst gemytligt sätt puttrat på, surfat iväg, timmar har flutit förbi och försvunnit - men nu sitter jag här, vid datorn med en kopp kaffe och tänker att söndagar är veckans bästa tid.
Det har handlat om mat, som vanligt. Men också om youtube, Karate Kid, Depeche Mode, Falcon Crest, det har handlat om det enkla i att bara ha trevligt, skratta, umgås. I fredags över en indisk rotfruktsgryta, Irish Coffee, vin och en maratonlång musikquiz med min bror, hans flickvän (plus deras underbara dotter, förstås) och en av dessa människor man nästan aldrig träffar, men alltid trivs med. Det var knäppskallarnas afton, nördarnas högtid, de bortglömda minnesbankernas stora återkomst. Jag rensade katergorin film- och tv-musik. K. tog allt med Depeche och Rosie Thomas. N. var störst på allt som var bra. Min bror gick inte att slita från domarstolen.
Lördag så, tidig färd mot Köpenhamn och shopping med större delen av bokcirkeln. Vi tillbringade timmar på Cos, denna underbara butik som H&M-gruppen (ägare) inte vill ta till Sverige och jag köpte tröjor och skjortor, putsade till en stukad garderob. Vi satt länge och åt smörrebröd och pratade om livet, vänskap, förhållanden, beteenden och roller. Det är något speciellt med dessa människor, som jag sällan träffar utanför våra cirklar. Men jag lämnar dem alltid uppfylld av nya insikter, med fräscha vinklar, ett par graders vridning av mina perspektiv. Det är en älskvärd process.
På kvällen kalkonmiddag, med potatis, sås, rödkål, brysselkål och tre sorters geléer; vinbärs-, fläder-, och vitlök/chili-. Hela familjen samlad, vi är många nu och det blir bara fler och fler (och julklappspotten större och större...) - och det är alltid roligt, det har efter så lång tid blivit en särskild gemenskap, en stämning och en rollfördelning som fallit på plats med åren. Jag satt ensam vid matbordet en stund för att kunna få lite perspektiv, jag betraktade dessa människor och fotograferade ögonblicket i mitt minne.
I perioder när det känns som att det skakar på nedre däck, är sådana bilder det första man packar ner i väskan.

Superbt

2008-11-10T20:45:00.003+01:00

Kvällens middag: ytterlår från Vinslöv utan en sena - mört så att det smälte i munnen - lätt stekt och serverat med rösti av potatis, rödlök och färska rödbetor samt kall sås med lime och vitlök.
Mer behövs inte för att göra mig lycklig.

Två shots och ett kålhuve

2008-11-10T09:54:00.002+01:00

Planerna på att baka biscotti brann inne någonstans mellan två hot shots (ni förstår själva nivån) i lördags kväll, men med många skratt och ett par chockerande och ytterst skvallerkittlande nyheter får man nog säga att det trots allt var värt det.
Dock. Efter att Kalmar rättvist och glädjande bärgat sitt första SM-guld och MFF putsat till minnet av en intetsägande och föga engagerande säsong, plockade jag ihop bitarna av mig själv och gjorde kåldolmar med pressad potatis, stekta morötter och vansinnigt god, gräddig sås. Helt enligt nedtecknade instruktioner från mästarinnan själv; farmor.
R. hävdar att det var det godaste han ätit i år.
Själv gick jag omkring i en lägenhet som luktade vitkål och tänkte att vintern slutligen anlänt.
Med full styrka.

Julen flyttar till annan ort

2008-11-07T13:56:00.003+01:00

För att bespara de stackars läsare som tycker julen är deprimerande, ensam eller bara überkommersialiserad och mår illa av tanken på bling bling-musik och nejlikedoft - så har jag lagt över den delen av mig själv i en alldeles egen blogg.

Där frossar jag. Gräver ner mig. Simmar omkring i en ocean av tomtelängtan.

Här fortsätter livet dock som vanligt.

Fullt

2008-11-06T14:31:00.004+01:00

Vår frys signalerar fara. När jag råkade säga högt att en halv gris nu är beställd inför julbestyren, frustade och sprakade det från kök och klädkammare (där vår extraresurs står). I en genomträngande, isande ton som inte var helt olik Celine Dions sångröst, gnällde våra frysar över platsbrist, utmattning och snedfördelning. Vi har nästan bara kött i dem; underbar nöt från Råröds Gård utanför Vinslöv, lite rester från tidigare grisleverans från Lillehems Utegrisar, lamm uppfödda av vänners bekanta och några bitar hjort från Bonnarps Hjortgård.
Samt förvällda kantareller, mosade hallon, hemkokta kräftor och skal från höstens skivor.
Man kan ju ha det värre, vill jag hävda.
Trots viss explosionsrisk.

Steget efter

2008-11-05T12:11:00.003+01:00

Med statsministerraden Per Albin Hansson (s, 1945-46), Tage Erlander (s, 1946-69), Olof Palme (s, 1969-76, 1982-86), Thorbjörn Fälldin (c, 1976-78, 1979-82), Ola Ullsten (fp, 1978-79), Ingvar Carlsson (s, 1986-91, 1994-96), Carl Bildt (m, 1991-94), Göran Persson (s, 1996-2006) och Fredrik Reinfeldt (m, 2006-) - så ligger Sverige för övrigt knappast i framkant vad det gäller att låta samhällets utveckling och föränderlighet visa sig i den högsta makten.
Vi går inte gärna ifrån mallen, vi heller.

Det går framåt

2008-11-05T12:04:00.002+01:00

En gång, i en annan tid, satt jag och L vid vårt vanliga bord på Skolgatan, såg värmeljusen fladdra till, tittade djupt ner i våra ölglas, skrattade och skålade på att vi någon gång skulle få åka till det stora landet i väster, vifta med flaggor i folkmassan och fira att USA just valt sin första kvinnliga, lesbiska och svarta president.
Vi kommer förmodligen aldrig att få uppleva det.
Men Barack Obama var i alla fall ett steg i rätt riktning.

En massa da'r före doppareda'n

2008-11-04T10:22:00.004+01:00

De samlas på hög, listorna över stämningsskapande julattiraljer. Det räcker förstås inte med pynt (pynt - märkligt ord), för att komma i rätt stämning måste paketet vara lite större. Filmer och avsnitt ur tv-serier som rymmer någon form av tingeltangel, böcker med bakstök och klapplackande, musik med snöflingor på instrumenten, matprogram doftande av kanel och nejlikor - alla har de sin självklara plats i jakten på den perfekta julen.

Som förstås aldrig inträffar, livet kommer liksom emellan.
Men detta faktum förändrar inte ambitionsnivån.

Därför samlar jag än en gång ihop mina inspelade Kalle Ankas jul (svensk 1979, svensk 2006 och dansk 2007), kontrollerar att Trolltyg i tomteskogen funkar som den ska, att Love Actually finns i hyllan, jag dammar av Charles Dickens En julsaga och Astrid Lindgrens Alla vi barn i Bullerbyn, lägger julskivorna på hög med Etta James version av Please come home for christmas allra överst och ser Tina göra julgodis vareviga kväll.

Varje år köper jag minst en ny julskiva. I år tänkte jag satsa svenskt, för jag har alla upptänkliga versioner av amerikanska julsånger; rockvarianter, soul, vocal, klassiskt - men inte många där det sjunges om mössens julafton. Det är förstås en brist.

Och brister finns det inte plats för när det firas jul på Carl Gustafs väg.

Vad lyssnar, läser och ser ni på för att komma i stämning?

När man sjunger blir man jämt på glatt humör

2008-11-03T11:46:00.005+01:00

Det är skönt att kunna koncentrera sig på det väsentliga, brukar jag säga till min suckande man. Suckarna, som blir allt tyngre, kommer sig förstås inte av att jag koncentrerar mig på det väsentliga - även om han just i detta fallet, vilket snart ska visa sig, rätt gärna hade varit utan resultatet.
Nej.
Det handlar om teknikens förmåga att underlätta vår vardag och teknik är något som sällan underlättar min makes vardag. Teknik är helt enkelt mest i vägen och uppför sig sällan särskilt väluppfostrat.
För egen del kan jag kan inte gärna förneka min svaghet för blinkande lyktor och hjul som snurrar av sig själva, men å andra sidan vill jag bestämt hävda att inget köpes som inte är absolut nödvändigt. En elektrisk konservöppnare skulle till exempel aldrig komma över min tröskel (i detta läge av texten kan jag föreställa mig en snett leende make framför datorskärmen, med en mun som ljudlöst formar orden "nej, men en äggkokare är förstås av yttersta vikt att äga" - vilket jag självklart hävdar å det bestämdaste).
Nåväl. Med airport inkopplad till stereon slog vi två flugor i en smäll och blev dels av med en knastrande cd-spelare och kunde dels flytta tillbaka datorn till biblioteket - på säkert avstånd från vattenglasvältande katter, när nu de första årens drulleförsäkring gått ut.
Resultat: luftning av skivsamlingen för att hitta för situationen passande guldkorn.
Söndagens städning ackompanjerades följaktligen av Magnus Lindberg (dovt mutter från sovrummet), Dan Hylander (täcke läggs över huvudet), Ann-Louise Hansson, Lena Andersson, Siw Malmkvist och andra 60-talsschlagers i ljuvlig blandning (hasande steg hörs i hallen) - och slutligen första akten av Jesus Christ Superstar (ytterdörren smäller igen). Härvidlag kan lägenheten anses vara skinande ren och musikvalet ändrar alltså kurs mot finfin Stax-soul, innan den efter parmesankyckling med gräddsås och tagliatelle och ett par rykande heta cappuccinos mot kvällningen mjukt glider över i Bruce Springsteens för mörka timmar fulländade mästerverk The Ghost of Tom Joad.
Så gick ännu en söndag förbi, men i alla fall inte under tystnad - och tystnad är som alla vet det största hotet.
Jag ska bara övertyga min man om det.

Precis!

2008-10-31T13:50:00.003+01:00

Där ser ni! Recension från Piteå-Tidningen.

Kärlek och hat (fiende, kamrat)

2008-10-29T12:37:00.006+01:00

Ikväll smäller det.
Då släpps "A Man You Can Hate" - dubbelalbum, känslostorm, mästerverk.
Den fick fyra i Sydsvenskan.
Borde haft mer*.
Kom till Babel ikväll kl 19, så får ni själva höra.

* Inte minst tack vare det vackra omslaget, utformat av en viss fru Lindgren.

Från en till en annan

2008-10-28T23:20:00.003+01:00

När katten Elvis var liten tyckte han om att ligga och sova vid ytterdörren, liksom för att försäkra sig om att inte matte och husse skulle kunna lämna honom i sticket. Katten Bob retade honom för detta och kallade honom för mes. Sabla mes mes mes, jamade han föraktfullt och skrattade sedan så att han kiknade varenda gång Elvis vaknade av den duns i huvudet som innebar morgontidningens ankomst. Elvis blängde surt. På Bob. På tidningsbäraren genom brevinkastet. På husse som också skrattade åt honom. All sin kärlek lade Elvis istället på matte, som omsorgsfullt blåste på bulan i huvudet och sjöng sånger om andra tider och andra städer, där randiga katter levde gott på tonfisk och mynta och ingen längre prenumererade på morgontidningar. Matte och Elvis blev de bästa av vänner och gav varandra då och då förtroliga blickar som för att bekräfta sitt särskilda band. Numera sover inte Elvis vid ytterdörren längre, matte lämnar honom aldrig i sticket. Nu sover han i sängen. Och husse i soffan.

Fritt fram alltså för matte att beställa fler och säkert fullständigt onödiga tidningsprenumerationer och med Elle Mat & Vin, Fokus och Offside i bagaget vänder hon sig ut mot det okända. Matmagasinet? Lantliv? Elle Interiör? Drömhem & Trädgård?
Någon som kan leda in henne på rätt spår?

Köks-TV

2008-10-28T22:56:00.003+01:00

För alla som gillar tv-kockar är det fullt upp i stugan för närvarande. Lite oväntat har TV4+ tagit över facklan, när nu Tina gått på långledighet, Jamie Oliver bökar omkring i sitt grönsaksland och Nigella myser i sitt London-slott (läs för övrigt Janne Gradvalls utmärkta reportage om henne här) - och de flesta andra har sömnmedel i grytorna.
Men på slaget nio tisdag till torsdag får i tur och ordning Paolo Roberto, Leila Lindholm och Per Morberg pannorna att glöda, om man nu inte hellre njuter av reprismaraton söndagar halv sex till sju.
Det är inte alltid lysande (Per Morberg undantagen).
Men det räcker gott för en som inte kan ta ögonen ifrån en blåskimrande skärm så länge det kommer rök från spisen.

– Den här gången vill Herren att jag ska lyckas.

2008-10-28T11:22:00.003+01:00

Det skrivs så mycket om valet i USA just nu att det är svårt att sovra pärlorna från svinen.
Inte om valet som sådant men om en bister amerikansk verklighet, skriver den alltid eminente Niklas Orrenius i ett reportage från Sonoraöknen, på gränsen mellan Mexiko och USA. En text om hopp, om rädsla, om hat och mänsklighet.
Läs det.

A must

2008-10-27T20:15:00.001+01:00

Förra veckans glöggmugg har nu utvecklats till två flaskor julmust.
Julmust får man dricka hur tidigt som helst.
Det står i bibeln.

Stenåldern ringde och ville ha tillbaka sina färger

2008-10-27T20:02:00.007+01:00

På doppresentsjakten idag steg jag in på Duka och såg till min förvåning denna stenåldriga uppdelning som jag faktiskt, naivt och blint nog, trodde var förbi. Men där stod de alltså, en rosa mugg för flickor och en blå för pojkar. För säkerhets skull märkta så på produktlappen också, så att man inte skulle göra det ödestigra misstaget att köpa fel färg till fel kön.
Den fortsatta färden, in i bokhandeln för att köpa gratulationskort, var förstås inte mycket bättre.
Grattis grattis. Rosa eller blått. Inga missförstånd här inte.

Bye bye Comhem

2008-10-27T11:39:00.003+01:00

Comhem hade höjt vår månadsavgift med 56:- utan att säga något, såg jag igår när det var dags för räkningar. 16%! På ett bräde!
Jag sade upp skiten.

Annars gillar jag att betala räkningar. Och tvätta.
Att tvätta och betala räkningar får mig att känna mig duktig, till minsta möjliga ansträngning.
Dammsuga, däremot, är ett moln utan silverkant.

Vartsomhelst. VARTSOMHELST!

2008-10-27T11:13:00.004+01:00

I lördags diskuterade vi lotterivinster. Jag är ju själv helt ointresserad av allt som har med spel och dobbel (älskvärt ord) att göra, men min man är övertygad om att han vilken vecka som helst ska dra in en årsinkomst på dagens dubbel. Om bara kuskarna någon enda gång kunde köra som de borde.

I alla fall.

Jag känner mig inte särskilt lockad av att vinna en stor summa pengar. Inte för att jag hade tackat nej, men paniken över att de en dag ska ta slut, att man ska sitta där och undra hur det gick till, om man verkligen prioriterade rätt, om allt man inhandlat verkligen var värt sin köpesumma, det faktum att man vänjer sig vid att ha pengar och sedan plötsligt måste vänja sig tillbaka till den verklighet där man inte har det - lockar mig inte speciellt mycket. Triss-vinsten med 25.000:- i månaden i 25 år tycker jag låter betydligt bättre, om inte perfekt.

Men M. hade läst i en tidning, jag tror det var Newsweek, om en tävling där första pris var tio flygresor vartsomhelst i världen, i förstaklass för två personer - att användas inom två år.
Sådant lockar mig. Öronmärkta pengar, lyxtillvaro som inte direkt påverkar vardagen, en hel värld för ens fötter - fantasin sätts omedelbart igång.

Så.

Tio resor, vartsomhelst i världen i förstaklass. Vart åker man?
- New York (fyra gånger)
- Buenos Aires
- Texas (start för bildfärd genom närliggande stater)
- Nepal (start för tågfärd också genom Indien)
- Chile eller Bolivia
- Sydafrika
- Kuba

Vad säger ni?

Söndag

2008-10-26T21:50:00.004+01:00

Det blev ingen städning, ingen duschning av blommorna, inget likörsötande och ingen balkongvinterförberedelse.
Man är ju inte ofelbar.
Men en sats kanelbullar, ett och annat konstaterande mellan kaffeklunkarna att det minsann tydligt blivit mörkare såhär i vintertidens timme, Marie Ledins genom Petter Karlsson skrivna biografi om Stikkan Anderson (som var intressant läsning om än lite för släpphänt med slarvfel i korrekturet) - och hela Åshöjdens BK på dvd har i alla fall utgjort en alldeles lagom lugn söndag.
Jag tror att jag redo för en ny vecka.

Lördag eftermiddag och kväll

2008-10-26T00:37:00.002+02:00

En promenad till fiskehoddorna gav finfin lax, musslor, havskräftor och precis nyinkommen gös, vidare därefter till Elephanten ute i Dockan för smörrebröd och ljuvlig St Peter's Cream Stout tillsammans med M & S, cappuccino vid småbåtshamnen hos Jonathan på Lighthouse Café och nymalda bönor i en påse med hem - sedan getost på bröd med ringlad honung och valnötter på toppen hemma hos oss, med saffran- och tomatdoftande fisksoppa som superb huvudrätt och egen aioli därtill, avrundat med cappuccino och hemmagjord limoncello. En utmärkt lördag, på alla sätt och vis.

Lördag förmiddag

2008-10-25T12:28:00.004+02:00

Nybakade bullar med solrosfrön, havregryn och linfrön. Lagrad herrgård på den ena halvan, Munkakorv på den andra, leverpastej med sky och egen inlagd gurka på den tredje och saltkött med pepparrotsvisp på den fjärde.

Ursäkta usel bildkvalitet.

Det strålar en stjärna

2008-10-22T19:08:00.003+02:00

På gott humör, med en svag doft av glögg i rummet och den varma smaken av den på tungan, trallar jag omkring balanserandes på receptpärmar, böcker och inredningstidningar med jultema. Listor görs, dagar planeras, munnar vattnas och vore inte min man lika galen som jag hade skilsmässopappren i detta nu varit signerade och postade.
Vägen till hans hjärta går spikrakt genom magen.
För detta säger jag gudskelov och tack.

iLove

2008-10-21T11:04:00.004+02:00

Suck, sade min pappa dramatiskt när jag som tonåring ville ha mer av allt och helst oftare.
- Du är dyr i drift.
(Jag vill påpeka att karaktärerna i scenen ovan inte har någonting med verkligheten att göra)

Det är jag fortfarande. Dyr dyr dyr. Skivor, dvd-boxar, resor, filmer, böcker, inredning, mat, kläder - saker kostar, saker köps, saker staplas, saker älskas. Det värsta är att jag när jag tillfälligt snöar in på något extra intensivt, oftast efter att ha läst en bra krönika, bok eller reportage som fått mig att dregla, blir jag alldeles hänförd - alldeles uppslukad - och kastar allt annat åt sidan i min ambition att skapa något vackert med just det jag för stunden förälskat mig i. Jag köper aldrig saker i små portioner - ge mig hela menyn! I detta har förstås internet, med sina enkla knapptryck och sitt digra utbud, bidragit till fördärvet.

Men detta är inte nog.
Ack nej.
Från min far har jag också ärvt en faiblesse för teknikprylar, som jag så långt det går försöker blunda för.
Apple Store är absolut värst, jag skulle kunna köpa hela utbudet rakt av. Så praktiska och smarta ting i så snygg design borde icke få finnas. Allt som börjar med i gillar jag, älskar jag, avgudar jag.

När jag dör vill jag komma till en prylhimmel. Apple-himlen. Jag tar med mig ett par skivor jag inte kan vara utan (Bob Dylans Desire och några till), kanske någon film (Gudfadern och Sunset Boulevard), och någon bok (Michael Cunninghams Timmarna och Hemingways Och solen har sin gång), sedan sitter vi där i ett sladdlöst härligt paradis där allt är möjligt men inget blinkar.

Tills dess nöjer jag mig med en Airport Express, så att jag kan spela musiken från datorn i biblioteket ut genom vardagsrumsstereon.

Kanske inget himmelrike, men ett steg på vägen.

Uppdatering: jag visste inte om det i skrivande sekund, men har nu förstått att det precis lanserats en tidning som heter iLove, en porrtidning för oss som kan skriva inlägg som ovan. Dessutom med bekanta till mig inblandade. Tajming, eh?

Söndag

2008-10-20T13:32:00.001+02:00

En cottage pie – med färs, morötter, lök och mycket tomat i botten, potatismos med pressad vitlök och hackad persilja ovanpå och slutligen tjocka skivor chevre på toppen innan det hela grillas i ugnen under tjugo minuter – är för övrigt en superb söndagsmiddag, som allra helst avnjutes framför repriseringen av Per Morbergs Vad blir det för mat.
Om nu någon undrade.

Ack, den kärleken

2008-10-20T13:10:00.002+02:00

Det finns en romantisk sträng hos mig jag inte kan frigöra mig ifrån.
Varför ska man det, undrar vän av ordning?
Befria sig från romantik – galenskap!
Men alltså.
Jag har följt de mest tårdrypande tonårsserier och sett de mest tillrättalagda romantiska komedier, bara för ett ögonblick av rysning, en sekund av fånigt leende.
Sedan jag var liten (jag har blivit så gammal nu att jag med liten inte menar barn, utan ungdom) har jag spelat in serier och filmer, antecknat tiden för nyckelscenen och sett den om och om igen. Varje gång med samma kramp i hjärtat.
Jag har varit förhäxat vid de mest märkliga kärlekspar genom åren. Ett tag snöade jag helt in på Kaj och Pernilla i Tre Kronor (ni anar nivån nu, va?), några månader fäste jag mig vid Joey och Pacey i Dawson’s Creek, Matti och Rebecka i Skilda Världar, Steve och Claire i Beverly Hills - jag har sett så många usla serier bara för denna förbannade smöriga sträng av arrangerad romantik.
Det märkliga är att jag inte faller för allt. De flesta romantiska komedier står jag bara inte ut med, jag hatar den vanliga ploten blixtrande kärlek/problematik på grund av missförstånd/kärlek för all evighet.
Ännu märkligare är kanske att jag inte har samma känslor för riktigt välgjorda romantiska komedier (de är i sanningens namn inte särskilt många). When Harry met Sally, till exempel, som inte överträffats i genren sedan den kom 1989 – älskar jag av hela mitt hjärta, jag har sett den hundratals gånger. Men min blick blir inte tårfylld, håren på armarna ligger platta mot huden och leendet är inte fånigt om än mycket nöjt.
Detta leder mig in på spåret som mycket väl kan kosta mig skilsmässa en dag, eller i alla fall en ofrivillig vistelse på närmaste mentalsjukhus (finns det ordet fortfarande?).
Pug och Pamela.
Dessa giganter i min fantasivärld.
Krigets Vindar och Krig & Hågkomst sändes i tv under åttiotalet, en dramatiserad kvartett böcker av Herman Wouk. Robert Mitchum spelade Pug Henry och Victoria Tennant gestaltade Pamela Tudsbury och även om jag var för liten för Krigets Vindar (1983) så minns jag Krig & Hågkomst (1988) väldigt starkt, mycket beroende på just kärlekshistorien mellan den äldre och gifte, men ack så moraliske, amerikanen Pug och den yngre, vackra och intelligenta engelskan Pamela. När jag köpte boxen för några år sedan blev jag helt förhäxad igen, jag kunde inte släppa tanken – och när också Krigets Vindar kom på dvd under fjolåret var jag inte sen att kasta mig in i denna tidigare obesedda förhistoria. Åh, Pug och Pamela. Hur många timmar har jag inte suttit framför andra världskrigets plågor för att se blott en kyss mellan dessa av världen och omständigheterna skilda, men så vackert förälskade tu? Igår hämtade jag ut paketet med de fyra böckerna, upphittade på antikvariat. Innan kvällen var slut hade jag läst ut alla fyra, bläddrat förbi allt annat dravel och sugit ut varenda bokstav om Pug och Pamela, deras tankar och känslor som inte alltid gjorts tydliga i tv-serien. Ni förstår, det finns inga gränser för min galenskap.
Om kvällarna innan jag somnar fantiserar jag ihop liknande historier i mitt inre, storslagna kärlekshistorier pågår där, i mitt undermedvetna. Jag brukar förstås somna innan första scenen är slut, men ibland kämpar jag verkligen emot så att jag kan ta historien framåt. Igår kväll dansade mitt par till Otis Reddings These arms of mine... Det var en högtidsstund.
Vad det gäller närmare detaljer om drömmarna så behåller jag dem nog för mig själv.
Jag misstänker att jag avslöjat alltför mycket redan.

I vågskvalpet

2008-10-20T12:03:00.001+02:00

Att glida ner i ett varmt, men inte hett, bad är oöverträffad avslappning.
Vattnet ska vara precis lagom, så att man inte bränner sig och så att det värmer för stunden, men nästan på gränsen till ljummet efter en stund så att man fylla på med hetaste heta och känna vågen av värme som sköljer mot en – för en andra stunds njutning.
Åh, dessa bad.
Inget skum, absolut inget skum, jag vill sänka mig under ytan med hela kroppen och huvudet så att allt ljud försvinner, bara blunda med näsan precis så att jag andas, ensam, isolerad, bortom allt och alla.
Sedan krävs det en bok. Armbågarna stödda på varsin karkant, vatten upp till halsens början och det blöta håret strykt bakåt, så att inga testar ramlar ner.
Så kan jag ligga i timmar.
Att torka sig är det tråkigaste av det tråkiga, endast utkonkurrerad av tandborstning, och jag drar mig därför för att lämna badet, kroppen russinieras medan klockan tickar högt som bara billiga IKEA-klockor gör.
Åh, dessa varma bad i kalla tider.
Varför tar så många bort sina badkar när de renoverar? Jag förstår det inte.
Världen är allt bra underlig.

En förklaring, ingen ursäkt

2008-10-20T12:02:00.001+02:00

Man skulle kunna tro att jag varit strängt upptagen. Eller möjligtvis att mitt liv varit i det närmaste helt händelselöst.
Inget av det är förstås sant.
Jojo, livet rullar, skivor kommer, arbetsdagar går, tv:ns blå ljus sprider sig över rummet från eftermiddag till sen natt, flygplan lyfter och landar, energi dräneras och byggs på.
Under tiden svischar det visst förbi en och annan intressant tanke, som skulle vara värd att dela med sig av.
Men det har varit lite för mycket.
Jobbet har upptagit all min tid och jag brukar inte låta det hända, jag vill inte att mitt arbete tar plats och ork från min fritid - sådant är mitt livsval och det är det av en anledning. De senaste veckorna känns det som om jag bara jobbat och sovit. Jag har dessutom varit först febrig och sedan magsjuk. Sådär spännande.
Nu är det dock slut på undanflykter, jag lovar. Dags att få liv i den här bloggen igen!
Några rapporter från helgerna i först Tjörnarp och sedan Barcelona kommer dock inte. Gammal skåpmat bör inte serveras, då kan persiljekvisten ha vissnat.

Reklampaus

2008-10-07T16:05:00.005+02:00

Tjuvlyssna på Back to Brno här.

Sköna höst, välkommen till vår jord igen

2008-10-06T11:55:00.005+02:00

Jag har visserligen redan högar av böcker och filmer att gå igenom, men hösten och särskilt vintern är lång, det vet alla och envar - och beredskap är a och o.
Så.
Det är väl lika bra att fortsätta bygga på.

På väg med posten i detta nu:
Samuel Becket: Tre dramer (I väntan på Godot, Slutspel, Spel)
Marguerite Duras: Smärtan
Per T Ohlsson: Konservkungen
Lennart Persson: Sånger om sex, gud och ond bråd död
Gertrude Stein: Allas självbiografi
Marie Ledin & Petter Karlsson: Min pappa hette Stikkan

Walk the line (James Mangold)
Svarte orm (säsong 4, från WW1)
Seinfeld (säsong 9)
Uppdrag mord (säsong 3)

I Tjörnarp

2008-10-05T12:54:00.005+02:00

På landet. Regnet öser ner utanför fönstret, jag tittar ut och ser trädkronor i gult, rött, grönt och orange som vajar lätt i den svaga vinden. Brasan från gårdagskvällen värmer fortfarande upp rummet där jag sitter, tvätten som hänger på ställning, på stolar och hängare torkar snabbt, från köket hörs Bob Dylans theme radio och blandas med ljudet från regndropparna som faller mot marken utanför. I soffan ligger R, halvt däckad av förkylning och halvt vaggad till sömns av den deckare som snart faller ur hans hand och landar på magen.
Igår åt vi tupp. Helstekt tillsammans med lök och sviskon, kryddad med paprika och cayenne, serverad med kokt, egenodlad potatis, brysselkål, vinbärsgelé, rödkål och en gudomlig sås på grädde, rött vin, steksky och gelé. Man kan bara äta den typen av mat här, saker och ting måste få ta tid, saker och ting måste få gå långsamt för det är en stor del av varför vi åker hit. Inga telefoner som ringer. Inga uppgifter som pockar på uppmärksamhet. Ingenting som måste eller ens borde.
Borde är nästan värre än måste, tycker jag. Måste lämnar inga val, men borde vädjar till ditt samvete, till din karaktär och sådant tynger axlarna mycket mer än det man bara lever sig igenom, bara gör.
Jag borde till exempel jobba lite idag. Jag borde förstås också träna, veckohandla, beställa tid hos madame, klippa mig, hälsa på en ensam och älskad farmor, jag borde flytta in pelargoniorna för vinterförvaring, plantera om basilikaplantan, köpa kläder. Inget av detta är särskilt betungande, men det faktum att uppgifterna hamnar i borde-facket gör dem svåra att utföra.
Så det är skönt att sitta här och titta ut över en regnblöt hage, trygg i vetskapen att jag inget kan jag göra för tillfället.
Istället tänker jag på hur snabbt allting förändrats. Vänner jag träffade var varannan dag för bara ett år sedan, ser jag nu knappt röken av. Vi är inte mindre goda vänner för det och utvecklingen är både naturlig och logisk, men den slår mig. Vi lever mer isolerade, vi är inte längre en del av varandras vardag och det är inte så att jag sörjer det, jag sitter bara här och reflekterar. Över förändringar. Hur snabbt det kan gå.
Bob Dylan spelar Aretha Franklin för mig, R:s bok har fallit och ersatts av försiktiga snarkningar, därute fortsätter dropparna obönhörligt att falla medan jag sakta kommer fram till att det inte alltid är lätt att hänga med, att vara i fas, att förstå, erkänna, anpassa och acceptera. Och att den processen vid vissa tillfällen kan kännas som bland det svåraste vi har att göra upp med här i livet.
Jag antar att man i alla fall får vara tacksam över att det hela ligger i måste-högen.
Och inte i borde.

Bilden togs igår, medan solen fortfarande sken...

2

2008-09-23T16:10:00.004+02:00

Hade tänkt skriva en massa insiktsfulla saker, för parallelläser man Bodil Malmsten och senaste numret av Fokus samtidigt är det många idéer som bollas omkring i det ogripbara lilla utrymme som är min hjärna.
Men.
Snart är det middag på Epicuré och jag tänker inte gå förrän jag ätit både antipasto, någon köttig varmrätt och ostbricka - vilket också är allt mina tankar kretsar kring för tillfället.
Firande, alltså.
Två år som Lindgren.
Bomullsbröllop.
Jag hade kunnat skriva något mer insiktsfullt om det också, men det får vänta.

"It's just... there's pride in your work - and there's arrogance"

2008-09-22T23:25:00.005+02:00

... och när vi ändå är inne på brittisk humor (eller en skicklig efterapning) så är ju Ricky Gervais såklart alldeles briljant. Detta är bara ett klipp bland många och säkert inte särskilt populärt i Jönköping.

Graham Chapman kiknar av skratt i sin grav

2008-09-22T22:42:00.003+02:00

Det finns förstås mycket mer att berätta om helgen i Tjörnarp än god mat, tystnad och, ja, god mat - men först måste alla titta på den snutt av Death of the Father of the Socialist Homeland, den officiella versionen av nationell sorg vid begravningen av Nordkoreas förre diktator Kim II Sung, som här ses via SvD:s ledarblogg (som också förklarar mer om det hela).
Alla som uppskattar Monty Python garanteras magkramp.

Apropå mat

2008-09-16T16:56:00.002+02:00

... och på torsdag blir det uppvärmning (inför den godsaksstinna helgen) på Atmosfär med gamla, roliga, intressanta och pratglada vänner. Jag gissar att man endast får en syl i vädret när någon har mat i munnen.
Jag ser framemot det.
Mycket.

Snart helg, snart Tjörnarp

2008-09-16T14:27:00.003+02:00

Förberedelserna för en helg på landet är i full gång och som vanligt står förstås maten i centrum. Inte nog med den vackraste tiden på året eller den välkomna tystnaden, inte nog med den krispiga kylan eller den levande doften. Nej nej. Mat. Fullkomlighet.
Nå, det blir i alla fall Janssons frestelse och köttbullar på fredag kväll när vi kommer upp, det blir hjortstek med ädelostgratinerad potatis (med fänkål och svartrötter) och ljummen kantarellsallad med örtvinägrett till middag på lördag och hjortkorvarna ska förstås med för att grillas över kaminens eld när mörkret fallit över oss. Kakao, givetvis - varm choklad är ett måste. Men mer då? Lunch? Kvällsmumma?
Jag återkommer i frågan.
Och börjar bryta piggar på kammen i frenetisk nedräkning.
Ticka snabbare, klockskrälle!

Något för doftsinnet

2008-09-15T10:54:00.003+02:00

Efter fika hos farmor och en långsam cykeltur genom ett Malmö pinat av höstvindar, men med den klaraste, renaste luft en människa kan andas och de fallna löven virvlandes över trottoarerna, under broarna och förbi trafikljusen - är det inte utan att man får en tår i ögonvrån när man öppnar dörren till sitt hem och slås av doften som möter, där mörk buljong, rött vin, lagerblad, enbär, nejlikor, rotfrukter, lök och kantareller tillsammans fått koka till den ljuvligaste av grytor, som när den ska avnjutas puttrat sitt kött så mört att det smälter mot tungan.
Ska det vara såhär tar jag gärna fram både halsduk och vantar, utan att förbanna tidens gång.
Sommaren kommer igen.
Låt oss njuta av hösten nu.

Kärlek

2008-09-12T19:10:00.002+02:00

Kärlek är att komma hem till en man som tappat upp ett varmt bad med väldoftande skum till dig, som serverar en martini med is på karkanten och sedan ställer sig att skala räkor till en het gryta som föregås av ett par hemkokta kräftor och ett glas mörk Louny och musiken från Bob Dylans radioprogram svagt strömmande från högtalarna...
Kärlek.
Livet.

Om te

2008-09-08T15:59:00.003+02:00

Om man undantar en intensiv fikaperiod under gymnasiet, då vi hängde på La Couronne varannan lektion (jag överdriver, mamma och pappa, jag överdriver...) och satt i timmar med en halv kanna svartvinbärste som vi sakta tömde innan vi tiggde påfyllning på samma påsar och suktade efter Divine Dennis nybakade kanelbullar, vars doft svävade genom lokalen - så dricker jag bara te när jag är sjuk. Eller åtminstone förkyld.
Men när till och med min älskade äkta make, som då aldrig ser ner på överdriven konsumtion i någon form, suckar och med ett oroligt darr på rösten undrar hur många koppar kaffe jag egentligen svänger i mig på en dag, ja då stannar jag tillfälligt upp.
Det är ju för många, herregud, utan koffein stannar världen och min hjärna segar ihop sig och när man nu en gång för alla faktiskt har ett jobb då hjärnkapaciteten, den kreativa delen, är högst värdefull för resultatet, så har jag medvetet blundat för kaffemängden.
Jag har ju värre laster, dessutom.
I alla fall så har jag, i ett tafatt försök att bryta mönster och med en aning om antågande förkylning, tagit min älskade på orden och hällt upp en kopp te. Grönt, dessutom.
Det ser hemskt blaskigt ut och efter att jag, som vill ha mjölk i alla drycker som serveras i kopp eller mugg, blandat ut med min vanliga dos mejeri, ser det ut som en grå, mycket tunn sörja. Som en sådan där soppa som man överlevde på i det fattiga Irland, det Irland där det alltid regnade och pappa söp upp den lilla lön han då och då tjänade ihop. Så ser det ut, mitt nyttiga te.
Men smaken är det väl inget fel på, förstås.

Stagnation

2008-09-08T13:00:00.003+02:00

Det är svårt att inte veta.
Jag hatar det.
Att inte veta.
Jag vet inte hur många gånger jag diskuterat huruvida det är bäst att veta mycket om lite eller lite om mycket och jag vet inte i hur många år jag retat mig på att det måste vara så, min slutsats är varje gång och och kompromisslöst att jag vill veta mycket om mycket.
Men det går ju inte.
Jag går rakt mot väggen utan att passera gå.

Nu var det inte alls det som detta inlägget skulle handla om. Utan om musik.
Det är svårt att hitta ny musik när man inte har någon som rekommenderar sådant man skulle kunna tänkas gilla.
Förr om åren släntrade jag ofta bort till Jukebox vid Värnhemstorget, fick en kopp kaffe som stått på värmning alldeles för länge och smakade trivsamt beskt, lyssnade till Per och hans tips och gick sedan därifrån med tom plånbok och stora påsar med musik att älska, skivor jag fortfarande håller som personliga favoriter, sådant som betytt mycket just i ögonblicket, under en viss period i livet.

Men Jukebox har slagit igen och jag ska inte ge mig in i någon utläggning om svikande kunder och lata, trångsynta människor som fastnat med häcken i skrivbordsstolen och laddar ner, oftast olagligt, istället för att ge musikerna en chans att skapa ny musik - för jag var själv inte på Jukebox speciellt mycket de sista åren, jag var själv en av dem som svek - även om det i mitt fall knappast handlade om någon olaglig nedladdning.

Men alltså. Jag litar inte på någon längre. Smakmässigt. Inga journalister, inga vänner, inga butiksägare. Ingen leder mig in i ny musik, jag köper samma gamla artister som gör samma musik och det är vackert, älskvärt, men leder ingenvart förutom runt runt.

Så jag sätter på Bob Dylans Sign on the window och försöker intala mig själv att den bästa musiken ändå redan är gjord.
Och det är ju i viss mån sant.
Bättre än Bob kommer det aldrig att bli.

Tillförsikt

2008-09-03T22:06:00.003+02:00

Alltmedan mörkret faller tidigare och tidigare för varje kväll och man börjar fundera på att elda i den där öppna spisen man inte har, slår livet in på gamla upptrampade banor - med en gång som är lika gill som vanligt.
Vilken lättnad.
Dessa tider med nystarter i fickan, som en student som skrålar om lyckliga da'r står man där och tittar på ett blankt papper, med samma tro och tillförsikt som inför varenda höst som kommit och gått förut.
Det nya livet.
Planer som äntligen ska förverkligas.
Nya, fräscha kläder, mustigare (men såklart nyttigare) mat, travar av böcker som ska läsas och tidningsprenumerationer man äntligen ska ägna mer uppmärksamhet än tårfyllda suckar vid pappersåtervinningen.
Träning.
Givetvis.
Alltid, vid varje nystart.
Träning.
Idag spelade vi vår första badmintontimme i det som är tänkt som vecklig vana. R såg stjärnor. Jag vann.
Nya projekt föddes.
Denna gången, denna hösten - så blir det annorlunda.
Nu är det dags.
Igen.

Den monumentala bristen på tycke och smak

2008-09-01T10:48:00.002+02:00

Entertainment Weekly har låtit sina läsare rösta fram tidernas roligaste komedi.
Ghostbusters vann.
Ett päron till farsa kom tvåa.
Snuten i Hollywood trea.
Ännu ett steg mot mänsklighetens avgrund är därmed taget.

Hyllning till valpar

2008-08-29T11:23:00.003+02:00

Facebook, alltså. Loving it.
Den kära gamla Ebba, som alls inte heter Ebba men förevigt får leva med namnet av anledningar ingen kan komma ihåg, tog kontakt med mig och flera andra från vårt gamla flicklag och det räckte med ett enda foto från Lursjön i Hästveda för att kommentarerna skulle trilla in, minnena rullas upp, detaljer klargöras och jag skrattar så att jag gråter, jag ler och saknar dessa människor som en gång var mina bästa vänner, mitt roligaste sällskap och närmaste familj.
Ebba, Hemlängtan, Ulli Batong, Nina, Tess, Räkan, Kräftan, Spet, Vante och alla andra - en dag ska jag skriva mer om er, en dag ska sanningen komma fram och världen ska förstå vad fotboll kan handla om, vad lagidrott kan göra.
Tills dess lever ni i mitt hjärta.
Ett hjärta som skrattar så att det kiknar.

Mer

2008-08-29T11:18:00.002+02:00

Också fotbollsmässigt är förstås september och oktober allra bäst.
Allsvenskan går in i sin slutfas, alla matcher är avgörande, elljusen på över planerna, kamp, vilja, dramatik, doften av vått gräs - resten av säsongen är bara en lång väntan, en transportsträcka för dessa höstveckor.
Premier League, Serie A och La Liga sparkar igång.
Som om Tipsextra fortfarande fanns.
Ni ser, jag förbereder mig för njutning...